Lagstiftningen om ägofred. Jordägarens intresse att hava sin mark fredad från intrång av främmande hemdjur har sedan äldsta tid varit föremål för uppmärksamhet i vår lagstiftning. Två motsatta grundsatser hava på detta område gjort sig gällande. Den ena innebär, att jordägaren själv har att vidtaga för ändamålet erforderliga åtgärder, vid äventyr att eljest få vidkännas den skada, som djuren förorsaka å hans ägor. Denna grundsats är den äldre och äger samband med den dominerande ställning, som boskapsskötseln ursprungligen intog i landets näringsliv. Så länge marken allmänt nyttjade till gemensamt bete, var det naturligt att den, som verkställde odling å den gemensamma betesmarken, själv fick hägna omkring det odlade området. Inhägnandet var ett moment i den ockupation, varigenom odlaren förvärvade uteslutande rätt därtill. I den mån odlingen fortskred och jorden i allt större utsträckning gjordes till föremål för en rättsligt erkänd och mot främmande ingrepp skyddad äganderätt, förlorade emellertid ifrågavarande grundsats alltmera sitt berättigande och öppnades vägen för införandet av den motsatta principen, enligt vilken djurägaren bör vara pliktig att själv taga sådan vård om sina djur, att de ej inkomma å annans ägor.

    Den förra grundsatsen var den förhärskande i vår lagstiftning ända till utfärdandet av den nu gällande stängselförordningen den 21 december 1857. I denna förordning bröt man uttryckligen med den äldre uppfattningen och uppställde vårdnadsplikten såsom ledande princip i fråga om ägofredens upprätthållande. Tiden var dock ej mogen för ett fullständigt genomförande av den nya grundsatsen utan vid sidan av denna bibehölls i förordningen markägarens stängselskyldighet såsom ägoskyddsmedel såvitt angår förhållandet mellan grannar. Enligt stängselförordningen är sålunda ägare av fastighet i regel berättigad att gentemot ägare till angränsande fastighet fordra, att stängsel uppföres och underhålles i gränsen mellan fastigheterna. Framställes sådant yrkande, äro grannarna i allmänhetpliktiga att till hälften var deltaga i stängselbesväret. Förordningen förutsätter, att stängslet skall bereda »ömsesidigt skydd emot skada av hemdjur», men förefintligheten i det konkreta fallet av ett dylikt skyddsbehov utgör ej något villkor för rätten till stängselvitsord. Fastighetsägare kan sålunda begagna vitsordet mot granne, även om ägorna ej å någondera sidan nyttjas till bete och behov av stängsel i gränsen alltså ej föreligger. Från regeln om fastighetsägares rätt till stängselvitsord gälla dock vissa betydelsefulla undantag, varom bestämmelser återfinnas i §§ 4 samt 7 — 9 av förordningen. Enligt dessa bestämmelser tillkommer ej stängselvitsord den, som med åker, äng eller plantering möter skog, utmark eller

beteshage, eller den, som med enskild mark möter kronopark eller annan skog eller mark, vilken står under kronans omedelbara vård och ej upplåtits till nyttjande åt enskild person eller menighet, samt, i regel, ej heller innehavare av avsöndrad lägenhet mot stamfastighetens ägare eller ägare av utjord eller urfjäll mot angränsande fastighetsägare.
    Ifråga om beskaffenheten av det stängsel, som skall hållas, då stängselskyldighet äger rum, gälla stadgandena i 5 kap. 3 § byggningabalken samt förordningen den 31 januari 1815. I dessa stadganden angivas de olika typer av stängsel, vilka äro att anse såsom laggilla, och meddelas bestämmelser om de särskilda typernas höjd m. m. Stadgandena innebära, att laggillt stängsel skall äga sådan täthet, att det utestänger såväl större som mindre hemdjur. Till mindre hemdjur hänföras i stängselförordningen får, getter, svin och fjäderfä.
    Genom de i stängselförordningen upptagna bestämmelserna om stängselskyldighet har vårdnadspliktens tillämpning, såvitt angår förhållandet mellan grannar, i hög grad begränsats. Vårdnadsplikten äger sålunda i detta fall huvudsakligen giltighet, allenast då rätt till stängselvitsord ej är för handen eller sådant vitsord ej begagnats, ävensom under den tid av året, då skyldighet att hålla stängsel i fredgillt skick ej föreligger, eller från hösten, då tjäle kommer i jorden, till den 15 maj.
    Regeln om hemdjursägares vårdnadsplikt har emellertid i stängselförordningen underkastats även en annan begränsning än den, som föranledes av bestämmelserna om stängselskyldighet. Därest ägor, mellan vilka stängsel kan fordras, å ömse sidor utgöras av skog, utmark eller beteshage och mellan ägorna stängsel ej finnes, skola dessa enligt förordningen, så länge berörda förhållande fortfar, anses upplåtna till gemensamt mulbete, där ej annorlunda är avtalat. I detta fall är alltså hemdjursägaren befriad från skyldigheten att hålla djuren å sin egen mark och det står honom fritt att låta dessa beta å grannens ägor. Efter stängselförordningens tillkomst har ifrågavarande rätt till gemensamt bete, som har urgamla anor i vårt land, blivit i ett flertal län i skogsvårdens intresse begränsad, särskilt ifråga om mindre hemdjur, dels genom kungörelsen den 28 januari1876 och åtskilliga i anslutning till denna utfärdade kungörelser dels ock genom föreskrifter av Kungl. Maj:t, meddelade med stöd av lagen den 15 juni 1923 om ändrad lydelse av § 5 stängselförordningen. Betesrätten äger dock alltjämt en omfattande tillämpning, framförallt i norra Sverige.
    Under det trefjärdedels sekel, som stängselförordningen varit gällande, hava de områden av lanthushållningen, för vilka förordningen är av betydelse, undergått en genomgripande utveckling. Förordningens bestämmelser hava med hänsyn härtill blivit i flera avseenden föråldrade och olämpliga. Krav på en fullständig omarbetning av förordningen och därmed i samband stående stadganden hava ock under senare tid framställts såväl av riksdagen som

