PROFESSUREN I RÄTTSHISTORIA OCH ROMERSK RÄTT I STOCKHOLM.
De sakkunniga för återbesättande av den efter prof. Delin lediga professuren i rättshistoria och romersk rätt vid Stockholms högskola hava avgivit sina utlåtanden (jfr SvJT 1931 s. 187 och 594).
Prof. M. Fehr uttalar sig allenast om den romerskt rättsliga delen av desökandes arbeten. Om den enes av de båda sökandena, prof. Bergmans, huvudarbete i romersk rätt »Beiträge zum römischen Adoptionsrecht» (1912) yttrar Fehr, att det innebure ett försök att med den moderna interpolationsforskningens vapen klargöra ett område av den klassiska romerska rätten. Det vittnade om synnerlig flit och god förtrogenhet med litteraturen på området liksom också om en viss om än begränsad förmåga av självständig forskning. Till de kritiska anmärkningar, vilka framställts av HANS PETERS i en recension i Zeitschrift der Savigny-Stiftung, Rom. Abt. 1912, s. 582, kunde Fehr i det väsentliga ansluta sig, vilket icke hindrade att arbetet, om det framlagts såsom akademisk avhandling för vinnande av juris doktors-
grad, enligt hans mening bort, även med de stränga fordringar som gällde för svenska doktorsavhandlingar, belönas med godkänt betyg. Det innebure emellertid icke bevis om en vetenskaplig personlighet av den art, som förutsattes för docentur eller kompetens till professur.
Beträffande den andre sökandens, doc. Almquists, arbete »Om ärftlig besittningsrätt till jord före det sjuttonde seklets slut» (1929, se SvJT 1930 s. 454), i vad angår den romerskträttsliga avdelningen därav, anför Fehr, att den behandlar ett vidlyftigt tema översiktligt med ledning av äldre litteratur. Självständig källkritik kunde knappast sägas förekomma. Avvikelser från förut i litteraturen uttalade meningar bleve därför lösligt motiverade. Arbetet kunde efter Fehrs mening varken kvalitativt eller kvantitativt anses motsvara fordringarna för godkänt svenskt juris doktorsprov. Almquists skrift »Det sakrättsliga momentet i den klassiska jurisprudensens vektigalrättsbegrepp» (1932) tedde sig skäligen torftig och kunde icke göra anspråk på att vara ett vetenskapligt arbete.
Under beklagande av att han icke kunnat undgå alt avgiva yttrande över de båda sökandenas kompetens vid ett isolerat bedömande av deras forskningar i romersk rätt, slutar Fehr sitt utlåtande med att såsom sin mening uttala, att ingendera av de sökande enbart på sina meriter i romersk rättkan grunda anspråk på kompetens till professuren.
Prof. V. Lundstedt, vilken likaledes begränsar sitt yttrande till den romerska rätten, börjar med att förklara, att det syntes honom oantagligt att för kompetens fordra samma skicklighet i vart och ett av ämnena, som om detta ensamt utgjort läroområdet för en professur, och att han utgått från att docentkompetens i vartdera av ämnena rättshistoria och romersk rätt vore minimifordran för skicklighet till professuren.
