A. DRACHMANN BENTZON. Lov om Forsikringsaftaler Nr. 129af 15. April 1930 med Bemærkninger og Sagregister. København 1931. Gad. 583 s. Kr. 18.00.
    Bland hittills utgivna kommenterade upplagor av de nordiska försäkringsavtalslagarna intager ovannämnda kommentar till den danska lagen en särställning, som gör den förtjänt av särskild uppmärksamhet även från svenska juristers och försäkringsmäns sida. Liksom justitierådet EKLUNDS och høiesterettsadvokaten BUGGES arbeten bygger densamma helt naturligt i stor utsträckning på lagstiftningens motiv. Men förf. (som var sekreterare i den danska kommittén) har icke stannat vid att till sina läsare förmedla detta för visso förträffliga hjälpmedel för lagens rätta tolkning utan har självständigt bearbetat det föreliggande materialet och därvid även på ett flertal punkter lämnat bidrag till lösandet av rättsfrågor, som lagen icke besvarat och som jämväl i motiven förbigåtts eller lämnats öppna. Härtill kommer, att förf. i stor utsträckning hänvisar till och ofta även redogör för rättspraxis samt att han ytterligare belyser sitt ämne dels genom att vid varje särskild paragraf giva hänvisningar till eventuella skiljaktigheter i motsvarande svenska och norska lagbud, dels genom att å alla viktigare punkter meddela notiser angående motsvarande utländska lagstadganden, varvid förutom tysk och österrikisk samt schweizisk rätt även den franska år 1930 utfärdade försäkringsavtalslagen uppmärksammas. Arbetet, som avslutas med ett synnerligen utförligt, förträffligt sakregister, innehåller sålunda det väsentliga av en verklig handbok i försäkringsrätt. Vad som tyvärr saknas är hänvisningar till den hithörande litteraturen. I detta hänseende kan förf:s utmärkta arbete således i kommande upplagor göras ännu bättre; vad man skulle önska vore f. ö. icke så mycket en redogörelse för doktrinens olika meningar utan fastmera en någorlunda fullständig bibliografi för varje huvudavsnitt av framställningen. Så fullständigat skulle arbetet komma att göra än bättre skäl för en hedersbenämning, som redan nu kommer en i tankarna: en nordisk »Roelli».
    Något som i särskilt hög grad måste tilltala den som begagnar förf:s arbete, är hans nyss antydda ambition att påvisa och sätta under debatt sådana frågor, vilka lagen icke givit någon fullt klar lösning eller vilka den helt förbigått. Att här redogöra för eller ens ge en översikt över alla sådana av förf. behandlade frågor, vilka förtjäna uppmärksamhet, kan naturligen knappast komma ifråga. Endast till ett par huvudfrågor av principiell räckvidd skola i det

följande några anmärkningar knytas, varjämte ytterligare några av de intressantaste spörsmålen skola omnämnas.

 

