PROFESSOR OLOF KINBERGS TEORI OM STRAFFLAGENS ALLMÄNNA VERKNINGAR.
AV
JUR. DR S. BRÜCK.
Det är självfallet av största värde, att den psykiatriska vetenskapens målsmän från sina speciella utgångspunkter syssla med straffrättsliga problem och därigenom bidraga till att giva diskussionen en nödvändig allsidighet. Behandlingen av kriminalistiska spörsmål är ingalunda ett monopol för jurister. Men särskilt bör en psykiaters inlägg kunna göra anspråk på uppmärksamhet, om han — som fallet är med professor KINBERG — med sin fackvetenskapliga utbildning förenar ett levande intresse för straffrättsliga frågor och en omfattande beläsenhet i den straffrättsliga litteraturen.
I sitt för tre år sedan utgivna arbete »Aktuella kriminalitetsproblem i psykologisk belysning» har Kinberg tagit ställning till flera av straffrättens grundfrågor. Tydligt är att Kinberg därvid starkt influerats av den s. k. positiva skolans uppfattning av problemet brott och straff. Som bekant hävdar denna skola med energi individualpreventionens betydelse, medan den — för att använda Kinbergs egna ord — »hyst ett tämligen ringa intresse för frågan om strafflagens allmänna verkningar». För att utröna om en sådan intressefördelning är riktig har Kinberg närmare undersökt strafflagens general preventiva funktion och sökt att med ledning av de vunna resultaten bestämma allmänpreventionens och individualpreventionens relativa betydelse. Det är detta avsnitt av Kinbergs arbete (Aktuella kriminalitetsproblem kap. VI), som här skall göras till föremål förnågra reflektioner.1
Kinberg upptager först till granskning den s. k. avskräckningsteorien. Verkar strafflagen genom straffhotet brottsavhållande? I den mån så är fallet, kan det sålunda utövade psykiska tvånget tillmätas en väsentlig betydelse i jämförelse med andra brottsavhållande faktorer av psykologisk art?
Frågorna besvaras av Kinberg på följande sätt:
På de genom sin konstitution kriminellt disponerade har strafflagen enligt vad erfarenheten visar inte någon större avskräckande verkan. Åtskilliga psykiska särdrag (intelligenssvaghet, lättsinne, patologisk
sangvinism, desperation och likgiltighet, obalanserad emotivitet och starka drifter etc.) göra dessa individer i stort sett oåtkomliga för ett dylikt inflytande. Vad särskilt vaneförbrytarna angår kommer härtill, att de av sin föregående erfarenhet lärt sig, att chanserna att undgå straff inte äro små, medan å andra sidan kännedomen om vad straffet verkligen är minskat deras rädsla för detsamma. Dessutom känna sig dessa personer en gång för alla brännmärkta genom sina förut undergångna bestraffningar och anse sig därför hava litet eller intet att förlora genom ett nytt straff. Därför är ett tidsbestämt straff för dem av mindre betydelse såsom avskräckningsmedel, men hot om frihetsförlust på obestämd tid skulle enligt vad erfarenheten visar inge en helt annan respekt. Även beträffande en annankategori av människor har strafflagen ringa eller ingen avskräckande verkan, nämligen för den stora majoriteten i moraliskt avseende efter samhällets krav väl avpassade individer. Avskräckningen är här verkningslös, därför att den är obehövlig. De moralbildande krafterna inom samhället (strafflagen inberäknad) hava medfört, att de handlingsregler, som genom strafflagen inskärpas, för denna kategori blivit spontana, automatiskt verkande normer för handlandet. Däremot kan det antagas, att straffhotet spelar en viss roll för en annan grupp av medborgare och det är de i moraliskt avseende ljumma och kalla. »Blindheten för handlingarnas moraliska färg måste här ersättas med kunskap om deras yttre följder». Sådana människor hava väl ingenting emot att skaffa sig fördelar genom lagbrott, men de äro tillräckligt intelligenta för att inse riskerna av sådana handlingar och de äro inte heller så driftbestämda, att de negligera de insedda konsekvenserna. Det är dock långt ifrån säkert, att själva straffhotet har större prevenerande betydelse än straffets »sociala» följder. I de fall strafflagen har avskräckande verkningar förstärkas dessa ju större risken för upptäckt och bestraffning är.
Detta om avskräckningsteorien.
Därefter övergår Kinberg till att kritisera uppfattningen att strafflagen förnämligast skulle hava en moralbildande eller moralstärkande funktion. Enligt denna åsikt skulle strafflagen alstra eller stärka pliktkänslor, som undertryckte eller hindrade uppkomsten av impulser att begå de i straffbuden beskrivna handlingarna. Strafflagens övriga verkningar vore i jämförelse därmed av underordnad betydelse.
Kinberg framhåller först att moralbildningen är en produkt av många faktorer. Även om man medger att strafflagen inverkar på moralen måste man undersöka i vilken utsträckning och på vilka människor ett sådant inflytande kan övas. En dylik undersökning verkställes också av Kinberg och dess väsentligaste punkter skola här på ett koncentrerat sätt återgivas.