från olika sammanslutningar inom jord- och skogsbruken. Såsom de väsentligaste bristerna i gällande stängsellagstiftning har därvid framhållits, att den nu stadgade stängselskyldigheten i allmänhet är vidsträcktare än sakens natur kräver och gynnar de jordägare, vilka fortfarande begagna sig av skogsbetning, på bekostnad av dem, som övergått till intensivt betesbruk, att lagstiftningen uppställer alltför stränga krav i fråga om tätheten av laggillt stängsel och ej lämnar erforderligt utrymme för användande av hägnader, vilka enligt nutida erfarenhet äro ändamålsenliga och effektiva, samt att den reglering av rätten till gemensamt bete å ohägnad skogs- eller utmark, som skett genom stängselförordningen och senare utfärdade författningar, ej tillgodoser skogsbrukets berättigade intressen. Med anledning av de framställda ändringsyrkandena har frågan om revision av stängsellagstiftningen under de senare åren inom justitiedepartementet varit föremål för en ingående utredning, vilken resulterat i framläggande för 1933 års riksdag av en proposition med förslag till ny lagstiftning i ämnet. Sedan propositionen med vissa ändringar av riksdagen bifallits, har Kungl. Maj:t den 2 juni 1933 (SFS nr 269—271) utfärdat lag om ägofred, lag om säkerhet för utbekommande av viss ersättning enligt lagen om ägofred samt lag om ändrad lydelse av 5 § andra stycket lagen den 14 juni 1907 (nr 36s. 25) om servitut. Den nya lagstiftningen är avsedd att ersätta stängselförordningen samt gällande bestämmelser om laggillt stängsels beskaffenhet.

 

    I likhet med stängsel förordningen bibehåller den nya ägofredslagen skyldigheten för ägare av hemdjur att hålla sådan vård om djuren, att de ej olovligen inkomma på annans ägor. Denna skyldighet, vilken i samband med den fortgående intensifieringen inom jord- och skogsbruken alltmera genomträngt och vunnit fäste i den allmänna uppfattningen, utgör sålunda även enligt den nya lagen den allmänna principen ifråga om ägofredens upprätthållande. I lagen har skyldigheten uttryckligen angivits gälla även den, som till underhåll eller nyttjande mottagit annans hemdjur. Försummas ifrågavarande skyldighet, är djurets ägare resp. innehavare underkastad bötesansvar enligt 24 kap. 9 § strafflagen samt tillika pliktig ersätta genom försummelsen uppkommen skada. Den, å vars ägor hemdjuret inkommit, är berättigad att intaga djuret samt behålla det, intill dess ägaren resp. innehavaren utgiver ersättning för liden skada ävensom gottgörelse för djurets vård och underhåll.
    Vårdnadsplikten är emellertid ej det enda ägoskyddsmedlet, som den nya lagen känner. I lagens motivering har framhållits, att ett nöjaktigt tryggande av ägofreden ej i alla fall kan ernås genom nämnda plikt. Dennas betydelse såsom medel att freda ägor mot annans hemdjur är väsentligen beroende av de förutsättningar, som i det särskilda fallet föreligga för markägaren att framtvinga pliktens fullgörande. Där till följd av ägornas läge eller beskaffenhet svårigheter möta att nöjaktigt bevaka dessa, torde vårdnads-