    Vad som kanske mer än något annat sätter sin prägel på den nordiska försäkringsavtalslagstiftningen, är det dristiga sätt, varpå den ensam bland alla lagar realiserat den en gång av EHRENBERG framkastade tanken om det »objektiva intresset» som försäkringsobjekt i sakförsäkringen och om dylik försäkrings giltighet till förmån för eventuella konkurrensintressenter. Det har skett framförallt genom det i 54 § givna stadgandet, enligt vilket med vissa, i de skilda lagarna något olika bestämda undantag, såsom dispositiv huvudregel beträffande sådan försäkring å gods, som tages utan angivande av försäkringsintresset, gäller, att försäkringen »anses gälla till förmån för envar, som, i egenskap av ägare, panthavare eller innehavare av annan rättighet till godset eller emedan han i anledning av avtal om godset står faran för detta, har intresse av att dess värde icke minskas eller går förlorat». Då denna regel säges hava realiserats på ett dristigt sätt utgöres grunden för detta omdöme främst av den kritik och det motstånd, som på så många håll mött tanken på en dylik ordning. Sedan densamma nu det oaktat förverkligats i den nordiska rätten torde det visserligen i det stora hela råda enighet om att regeln ifråga till sitt positiva innehåll är rationell. Frågan är emellertid om därmed de förut yppade meningsskiljaktigheterna verkligen äro utjämnade. Av flera skäl synes man hava anledning ställa sig tvivlande härtill. De olika meningar, som tidigare framträtt i diskussionen om hithörande spörsmål, synas i själva verket, när det gäller den i den nordiska rätten realiserade ordningen, alltjämt bestå såsom divergenser med avseende på klarläggandet av denna ordnings rättsliga grundtankar. Då frågan givetvis har stor praktisk betydelse kan den förtjäna debatt.
    Av betydelse blir ståndpunktstagandet i denna fråga bl. a. för avgörandet av spörsmålet om försäkringsvärdets beräkning i sådana fall, då det försäkrade objektet är belastat med panträtt och ägaren tagit försäkring allenast av sitt eget intresse i panten. Angående detta fall uttalar förf. (s. 197), att ägaren, när panträtten är knuten till en personlig fordran å honom, bör hava rätt att kräva ersättning beräknad efter värdet av panten utan gravationer. Till samma, förut även av SINDBALLE bland andra uttalade principiella uppfattning har, med viss reservation, även professor GRUNDT nyligen anslutit sig i en intressant anmälan av förevarande arbete i Tidsskrift for Rettsvidenskap 1933 s. 197.
    Såsom ett huvudskäl mot denna åsikt har man anfört den därav följande konsekvensen, att, om försäkringshavaren är i konkurs, hans oprioriterade borgenärer få tillgodogöra sig andel i all utfallande försäkringsersättning och därmed komma att göra en vinst på panthavarens bekostnad. Angående denna komplikation har förf. icke yttrat sig. Då han med åberopande av försäkringshavarens personliga skuldansvar tillerkänner honom en obeskuren försäkringsersättning, måste väl emellertid hans tankegång överensstämma

med den som Grundt (s. a. st.) utvecklat, då denne, trots att han anser den nämnda konsekvensen i och för sig »openbart urimelig», finner den icke kunna stå hindrande i vägen för försäkringshavarens krav på ersättning motsvarande pantobjektets fulla värde: skälet skulle vara det, att för försäkringshavarens del resultatet alltid bleve ett och detsamma, vare sig försäkringsersättningen komme panthavaren ensam till godo eller den i sin helhet tillfölle samtliga borgenärer — försäkringshavarens obetäckta gäld bleve nämligen i båda fallen lika stor.
    Sistnämnda påstående är naturligen i och för sig riktigt. Att försäkringshavaren trots pantsättningen har ett visst intresse kvar i panten även till den del dess värde motsvarar pantfordringen, bestrider väl heller ingen, och icke heller förnekar någon, att detta intresse är försäkringsbart. Men vad man vill ifrågasätta är huruvida detta intresse är av samma slag som det intresse, vilket utgör sakförsäkringens regelmässiga objekt, och huruvida det sålunda in dubio verkligen kan anses utgöra det avsedda försäkringsobjektet i en sådan försäkring. Och den frågan synes enligt min mening icke kunna besvaras annat än nekande. Alldeles särskilt tydligt förefaller detta vara om man beaktar FAL:s bestämmelser.
    Utgångspunkten för FAL:s ovan citerade regel i 54 § är ju antagandet, att det intresse, som regelmässigt ligger till grund för den ordinära sakförsäkringen, är ett objektivt, d. v. s. till sin existens och sin omfattning av växlingar i intressentens person oberoende intresse. Detta intresse — vi kunna med en av mig tidigare föreslagen terminologi kalla det kapitalintresset i godset — är närmare bestämt det intresse, som godset på grund av sina nyttiga egenskaper regelmässigt har för var och en som står i sådan relation till detsamma, att han kan räkna nyttan av godset såsom sig i större eller mindre omfattning, för längre eller kortare tid tillförsäkrad. Det avgörande är således icke i och för sig den juridiska beskaffenheten av vederbörande intressents relation till godset utan hur saken ter sig från en ekonomisk synpunkt.
    Att enkelt och koncist angiva vad som grundlägger ett kapitalintresse till skillnad från andra intressen i visst gods är givetvis icke lätt. FAL har emellertid vågat göra ett försök och såsom sakförsäkringens regelmässiga objekt i 36 § angivit det »intresse, som är beroende av att värdet av själva godset icke minskas eller går förlorat». Härmed måste man hava velat uttala, att det är »kapitalintresset» med ovan antydda innebörd, som är regelmässigt försäkringsobjekt. Visserligen kan man med skäl ifrågasätta, huruvida lagens ifrågavarande ord förmå fullt klargöra, vad som är åsyftat — lagen ger ju också själv, såsom det synes i känsla härav, omedelbart en förtydligande negativ bestämning genom att tillägga: »men icke annat intresse, som är förknippat med godset, såsom att hinder icke möter för dess användning under viss tid eller på beräknat sätt» — omisskännlig är dock själva tankegången: endast det intresse, som kan identifieras med det värde godset i och för sig genom sina egenskaper omedelbart representerar, utgör försäkringens objekt, medan

