Ett par spörsmål vid fördelning av böter m. m. Enligt lag den 10 februari 1933 (SFS nr 28) må, med vissa undantag, andel i böter, vite eller skadestånd eller i förbruten egendom, dess värde eller dylikt, som enligt lag eller författning skall tillfalla åklagare, beslagare, angivare eller upptäckare av förseelse, ej utgå med högre belopp än — böter och annat sammanlagt — 500 kr., ändå att sådan begränsning eljest icke finnes stadgad. Ett par spörsmål, vilka kunna uppkomma vid tillämpningen av denna bestämmelse, skola här i korthet beröras.
    I vissa av de yttranden, som avgåvos över det inom justitiedepartementet upprättade utkastet till 1933 års lag, yppades tvekan om huru det nya stadgandet borde tolkas, då — såsom t. ex. enligt

ETT PAR SPÖRSMÅL VID FÖRDELNING AV BÖTER M. M. 575stämpel- och lotteriförordningarna — särskild angivare toge hälften av åklagarens andel. Med anledning härav framhöll föredragande departementschefen, att reducering ifrågakomme endast om det belopp, som med tillämpning i första hand av de för varje särskilt fall gällande speciella fördelningsreglerna skulle utgå till en viss kategori av andelstagare, visade sig överstiga 500 kr. och att i det åsyftade fallet de föreslagna reglerna alltså icke utgjorde hinder föratt åklagare och angivare erhölle vardera 500 kr. (prop. nr 5 s. 11). Denna princip har också kommit till uttryck vid en i år vidtagen ändring i fondstämpelförordningen (SFS nr 245). Till denna förordnings 17 § — däri stadgas att av böter, som enligt förordningen ådömas, hälften tillfaller kronan och hälften åklagaren samt att, om särskild angivare finnes, denne tager hälften av åklagarens andel — har i anslutning till 1933 års lag tillagts en punkt av innehåll att andel, som tillkommer åklagare eller angivare, ej i något fall må utgå med högre belopp än 500 kr. för en var av dem. Tillägget erhöll denna formulering inom bevillningsutskottet, som avsåg att därmed ge ett fullt tydligt uttryck för bestämmelsens innebörd (BevUnr 43).
    Lagtexten ger ej något svar på frågan, vem som skall erhålla det belopp varmed den enligt specialförfattningen stadgade andelen överstiger 500 kr. I detta sammanhang erinras om att, därest i särskilt fall föreskrift om bötesfördelning saknas, den allmänna regeln i SL 2:8 tillämpas och böterna alltså tillfalla kronan (NJA 1877:455). På samma sätt torde böra förfaras med det nu ifrågavarande överskottet. Skall exempelvis i ett mål om förseelse mot lotteriförordningen —enligt vilken av böter och förbruten egendom ⅔ tillfalla åklagaren och ev. angivare samt ⅓ de fattiga — ett sammanlagt belopp av 1,800 kr. fördelas, lärer alltså, om angivare ej finnes, av den enligt nyssnämnda grund beräknade åklagarandelen, 1,200 kr., jämlikt 1933 års lag 700 kr. böra tillfalla kronan, oavsett att enligt lotteriförordningen kronan ej har någon rätt till andel. Finnes särskild angivare, erhålla han och åklagaren 500 kr. var samt kronan 200 kr. — Det torde i detta sammanhang sakna betydelse om den andel, som enligt specialförfattningen skall tillfalla annan än åklagaren (beslagaren etc.), angivits såsom en viss bråkdel eller såsom »återstoden», sedan åklagarens andel fixerats.
    Ett annat spörsmål, som dock synes vara av mindre intresse för domstolarna, har väckts av en länsstyrelse i dess utlåtande över departementsutkastet, nämligen av vilka medel andelsbeloppet 500 kr. skall utgå i fall då en åklagare eller beslagare tillerkänts andel i såväl böter som förverkad egendom; för vederbörande andelstagare vore det förmånligt att härför få taga i anspråk försäljningssumman för det förbrutna godset, vilken ju funnes kontant tillgänglig, under det att möjligheten att utfå andelen i böterna vore beroende av om dessa erlades eller ej. Någon ovisshet i förevarande hänseende synes emellertid knappast böra uppkomma, blott man fasthåller vid att de speciella fördelningsföreskrifterna städse utgöra det primära och att

576 ETT PAR SPÖRSMÅL VID FÖRDELNING AV BÖTER M. M.den nya begränsningsregeln skall träda i tillämpning endast i andra hand. Influtna medel, vare sig de utgöra böter eller förbruten egendom, synas alltså böra fördelas i enlighet med de gamla bestämmelserna, intill dess vad sålunda till åklagaren eller beslagaren utgått uppgår till det i 1933 års lag stadgade maximum. Vad sedan till äventyrs ytterligare belöper å honom tillfaller kronan.

Carl Romberg.