Framställning om minskning av delgivningskostnader. Sveriges Advokatsamfund har till justitiedepartementet ingivit en skrivelse angående vissa lagändringar rörande sättet och kostnaden för delgivningen. I skrivelsen framhålles inledningsvis, att vår nuvarande process är jämförelsevis dyr i småmål och relativt dyrare ju mindre målet är. En av de med processen förenade utgifterna, som i många fall på ett oskäligt sätt fördyrar de små målen, har samfundet funnit vara kostnaden för delgivning av ansökan, varigenom saken anhängiggöres hos den dömande myndigheten. Samfundet erinrar om att riksdagen år 1931 på hemställan av första lagutskottet i utlåtande nr 14 hos Kungl. Maj:t anhållit om utredning, huruvida och på vad sätt 11 kap. 38 § rättegångsbalken må kunna ändras i syfte att förenkla det däri angivna delgivningssättet, och samfundet ansluter sig fullständigt till de av utskottet framförda synpunkterna. Samfundet tillägger för egen del, att det sedan länge rått ett starkt missnöje med de höga kostnader, som i många fall äro förenade med delgivning, i synnerhet när denna äger rum på landsbygden. Skulden härför lägges på det tungrodda och dyrbara delgivningsförfarande, som 11 kap. 38 § RB givit anledning till. Samfundet tänker sig i första hand, att en lättnad skulle kunna ernås genom att tillåta delgivningsförfarande genom användande av postförsändelse, lämpligen s. k. öppen rekommendation med mottagningsbevis. För de fall då delgivning genom stämningsman av särskilda skäl måste äga rum biträder samfundet lagutskottets förslag, att det i första hand bör undersökas, huruvida icke delgivning av en stämningsman kan anses tillräckligt betryggande, och i andra hand huruvida vitsord bör givas åt intyg av en stämningsman jämte ett ojävigt vittne.
    I sammanhang med frågan om delgivningskostnaden har samfundet funnit anledning att närmare granska ett inom samfundet väckt spörsmål om bestämmande av ersättning till vinnande part för delgivning av handräckning för fordrans utfående. Samfundet anser sig kunna konstatera, att 1907 års lag om handräckning icke fyllt sin uppgift att genom en summarisk och billig procedur bereda borgenär exekutionstitel för fordran och finner att en av de viktigare orsakerna härtill är att söka uti sättet för kostnads utdömande i handräckningsmål. Överexekutor, som i det enligt lagens 5 § givna föreläggandet fastställer kostnadsbeloppet, tager därvid i regel ingen nämnvärd hänsyn till delgivningskostnaden utan utsätter ett schablonmässigt bestämt belopp, vanligen 20 à 25 kronor. I verkligheten kan delgivningskostnaden uppgå till en större del av det fastställda beloppet, ibland t. o. m. överstiga detsamma, varför borgenären sällan får sin verkliga kostnad ersatt. För att råda bot på detta missförhållande föreslår samfundet en sådan ändring av 5 § av hand-

NOTISER. 487räckningslagen, att överexekutor först skall i föreläggande bestämma sökandens kostnadsersättning till visst belopp jämte delgivningskostnad samt därefter vid tecknande av bevis enligt lagens 7 § om att ansökningen lämnats obestridd, fastställa delgivningskostnaden till skäligt belopp. Vid det senare tillfället är ju den verkliga delgivningskostnaden känd för överexekutor genom sedvanlig påteckning å delgivningsbeviset.