Karl Stenström †. Den 21 juli 1933 avled efter några månaders sjukdom häradshövdingen i Sollentuna och Färentuna härads domsaga Karl Stenström. Hans huvudsakliga verksamhet under mannaåren ägnades visserligen åt administrativa värv, men ett par år innan han dog hade han åter kommit in på den levnadsbana, domarens, som han från början valt och där han gjort sig känd som en synnerligen dugande kraft.
    Grundligt förberedd trädde Stenström in på domarbanan. Efter år 1891 avlagd hovrättsexamen och någon tids tingstjänstgöring fortsatte han i Uppsala sina juridiska studier och tog år 1897 juris kandidatexamen. Under sina studieår, då han kom i nära och varaktigt vänskapsförhållande till Tore Almén, förvärvade han djupa insikter särskilt i processrätten, i vilket ämne han en tid gav privat undervisning. År 1900 började han sin tjänstgöring i Svea hovrätt och blev där år 1903 adjungerad ledamot. De svårigheter, som ett mångårigt lidande förorsakade honom — han nödgades bortåt ett tiotal gånger underkasta sig svåra operationer, som var och en föranledde lång tids uppehåll i arbetet — övervann han genom sin energi och arbetsvilja och väckte därigenom sina vänners och kamraters beundran. Från hovrätten togs Stenström först för arbete på lagstiftningen om sjukkassor och blev därefter, år 1910, ledamot av obligationsrättskommittén. I denna kom han endast att tjänstgöra till år 1911; då kallades han att såsom konsultativt statsråd inträda i den Staaffska ministären. Efter dess fall arbetade han såsom ledamot av löneregleringskommittén och utnämndes sedermera år 1918 till landshövding i Västernorrlands län. På denna utsatta och svårskötta post stannade han till år 1931, då han under kända omständigheter ansåg sig böra lämna densamma, varpå han förflyttades till häradshövdingtjänsten i Sollentuna och Färentuna.
    Man skulle trott, att han på grund av de påfrestningar på sinnet, för vilka han helt naturligt var utsatt under den sista tiden, och de sorger han även i övrigt haft brutits ned och icke ägt kraft att efter den långvariga frånvaron från domarbanan taga itu med det krävande arbetet i en av våra mera svårskötta domsagor. Men sådan var icke Karl Stenström. Han bar sitt öde som det höves en man, och på domarposten kommo alla hans goda egenskaper till sin rätt, hans humanitet och redliga vilja att göra var man rätt, intresset att tränga ordentligt in i de olika målen samt en okuvlig arbetsvilja. Att så var fallet intygades vid hans bår av representanter för nämnden och hans medhjälpare i arbetet, och sällsynt tydliga voro vitsorden att han under den korta tid han hunnit tjänstgöra förstått göra sig i ovanligt hög grad uppskattad såsom domare.
    »Då Karl Stenström gick bort var det ett ädelt hjärta som brast» uttalade vid graven hans vän från ungdomsåren borgmästaren Jakob Pettersson. I det intyget instämma säkert alla de som kommit Karl Stenström närmare.

G. A.