plikten i regel ej kunna anses såsom ett effektivt ägoskyddsmedel. Ett fullständigt genomförande av vårdnadsplikten skulle även — förutsatt att plikten verkligen komme att fullgöras av hemdjursägarna — i många fall åsamka dessa stora svårigheter och kostnader. Då vid betning å skogs- eller utmark hemdjuren i allmänhet ej kunna lämpligen kvarhållas å betesområdet annorledes än genom dettas inhägnande, skulle en lagstiftning av sagda innebörd medföra, att de jordbrukare, som fortfarande ville använda sig av skogsbetning, i regel bleve nödsakade att ensamma hålla stängsel kring sina skogsmarker. Med den utsträckning och form, som de särskilda fastigheternas skogsskiften i vårt land ofta hava, bleve ett sådant stängselbesvär ej sällan synnerligen betungande. En ändamålsenlig lösning av förevarande lagstiftningsproblem förutsätter därför, att vårdnadsplikten liksom i gällande stängselförordning kompletteras med skyldighet att hålla stängsel för tryggande av ägofreden mellan angränsande fastigheter.
    I anslutning härtill har i nya lagen stängselskyldighet i viss omfattning bibehållits såsom ägoskyddsmedel. Stängselskyldigheten har dock i lagen förlänats en väsentligt mera begränsad tillämpning än i stängselförordningen.
    I överensstämmelse med vad nu gäller skall stängselskyldigheten enligt nya lagen utgöra en grannfastigheter åvilande förpliktelse med ändamål att bereda ömsesidigt skydd mot hemdjur. Såsom förutsättningar för denna skyldighet uppställer lagen, att endera grannfastighetens ägor nyttjas till bete för hemdjur samt att djuren finnas tjänligast genom stängsel kunna hållas från angränsande ägor å den andra fastigheten. Stängselskyldighet skall sålunda äga rum allenast då någon av grannarna har behov av stängsel för avhållande av hemdjur från den andres mark.
    I motiven uttalas, att stängselbehov i regel bör anses föreligga, då med hänsyn till betesområdets beskaffenhet eller läge svårighet möter att tjudra eller valla djuren under betesgången eller, oaktat dylik svårighet ej förefinnes, användande av nämnda vårdnadssätt drager större kostnad än hållande av stängsel i ägogränsen. Ändå att dylika förhållanden äro för handen, bör dock enligt motiven stängselbehov ej anses föreligga i det fall, att djuren måste hållas tjudrade å betesområdet för belets ändamålsenliga utnyttjande. Då betning äger rum å skogs- eller utmark eller å betesäng, torde betesdjurens kvarhållande å området i regel lämpligast ske genom dettas inhägnande. I vissa fall torde förhållandet vara enahanda, då åker eller slåtteräng nyttjas till bete.
    Äro nyss angivna förutsättningar för stängselskyldighet för handen, skall enligt lagen sådan skyldighet regelrätt föreligga, oavsett huruvida de mötande ägorna bestå av in- eller utägor, och skall envar av grannarna äga stängselvitsord. Någon inskränkning i vitsordets ömsesidighet med hänsyn till olika slag av fastigheter eller de mötande ägornas beskaffenhet förefinnes ej. De undantag från

rätten till stängselvitsord, som stadgas i §§ 4 samt 7 — 9 stängselförordningen, skola sålunda enligt nya lagen bortfalla.
    En följd av grundsatsen, att stängselskyldighet äger rum, allenast om någondera grannfastigheten har behov av stängsel för avhållande av hemdjur från den andras mark, är, att enligt nya lagen stängselskyldigheten skall fördelas mellan fastigheterna med hänsyn till nämnda behov. Lagen innehåller i detta avseende, att, om stängselskyldigheten föranledes av betning allenast å ena sidan, den sidan skall taga del i stängslet med tre fjärdedelar och grannen blott med en fjärdedel men att i annat fall vardera skall taga lika lott. Denna bestämmelse är närmast avfattad för det fall, att endera eller vardera grannen låter beta sin egen mark. Nyttjas de mötande ägorna enligt nya lagen till gemensamt bete (se härom nedan), innebär enligt motiven nämnda bestämmelse, att, där båda sidorna deltaga i det gemensamma betet eller ock ingendera sidan gör detta, vardera skall taga lika lott i stängslet. Deltager däremot blott den ena sidan i det gemensamma betet, skall denna svara för tre fjärdedelar och den andra för en fjärdedel.
    Nu angivna bestämmelser om stängselskyldighet gälla ej ovillkorligt utan äro i vissa fall underkastade inskränkningar. För dessa inskränkningar, som äro föranledda av de i nya lagen upptagna stadgandena om betesreglering, redogöres i samband med berörda stadganden.
    I likhet med stängselförordningen föreskriver nya lagen, att stängsel skall sättas i ägogränsen. Går ägogräns i älv, å, dike eller annat vatten, som ej gör fred utan stängsel, skola de stängselskyldiga hålla var sin del av stängslet å sin egen sida samt båda taga lott i det stängsel, som däremellan sättes över vattnet. Dock må hela stängslet sättas å ena sidan, om det finnes lämpligare. Det nu anförda gäller även i det fall, att fastigheters ägor skiljas av väg. Går ägogräns över berg eller annorstädes, där stängsel ej kan uppföras utan synnerlig svårighet eller oskälig kostnad, skall stängslet sättas å annat ställe, som är närmast och prövas tjänligt.
    I motsats till gällande lagstiftning kräver nya lagen i allmänhet ej, att stängsel skall freda mot mindre hemdjur, utan enligt lagen är i regel tillfyllest, att stängslet utestänger större hemdjur (hästar och nötkreatur). Undantag från denna regel kan dock i viss omfattning föreskrivas av Kungl. Maj:t. Prövas i fråga om visst län eller viss del av län erforderligt, att stängsel fredar jämväl mot mindre hemdjur eller visst slag av sådana djur, ankommer nämligen enligt lagen på Kungl. Maj:t att efter hörande av vederbörande landsting och hushållningssällskap därom meddela föreskrift. Sådan föreskrift skall äga tillämpning jämväl ifråga om stängsel, som skall hållas i gränsen mellan det område föreskriften avser och invidliggande mark.
    Nya lagen avviker från gällande lagstiftning jämväl därutinnan, att den ej upptager några bestämmelser om stängsels tekniska beskaffenhet. I motiveringen framhålles, att lagen bör lämna möjlighet