däremot allehanda allenast medelbara intressen icke äro avsedda; avgörande för kapitalintressets existens är, kunde man kanske säga, huruvida intressenten på grund av sin relation till godset kan göra sig pengar på eller eljest draga omedelbar nytta av detta. Vilka relationer till godset, som äro av detta slag, har lagen i 36 § icke närmare angivit. I detta hänseende har den emellertid i stället givit en viss vägledning genom den exemplifikation den ger i 54 §, där såsom intressen av ifrågavarande slag nämnas de som tillkomma en »ägare, panthavare eller innehavare av annan rättighet till godset» t. ex. nyttjanderättshavare, eller den som »i anledning av avtal om godset står faran för detta». Helt allmänt torde väl lagens regler kunna sägas innebära, att kapitalintresse i en nyttighet tillkommer en person i den mån hans relation till nyttigheten gör det ekonomiskt berättigat att inräkna det av nyttigheten i sig representerade värdet såsom tillgång i hans förmögenhet. Ur denna synpunkt är det naturligt att såsom bärare av kapitalintresset betrakta icke allenast den som äger en ograverad nyttighet utan även exempelvis den som har panträtt i denna till säkerhet för fordran; även om panträtten juridiskt framstår som en säkerhetsrätt, anknuten till en fordringsrätt som det primära, ter sig dock saken ur ekonomisk synpunkt på rakt motsatt sätt: fordringsrätten är, t. ex. för den som placerar pengar i en inteckning, något relativt oväsentligt, det väsentliga är den nyttighet, den fastighet, vari panträtt erhålles. På motsvarande sättter sig emellertid saken också för pantsättaren: pantsättningen innebär för honom ur ekonomisk synpunkt ett förfogande över så stor del av pantens värde, som motsvarar pantskulden (utan att återgälda samma belopp kan han icke vidare disponera över panten, i den mån den är pantsatt). Att han samtidigt åtager sig ett personligt betalningsansvar är vid sidan härav något mindre betydelsefullt. Det kan visserligen betinga ett visst fortfarande intresse i panten, även i den mån dess värde konsumeras av panträtten, men detta intresse är av helt annat slag än kapitalintresset, det har intet posilivt utan allenast om man så vill ett negativt förmögenhetsvärde, det är intet omedelbart intresse utan ett intresse av samma medelbara slag som varje annat intresse vilket blott grundar sig på det ansvar vederbörande vid en framtida tidpunkt eventuellt kan ådraga sig.
    Är nu försäkringshavarens ifrågavarande intresse sålunda av en helt annan natur än hans intresse i övrigt, ett medelbart i stället för ett omedelbart intresse, kan det icke heller gärna anses omfattat av försäkringen, därest icke något sådant uttryckligen betingats.
    Emot antagandet av ett sådant innehåll av ett vanligt avtal om försäkring å visst gods talar utom det nu anförda också den omständigheten, att ett försäkringsavtal med dylik innebörd icke skulle tillgodose något försäkringshavarens berättigade intresse, som icke ett avtal gällande till panthavarens förmån tillgodosåge. Tvärtom måste man säga, att det vore egendomligt och stridande mot lagstiftningens intentioner, om försäkringstagaren, trots att han i båda fallen antages försäkra samma intresse och trots att han ekonomiskt och