Angående Almquists bok om ärftlig besittningsrätt till jord uttalar Lundstedt, att såvitt fråga vore om arbetets betydelse såsom specimen för romersk rätt, dess tyngdpunkt måste ligga i framställningen av den ante justinianska rätten och icke i partierna om justiniansk rätt, i vilka något självständigt vetenskapligt arbete icke kunde spåras, eller om den medeltida italienska doktrinens uppfattning. Vad framställningen av den förjustinianska rätten beträffar anför Lundstedt, som underkastar densamma ingående granskning, att framställningen icke ur någon synpunkt kunde betraktas såsom en vetenskaplig insats i romersk rätt. All självständig källkritik, varje egen analys av omdiskuterade ställen saknades. I de undantagsfall, där författaren försökt sig på några egna reflexioner, vore dessa på intet sätt meriterande. Mot själva den av författaren använda metoden att sammandraga innehållet i litteraturen kunde riktas två anmärkningar. För det första hade författaren gått så summariskt tillväga, att sammandraget gåve en alltför otillfredsställande bild av hithörande frågors rättsvetenskapliga läge. För det andra vore formen för framställningen sådan, att läsaren finge det falska intrycket att det väsentligen vore fråga om en självständig bearbetning av ämnet och icke blott ett sammandrag. Nära nog varje punkt i framställningen vore en sammanfattning, ett återgivande eller en omskrivning av vad annan författare sagt. Vad som syntes vara författarens egna reflexioner visade sig icke sällan vara nära nog ordagrant hämtat från litteraturen. Det funnes emellertid näppeligen anledning
tro, att författaren velat vilseleda läsaren. Angående skriften om den klassiska jurisprudensens vektigalrättsbegrepp yttrar Lundstedt, att ett mera olämpligt ämne än detta näppeligen kunde tänkas för en nybörjare, som dessutom icke haft för avsikt att göra ett större arbete däröver utan endast ett mycket litet, starkt tidsbegränsat speciminationsarbete. Självfallet hade författaren icke varit i stånd att inom denna snäva ram ens tillnärmelsevis tillgodogöra sig det genom nutida litteratur tillgängliga materialet i ämnet. I väsentliga delar vore skriften ett alltför summariskt sammandrag av VON SCHILLING, »Studien aus der römischen Agrargeschichte». Det måste även anmärkas, att det av författarens framställning ofta vore omöjligt att skilja mellan vad som skulle vara författarens eget och vad som blott vore en direkt avskrift eller omformulering efter von Schillings arbete. Lundstedt ingår därefter i detaljgranskning av arbetet. Om båda de nämnda skrifterna, den förstnämnda i vad den avser romersk rätt, uttalar Lundstedt, att de vore i rent vetenskapligt hänseende demeriterande. De utvisade intet eget skarpsinne. Tillvägagångssättet ådagalade dessutom i flera avseenden brist på vetenskapligt intresse för de behandlade frågorna. Om en tredje skrift av Almquist, »Den moderna romanistikens betydelse för studiet av romersk rätt» (1932), yttrar Lundstedt, att den vore en god populär orientering i romerska rättens metoder. Skriftens meriterande betydelse för författaren syntes Lundstedt ligga däri, att den tillsammans med de båda förut nämnda arbetena möjligen torde kunna motivera ett förordnande för författaren att undervisa och examinera i ämnet romersk rätt inom våra juridiska fakulteter. Lundstedt avslutar sitt utlåtande med att förklara, att han funne Almquist icke hava styrkt kompetens i romersk rätt för den sökta professuren.
Lundstedts yttrande angående den andre sökandens, Bergmans, kompetens inledes med en erinran om att denne vid speciminationstidens slut under bortåt tjugo år varit ordinarie innehavare av lärostolen i rättshistoria och romersk rätt vid Lunds universitet. Till detta ämbete utnämndes han, enligt vad Lundstedt omtalar, efter kompetens förklaringar avgivna utan tvekanav samtliga de sakkunniga. Lades därtill, att alla dessa sakkunniga vid tillfället i fråga hade understrukit, att Bergman hade styrkt större skicklighet i romersk rätt än i rättshistoria, så torde tryggt kunna påstås, att Bergmans kompetens till den nu sökta professuren, såvitt fråga vore om romersk rätt, vore notorisk. Bergmans huvudarbete i romersk rätt, »Beiträge zum römischen Adoptionsrecht», vore såvitt Lundstedt — som dock icke besutte några specialkunskaper på detta område — kunde döma ett för svenska förhållanden mycket betydande specimen. Gent emot Peters' förutnämnda recension anför Lundstedt en senare utländsk sådan, skriven av COLLINET i »Nouvelle revue historique de droit francais et étranger», 1913 s. 829, i vilken åt arbetet gåves mycket ampla erkännanden. Bortsåge man från Hägerströms långt senare publicerade romerskträttsliga produktion, måste nog också sägas, att Bergmans ifrågavarande arbete i vetenskaplig kvalitet icke överträffades av någon romerskträttslig skrift av nordisk författare. Efter att hava nämnt, att Bergman i senare författarskap visat sig hava uppehållit kontakten med den romerskträttsliga forskningen och särskilt påpekat Bergmans mångåriga universitetsarbete såsom lärare i romersk rätt, uttalar Lundstedt, att när sådan
undervisningsmerit ådagalägges av person, som genom rent forskningsarbete redan förskaffat sig klar kompetens, den torde få anses i väsentlig grad öka denna kompetens. Att Bergman såsom aspirant till en professur i romersk rätt stode hors concours i landet, funne Lundstedt höjt över allt tvivel.