att såsom gillt godkänna varje stängsel, som effektivt utestänger de hemdjur, varom fråga är. Enligt lagen är sålunda stängsel av järntråd (taggtrådsstängsel) regelrätt att anse såsom gillt stängsel.
    Under förarbetena till nya lagen föreslogs, att, där stängsel uppenbarligen medförde fara för att betande hemdjur därav kunde skadas, det ej skulle anses såsom gillt. I lagen har ej upptagits någon bestämmelse av denna innebörd, då vad däri skulle utsägas ansetts följa av sakens natur och sålunda gälla utan särskild föreskrift.
    För fullgörande av stängselskyldighet är vederbörande fastighetsägare i allmänhet ansvarig. Är fastighet utarrenderad, svarar dock arrendatorn för underhållet av fastighetens stängsel. Det nu anförda gäller ej fastighet, som tillhör kronan eller allmän inrättning. I fråga om dylik fastighet svarar innehavaren (ex. boställshavare, arrendator) för fullgörande av fastigheten åvilande stängselskyldighet i desshelhet.

 

    Den i stängselförordningen medgivna rätten till gemensamt bete å ohägnade skogs- eller utmarker har i nya lagen underkastats flera betydelsefulla inskränkningar.
    I fråga om betesrättens förutsättningar har sålunda den ändring vidtagits, att enligt lagen rätt till gemensamt bete å ohägnade skogs eller utmarker äger rum, allenast där stängsel mellan markerna ej fanns den 1 januari 1933. Genom denna bestämmelse begränsas betesrätten för framtiden till sådana marker, som sagda dag voro upplåtna till gemensamt bete. Har stängsel den 1 januari 1933 hållits mellan markerna, skall sålunda, även om stängslet sedermera borttages eller förfaller, rätt till gemensamt bete å markerna ej vara medgiven utan markägarna vara underkastade vårdnadsplikt i förhållande till varandra.
    Vidare har betesrätten i lagen inskränkts att i regel avse blott större hemdjur (hästar och nötkreatur). Denna bestämmelse äger samband därmed, att enligt nya lagen stängsel i regel skall freda allenast mot sådana hemdjur. Inom län eller länsdel, med avseende varå Kungl. Maj:t föreskrivit, att stängsel skall freda jämväl mot mindre hemdjur eller visst slag av sådana djur, skall dock betesrätten avse även sådana mindre hemdjur, som Kungl. Maj:ts föreskrift angår.
    Slutligen har i lagen viss begränsning genomförts i fråga om det antal hemdjur, som må utsläppas å gemensam betesmark. Lagen innehåller i detta avseende, att från fastighet, vartill hör del i sådan mark eller på grund av servitut betesrätt därå, ej må å marken släppas flera hemdjur på bete än som skäligen kunna vinterfödas å fastigheten. Genom denna bestämmelse har man velat förhindra det missbruk av betesrätten, som nu i vissa fall äger rum från betesdelägares sida genom utsläppande å marken av långt större antal betesdjur än som kan födas å delägarens fastighet.
    I nära överensstämmelse med gällande lagstiftning medgiver nya lagen Kungl. Maj:t befogenhet att, där sådant prövas erforderligt för skogsåterväxtens skyddande inom visst län eller viss del av

län, på framställning av vederbörande landsting och hushållningssällskap, helt eller delvis förbjuda bete å gemensam betesmark.

 