Människans moral påverkas först och främst genom uppfostran. Föräldrar och lärare söka att bibringa de uppväxande individerna en viss moralisk inställning. »Snart nog får barnet klart för sig att vissa handlingar äro oriktiga och förbjudna, och detta inskärpes ytterligare, inte blott därigenom att uppfostrar en gång på gång uttryckligen förbjuder sådana handlingar, utan i kanske
ännu högre grad genom den känslopåverkan som från den trängre miljönssida träffar den unga individen och som suggestivt och imitativt hos honom inducerar vissa känsloreaktioner mot oriktigt handlande. Samtidigt får han lära sig att andra handlingar äro goda och föredömliga. — — — Till utformningen av åsikts- och handlingsideal bidrager också den starka drift att till åsikter och uppförande efterlikna närstående personer, vilken finnes särskilt hos unga, liksom hos outvecklade människor överhuvud taget. Grunden till den moraliska känsloutbildningen lägges alltså redan under den tidiga barndomen, och under skolåren gör barnet bekantskap med en moralkodex, som inom den europeiska kulturvärlden väger tyngre för moralbildningen än alla världens strafflagar och som i sin kärva och suggestiva form innehåller i stort sett allt vad genomsnittsmänniskan vet om straffbara omoraliska handlingar». Det är Tio Guds bud.
Men även den vuxna människan påverkas av den närmaste miljöns värdeomdömen och därmed förknippade handlingssätt. Lägre befolkningslager taga också intryck av den i socialt och kulturellt hänseende högre stående gruppens åskådningar, så länge denna grupp erkännes såsom ledande.
På moralbildningen influera vidare organiserade ekonomiska intressen, etnoogiska faktorer o. s. v. Till de på moralen inverkande krafterna måste enligt Kinberg strafflagen räknas, men dess funktion begränsas av åtskilliga omständigheter.
Strafflagen inträder som psykologisk faktor relativt sent i människans liv. Individens värderingsskala har åsminstone i grova drag redan fixerats. Som i strafflagen endast förhållandevis grovt amoraliska handlingar kriminaliseras, skulle en närmare kännedom (som f. ö. endast finnes hos ett fåtal) om dess innehåll knappast tillföra individen några nya värderingar. På sin höjd skulle en viss förstärkning av moralbudens betydelse inträda och längre kan strafflagen knappast nå. Ju svårare det emellertid är att jämföra en viss handling av komplicerad karaktär med de ganska enkla moralbud som inpräntats under uppväxtåren, desto större betydelse har det om en sådan handling är kriminaliserad eller inte. I dylika fall har straffbudet en moralstärkande eller t. o. m. moralbildande betydelse. I allmänhet verkar strafflagen huvudsakligen genom kunskap om att den finnes och tillämpas, medan detaljerna i tillämpningen äro okända för de flesta och därför inte annat än i mycket begränsad utsträckning kunna påverka moralen.
Då moralen är en produkt av samhällsförhållandena, medför en ändring av dessa, att de moraliska värderingarna ändras. Ett visst straffbud kan därför endast hava moralisk betydelse, om det står i överensstämmelse med de opinionsbildande skiktens moral. Vidare kan stigande upplysning medföra, att vissa straffbud endast undantagsvis tillämpas (såsom exempel nämnes straffbestämmelsen mot homosexualitet). Även i andra fall har den moraliska åskådningen ändrat sig trots gällande och även tillämpad strafflag. Så är förhållandet beträffande incest och abort.
Slutligen begränsas strafflagens moralpåverkande inflytande av ännu en omständighet. Människorna äro inte en odifferentierad massa och därför kan strafflagen inte verka lika på alla. Även då det gäller strafflagens moraliska betydelse kan man alltså urskilja olika kategorier. De intellektuellt och moraliskt lågtstående äro oemottagliga för inverkan, enär de äro oförmögna av ett mo-
raliskt känsloliv. Inte heller har strafflagen någon nämnvärd betydelse för de moraliskt högtstående, ty de äro redan anpassade till ett laglydigt handlande. Däremot kunna sådana personer influeras som visserligen äga en viss moralisk utveckling, men som ändock under ogynnsamma omständigheter skulle kunna drivas till brott. I sådana fall kunna strafflagens bud verka moralstärkande, eftersom de ifrågavarande personerna inte äro oemottagliga i moraliskt avseende.
Undersökningen föres av Kinberg ännu längre. Han vill utröna, huruvida det är straffets generalpreventiva eller dess individualpreventiva verkningar som hava den största kriminalpolitiska betydelsen. Strafflagens allmänpreventiva funktion är oberoende av straffets gradering och utformning »under förutsättning att sambandet mellan förseelsens innebörd och straffreaktionens beskaffenhet är någorlunda rimligt och förnuftigt». Däremot är den individualpreventiva effekten i hög grad beroende av just reaktionens ändamålsenlighet med hänsyn till de behandlade individernas sinnesart.
