F. GRÖNVALL. De nya svenska växel- och checklagarna jämte systematisk översikt och förklaringar. Sthm 1932. Norstedt. 209 s. Inb. kr. 5.00.
    De nya växel- och checklagarna hava, som bekant, tillkommit genom ett omfattande internationellt samarbete, vid vilket de nordiska länderna framgått efter enhetliga linjer. I detta arbete har förvaltningsrådet Grönvall deltagit såsom representant för Finland. Den ingående kännedom han sålunda äger rörande den nya lagstiftningen och dess tillkomst ger åt hans framställning ett särskilt värde.
    Efter ett kort förord, i vilket redogöres för Haag- och Genévekonferenserna, lämnar förf. i arbetets två första avdelningar (s. 9 — 114) i kIar och koncentrerad form en systematisk översikt över växel- och checkrätten. I en tredje avdelning hava de svenska lagtexterna införts, försedda med korta noter och hänvisningar under de särskilda paragraferna till den systematiska framställningen. Arbetet avslutas med ett sakregister till lagtexterna.
    Genom denna kombination av systematisk framställning och kommentar möjliggöres en snabb orientering beträffande de olika problemen, samtidigt som överblicken över problemens inbördes sammanhang underlättas. I sistnämnda hänseende förtjänar särskilt framhållas förf:s klarläggande redogörelse för motsättningen mellan checken såsom rent betalningsmedel och växeln såsom övervägande kreditmedel (s. 87 f.), varvid förf. erhåller tillfälle att i ett sammanhang beröra de viktiga bestämmelser, som i den nya lagstiftningen meddelats i syfte att stärka förtroendet för checkrörelsen (bestämmelserna att check ej må dragas på annan än bank, att utställandet av check utan täckning och obehörigt återkallande av check kan medföra straff och bestämmelserna om bekräftade checkar). Bortsett från dessa bestämmelser, vilka utgöra de viktigaste nyheterna i 1932 års lagstiftning, innehåller denna lagstiftning åtskilliga smärre avvikelser från äldre rätt, vilka lätt förbises av den, som vill hastigt sätta sig in i den nya lagstiftningen. Önskvärt hade varit, att dessa avvikelser eller åtminstone de viktigaste av dem särskilt påpekats i framställningen. Av värde hade även varit, om hänvisningar till de svenska förarbetena lämnats i något större utsträckning. Sålunda skulle t. ex. tolkningen av straffbestämmelserna i 74 § checklagen hava underlättats genom en hänvisning till den utredning angående lagrummets räckvidd, som lämnas i checklagspropositionen. Dessa erinringar äro emellertid av mera underordnad betydelse i betraktande av den goda vägledning arbetet i övrigt lämnar för vinnande av en överblick över den nya lagstiftningen.

F. S—l.

 

C. STUB HOLMBOE. Lov om veksler av 27. mai 1932 med kommentar. Oslo 1932. Den norske bankforening. XV + 220 s. Inb. kr. 8.00.
    Høiesterettsadvokat C. Stub Holmboe har vært Norges delegerte ved for

 

4 — Svensk Juristtidning 1933.

handlingene om de internasjonale konvensjoner om ensartet veksel- og chekklovgivning og ved det nordiske samarbeide om ensartet lovgivning på dette område, og har derfor særlige forutsetninger for å kommentere de nye norske lover.
    Forfatteren oplyser forovrig at den kommentarutgave av vekselloven som han nu har utgitt, oprinnelig var planlagt som en domssamling til den gamle veksellov av 1880; men denne plan blev opgitt da forberedelsen av en ny lov tok fast form, og under forfatterens arbeide med den nye lov blev bokens ramme vesentlig utvidet. — Boken omfatter foruten vekselloven også de norske lovbestemmelser om stempelavgift av veksler og om rettergangsmåten i vekselsaker.
    I en innledning gir forfatteren en oversikt over de viktigste punkter hvori den nye lov avviker fra vekselloven av 1880. Dessuten er i innledningen behandlet enkelte praktisk viktige spørsmål, som ikke omfattes av lovgivningen, nemlig vekslens forhold til den underliggende fordring, trassatens plikt til å honorere vekslen og hans krav på dekning når han har innfridd den. Berikelseskravet er omhandlet i et mere utförlig tillegg, mens forfatterens kommentar forovrig er knyttet til de enkelte paragrafer i loven, som gjengis i boken.
    I anmerkningene til de enkelte paragrafer er det gjort utførlig rede for norsk rettspraksis, som visstnok knytter sig til den gamle veksellov, men som i alt vesentlig har bevart sin betydning også efter den nye lov. Forfatteren tar også standpunkt til professor L. M. B. AUBERTS fremstilling i »Den nordiske Vekselret» (1882) og »Obligasjonsrettens specielle Del» I (2. utgave ved PER RYGH, 1901); forfatteren hevder og begrunner nærmere på mange punkter avvikende meninger fra Auberts lære. Det henvises i kommentaren også til andre vekselrettsforfattere, såvel som til forarbeidene til de internasjonale overenskomster på vekselrettens område.
    Forfatterens forklaringer til den nye lovs bestemmelser er meget inngående, særlig på de punkter som får betydning i det praktiske liv. Boken er utgitt som et ledd i serien av »skrifter utgitt av Den norske bankforening»; men foruten å være en nyttig handbok for bankfolk, er den i første rekke en fyldig kommentarutgave for jurister.
    Det er ikke hensikten med denne notis å gå nærmere inn på de meninger som hevdes i boken ved fortolkningen av loven. Kun skal det bemerkes at fremstillingen i boken vidner om forfatterens grundige kjenskap til sitt emne og om et sikkert judicium. Det er utvilsomt en stor fordel at det allerede ved den nye lovs ikrafttreden foreligger en kommentarutgave fra en kyndig forfatter.

O. F. H.