    Såsom förut omnämnts, skall enligt nya lagen stängselskyldighet mellan mötande skogs- eller utmarker principiellt äga rum i samma utsträckning som mellan andra mötande ägor. Under förarbetena till lagen har emellertid framhållits, att inom betydande områden av landet uppförande och underhållande av stängsel i rågångarna mellan särskilda fastigheters skogs- eller utmarksskiften med hänsyn till skiftenas storlek och form droge oskäligt höga kostnader samt att stängselskyldigheten därför inom dessa områden vore ett otjänligt medel att trygga ägofreden å skiftena. Detta gällde särskilt de delar av landet, där skogs- och utmarkerna för närvarande hölles ohägnade och enligt gällande bestämmelser vore upplåtna till gemensamt bete.
    I anslutning härtill hava i nya lagen upptagits åtskilliga bestämmelser i syfte att i vissa fall bereda ägare till ohägnad skogs- eller utmark möjlighet att på annat sätt än genom stängselskyldighet få marken fredad mot främmande betesdjur. Dessa bestämmelser innebära, att ägare till dylik mark under vissa förutsättningar äger erhålla reglering av rätten till bete å det ohägnade skogs- eller utmarksområde, vari marken ingår, eller å viss del av området i ändamål att bringa den gemensamma betningen därå till upphörande (betesreglering).
    Betesreglering kan enligt lagen ske på två olika sätt. Det ena innebär, att beträffande område, som göres till föremål för reglering, betningen för varje fastighet, som äger del i området eller på grund av servitut äger betesrätt därå, begränsas till fastighetens egen mark eller, där fråga är om servitut, den fastighets mark, som besväras av servitutet. En dylik begränsning må enligt lagen genomföras allenast så framt nödig betesmark kan anordnas å fastighetens eller, vid servitut, den tjänande fastighetens område utan oskälig kostnad eller olägenhet för fastighetens brukande. Det andra tillvägagångssättet åsyftar, att betningen för fastighet, som äger del i regleringsområdet eller på grund av servitut har betesrätt därå, begränsas — i den mån betningen ej utövas å fastighetens eller, vid servitut, den tjänande fastighetens egen mark — till särskild å regleringsområdet upplåten betesmark utom fastighetens område. Denna utväg, som innebär, att fastighet tvångsvis tillägges betesrätt å annan fastighets område, må anlitas, om förutsättningarna för användande av den förra metoden ej äro förhanden, men betesbehovet för vederbörande fastighet lämpligen kan tillgodoses genom sådan upplåtelse av betesmark, som nyss sagts. Att en dylik tvångsrätt medgivits, äger samband därmed, att vid verkställande av laga skiften och andra jorddelningsförrättningar å ohägnade skogs- och utmarkeri regel förutsatts, att behovet av bete för de i förrättningen ingående fastigheterna skulle fyllas genom gemensamt bete å markerna, vadande särskilda fastigheternas skiften utlagts utan hänsyn därtill, huruvida behovet kunde därå tillgodoses. Lämpligheten av här avsedd

upplåtelse av betesmark skall enligt motiven bedömas med hänsyn såväl till den fastighets intresse, för vilken betesmarken upplåtes, som till den fastighets, varifrån upplåtelsen sker. Äro förhållandena sådana, att intetdera av förenämnda tillvägagångssätt må anlitas, skall enligt lagen rätten till gemensamt bete å regleringsområdet fortfara.
    Bestämmelserna om betesreglering skola enligt lagen ej hava omedelbar giltighet utan äga tillämpning allenast efter förordnande av Kungl. Maj:t. Dylikt förordnande skall avse visst län eller viss del av län och må av Kungl. Maj:t meddelas allenast på framställning av vederbörande landsting och hushållningssällskap. Att bestämmelserna förlänats fakultativ tillämpning, på sätt nu sagts, beror enligt motiven på de synnerligen växlande betesförhållanden, som förefinnas i skilda trakter av landet, ävensom på den olika uppfattning om betets lämpliga bedrivande, som är rådande å skilda orter. Ett framtvingande av bestämmelsernas tillämpning i de delar av landet, där majoriteten av den jordbruksidkande befolkningen håller fast vid gemensamhetsbetet såsom en lämplig och fördelaktig betesform, har ansetts ej vara lyckligt.
    Inom län eller länsdel, med avseende varå förordnande om betesreglering av Kungl. Maj:t meddelats, må enligt lagen sådan reglering äga rum å skogs- eller utmarker, som voro ohägnade den 1 januari 1933. Den omständigheten, att stängsel efter sagda dag uppförts mellan markerna, utgör sålunda ej hinder för verkställande avbetesreglering därå. Lagens ståndpunkt härutinnan är betingad av den i lagen medgivna rätten att fordra stängsel mellan mötande skogs- eller utmarker. Denna rätt har ansetts kunna medföra den ej önskvärda konsekvens, att, innan bestämmelserna om betesreglering vinna tillämpning inom visst län eller viss del av län, stängsel därstädes komma att uppföras mellan ohägnade skogs- eller utmarkeri sådan omfattning, att — om dessa stängsel vid betesreglering skulle få äga bestånd — möjligheten att genom regleringen tillfredsställande ordna betesförhållandena å markerna uteslötes. Syftet med betesregleringen skulle härigenom väsentligt förfelas. En förutsättning för betesreglerings företagande å skogs- eller utmarker, somden 1 januari 1933 voro ohägnade, är dock enligt lagen, att någon del av dessa marker fortfarande nyttjas till gemensamt bete vid den tidpunkt, då yrkande om betesreglering framställes.
    I nära anslutning till lagens ståndpunkt i nyss angivna hänseende har föreskrivits, att inom län eller länsdel, där Kungl. Maj:ts förordnande om betesreglering gäller, stängsel ej må fordras mellan ägor, som utgöras av skogs- eller utmark, med mindre stängsel mellan ägorna fanns den 1 januari 1933. Denna bestämmelse innebär, att inom sådant län eller länsdel ej ens underhåll må fordras av stängsel, som efter den 1 januari 1933 uppförts mellan dylika ägor. Lagen åsyftar, att i detta fall ägofreden skall tryggas genom betesreglering, ej genom stängselskyldighet. I gränsen mellan län eller länsdel, där förordnande om betesreglering gäller, och invidliggande mark skall däremot stängselskyldighet städse äga rum.