För närvarande har strafflagen enligt Kinberg huvudsakligen generalpreventiv betydelse, men detta beror på att straffsystemet ur individualpreventiv synpunkt är ytterligt otillfredsställande. Om inte så vore förhållandet, skulle omdömet, menar Kinberg, synas vågat, ty det finns ju även andra starkt brottsavhållande faktorer än strafflagen. Men annorlunda skulle det vara om »den individuella behandlingen av brottslingen bestämdes uteslutande med hänsyn till hans personliga egenskaper, framför allt hans farlighet.» Då skulle strafflagens individualpreventiva verkningar kunna tillmätas betydligt större vikt än de generalpreventiva.
Kinberg anser, att detta påstående kan empiriskt bevisas.
Alla förnuftiga människor äro ense om, att människorna inte äro en i moraliskt avseende amorf massa. Dispositionen för brottslighet är mycket olika hos olika människor. »Skillnaden emellan den moraliskt högtstående människan, vars hela liv är fyllt av ädla och oegennyttiga strävanden, den moraliskt sjaskiga som visserligen väjer för mycket grova moraliska förseelser, men som är som fisken i vattnet bland alla slags smågemenheter, och det amoraliska avskummet, för vilket inga moraliska bud äro heliga, är också uppenbar.» De manifesta brottslingarnas grupp rekryteras ur en större men begränsad krets av individer, de potent brottsliga. Majoriteten av samhällsmedborgarna är inte kapabel att begå brott och gör det inte heller. Fångklientelet består också genomsnittligen av andligt illa utrustade personer.
Historiens vittnesbörd bestyrker, alltjämt enligt Kinberg, riktigheten av det sagda. Det har funnits tider då strafflagstiftningen på grund av omstörtningarmer eller mindre fullständigt upphört att fungera. Om nu alla människor vore lika disponerade för brott, skulle brottsligheten hava ökats i sådana samhällslager, där den förut varit sällsynt. Erfarenheten talar ett annat språk.
Såsom exempel anföres den stora franska revolutionen. Denna varade ju flera år, och människor som förut inte begått brott skulle mycket väl under en så lång period hunnit anpassa sig efter det rådande tillståndet av laglöshet. Skildringar rörande den ifrågavarande tidsepoken (GISQUET, GUIZOT, MICHELET och TAINE citeras) visa emellertid, att brottsligheten inte ökades nämnvärt bland personer som förut levat på ett hederligt sätt. »Frånvaron
av det yttre moraliska trycket lockade dem icke att huvudstupa kasta sig i armarna på allt slags lastbarhet och brottslighet. Det inre mottryck mot brottsligt handlande som genom uppfostran och föregående liv organiserats hos dem och som blivit icke blott en moralisk utan även en biologisk realitet, fortfor att verka, och individerna fortsatte att i moraliskt avseende handla på i stort sett samma sätt som de förut handlat.» Inte desto mindre är det sant att brottsligheten ökades, och detta även om man bortser från det mördande och stjälande, som försiggick under sken av legalitet. Men de historiska skildringarna giva också målande beskrivningar av dem som utförde ogärningarna. Det var allsköns kriminellt slödder som nu fick högsäsong. Sådana individer voro inte sena att begagna tillfället. Mer än lagarnas tystnad betydde dock frånvaron av ordningsmakt. Den fysiska samhällsmakten saknades. »Ett par skvadroner beridna och väl beväpnade poliser skulle självfallet omöjliggjort den masslakt på människor, som septembermorden utgjorde.»
Kinberg förklarar den under revolutionen stegrade kriminaliteten först och främst därav, att redan förut straffade (manifest kriminella) individer utan risk kunde framträda öppet och mångdubbla sin verksamhet. I sådana fall är det inte fråga om en »ny, förut obefintlig brottslighet» utan en »gammal brottslighet, som blivit mera synlig och dessutom ökats på grund därav att efterspanande och gripande av brottslingar upphört». Men ökningen kom även från de potentiellt kriminella. De för brott disponerade hade föruthållits tillbaka av de yttre sociala hämningarna. Under revolutionsperioder faller nämligen inte blott strafflagens straffhot bort utan också övriga återhållande moment. »Liv och framtid te sig mera ovissa. Vad individen under normala förhållanden kan genom brottsligt handlande förlora i fråga om utkomstmöjligheter och social ställning har genom omstörtningen i samhället redan blivit värdelöst. Den sociala grupp, som individen tillhört, är sprängd isär, och nya grupper med annan moral bildades. Den förutvarande trängre miljöns ogillande har sålunda upphört att fungera.»
Några av ledarna och verktygen under 1700-talets franska revolution voro bevisligen kriminellt disponerade, men den äldre historieskrivningen har inte i samma mån beaktat de eventuella psykopatologiska dragen. Redogörelser från den omstörtning, som ägde rum i Tyskland omedelbart efter världskrigets slut, giva vid handen att det psykopatologiska elementet dominerade bland de mera aktiva och revolutionärerna.