rättsligt en gång redan tagit pantobjektet i anspråk för att tillgodose en viss borgenär, godtyckligt skulle kunna ordna försäkringen så, att den i ena fallet komme panthavaren, i andra fallet jämväl övriga borgenärer på panthavarens bekostnad till godo. Av något sådant har ägaren av panten intet intresse. Sant är visserligen, att lagen, så vitt angår annan försäkring än brandförsäkring å byggnad, åt honom bevarat möjligheten att försäkra allenast sitt eget intresse med uteslutande av eventuella sakrättsägares. Då så skett, har emellertid ändamålet varit att ge ägaren fullt försäkringsskydd, därest han, med hänsyn till att dessa sakrättsägare slöte egna försäkringar, ville inskränka sin egen försäkring till sitt resterande kapitalintresse, en möjlighet, som ju på grund av den reduktion av premien, som därav betingas, kan vara av direkt ekonomiskt intresse för honom.
    Klarast framträda kanske de mindre tilltalande konsekvenserna av den här kritiserade åsikten, om densamma ställes i belysning av lagens regler om dubbelförsäkring i sådana fall, då dels ägaren försäkrat sitt intresse i godset till dettas fulla värde utan gravationer och dels en panthavare självständigt försäkrat sitt pantintresse i godset. Enligt den antagna förutsättningen — att panthavarens intresse icke är medförsäkrat genom ägarens försäkring — skulle man tydligen nödgas fastslå, att någon dubbelförsäkring i dylikt fall icke vore för handen. Ehuru samma slags intresse, kapitalintresset i godset, i båda fallen från den kritiserade åsiktens utgångspunkt, om den konsekvent fasthålles, måste antagas vara försäkrat, skulle försäkringsfallet, om totalförlust inträffade, komma att utlösa en dubbelförsäkringsersättning, motsvarande mer än sakens fulla värde. Härigenom skulle man tydligen faktiskt komma i konflikt med lagens reglering av dubbelförsäkringen.
    Emot det nu sagda vill man emellertid kanske invända, att den försäkringsrättsliga situationen också i dylikt fall utjämnades, i det att den försäkringsgivare, som försäkrat panthavarens intresse, kunde hava förbehållit sig rätt att inträda i panthavarens fordringsrätt mot pantägaren. Även om så skulle vara förhållandet, kan det emellertid knappast förhindra, att den kritiserade ordningen, särskilt i fall av pantägarens insolvens, komme att te sig oegentlig. Att den försäkringsgivare, som försäkrat pantintresset, finge en bevakningsrätt i pantägarens konkurs kan ju nämligen icke eliminera det oegentliga däri, att förlusten av det värde objektet ifråga representerade komme att utlösa försäkringskrav, avseende denna värdeförlust, vilka tillsammans överstege dess faktiska belopp. Särskilt egendomligt skulle emellertid förhållandet te sig, därest den försäkringsgivare, som försäkrat panthavarens intresse, icke förbehållit sig rätt att göra fordringsrätten mot pantsättaren gällande. Även i dylikt fall måste ju nämligen från den kritiserade åskådningens utgångspunkt rätten till full ersättning enligt båda försäkringarna bejakas, trots att delta tydligen rent av innebure, att pantägaren resp. hans konkursbo komme att fullständigt oberättigat riktas med ett belopp, motsvarande värdet av panthavarens intresse i godset. Skulle man åter, med

 

35 — Svensk Juristtidning 1933.

uppoffrande av ifrågavarande åskådnings följdriktighet, för detta fall vilja medge, att verkligen dubbelförsäkring förelåge, så skulle härav framkomma den egendomliga konsekvensen, att ställningen för panthavarens försäkringsgivare bleve bättre, då han avstått från rätt att inträda i panthavarens fordringsrätt mot pantsättaren, än om han förbehållit sig dylik rätt: i förra fallet skulle nämligen till sist blott en viss del av ansvaret enligt regeln i FAL 42 § falla honom till last, i senare fallet åter skulle hans ansvar allenast minskas med det oftast mycket ringa belopp, som kunde falla på den i panthavarens konkurs bevakade fordran, vartill panträtten varit knuten.