Prof. M. Pappenheim förutskickar sitt bedömande av de båda sökandenas meriter, att han i vad gäller romersk rätt icke vore i tillfälle att avgiva ett omdöme grundat på egen vetenskaplig forskning och att han icke vore tillräckligt förtrogen med den nyare ifrågakommande litteraturen för att kunna fackmannamässigt bedöma romerskträttsliga arbeten.
Beträffande Almquists doktorsavhandling, »Det processuella förfarandet vid ägotvist» (1923, se SvJT 1925 s. 53) instämmer Pappenheim i tidigare bedömares lovord över författarens grundliga arkivforskning, omfattande litteraturkännedom och behärskande av modern historisk metod. Almquiststre bidrag till festskriften »Svenska lantmäteriet 1628—1928» (1928, se SvJT 1929 s. 487) vittna enligt Pappenheim i synnerhet om sin författares, även annars alltid synbara, förtrogenhet med de levnadsförhållanden, vilkas rättsliga reglering han behandlar. I arbetet »Om ärftlig besittningsrätt till jord» hade, yttrar Pappenheim, författaren, i vad det gällde den romerska rätten och dess senare utveckling, i det väsentliga blott redogjort för resultat av tidigare forskning, varvid han, måhända vilseledd av att ett år 1916 utgivet arbete förelåg färdigt redan år 1886, lämnat åtskilliga skrifter obeaktade. Rörande en viktig nyhet i Almquists framställning av den svenska jordrätten, nämligen hans påvisande av att läran om delad äganderätt icke var vedertagen där, varest Sverige på 1600-talet hämtade sina förebilder, uttalar Pappenheim instämmande, att den romerska rätten genom förmedling av den tyska rättsvetenskapen inverkat på den svenska, för övrigt redan av kanonisk rätt påverkade, rätten vid en tid, då läran om delad äganderätt icke längre härskade i gemeines Recht. Almquists skrift » 1485 års s. k. förordning om malmberg och dess betydelse för rättsutvecklingen» (1929) får av Pappenheim det vitsordet, att den omsorgsfullt gjorda undersökningen har varit mycket resultatrik. Författaren gör enligt Pappenheim mycket sannolikt, att efter den gamla medeltida rättsuppfattningen i Sverige jordägaren hade äganderätt också till de i jorden befintliga mineralierna. I studien »Tidelagsbrottet» (1926, se SvJT 1926 s. 231) har Almquist enligt Pappenheim lyckats lösa uppgiften att visa, huru den skrivna och den levande rätten på detta område under århundraden varit skilda.
Pappenheim förklarar Almquist kompetent till en professur i rättshistoria. Genom vart och ett av hans arbeten hade kännedomen om den svenska rättens utveckling vidgats och fördjupats på sådant sätt, att därav kunde väntas en varaktig vinning för rättshistorien. Almquists skrifter vore icke kännetecknade av snillrika tankar och djärva hypoteser. Han skrede lugnt och säkert fram på fasta marken och nådde ledd av det förträffligt nyttjade urkundsmaterialet till verklighetstrogna och tillförlitliga resultat. Hans styrka låge icke i juridisk konstruktion; han vore därför icke heller utsatt för faran att i källorna inlägga för dem främmande föreställningar. Fastmera bemödade han sig om att i vetenskaplig form framlägga ämnet så-
som han genom outtröttlig flit framvunnit det ur ett ofta mycket omfångsrikt material. Almquists skrifter gåve genomgående intryck av obetingad tillförlitlighet. Hans arbetsområde vore blott skenbart trångt begränsat. Jordrätten, till vilken hans skrifter huvudsakligen hörde, vore i synnerhet i äldre tid så nära sammanflätad icke blott med familje- och arvsrätt utan även med stats- och förvaltningsrätt, att den icke kunde utforskas utan sammanhang med dessa rättsområden.