Slutligen är enligt Kinberg straffens historiska utveckling ägnad att belysa frågan om deras allmänpreventiva funktion. Medan straffens stränghet överallt minskats under det senaste århundradet, har brottsfrekvensen i allmänhet inte ökats utan tvärtom på sina håll minskats. Vilken betydelse en väl organiserad och effektiv ordningsmakt äger visar den omständigheten, att sedan Metropolitan Police Force inrättades i England har värdet av bortstulen egendom i det landet sjunkit från £ 2,000,000 till £ 20,000. Men detta behöver inte visa någonting angående straffhotets avskräckningseffekt. Man kan förklara minskningen med »individualpreventionens eliminatoriska verkan och ordningsmaktens existens och effektiva funktion». Om man griper alla personer som stjäla, så stjäles det mindre. Det uppstår inte en ny tjuv för varje tjuv som gripes. Naturen har ingen horror vacui criminalitalis.
Man kan sammanfatta resultatet utav denna del av Kinbergs undersökning på följande sätt: Alla människor äro inte i stånd att begå brott. De faktiska och de potentiella brottslingarna äro en jämförelsevis liten grupp. Det har ju visat sig, att flertalet människor fortsatt att leva ett hederligt liv även under perioder, då trycket från lagarna upphört att fungera. Men då kan det med så mycket större skäl påstås, att brottsligheten under normala förhållanden utgår från en förhållandevis liten grupp av individer. Alltså bör rättsreaktionerna mot brott framförallt vända sig mot farligheten hos de manifest eller potentiellt brottsliga.
Även av det sammanträngda referat som här lämnats torde det framgå, att Kinbergs framställning ingalunda saknar intressanta och originella synpunkter. Men Kinberg framhåller själv, att varje empirisk undersökning av en psykologisk faktors verkan i nutidens komplexa samhälle är förenad med betydande svårigheter. Därför är det inte heller egendomligt om man på några ställen av den givna framställningen känner sig tveksam och det är kanske inte alldeles säkert, att Kinberg helt lyckats omvända de läsare, som haft den åsikten, att straffets generalpreventiva funktion är av den ojämförligt största kriminal politiska betydelsen.
Om man sålunda reflekterar över den kritik, som Kinberg riktar mot avskräckningsteorien, kan det ifrågasättas, om de av Kinberg skildrade kategorierna förhålla sig till straffhotet på det sätt han uppgivit. Är det till att börja med så, att de kriminellt disponerade, den lägsta kategorien, i stort sett äro oåtkomliga för avskräckning? Kinberg synes själv vederlägga detta påstående, när han säger att vaneförbrytarna (alltså de mest prononcerat kriminella individerna) hysa respekt för till tiden obestämda straff. Den nuvarande svenska strafflagens bestämmelser må i detta avseende vara otillfredsställande, men denna omständighet är intet bevis för att den ifrågavarande gruppen skulle vara okänslig för straffhot. Man kan ju göra det tankeexperimentet, att Metropolitan Police Force plötsligt indrogs. De tjuvar, som nu avtjänade sina straff, skulle väl till större delen en tid framåt alltjämt befinna sig inom lås och bom. Ändock kan man med tämlig säkerhet antaga, att antalet stölder mycket snart skulle väsentligt ökas. Anledningen därtill kan inte vara våldsamma omvälvningar, minskat socialt tryck etc. utan endast, att straffhotet blivit mindre effektivt. Ju reguljärare straff desto säkrare avskräckning — en av Kinberg påpekad självklar sanning. Men då har ju straffhotet, när det verkligen innebär allvar, avskräckande verkan för åtskilliga individer tillhörande den nämnda gruppen. Säkerligen finns det sådana personer, som äro i det närmaste alldeles oemottagliga för avskräckning och som blint drivas av sina impulser, men de torde tillhöra de fåtaliga undantagsfallen och endast utgöra en ringa del av den kategori, som Kinberg åsyftat. Man kan nog också antaga, att avskräckningen både är verksam och behövlig, när det gäller den översta kategorien, alltså de moraliskt
utvecklade. Märk väl, att i denna grupp även inräknas det stora antal personer, som kunna betecknas som moraliskt mottagliga (alltså inte äro moraliskt »blinda»), men som å andra sidan inte kunna räknas till de moraliskt allra högst stående. Vad hindrar, att sådana personer kunna frestas att begå brott och varför skulle straffhotet i sådana fall vara verkningslöst såsom avskräckningsmedel? Tvärtomkan väl straffhotet tjäna som ett välbehövligt komplement till den svagt utbildade pliktkänslan och i förening med denna åstadkomma ett undertryckande av de brottsliga impulserna. Men då är inte straffhotet beträffande denna kategori obehövligt.
Äro invändningarna riktiga, skulle strafflagen som avskräckningsmedel hava större betydelse än vad Kinberg vill tillskriva den. Man kan också konstatera, att då ett brott tilltar i frekvens, yrkas på en höjning av strafflatituderna. Så gör också Kinberg beträffande förskingringsbrotten.
