Italienskt förslag till ny familjerätt. Första delen av ett förslag till ny civillagbok föreligger i Italien. Förslaget, som utarbetats av en kommission av 26 ledamöter under ordförandeskap av SCIALOJA, omfattar person- och familjerätten och innehåller 581 artiklar. För de internationellt privaträttsliga bestämmelserna i förslaget har tidigare redogjorts i denna tidskrift (1932 s. 493). Till vissa av förslagets nyheter i övrigt skola nu några anteckningar göras i anslutning till en utförlig framställning av RIEZLER i Zeitschrift für ausländisches und internationales Privatrecht 1933 s. 207—279.
Myndighetsåldern bibehålles vid 21 år, men redan vid fyllda 18 år skall myndighetsförklaring kunna ske. Kan det antagas för visst, att underårig vid den normala myndighetsålderns inträde på grund av efterblivenhet i utvecklingen ej kan sörja för sig och sina angelägenheter, kan myndighetstillståndet förklaras skola fortsätta tills han uppnått 25 år.
Vad beträffar ingående av äktenskap innebär konkordatet 1929 ett brytande med den av 1865 års civillagbok omfattade principen om obligatoriskt civiläktenskap, i det att »den italienska staten tillerkände borgerliga rättsverkningar åt det av den kanoniska rätten reglerade äktenskapets sakrament». I denna grundsats om fakultativt civiläktenskap för katoliker gör kommissionsförslaget ej någon ändring. Det äktenskapshinder som svågerskap i andra led innebär föreslås avskaffat. Adoptivförhållande anses fortfarande böra utgöra hinder för äktenskap, men hindret göres dispensabelt. Från fordran på kvinnans väntetid för omgifte föreslås ock att dispens skall kunna ske.
Såsom skäl till äktenskaps återgång skall, i strid med gällande rätt men i överensstämmelse med kanonisk, impotentia coeundi kunna åberopas också av den impotente maken, under förutsättning att han ej före vigseln ägde kännedom om impotensen. Impotentia generandi hos en make skall däremot kunna åberopas blott av andre maken.
Förslaget bibehåller den nuvarande principen om förbud mot äktenskapsskillnad. Gällande bestämmelser om separation upptagas i stort oförändrade. Sålunda skall fortfarande äktenskapsbrott av hustrun städse vara separationsanledning, medan samma handlingssätt från mannen kan leda till separation
blott i fall av »grave ingiuria». Ny är bestämmelsen, att rätten äger att med hänsyn till omständigheterna förbjuda den separerade hustrun att bära mannens namn.
I fråga om äktenskapets personliga rättsverkningar bibehålles i stort sett gällande rätt, framför allt principen att mannen är familjens överhuvud, och kommissionen har avvisat tanken att i förslaget upptaga bestämmelser om hustruns husfrudöme.
I principerna för äktenskapets förmögenhetsförhållanden föreslås ej någon ändring. Vardera maken bibehåller följaktligen — i motsats till regeln i övriga romanska rättssystem — sitt gods till självständig ägo och fri förvaltning, om annat ej avtalats eller bestämts. I åtskilliga detaljer äro emellertid nyheter föreslagna. En av de viktigaste avser beredande av möjlighet åt makarna eller en av dem eller annan att skapa en oförytterlig familjeförmögenhet (patrimonio familiare). Detta sker genom upprättande av en offentlig urkund och kan, i motsats till äktenskapsförord, ske även under äktenskapet. Förvaltningen av familjeförmögenheten, som kan omfatta såväl fast som lös egendom, samt avkastningen därav skall tillkomma makarna eller en av dem. Grundsatsen om familjeförmögenhetens oförytterlighet gäller ej i förhållande till borgenärer, vilkas rätt uppstått innan anteckning om förmögenhetens stiftande skett i fastighets- eller fartygsregister eller, i vad rör annan egendom, kungörande om stiftandet skett. Förmynderskapsdomaren äger medgiva försäljning av egendom hörande till familjeförmögenheten, såvitt fall av nöd prövas vara för handen.
Gällande lags bestämmelser om äktenskaplig börd äro i sina grunddrag bibehållna oförändrade.
Särskild uppmärksamhet har av kommissionen ägnats frågan om utomäktenskapliga barns rättsställning, ett i Italien aktuellt problem, ehuru det antages att, genom statens ovan berörda erkännande av den kyrkliga vigseln, antalet utomäktenskapliga barn skall komma att nedgå. Man har strävat att å ena sidan ej av sentimentala hänsyn uppgiva principen om den på äktenskapet grundade familjen såsom en grundval för den samhälleliga ordningen och att å andra sidan åt det utomäktenskapliga barnet giva den ställning som kan anses påkallad av humanitära och sociala synpunkter.
Förslaget utgår i princip från att det utomäktenskapliga barnet, åtminstone det av fadern erkända, skall, även om det ej likställes med äkta barn, anses tillhöra faderns familj. Detta yttrar sig särskilt däri att det barn som erkänts av fadern står under hans föräldramyndighet och bär hans namn och att fadern gentemot sådant barn har underhålls- och uppfostringsplikt, varjämte barnet är subsidiärt underhållsskyldigt mot fadern.
Medan i Frankrike grundsatsen »la recherche de la paternité est interdite» år 1912 blivit högst väsentligt modifierad, är den i Italien ännu gällande rätt. Häri vill förslaget göra ändring genom angivande av en rad fall då faderskapstalan skall kunna anställas. Av dessa må nämnas, att föräldrarna under konceptionstiden levat i konkubinat; att barnet städse burit den uppgivne faderns namn; att denne alltid sörjt för dess underhåll och uppfostran; att han inför andra städse erkänt barnet såsom sitt.
Har modern under konceptionstiden uppenbarligen fört en dålig vandel eller haft umgänge med annan än den uppgivne fadern, medför detta enligt
förslaget ej blott att något fastställande av faderskapet ej kan ske utan även att ingen av konkumbenterna kan åläggas underhållsskyldighet, ett resultat som för svensk uppfattning är stötande och även dåligt harmonierar med de sociala synpunkter som enligt det ovan sagda åberopats såsom grundläggande för lagstiftningen på detta område. Anmärkningsvärt är även det försvårande av faderskapstalan som föranledes av att talan ej får anställas utan en förprövning som avser att fastställa, att fråga ej är om en »lättsinnig eller chikanerande» process.
Föga överensstämmande med de grundsatser, å vilka en lagstiftning som den förevarande enligt vår mening bör vila, är vidare att moder till utomäktenskapliga barn ej enligt förslaget äger av fadern erhålla ersättning för underhåll under viss tid före och efter nedkomsten eller för kostnader i anledning av denna. En dylik rätt för modern har av kommissionens flertal avvisats, enär den kunde av samvetslösa kvinnor obehörigen utnyttjas mot oerfarna unga män.
Förslaget avser att främja adoptionsinstitutet, som hittills i Italien ej spelat någon större roll. Nu gällande förbud mot adoption av adoptantens barn utom äktenskap föreslås sålunda upphävt, och den åldersskillnad av 18 år som nu måste finnas mellan adoptant och adoptivbarn skall enligt förslaget nedsättas till 16. Däremot likställes — i syfte att i görligaste mån undvika att adoptanten får egna barn — fordran att adoptanten skall ha fyllt 50 år. Domaren skall, när särskilda skäl göra det tillrådligt, äga dispensera från såväl sistnämnda fordran som fordran på berörda åldersskillnad.
Rättsverkningarna av adoption skola ej inträda genom adoptionsavtalet utan genom domarens tillstånd till adoptionen. Närmare föreskrifter givas omhävande av adoption.
E. L.