Beträffande Bergmans skrift »Om gåfva och gengåfva i äldre germansk rätt» (1909) yttrar Pappenheim, att författaren därmed avsett att rubba tron på överensstämmelse inom detta område mellan langobardisk och nordisk rätt men att han icke nått detta mål. Om Bergmans skrift »Testamentet i 1600-talets rättsbildning» (1918) säger Pappenheim, att den av naturliga skäl är i huvudsak refererande. Trots en i allmänhet icke olämplig disposition framträdde huvudpunkterna och huvudproblemen icke alltid tillräckligt skarpt. I övrigt vore arbetet synbarligen mycket sorgfälligt utfört. Dess förtjänster hade ock vunnit upprepat erkännande. Pappenheim uttalar vidare om Bergmans »Översikt av svensk rättsutveckling» (1918, se SvJT 1919 s. 23 och 350 samt 1920 s. 227), att författaren angripit den svåra uppgiften på ett sätt som gåve honom fullt anspråk på erkännande. Det vore därför helt och hållet förståeligt, att prof. VON SCHWERIN i Zeitschrift der Savigny-Stiftung, Germ. Abt. 1920 s. 520, yttrat, att han icke blott själv lärt av författarens arbete utan också kunde varmt anbefalla detta för orientering i den svenska rättshistoriens idévärld. Det ginge emellertid icke an att avfärda av prof. K. G. WESTMAN i denna tidskrift exempelvis anförda fall, i vilka författarens åsikter strede mot hittills vunna vetenskapliga resultat, med en hänvisning till att det överstege mänsklig förmåga att lämna en korrekt skildring av den svenska rättsutvecklingen i alla de enskildheter som författaren ansett sig böra behandla. I ett bemötande i denna tidskrift hade Bergman blott till ringa del ingått på dessa fall och i det väsentliga inskränkt sig till sådana, i vilka han trott sig kunna fastställa blotta missförstånd. Enligt Pappenheim kunde man vidare under inga omständigheter gilla, att arbetet saknade en sluten framställning av stats- och förvaltningsrätten. Slutligen fäster Pappenheim uppmärksamheten vid Bergmans uttalande i berörda genmäle, att det skulle ligga ett program i titeln »rättsutveckling» (icke 'rättshistoria'!), den nya historiska skolans, om man så ville». Enligt Pappenheims mening hade emellertid genom detta uttalande Bergman i sin »Översikt» efteråt inlagt en tendens, som icke på något sätt kommit till uttryck i skriften själv eller dess förord.
Pappenheim uttalar, att det för en riktig värdesättning av vad Bergman åstadkommit på rättshistoriens område krävdes en hänvisning till att hans rättshistoriska arbeten icke vore de enda litterära resultaten av hans vetenskapliga verksamhet. Han hade icke blott sedan ungefär två decennier företrätt den romerska rätten i forskning och lärarverksamhet utan även ägnat den gällande privaträtten en så omfattande och resultatrik verksamhet, att för några år sedan med anledning av hans ansökan om civilrättsprofessuren vid Stockholms högskola alla de sakkunniga tillerkänt honom kompetens för professuren (se SvJT 1928 s. 51). Också beträffande den nu ifrågavarande professuren måste enligt Pappenheims mening, trots betänkligheter
som icke borde förtigas, Bergmans kompetens gälla såsom otvetydigt ådagalagd genom hans rättshistoriska arbete i dess helhet.