Fråga är om inte strafflagen också bör tillmätas en mera avgörande inverkan på moralen än Kinberg synes hågad att medgiva. Kinberg framhåller såsom de viktigaste moralpåverkande faktorerna uppfostran och i allmänhet den närmaste miljöns gillande eller ogillande.
Vad nu först uppfostran angår kan dess grundläggande betydelse för moralen knappast bestridas. Men uppfostran sker ju inte bara därigenom att vissa handlingssätt angivas såsom förkastliga utan också därigenom att konsekvenserna av ett sådant uppförande i någon mån belysas och, om så skulle vara påkallat, på ett för vederbörande obehagligt sätt konkretiseras (androm till varnagel). De religiösa föreställningarna hava också sin givna betydelse, men det är väl ändock alltför djärvt att påstå, att de tio buden för närvarande skulle hava större betydelse än strafflagen (»alla världens strafflagar» !). Deras verkan är ju helt och hållet beroende av, om vederbörande tror på Guds makt att reagera. Ty buden äro straffbud. Den, som stjäl etc. drabbas av Guds vrede. Men stora befolkningslager sakna den religiösa tro, som är en nödvändig förutsättning för budordens verkan. F. ö. har det religiösa samvetet inte samma oböjlighet som strafflagen. Ingen torde väl heller vilja göra gällande, att det skulle räcka med en god uppfostran. Om de unga männen och kvinnorna komme ut i livet och funne, att man strafflöst kunde begå de såsom förkastliga angivna handlingarna, så skulle helt säkert flertalet av dem inte kunna tåla en sådan påfrestning på sin moral. Men för de grövsta typerna av förkastliga handlingar kommer just strafflagen som ultima ratio.
Kinbergs understrykande av miljöns betydelse är naturligtvis också alldeles riktigt, men därmed skjutes ju endast frågan tillbaka: Vad är ryggraden i miljöns moral? På moralens fasthet kan väl strafflagen, såsom den kritiserade teoriens anhängare påstå, hava haftett avgörande inflytande. Då skulle den för miljöns tryck utsatte individen indirekt påverkas av strafflagen. Man kan väl knappast komma strafflagens verkliga betydelse på spåren, om man försöker att analysera en persons moraliska medvetande och tror sig kunna
konstatera, att detta har en gång för alla inpräntats genom uppfostran, detta av den miljö vederbörande kommit att tillhöra och detta slutligen genom direkt från strafflagen inhämtad kunskap, allra helst om man därav sluter att strafflagen endast i sistnämnda fall haft betydelse. Felaktigheten i ett sådant tillvägagångssätt ligger ju i öppen dag.
Därmed äro vi inne på frågan om hur strafflagen utövar sitt moralpåverkande inflytande. LUNDSTEDT har efter HÄGERSTRÖM utfört saken på det sättet, att om ett lidande reguljärt följer på en handling, så uppstå hos flertalet människor pliktkänslor, som äro riktade mot begåendet av dylika handlingar. »Det juridiska straffet binder pliktkänslan fast vid ett bestämt handlande utan hänsyn till det individuella fallet» (se LUNDSTEDT, Till frågan om rätten och samhället, s. 108 f.). På grund av att strafflagens stadganden medföra att vissa handlingstyper på ett regelbundet sätt följas av straffreaktion befästas pliktkänslorna mot sådana handlingar. Teoriens anhängare mena, att i moderna samhällen intet motsvarande medel att stärka pliktkänslorna finnes och att man därmed också angivit strafflagens viktigaste funktion. Nu är det väl så, att moralen i allmänhet inte växer fram ur strafflagen. Tvärtom är strafflagens bud ofta resultatet av redan förut förhandenvarande moralisk inställning. Men straffbudet stärker de moraliska hämningarna mot den ifrågavarande handlingstypen. Om strafflagen misslyckas härutinnan antingen på det sättet att straff för handlingen allmänt betraktas såsom »orättvisa» eller straffbudet inte tillämpas, så minskas i båda fallen strafflagens auktoritet.
När Kinberg vill reducera strafflagens betydelse som moralpåverkande faktor, så framhåller han, att strafflagen såsom psykologisk faktor inträder relativt sent i människans liv och att den genomsnittligen inte medför några nya och okända värderingar. Men det är ju inte detta frågan gäller, utan om strafflagen har den tillagda betydelsen såsom moralstärkande faktor. Om det är så, att moralen i nutidens komplicerade samhällen inte utan strafflagens inflytande skulle få en sådan samfälld riktning mot begående av brottsliga handlingar, är ju därmed strafflagens utomordentliga betydelse och nödvändighet tillräckligt uppvisad. Och man kan väl också gåmed på att om teorien skulle hava rätt på denna punkt, är därmed också strafflagens viktigaste funktion klarlagd. Kinberg har icke motbevisat detta påstående genom att framhålla, att även andra faktorer påverka moralen, ty det har veterligen icke någon av teoriens anhängare (HÄGERSTRÖM, LUNDSTEDT, WETTER) förnekat.