    Betesreglering må företagas allenast på yrkande av delägare i den mark, varom fråga är. Ägare till fastighet, som på grund av servitutäger betesrätt å marken, är sålunda utesluten från rätten att påkalla betesreglering.
    Enligt lagen skall betesreglering principiellt företagas särskilt beträffande varje komplex skogs- eller utmarker, som den 1 januari 1933 var ohägnat. Då emellertid ifrågavarande komplex i många fall, särskilt i norra Sverige, äro så omfattande, att praktiska svårigheter möta att på en gång verkställa undersökning av betesförhållandena å hela komplexet, har i lagen medgivits, att, om betesreglering ej lämpligen kan omfatta här avsett komplex i dess helhet, den må begränsas att avse den del därav, som tillhör två eller flera fastigheter och som helt eller delvis nyttjas till gemensamt bete. Såsom ytterligare villkor för regleringsområdets begränsande på nyss angivna sätt skall enligt lagen gälla, att behovet av bete för den eller de fastigheter, vartill återstående del av komplexet hör, kan å dessa fastigheter skäligen tillgodoses.
    Betesreglering medför den verkan, att å mark, för vilken regleringen trätt i tillämpning, rätt till gemensamt bete ej vidare äger rum för de fastigheter, vartill hör del i marken eller på grund av servitut betesrätt därå. Ej heller må efter sagda tidpunkt något område av marken nyttjas till bete för den fastighet, vartill området hör eller vartill på grund av servitut hör betesrätt å området, med mindre erforderlig hägnad hålles omkring detta.
    Lagen förutsätter, att vid betesreglering bestämmes viss tid, då regleringen skall träda i tillämpning, samt att denna tid avväges på sådant sätt, att vederbörande fastighetsägare erhålla tillräckligt rådrum för i ordningställande och inhägnande av erforderliga betesmarker.
    Vid betesreglering må i visst fall upplåtelse av betesmark äga rum jämväl till förmån för fastighet, vartill ej hör del i regleringsområdet eller på grund av servitut betesrätt därå. Såsom villkor för dylik upplåtelse gäller enligt lagen, att regleringsområdet före den 1 januari 1933 enligt rådande sedvana i orten stadigvarande nyttjades till bete för sådan fastighet, att å fastigheten skäligen kan vinterfödas minst ett större hemdjur samt att det tillika befinnes, att nödig betesmark ej kan anordnas å fastigheten utan oskälig kostnad eller olägenhet för dess brukande men att fastighetens betesbehov kan — sedan erforderliga betesmarksupplåtelser skett till förmån för de fastigheter, vartill hör del i regleringsområdet eller på grund av servitut betesrätt därå — lämpligen tillgodoses genom upplåtelse av betesmark å området. Äro dessa villkor uppfyllda, skall vid regleringen från fastighet, varå betesmark är att tillgå, upplåtas vad för ändamålet erfordras. Fastighet, för vilken behovet av betesmark prövas vara större än för annan, skall äga företräde till erhållande av sådan upplåtelse.
    Vid upplåtelse av betesmark skall — oavsett om upplåtelsen sker till förmån för fastighet, som äger betesrätt å regleringsområdet eller