Frågan om den ordningsföljd, i vilken de båda sökandena borde komma i åtanke, vore enligt Pappenheims mening icke helt lätt att besvara. Pappenheim tillmätte Bergman ett större mått av intellektuell rörlighet; däremot utmärkte sig Almquist mera för klarhet och vetenskaplig tillförlitlighet. I detta avseende komme till Bergmans nackdel i betraktande, att han icke dragit i betänkande att träda inför den breda offentligheten med en framställning av svensk rättshistoria, vars innehåll vore högst ofullständigt och vilkens mot härskande åsikter stridande påståenden saknade icke blott motivering utan även hänvisning till problemen. Vidare måste det betecknas såsom mycket betänkligt, att Bergman i den berörda diskussionen med anledning av arbetet växlat mening i huvudfrågor avseende rättshistorisk metodik och icke själv varit medveten därom. Pappenheims utlåtande utmynnade däri, att han satte Almquist i första och Bergman i andra rummet.
Regeringsrådet G. Thulin, vilkens utlåtande avser allenast rättshistorien, förklarar under åberopande av sina recensioner av Almquists viktiga reskrifter denne kompetent till en professur i rättshistoria. Utgående från att Bergmans kompetens till sådan professur är styrkt, anställer Thulin en jämförelse mellan de båda sökandenas skicklighet i ämnet. Ett jämförande studium av de båda sökandenas rättshistoriska arbeten, särskilt ur synpunkten av forskningarnas planläggning och bedrivande, syntes denne sakkunnige giva vid handen, att Almquists arbeten, i det hela sett, vore förtjänta av ett högre vitsord än Bergmans samt, med tagen hänsyn jämväl till Almquists urkundsutgivningsverksamhet, utvisade, att man kunde hysa större förhoppningar om en fortsatt gagnande verksamhet på rättshistoriens område beträffande den senare än i fråga om Bergman. Thulin ansåge sig därför, såvitt han skulle bedöma kompetensen allenast efter de i tryck utgivna rättshistoriska arbeten som överlämnats till honom för granskning, böra till professuren i vad den avsåge rättshistoria giva företräde åt Almquist.
Prof. K. G. Westman inleder sitt utlåtande med att anföra, att lärarrådet vid val av andra sakkunniga tydligen letts av en önskan att erhålla specialutlåtanden i romersk rätt och att han därför ansett lämpligt att i sitt utlåtande lämna en ingående utredning av de sökandes skicklighet i rättshistoria.
Om Bergmans bok »Studier i svensk servitutsrätt I, II» (1909) uttalar Westman, att den lämnar ett aktningsvärt bidrag till det svenska servitutets historia under sammanställande av detta institut med närstående. Westman yttrar om Bergmans skrift »Testamentet i 1600-talets rättsbildning»(1918), att denna avhandling visade att författaren nått full vetenskaplig mognad. Genom välgjorda och omfattande arkivstudier och genom en energisk bearbetning av materialet, vilken sovrade ut det väsentliga ur det oväsentliga, hade författaren åstadkommit en värdefull redogörelse för testamentet under 1600-talet intill 1686 års testamentsstadga och därmed klarlagt de reella förutsättningarna för denna lagstiftning. Skriften »Servitut i 1600-talets rättspraxis» (1926) utgjorde en utvidgning av en viktig del av framställningen i »Studier i svensk servitutsrätt II». Den vore ett tekniskt
sett mycket gott arbete, byggt på grundlig kännedom om arkivmaterialet, väl genomarbetat och genomtänkt. Inom en säkert uppdragen gränslinje lämnades här för första gången en verklighetstrogen bild av servitutet i 1600-talsrätten. Efter att hava till granskning upptagit även andra av Bergmans skrifter uttalar Westman, att av vad anförts framginge att Bergman vore en framstående forskare. Han hade förvärvat god arkivvana och ägde ett vaket litteraturintresse. Omfattningen av hans studier i den tryckta litteraturen vore emellertid svår att direkt fastställa, då han icke älskade att tynga sina vetenskapliga undersökningar med redovisningar för den litteratur som han använt men funnit umbärlig ur sina synpunkter. Hans böjelse att inskränka den lärda apparaten till ett minimum sammanhängde med hans strävan att koncentrera sin framställning och fästa uppmärksamheten vid det huvudsakliga. Han vore energisk i sina frågeställningar och trängde gärna fram till det principiella bakom mångfalden. Detta hindrade på intet sätt, att han älskade att iakttaga den rättsliga verkligheten i dess mångahanda skiftningar. Det rättsliga livet i gången tid— liksom i nuvarande — komme fram i hans skildring. Hans stil vore något ojämn, men hans framställningskonst nådde på mången sida god verkan. Understundom förekomme däri ett stänk salt som krydda.