Vidare säger Kinberg, att den moraliska funktionen utgår i huvudsak från kunskapen om lagens existens och endast i mycket ringa grad från detaljerna i tillämpningen. Det torde emellertid förhålla sig på det sättet, att svenska folket i gemen tämligen väl har reda på de mera frekventa brottens art och straffbarhet och att de kretsar som ett visst straffbud angår, i allmänhet också känna till detsamma. Mera behövs heller inte. Naturligtvis har Kinberg rätt däri, att man
genomsnittligen inte kan exakt angiva de olika brottens strafflatituder. Att Kinberg själv inte alldeles misströstar visar hans uttalande s. 118—119, att »ju mera handlingarna på grund av sin sammansatta karaktär bli svåra att jämföra med de relativt enkla moraliska bud, som uppfostran i hem och skola och den allmänna erfarenheten från samliv mellan människor inpräglat hos individen, dess mera betydelsefull blir strafflagens tillvaro och tillämpning såsom en moralfixerande och kanske i vissa fall även moralbildande faktor». Detta uttalande gäller uttryckligen det ekonomiska livets invecklade transaktioner, men i sådana fall kan det ofta komma an på vilken verkan detaljerna i tillämpningen kunna få.
Slutligen begränsas strafflagens moralpåverkan också därigenom att den inte verkar lika på alla. Huvudsaken torde dock vara att strafflagen i detta avseende lyckas beträffande det stora flertalet. Dit höra också de personer beträffande vilka Kinberg medger att strafflagen kan utöva moraliskt inflytande. Han säger nämligen (s. 119), som förut anförts, att strafflagen kan moraliskt påverka personer med en »viss moralisk utveckling, vilka i sin natur äga krafter, som under ogynnsamma omständigheter skulle kunna driva dem till brott och vilka därför behöva och äro mottagliga för en förstärkning genom strafflagen av de moraliska budens helgd». Man kan nämligen med tämlig visshet påstå att varje människa under ogynnsamma omständigheter kan drivas att begå brott — de moraliskt allra högst stående ingalunda undantagna. Personer som äro alldeles oemottagliga för moralisk påverkan, d. v. s. oförmögna av moraliskt känsloliv överhuvud, torde utgöra mycket sällsynta undantag. Yrkesficktjuven kan t. ex. mycket väl anse sin näring som fullt lovlig, medan hans moral bestämt förbjuder honom att döda en människa o. s. v.
Anser man att strafflagen har betydelse som brottsavhållande faktor både därigenom att den stärker moralen hos dem, som under ogynnsamma förhållanden kunna drivas till brott och äro mottagliga för moralisk påverkan över huvud, och därigenom att den verkar avskräckande på moraliskt kalla personer, synes dess generalpreventiva betydelse på ett överväldigande sätt vara ådagalagd. Det kan därför vara ägnat att förvåna, att Kinberg tillägger individualpreventionen den största kriminalpolitiska betydelsen. Anledningen därtill torde dock hava blivit klar av det föregående referatet.
När Kinberg anför franska revolutionen som exempel vill han ju visa, att flertalet människor i tider, då strafflagen satts ur funktion, fortfara att leva hederligt. Argumentet kan tjäna mot en ensidig avskräckningsteori, men inte mot uppfattningen att strafflagens förnämsta funktion är att verka allmänprevenerande genom moralpåverkning och avskräckning. Tvärtom visar det sig ju att den moraliska inställningen trots allt var så fast murad hos flertalet, att inte ens denna orosperiod lyckades förinta den. Man får dock icke fatta franska revolutionen som fem års oavbruten anarki. Å andra sidan hotade tillståndet att bliva allvarligt. Allt vidare skikt drogos in i virveln av laglöshet. Därför hava moderna historiker förklarat
skräckväldet som en nödvändig reaktion mot den alltmer omkring sig gripande slappheten. I ANDERS GRADES arbete »Revolutionen och Napoleon», s. 255 (Norstedt, 1930), gives följande förklaring till skräckväldet: »Och håller man sig till verkligheten, sådan den var, måste man också erkänna, att skräcken med alla sina rysligheter tjänade ett förnuftigt ändamål, nämligen att utrota det självsvåld ochden lust till fronderi mot regeringen, som under l'ancien régimesslapphet gått fransmännen i blodet, samt att göra slut på den anarki, som utvecklat sig ur den första revolutionstidens välmenta självstyrelseexperiment. Det återställde och befäste för långliga tider den statsauktoritet, som 'den röde kardinalen' påtvingat nationen, och lade sålunda grunden till en ny statsskapelse, som redan i sin första inkarnation skulle överglänsa Ludvig XIV:s. Och vad blodbaden och grymheterna beträffar, voro dessa endast de naturliga symptomen av de våldsamma passioner, som under forna tiders inbördes slitningar, t. ex. albigens- och hugenottkrigen, hetsat fransmännen att slita sönder varandra som rasande vilddjur». Det må också antecknas, att samme författare anser septembermorden vara ett led i en planmässigt utförd politisk aktion och ingalunda ett verk av en upprörd, oreflekterad folkmassas raseri (anf. arbete s. 192). Att allsköns slödder begagnade tillfället att följa sina drifter är säkerligen alldeles riktigt. Men citatet visar, att det finns åsikter om terrorn, som nog hade förtjänat att anföras och diskuteras av Kinberg, när han vill använda tillståndet under revolutionen som ett bevis försin tes. Kinberg synes hava gått något hastigt tillväga, då han beträffande denna mycket intressanta och omstridda epok nöjer sig med ett par citat, som huvudsakligen hämtats från TAINE och MICHELET. Exemplet är alltför bristfälligt analyserat för att kunna användas i den riktning Kinberg önskar, och detta så mycket mer som motsatta och icke osannolika uppfattningar angående den ifrågavarande tidens händelser framkommit.