 

    Är man av olika meningar beträffande det nu diskuterade spörsmålet, d. v. s. då det gäller att fastställa kapitalintressets identitet efter ett partiellt disponerande över det kapital den försäkrade nyttigheten representerar, så kan man givetvis vänta sig, att förhållandet skall vara enahanda, när samma fråga uppkommer efter en totaldisposition, sålunda framför allt efter en föryttring av det försäkrade objektet. I själva verket är också den sistnämnda frågan minst lika omtvistad som den förra. Och tyvärr har väl FAL knappast heller lyckats giva densamma en lösning, som bringar tvivelsmålen ur världen.
    Såsom avgörande för intresseväxlingen efter en föryttring har man framhållit än äganderättens övergång, än traditionen, än farans övergång. Allmännast omfattad torde den sist antydda åsikten vara, och den är det väl också, som närmast ligger till grund för FAL:s regel i 54 §, där såsom en bland möjliga kapitalintressenter framhålles den, »som i anledning av avtal om godset står faran för detta». Angående detta stadgande uttalar förf. (s. 261) att, »da den der bærer Faren, lider Tabet ved Tingens Undergang, i det Sælgeren, hvis det er ham, der bærer den, mister Retten til Købesummen, medens Køberen, hvis han bærer Faren, alligevel skal betale Købesummen, er det rimeligt at lade den, der bærer Faren, faa Ret til Andel i Forsikringssummen». Ser man bort från den begränsning av själva konklusionen, som till äventyrs är avsedd med orden »Rettil Andel i Forsikringssummen», torde väl detta förf:s uttalande riktigt återge den tankegång, som ligger under lagens ifrågavarande regel. Resonemanget förefaller också onekligen vid första påseende bestickande; att man står faran för visst gods innebär en sådan påtaglig skademöjlighet, att det kunde synas knappast möjligt att betvivla denna omständighets avgörande betydelse för intresseväxlingen. Likväl måste man ifrågasätta riktigheten av det ifrågavarande resonemanget och därmed även ifrågasätta, huruvida själva lagregeln träffar det rätta, d. v. s. huruvida den kan anses harmoniera med de synpunkter, varifrån lagens regler om försäkringsintresset i övrigt utgå. För mig står det klart, att så icke är fallet. Då lagen framhåller »faran» såsom en avgörande omständighet, är det i själva verket en helt ny tankegång, som bryter sig fram, vilken visserligen i många fall leder till samma resultat som ett konsekvent ut-