Beträffande Almquists doktorsavhandling »Det processuella förfarandet vid ägotvist» (1923) hänför sig Westman till sitt yttrande vid dess bedömande som specimen för doktorsgrad, att den borde betraktas som ett rättshistoriskt arbete av högt värde. Angående den av Almquist utgivna editionen av ERIK SPARRES skrift »Pro lege, rege et grege» (1924) uttalar Westman, att volymen saknade en källkritisk redogörelse för handskrifterna till Sparres arbete och att utgivaren ej tillräckligt grundligt undersökt förhållandet mellan de olika handskrifterna. Granskade man dessa — och därvid medtoge även U.B. nr 173 — funne man emellertid åtskilliga egendomligheter, som kunnat föranleda att till behandling upptaga problemet huruvida alla olikheter kunde förklaras blott såsom misstag av skrivare eller om olika redaktioner av Sparres verk förelegat. Handskrifterna vore på det hela taget omsorgsfullt återgivna ehuru enstaka onöjaktigheter förekomme. Så kunde t. ex. nämnas, att uppgiften i not 74 att en viss punkt ej skulle finnas i handskriften B vore oriktig enär punkten funnes i handskriften på annat ställe än noten avsåge. Denna punkts olika insättning i olika handskrifter vore för övrigt ett av de drag, som vore av intresse för bedömande av handskrifternas inbördes förhållande. Almquists bok »Om ärftlig besittningsrätt till jord» (1929) föranleder Westman till bl. a. följande uttalande. »Mest väcker det uppmärksamhet, att författaren kommer fram till den uppfattningen, att 'dominium utile' i den tyska rätten under senare delen av 1500-talet och 1600-talet icke ansågs utgöra någon del av äganderätten utan blott betraktades som en ärftlig besittningsrätt och att man har att räkna med denna betydelse av termen, även när den under samma tid användes i svensk doktrin och praxis. Författaren har härmed riktat ett djärvt angrepp mot en huvudsats i den lära om »delad äganderätt», som under senare tid härskat inom svensk rättshistoria och i många viktiga fall påverkat rättsbildningen. Författaren har blott knapphändigt antytt följderna inom regalrätternas och den enskilda äganderättens historia
av sin nyhet, och först sedan hans teori prövats på ett stort och allsidigt material, kan dess värde slutligt bedömas. Säkert är emellertid, att författarens framstöt medfört, att ett stort och viktigt område av svensk rättshistoria måste tagas upp till nya och fördjupade undersökningar.» Granskningen av Almquists skrifter i rättshistoria avslutar prof. Westman med det omdömet, att Almquist vore en högt förtjänt forskare vars arbete fyllde moderna metodiska fordringar. De vore byggda på ovanligt säkert gjorda arkivforskningar och på omfattande kännedom om den tryckta litteraturen. De vittnade om författarens förmåga att ordna och behärskamaterialet, även om det vore vidlyftigt och svåröverskådligt, att väl genomtänka det och därur draga berättigade slutsatser. Med ovanlig mångsidighet hade han gjort betydelsefulla insatser av bestående värde å flera viktiga områden av vår rättshistoria. Vissa av hans skrifter lämnade tungt vägande bidrag till vårt folks inre historia även ur ekonomisk och social, därmed också ur politisk, synpunkt. Hans framställningssätt vore klart och redigt. Att låta det färgas av någon mera personlig stilkonst skulle tydligen icke ligga för hans lynne.