Kinberg använder genomgående i sin framställning begreppet potentiella förbrytare. Hans tes är ju att strafflagens individualpreventiva funktion har den största kriminalpolitiska betydelsen, enär brottslingarna t. o. m. under omstörtningperioder och alltså ännu mer under normala förhållanden rekryteras från en bestämd krets av personer, de potentiellt kriminella. Det är inte alldeles klart vad som menas därmed.
Om det är riktigt att varje människa under ogynnsamma omständigheter kan drivas till brott, förefaller det som om varje människa också vore en potentiell förbrytare. Att moraliskt högstående personer begått med straff belagda handlingar visar erfarenheten. Man behöver blott tänka på flera av de mera bekanta politiska brottslingarna. Men även andra brott hava haft personer, som nog kunna hänföras till kategorien moraliskt högtstående, till upphovsmän (exempelvis i fallet von Törne — Niininen). Man kan visserligen säga, att sannolikheten för att de moraliskt bäst utrustade skola komma i sådana situationer är mycket ringa. Men detta gäller flertalet män-
niskor. Faktiskt är det endast ett litet fåtal som begå brott. En väsentlig orsak till denna omständighet kan med mycket stor sannolikhet antagas vara just strafflagens inflytande — åtminstone har inte Kinberg lyckats vederlägga riktigheten av en sådan uppfattning. Det må så vara, att man beträffande vissa lågt stående eller mycket driftbestämda personer med tämlig visshet kan säga, att de äro disponerade för brott och troligen komma att begå sådana. Därmed blir ingalunda den krets, ur vilken brottslingarna framgå, bestämd. Ty hur skall man veta, vilka som under olika påfrestningar kunna bliva förskingrare, konkursförbrytare o. s. v. Om man tager förskingringsbrottet som exempel, inträffar det ju nästan dagligen, att personer, som åtnjutit det allra största förtroende och vilkas hela föregående bana varit fläckfri, avslöjas som försnillare. Som botemedel påyrkas i generalpreventivt syfte högre straffsatser, och Kinberg instämmer själv i detta önskemål.
Man kan inte heller till förmån för Kinbergs teori andraga omständigheten, att straffsatserna under förra århundradet kontinuerligt blivit sänkta utan att brottsligheten därför ökats. Det goda rättstillståndet kan ju som en framstående svensk kriminalist, NILS STJERNBERG, påpekar, mycket väl vara resultatet av den hårda uppfostran, som i de föregående generationerna givits. »Vem borgar oss för att det icke är otaliga gångna släktleds påverkan genom samhällets straffande myndighet, som ligger bakom det nuvarande rättstillståndet? Är detta fallet, bör ett avslappnande i samhällets reaktion mot förbrytelsen, icke på en gång och genast, utan på otaliga, långsamt verkande, fördolda vägar ådagalägga sin upplösande inverkan på rättsordningen» (STJERNBERG, SvJT 1920 s. 6). Naturligtvis kan straffens sänkning i viss mån kompenseras genom ett effektivare polisväsen, ty därigenom ökas ju riskerna för att bestraffningen överhuvud skall inträda. Men så mycket längre kan man icke gå på den inslagna vägen. Den nya italienska strafflagen är ingalunda mild, och vad man känner till om den av nazisterna planerade tyska strafflagen ger inte heller intryck av att straffsatserna komma att sänkas utan alldeles tvärtom. I Amerika har det rådande tillståndet föranlett allt starkare krav på skärpta straff. Efter perioder av lugn och milda reaktioner erfara människorna ånyo behovet av ett strängt tuktoris.