förande av den ursprungliga tankegången men vilken i andra fall för till resultat, vilka helt avvika från denna tankegångs logiska konsekvenser.
    Så måste till en början anses vara händelsen i vissa fall, då försäkringsfall inträffar efter en föryttring av det försäkrade godset men innan ännu avlämnande i Köpl:s mening ägt rum. Enligt huvudregeln (Köpl. 17 §) bär i dylika fall säljaren i allmänhet casusansvaret, men i vissa undantagsfall åvilar detta ansvar i stället köparen; så är nämligen fallet dels då köparen gjort sig skyldig till mora accipiendi (Köpl. 37 §) och dels vid s. k. avhämtningsköp, då tiden för avlämnande är inne och godset av säljaren hålles redo (Köpl. 17 § 2 st.). I sistnämnda båda fall skulle således enligt den kritiserade regeln försäkringsersättningen tillfalla köparen. Detta är gott och väl, därest säljaren verkligen redan erhållit köpeskillingen, liksom — såsom nedan skall närmare utvecklas — därest godset sålts på kredit. Men har, trots att kontantbetalning avtalats, köpeskillingen ännu icke blivit erlagd, måste det te sig som en orimlighet att tilllägga köparen försäkringsersättningen. Ty i sistnämnda fall måste kapitalintresset fortfarande i samma mån som före föryttringen tillkomma säljaren, hans intresse i godset har genom föryttringen på intet sätt förändrats, låt vara att det blivit till storleken fixerat. Trots föryttringen har säljaren nämligen den makten över godset, att han icke behöver avstå från detsamma utan att erhålla köpeskillingen. Så länge han har godset i behåll, har han också i behåll det kapital detsamma för hans del representerar och därmed ock i motsvarande mån kapitalintresset i godset. Men är situationen denna, så kan den uppenbarligen icke förändras till säljarens nackdel blott därför, att lagen vid viss tidpunkt låter faran övergå på köparen, d. v. s. låter säljaren trots godsets undergång behålla sin, måhända alldeles värdelösa fordran å köpeskillingen. Hans situation är ju i själva verket fullt jämförbar med en panthavares; om kapitalintresset i pantsatt gods i den mån det motsvarar pantgravationen tillkommer panthavaren, oberoende av den fordringsrätt denne kan göra gällande mot pantsättaren, så kan det icke heller råda något tvivel om säljarens kapitalintresse i nu berörda fall.
    Är i detta fall säljaren kapitalintressent i godset, oberoende av att köparen är den som står faran, kommer det åter i andra fall att förhålla sig tvärtom: köparen måste tilläggas kapitalintresset, även om säljaren står faran. Detta blir händelsen, då försäkringsfall inträffar sedan godset sålts på kredit men innan avlämnande ägt rum. Genom en dylik föryttring utbyter säljaren en sin nyttighet, köpeobjektet, mot en fordringsrätt. Därmed måste också hans kapitalintresse i godset upphöra. Visserligen har han alltjämt kvar ett visst intresse i godset, eftersom dess bibehållande i oskadat skick är förutsättning för att hans köpeskillingsfordran icke skall bortfalla. Men detta intresse är icke något kapitalintresse utan allenast ett medelbart intresse av samma slag som det intresse, vilket, enligt vad ovan utvecklats, tillkommer ägaren av en pantsatt

sak på den grund, att hans skuld består även om panten går under, och det blir fullt tillgodosett genom att försäkringsersättningen tillfaller köparen och gör denne förpliktad att i sinom tid betala köpeskillingen. Kapitalintresset tillkommer i stället köparen. Det är denne, som numer äger möjlighet att disponera över nyttighetsobjektet, han allena kan numer realisera det värde detsamma representerar, nyttigheten ingår numer i hans förmögenhet. Och hansrätt över köpeobjektet är på intet sätt någon mindre fullständig. Att icke han utan säljaren står faran beror sålunda tilläventyrs icke på att säljaren fortfarande trots köpet vore att betrakta som sakens egentlige dominus. Det är i stället snarare att uppfatta som en köparen för vissa fall tillagd förmån: går köpeobjektet förlorat eller skadas detsamma, äger köparen, om han så vill, häva köpet. Att köparen har denna förmån kan emellertid icke rimligen betaga honom det intresse i godset, som den rättsliga situationen i övrigt tillsäger honom. Ville man nu trots detta giva säljaren försäkringsersättningen så skulle tydligen i dylika fall, därest köparen vore insolvent, försäkringen komma att fungera som en kreditförsäkring till säljarens förmån; den skulle alltså täcka ett annat intresse än kapitalintresset i godset. Och därtill komme att köparen, i den mån godsets enligt FAL 37 och 38 §§ (eventuellt 75 §) bestämda försäkringsvärde överstege köpeskillingen, skulle göra en av försäkringen icke täckt förlust, trots att full täckning för hela kapitalintresset förelåg.
    Leder en tolkning av 54 § efter dess ordalydelse i förevarande del till nu anförda orimliga resultat, kunde det kanske förtjäna övervägas, huruvida icke avsikten med stadgandet i stället vore blott att uttala, att den, som står faran, på grund härav eventuellt kunde hava ett med ägaren konkurrerande intresse. En sådan åsikt är det måhända som förf. velat uttrycka, då han förklarar det »rimeligt at lade den, der bærer Faren, faa Ret til Andel (min kurs.) i Forsikringssummen.» Regeln om faran såsom grund för försäkringsintresse skulle då hava betydelse allenast då den i köpeavtalet avtalade köpeskillingen understiger godsets försäkringsvärde, och densamma skulle innebära, att köparen i dylikt fall med hänsyn till att han stode faran borde tillerkännas en försäkringsersättning motsvarande skillnaden mellan godsets försäkringsvärde och den köpeskilling han vore skyldig att betala till säljaren. För säljarens del åter, d. v. s. så vitt anginge rätten till den huvudsakliga, köpeskillingen motsvarande försäkringsersättningen, skulle regeln enligt denna tolkning sakna betydelse.
    Icke ens i så begränsad omfattning kan emellertid den omständigheten, att en person står faran för visst köpegods, tillerkännas någon självständig betydelse med avseende å rätten till försäkringsersättningen. Skall »faran» alls kunna motivera något försäkringsintresse, måste väl detta intresse motsvara just själva den förlustrisk, som »faran» innebär, risken att nödgas utge köpeskillingen utan att erhålla godset. För ett på »faran» baserat intresse i godset, vilket allenast skulle motsvara godsets försäkringsvärde utöver köpeskil-