ej — tillses, att sådan mark tages i anspråk, som med hänsyn till beskaffenhet och läge är därtill mest lämpad, samt att olägenhet ej därigenom tillskyndas brukandet av den fastighet, varå betesmarken upplåtes. Åsämjas ägarna till två eller flera fastigheter, att betesmark upplåtes gemensamt för fastigheterna, och finnes sådant lämpligt, må det ske. Betesmark skall av den fastighet, för vilken den upplåtits, hållas inhägnad samt, i den mån det kan ske utan oskälig kostnad, anordnas för betesbruk och därefter bibehållas i ett för sådant bruk ordnat skick. För upplåtelsen så ock för skada och intrång, som föranledes av betesmarkens inhägnande och anordnande för betesbruk, skall ersättning gäldas av ägaren till fastighet, för vilken marken upplåtits. Sådan ersättning skall bestämmas i penningar samt fastställas att utgå, i vad den avser upplåtelse av mark samt skada eller intrång till följd av betesmarkens inhägnande, årligen med lika belopp och i övrigt på en gång. För ersättning, som utgår årligen, åtnjutes förmånsrätt i den fastighet, för vilken betesmarken upplåtits.
    Såsom förut berörts, är verkan av betesreglering begränsad på det sätt, att å den mark, för vilken regleringen trätt i tillämpning, rätt till gemensamt bete upphör allenast för de fastigheter, vartill hör del i marken eller på grund av servitut betesrätt därå. Lagens ståndpunkt i detta avseende, som betingats av praktiska skäl, medför behov av bestämmelser rörande fredande av regleringsområde för det fall, att området nyttjas till gemensamt bete för andra fastigheter än de nyss angivna. Sådant fall är för handen, då området gränsar intill skogs- eller utmark, som var ohägnad den 1 januari 1933, och betning å denna mark äger rum. Enligt lagen skall i dylikt fall — förutsatt att nyssnämnda mark är belägen inom län eller länsdel, där bestämmelserna om betesreglering enligt Kungl Maj:ts förordnande äga tillämpning — stängsel hållas mellan marken och regleringsområdet, där sådant yrkas för någon av de fastigheter, vartill hör del i området. I stängslet skola de i regleringsområdet delägande fastigheterna taga lott med en fjärdedel och de fastigheter, för vilka området och marken nyttjas till gemensamt bete, med tre fjärdedelar. Inom vardera fastighetsgruppen skall stängselskyldigheten fördelas efter varje fastighets nytta av stängslet.
    Gränsar regleringsområde intill län eller länsdel, där bestämmelserna om betesreglering ej äga giltighet, skola ifråga om hållande av stängsel i gränsen de allmänna reglerna om stängselskyldighet hava tillämpning. Utgöras de mötande ägorna å ömse sidor av skogs eller utmark och nyttjas ägorna enligt nya lagen till gemensamt bete för andra fastigheter än dem, som betesregleringen avser, skall dock rätt att fordra stängsel i gränsen tillkomma, förutom grannfastigheterna, jämväl envar av de fastigheter, som jämte den av betesregleringen berörda grannfastigheten äga del i regleringsområdet. De fastigheter, till vilka regleringsområdet hör, skola i detta fall gemensamt svara för den andel av stängslet, som enligt de allmänna reglerna skolat åvila sistnämnda grannfastighet ensam, och stängsel- 

 

— Svensk Juristtidning 1933.

skyldigheten skall fördelas mellan fastigheterna efter varje fastighetsnytta av stängslet.
    En betydelsefull del av den nya lagstiftningen angår den ordning, vari frågor om stängselskyldighet och betesreglering skola prövas.
    Enligt gällande bestämmelser skola tvister om stängselskyldighet i regel omedelbart upptagas vid domstol. Med hänsyn till de betydande kostnader, som domstolsförfarandet oftast medför, har detta ej ansetts lämpat att användas såsom det ordinära rättsmedlet för prövning i första hand av stängsel- och betesfrågor enligt nya lagen. I stället skall för detta ändamål anlitas ett syneförfarande, anordnat i nära överensstämmelse med det förfarande, varom stadgas i 1926 års enskilda väglag.
    Ansökan om syneförrättning för prövning av här avsedda frågor göres av vederbörande fastighetsägare hos länsstyrelsen, som förordnar förrättningsman. Lagen kräver ej, att förrättningsmannen skall äga någon speciell kompetens utan stadgar allenast att till förrättningsman skall förordnas en person, åt vilken uppdraget finnes kunna anförtros. Förrättningsmannen skall, om han finner sådant nödigt eller någon av sakägarna det äskar, vid förrättningen biträdas av två gode män, vilka av sakägarna eller, om dessa ej åsämjas, av förrättningsmannen utses bland dem, som äro valda till nämndemän eller ägodelningsnämndemän eller till godemän vid lantmäteri- eller mätningsförrättningar. Vid förrättningen skola synemännen söka såvitt möjligt mellan sakägarna åstadkomma förening, och skall, däri viss fråga förening sker, särskild avhandling därom upprättas och underskrivas av de sakägare, vilkas rätt av frågan beröres, samt vitsordas medelst synemännens påskrift. Föreningen äger dock ej giltighet, med mindre den av synemännen prövas överensstämma med de i lagen stadgade grunderna. Sedan alla vid förrättningen förekommande frågor blivit avgjorda genom förening eller behörigen utredda, skola synemännen för sakägarna framlägga skriftligt utlåtande i saken. År sakägare missnöjd med förrättningen, äger han att inom viss tid efter förrättningens avslutande klandra denna vid domstol. Föres ej talan mot förrättningen, skall det därvid meddelade utlåtandet regelrätt gå i verkställighet såsom laga kraft ägande dom. Vad genom förrättning eller dom blivit bestämt angående stängselskyldighet eller betesreglering skall vara gällande mot ny ägare eller innehavare av fastighet, som stängselskyldigheten eller betesregleringen angår.
    Förening rörande stängselskyldighet eller betesreglering må enligt lagen träffas även i annan ordning än vid syneförrättning. Har sådan förening upprättats skriftligen och styrkts av vittnen samt överensstämmer föreningen med de i lagen stadgade grunderna och hava tillika, där föreningen avser upplåtelse av betesmark, i denna intagits erforderliga uppgifter om den upplåtna markens läge och gränser med mera, äger envar, som deltagit i föreningen, låta intagaden i domboken hos den eller de allmänna underrätter, inom vilkas domvärjo de fastigheter, föreningen angår, äro belägna. Sedan så