I själva verket är frågan om generalprevention och individualprevention inte ett antingen—eller utan ett både—och. Men om man med Kinberg frågar vilken av dessa funktioner som har den största kriminalpolitiska betydelsen, kan svaret knappast vara tveksamt. Generalpreventionens betydelse överstiger vida individualpreventionens verkan, ty om strafflagens generalpreventiva funktion skulle vara otillräcklig eller allvarligt minskas, innebure detta att förutsättningarna för det moderna kultursamhällets bestånd vore i fara. En ur individualpreventiv synpunkt otillfredsställande anordnad strafflag är otvivelaktigt en olägenhet, men har inte samma ödesdigra verkningar. Skulle återigen general- och individualpreventiva
synpunkter komma i konflikt med varandra, måste de förra utan tvivel tillerkännas prioritetsrätten. Ett straffsystem där behandlingen av brottslingen uteslutande bestämmes med hänsyn till hans personliga egenskaper vore helt säkert riskabelt. Att de generalpreventiva synpunkterna också i verkligheten äro de dominerande visas bäst därav att ingen stat vågat sig på att omändra sitt straffsystem efter rent individualpreventiva linjer. Detta är ett bevis så gott som något och hämtat från erfarenheten. Man kan icke mot detta invända, att vissa individualpreventiva institut (villkorlig dom etc.) upptagits i rättssystemen och befunnits goda. Ingen förnuftig person, som sysslar med dessa frågor, vill väl bestrida, att strafflagstiftaren bör taga hänsyn till genomförbara individualpreventiva reformer. Men endast under den givna förutsättningen, att den generalpreventiva funktionen i första rummet beaktas och inte under några omständigheter får sättas i fara.
Denna uppsats kan avslutas med en anknytning till ett av Kinberg anfört exempel, nämligen bestraffning av vårdslöst framförande av automobil. Exemplet kan positivt belysa de här diskuterade frågorna.
Automobiler förekommo ju till en början i så ringa antal att de betraktades som rena kuriositeter. Personer som körde vårdslöst med dem ansågos huvudsakligen som oförvägna. Att man såg på dem med detta överseende berodde väl både på automobilernas sällsynthet och att man då för tiden inte kunde komma upp till alltför svindlande hastigheter. Automobilismen utvecklade sig emellertid mycket snabbt och då blev inställningen en annan. Nu blev det samhällsvådliga i den vårdslösa framfarten mycket tydligt. Det uppstod ett moraliskt ogillande, som riktades mot den vårdslöse bilisten och samtidigt påyrkades straff för vårdslös framfart. Lagbestämmelserna anknyta i detta fallet till det mycket tydliga intresset att i görligaste mån medelst straffbestämmelser undertrycka impulser till det ifrågavarande handlingssättet. Man kan alltså säga, att straffbuden härstamma ur ett klart insett samhällsintresse, som både givit upphov till moraliskt ogillande av vårdslös framfart med automobil och till straffbestämmelser. De senare återverka på moralen och stärka densamma samtidigt som ogillandet anknytes till bestämt fixerade handlingstyper. Lagstiftningen på detta område har nämligen blivit alltmer nyanserad och straffbestämmelserna graderas alltefter olika handlingars typiska farlighet. Uppmärksamheten har ju därvid särskilt kommit att riktas mot förande av bil i av starka drycker rört tillstånd. Och som bekant yrkar man även när det gäller sådana brott med växande styrka höjda strafflatituder som ett botemedel mot den stegrade »motorterrorismen».
Om man här skulle följa den av Kinberg rekommenderade behandlingsmetoden, skulle straffet framförallt taga hänsyn till den brottslige bilförarens personliga egenskaper. Frånsett att det kunde erbjuda ganska stora svårigheter att ur här intresserande synpunkt fastställa vilka dessa äro (en bilförare har exempelvis genom grovt
slarv vållat annans död, men är i övrigt känd som en skötsam och hygglig person), så skulle det leda till att många fall blevo mycket lindrigt bestraffade. Från min egen tjänstgöring vid domstol erinrar jag mig flera fall, där svaranden i trafikmål genom det inträffade (en på grund av större eller mindre vårdslöshet orsakad omfattande dödsolycka eller lemlästning) fått en sådan läxa, att för hans vidkommande ett straff åtminstone mänskligt att döma vore skäligen överflödigt. Och ändock vore det oklokt att släppa sådana personer med ett: gå och synda icke hädanefter. Ty hur skulle i sådana fall den allmänna opinionen reagera? Fallet skulle säkerligen mycket snart bliva känt, och om det kom många sådana exempel, skulle bilförarna snart få den uppfattningen, att straffhotet inte vore så allvarligt menat, bara man efter en eventuell olycka visade sig ångerfull. Uppmärksamheten skulle slappas och överdådet ökas. Men om den uppfattningen även bibringades gemene man, att vårdslösa bilförare kommo lindrigt undan, kunde det ju hända att indignationen efter en allvarligare olycka skulle kunna taga sig farliga uttryck för bilföraren. Redan nu ha ju ansatser till lynchning förekommit. Återigen framkommer det, att det avgörande är handlingstypens farlighet, inte den brottslige individens sinnesart. Varmed på intet sätt förnekas, att hänsyn i andra hand även kan tagas till den sistnämnda omständigheten. (Resonemanget gäller naturligtvis endast beträffande handlingar av personer, som kunna bliva föremål för straff.)
Kinbergs arbete är i sin helhet intresseväckande och, så vitt den som skriver dessa rader vågar döma, på flera punkter i svensk litteratur nyorienterande. Om här några randanmärkningar formulerats, har det varit mot det alltför starka betonandet av individualpreventionens betydelse, ty denna teori, som i Sverige alltmer tycks bli på modet, tål nog vid att förses med ett cave.