Om Almquists skrifter i romersk rätt fattar sig Westman kort och uttalar allenast, att sökanden enligt hans mening genom dem styrkt de kunskaper i romersk rätt och den förmåga att behandla dess problem, som erfordras förutredning av romerskträttsliga inflytelser på svensk rätt och för meddelande av undervisning i romersk rätt sådan denna drives vid våra juridiska fakulteter. Westman ansåge sig icke ha anledning alt pröva, huruvida Almquists meriter i romersk rätt motsvarade högre ställda fordringar, och fortsätter: »Denna min ståndpunkt sammanhänger med min uppfattning om den ställning, som ämnet romersk rätt bör anses intaga inom våra juridiska fakulteter, Stockholmsfakulteten naturligtvis inbegripen. Det är uppenbart, att de juridiska fakulteterna — lika väl som de andra — i fråga om sin organisation måste underkasta sig begränsningar av ekonomiska hänsyn och förskjutningar efter kulturlivets förändringar. I enlighet härmed torde man i fråga om romersk rätt nödgas avstå från varje förhoppning att kunna idetta ämne hos oss skaffa uppehälle åt vetenskapliga specialister och upprätthålla en vetenskaplig skola med självständig vetenskaplig verksamhet, jämnställd med de länders, i vilka förutsättningarna äro större för den romerska rättens studium.»
Såsom sammanfattande omdöme om Almquists kompetens anför Westman: »Med stöd av vad jag anfört om hans skrifter i rättshistoria anser jag mig kunna uttala, all aldrig någon obefordrad sökande till en professur i detta ämne kunnat åberopa, att han genom så stora och betydelsefulla bidrag fört rättshistorien framåt på så viktiga områden och inom så olika grenar som detta skett genom Almquists skrifter. Hans arbetsförmåga och skicklighet att organisera sitt arbete äro beundransvärda. Vid jämförelsevis unga år har han därför uträttat mycket. Att hans författarskap även ur kvalitativ synpunkt förtjänar ett högt vitsord framgår av det föregående. I romersk rätt har han enligt min mening likaledes styrkt sin kompetens. Hans skicklighet att meddela vetenskaplig undervisning är även till fullo vitsordad.»
I slutet av sitt utlåtande påpekar Westman, att huru än valet mellan de
sökande komme att utfalla, professuren bleve tillsatt med en högt förtjänt forskare. Vid vägande av de sökandes förtjänster mot varandra hade Westman kommit till det slut, att Almquist, på grund därav att hans verk vore av större betydelse och större räckvidd betraktade såsom vetenskapliga bidrag till utredningen av den svenska rättens historia, borde tillerkännas företräde framför Bergman. Enligt denne sakkunniges mening vore denna övervikt till Almquists förmån så stor, att den, såsom Westman uppfattade den romerska rättens ställning, icke upphävdes av den underlägsenhet som Westman ansåge för Almquists del föreligga i romersk rätt.
Vid behandling av ansökningsärendet inom fakulteten d. 2 okt. 1933 förklarade fakultetens samtliga ledamöter, var och en med särskild motivering, båda sökandena kompetenta till professuren och tillerkände Almquist företräde framför Bergman.
Lundstedt har i en till lärarrådet ingiven skrift understrukit sina i sakkunnigutlåtandet avgivna omdömen om Almquists bristande kompetens i romersk rätt. I en tryckt skrift, betitlad »Rättshistoria och romersk rätt» (Lund 1933), har Bergman till granskning upptagit de sakkunnigas och fakultetsledamöternas yttranden. På anmodan av fakulteten har Fehr gjort ett kompletterande uttalande.
Vid sammanträde med lärarrådet d. 11 nov. 1933 förklarade två ledamöter, att enligt deras mening Almquist ej styrkt kompetens till professuren. I första rummet uppfördes Almquist av tjugo och Bergman av åtta ledamöter. I andra rummet uppfördes Bergman av tjugo och Almquist av sex ledamöter.
Ärendet ligger, när detta skrives, under styrelsens prövning.
I. S.