skett, äger föreningen giltighet mot framtida ägare eller innehavare av fastigheterna.
    Förening om betesreglering må med laga verkan träffas allenast inom län eller länsdel, där stadgandena om betesreglering enligt Kungl. Maj:ts förordnande äga giltighet.
    Stadgandet, att förening om stängselskyldighet skall för att gälla mot ny ägare överensstämma med lagens grunder, äger ej ovillkorlig tillämpning. I vissa fall kan förening rörande stängselskyldighet, vilken strider mot sagda grunder, erhålla sådan giltighet. Lagen har emellertid snävt begränsat de bestämmelser, som må intagas i dylik förening. Dessa bestämmelser skola enligt lagen åsyfta, antingen att stängsel ej skall hållas mellan angränsande ägor, oaktat stängsel enligt lagen kunnat äskas, eller att stängsel skall vara av viss annan beskaffenhet än den, som enligt lagen eller med stöd därav meddelad föreskrift är för orten gällande, eller att stängsel skall helt eller delvis sättas annorstädes än i lagen är föreskrivet. Är föreningen av sådant innehåll och har i förekommande fall däri tydligt angivits den sträckning, vari stängslet skall framgå, må föreningen, där den upprättats skriftligen och styrkts av vittnen, intagas i domboken med verkan mot ny ägare. Föreningen gäller emellertid ej utöver tio år efter det den intagits i domboken.
    Sedan fråga om stängselskyldighet eller betesreglering avgjorts genom förrättning eller dom eller sådan förening, som förut omförmälts, kunna de förutsättningar, som legat till grund för avgörandet, i större eller mindre grad ändras. I lagen har detta förhållande beaktats och möjlighet öppnats att i dylikt fall under vissa villkor erhålla jämkning i det träffade avgörandet.
    Såsom allmän förutsättning för rätten att erhålla jämkning i en genom förrättning, dom eller laga förening avgjord stängsel- eller betesfråga stadgas, att sådana ändrade förhållanden inträtt efter frågans avgörande, som på frågan synnerligen inverka. Såsom dylika förhållanden är enligt motiven att anse, att, sedan fråga om stängselskyldighet avgjorts, någon av grannarna upphör att nyttja sina ägor till bete för hemdjur eller, där endera vid tiden för frågans avgörande ej nyttjat sina ägor för sådant ändamål, denne sedermera påbörjar betning å ägorna samt sådan förändring, om den förelegat vid tiden för stängselfrågans avgörande, lagligen bort föranleda stängselskyldighetens bestämmande på annat sätt än som skett.
    Inträda förhållanden, som förut sagts, äger enligt lagen envar sakägare påkalla den avgjorda frågans återupptagande. Denna regel gäller dock ej ovillkorligt. Det har av praktiska skäl ansetts önskvärt, att, sedan fråga om stängselskyldighet avgjorts, det träffade avgörandet får äga tillämpning under viss tid oberoende av de ändrade förhållanden, som tilläventyrs därunder inträda. I anslutning härtill har stadgats, att fråga om stängselskyldighet ej må ånyo upptagas, förrän tio år förflutit från det frågan slutligen avgjordes. Denna bestämmelse gäller dock ej i det fall, att stängselskyldighet förklarats ej äga rum för fastighet men fastighetens ägor därefter

nyttjas till betning, som medför behov av stängsel, eller fastighetsandel i stängsel bestämts lägre än som med hänsyn till sedermera inträdda förhållanden bör gälla. I dylikt fall må yrkande om jämkning omedelbart framställas och upptagas. Vidare må ej, sedan betesreglering i laga ordning ägt rum, fråga i något fall väckas, att rätt att nyttja regleringsområdet till gemensamt bete skall tillkomma de fastigheter, regleringen angått, eller någon av dem.
    Påkallas jämkning, skall saken, där ej förening i laga ordning därom träffas, företagas till prövning vid sådan syneförrättning, som förut omförmälts.

 

    Förutom i de ämnen, som i det föregående angivits, upptager nya lagen bestämmelser om skadestånd, om rätt att bättra annans hägnad, om intagande av hemdjur, om förseelser mot föreskrifter rörande betning samt om förverkande av rätt till betesmark. För undvikande av vidlyftighet lämnas dessa bestämmelser här åsido.
    Den nya lagen träder i kraft den 1 januari 1934. I samband med lagens ikraftträdande torde Kungl. Maj:t komma att bestämma, inom vilka områden av landet laggillt stängsel skall freda även mot mindre hemdjur eller visst slag av sådana djur.
    Den nya lagen erhåller ej omedelbart giltighet i fråga om äldre hägnader, utan lagens tillämpning beträffande dessa är beroende därpå, att någon sakägare framställer yrkande härom. Påkallas sådan tillämpning och kan förening i frågan ej träffas mellan vederbörande sakägare, skall tvisten prövas vid syneförrättning enligt nya lagen.
    De betesförbud i fråga om ohägnad skogs- eller betesmark, som meddelats genom kungörelsen den 26 januari 1876 och därtill sig anslutande kungörelser eller med stöd av lagen den 15 juni 1923 om ändrad lydelse av § 5 stängselförordningen, skola fortfara att gälla som om de utfärdats enligt nya lagen.  

Thor Sjöfors.