lingen, saknas varje logisk motivering. Att ett kapitalintresse av sistnämnda omfattning stundom kan tillkomma köparen skall visserligen icke förnekas. Ett sådant intresse kan köparen hava, när i ovan berörda fall, då godset förvärvats genom kontantköp utan att vid godsets undergång den avtalade köpeskillingen ännu blivit erlagd, köpeskillingen understiger godsets försäkringsvärde. Grunden för detta intresse är emellertid densamma, som utgör grunden för en kreditköpares kapitalintresse: köparen har genom sitt förvärv erhållit ograverad dispositionsrätt över det kapital godset i förevarande del representerar, detta kapital är hans, det ingår i och med köpet såsom tillgång i hans förmögenhet. Huruvida han själv står faran eller icke kan icke inverka på detta intresse. Att säljaren står faran, d. v. s. att köparen vid godsets undergång eller skadande äger häva köpet, kan ju icke rimligtvis betaga denne senare det kapitalintresse han erhållit därigenom, att köpet med hänsyn till det överenskomna priset varit fördelaktigt för honom.

 

    Även på andra punkter än de nu diskuterade kan man naturligen stundom i ett tvistigt spörsmål vara av annan mening än förf., i ytterligare andra sådana spörsmål vill man åter giva sin fulla anslutning till den åsikt förf. utvecklar. Såsom exempel på sådana av förf. mer eller mindre utförligt behandlade frågor, vilka det ur ena eller andra synpunkten skulle vara av intresse att närmare diskutera eller referera, må här till sist blott nämnas spörsmålen om betydelsen av ett försäkringstagarens svikliga förfarande vid försäkringsavtalets slutande, om försäkringsgivarens rätt att utkräva premie, då ett försäkringsavtal är ogiltigt på grund av dylikt svek, om möjligheten för försäkringsgivaren att eventuellt utkräva tilläggspremie i fall då avtalet fortbestår, oaktat försäkringstagaren lämnat oriktiga riskupplysningar, om betydelsen av försäkringsagentens medverkan vid försäkringsavtalets slutande (ett spörsmål som förf. dock icke ägnat någon sammanhängande framställning utan behandlar på spridda ställen), om gränsen mellan försäkringsfallets framkallande, fareökning och åsidosättande av säkerhetsföreskrifter, om skillnaden mellan fareökning och total fareändring, om betydelsen av att oriktig riskupplysning, åsidosättande av säkerhetsföreskrifter, fareökning, framkallande av försäkringsfallet, svek eller annan pliktförsummelse vid skaderegleringen m. m. kan läggas någon annan än försäkringshavaren till last, exempelvis ett organ för en juridiskperson, en legal representant, en fullmäktig eller annan medhjälpare, om innebörden av lagens regler om livförsäkringsbrevet i 113 och 114 §§ o. s. v. Till en eller annan av dessa frågor hoppas jag få tillfälle återkomma i annat sammanhang. För tillfället må den gjorda uppräkningen blott tjäna syftet att understryka erkännandet av att den, som vänder sig till förf:s arbete för att få vägledning i någon svår fråga, sällan skall behöva bliva utan upplysning om förf:s åsikt.

Phillips Hult.