Svenska läkaresällskapet har d. 24 okt. 1933 till K. M:t avgivit yttrande över det inom justitiedepartementet utarbetade lagförslaget om sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller av annan rubbning av själsverksamheten lidande personer (se föregående notis). Sällskapet uttalar sin tillfredsställelse över att i lagförslaget största hänsyn tagits till den av sällskapet på sin tid framförda kritiken av 1929 års förslag ej blott beträffande önskvärdheten av möjlighet till sterilisering i större omfattning av sinnesslöa utan frivillighet och insikt såsom förutsättning, utan även beträffande tillförsäkrandet av lagligt skydd åt sterilisering av rättskapabla individer på försvarliga indikationer. Sällskapet kan därför icke annat än med gillande hälsa tillkomsten av en lag med den syftning och den räckvidd som den nu föreslagna. Såsom en teknisk förbättring föreslås tillfogande av bestämmelsen, att ansökan om sterilisering bör vara åtföljd av skriftligt åtagande från behörig läkare.
    Med anledning av de farhågor som yppats eller kunna hysas, att ett frigivande av steriliseringsåtgärder å rättskapabla skulle kunna ha icke önskvärda konsekvenser, t. ex. möjliggörandet av en alltför liberal eller t. o. m. löslig tillämpning av s. k. sociala eller humanitära indikationer, uttalar sällskapet att enligt dess förmenande önskvärd kontroll i detta avseende kan utövas genom på administrativ väg utfärdade föreskrifter om anmälningsplikt till central myndighet för varje steriliseringsoperation, företagen på andra än klart medicinska indikationer.
    Slutligen framkastar sällskapet den frågan, om icke, sedan den föreslagna lagen trätt i kraft, tiden vore inne för en utredning rörande dess komplettering med en lag om obligatorisk sterilisering — på sociala och rashygieniska samt kriminalpolitiska indikationer — av dels vissa sinnesslöa, dels sinnessjuka och psykopatiska förbrytare. Beträffande oskadliggörande av vissa sexualförbrytare visar erfarenheten, att kastration är den på samma gång humanaste och mest effektiva åtgärden.
    Utlåtandet är å Svenska läkaresällskapets vägnar undertecknat av prof. H. C. Jacobæus och dr Gunnar Nilson.

 

    Rådhusrätternas rekrytering. Av chefen för justitiedepartementet tillkallade sakkunniga, borgmästarna Georg Bissmark, Gunnar Fant och Thorwald Bergquist med e. hovrättsfiskalen A. G. Walin som sekreterare, ha avlämnat ett d. 8 nov. 1933 dagtecknat betänkande angående ordningen för stadsdomar-

tjänsternas tillsättande och om allmänna bestämmelser rörande rådhusrätternas rekrytering. Betänkandet innehåller en promemoria i ämnet jämte utkast till 1) lag angående ändring av lagen d. 14 mars 1921 om val av borgmästare i stad med magistrat samt av rådmän och magistratssekreterare i Stockholm, 2) lag om tillsättning av vissa befattningar vid rådhusrätt samt 3) stadga angående behörighet till vissa befattningar vid rådhusrätt m. m.
    De sakkunniga ha icke funnit tillräckliga skäl föreligga att föreslå någon ändring i de bestämmelser angående val av borgmästare samt av rådmän och magistratssekreterare i Stockholm, som innehållas i § 31 regeringsformen. I ovannämnda lag d. 14 mars 1921 har däremot genom utkast 1) föreslagits den ändringen, att hovrätten före ifrågavarande val skulle upprätta förslag å de tre sökande, som med hänsyn till förtjänst och skicklighet främst borde ifrågakomma till befattningen. Hovrättens förslag skulle dock icke vara bindande för de väljande.
    Utkast 2) gäller rådhusrätt, i vilken jämte borgmästaren skola finnas minst två lagfarna ledamöter, och avser tillsättning av befattning, med vilken enligt gällande arbetsordning är förenad skyldighet att tjänstgöra såsom lagfaren bisittare i rätten, därvid emellertid hänvisas till vad särskilt finnes stadgat om rådmännen och magistratssekreteraren i Stockholm. Beträffande rådmännen i andra av utkastet berörda städer har föreslagits, att de skulle utnämnas av K. M:t inom ett av stadsfullmäktige upprättat förslag å tre personer. Före valet skulle hovrätten upprätta förslag å de tre sökande, som med hänsyn till förtjänst och skicklighet främst borde ifrågakomma till befattningen. Ej heller i detta fall skulle likväl hovrättens förslag vara bindande. Stadsfullmäktiges val skulle ske enligt den proportionella valmetoden, varigenom majoriteten borde föranledas att förena sig om en lämplig kandidat vid risk att K. M:t eljest skulle komma att utse en minoritetskandidat till befattningen. Annan befattning än rådmanstjänst skulle enligt utkastet tillsättas av magistraten. Övermagistratens beslut skulle vederbörande äga att anföra besvär hos hovrätten, varefter hovrättens beslut kunde överklagas hos Konungen.
    Utkast 3) gäller likaledes rådhusrätt, i vilken jämte borgmästaren skola finnas minst två lagfarna ledamöter, och avser borgmästartjänst samt annan befattning, med vilken enligt gällande arbetsordning är förenad skyldighet att tjänstgöra såsom lagfaren bisittare i rätten. Det innehåller först en bestämmelse, enligt vilken till ordinarie innehavare av befattning som tillsättes av magistraten (d. v. s. assessorer och stadsnotarier) ej finge utses annan än den som tjänstgjort såsom ledamot eller fiskal i hovrätt eller av Konungen förklarats behörig att inneha sådan befattning varom fråga är. Från denna regel har emellertid i en övergångsbestämmelse gjorts undantag för den, som då stadgan träder i kraft, efter avlagd examen tjänstgjort vid domstol minst tre år med full tjänstgöring vid rådhusrätt, som med stadgan avses, under hela året före ikraftträdandet. Utkastet innehåller vidare vissa bestämmelser om meddelande av tjänstledighet och förordnande av vikarier. Enligt dessa skulle till vikarie för befattningshavare som tillsättes av magistraten, därest förordnandet avsåge längre tid än en månad, endast kunna förordnas den som förvärvat s. k. fiskalskompetens, med rätt för hovrätten att medge undantag. Slutligen innehåller utkastet bestämmelser om besvär.
    Med hänsyn bl. a. till förenämnda förslag om krav å s. k. fiskalskompetens

ha de sakkunniga även hemställt, att hovrätternas arbetsordningar ändras därhän att icke blott den som huvudsakligen erhållit sin utbildning vid häradsrätt utan även den som fullgjort på visst sätt beskaffad tjänstgöring vid rådhusrätt skulle äga att erhålla fiskalsförordnande, om han av hovrätten funnes lämplig.
    I ett särskilt avsnitt av betänkandet framhålles med styrka önskvärdheten av en ökad cirkulation mellan statens domstolar och rådhusrätterna. För sådant ändamål borde rådhusrätternas tjänstemän beredas tillfälle till tjänstgöring såsom ledamot i hovrätt och såsom föredragande i högsta domstolen. Genom den mera allsidiga utbildning, som de på så sätt kunde förvärva, komme de att erhålla väsentligt ökade möjligheter att med framgång deltaga i konkurrensen om statliga domarämbeten. Å andra sidan vore de sakkunnigas förslag beträffande tillsättandet av rådhusrätternas befattningshavare ägnade att för statens domare och aspiranterna vid statens domstolar underlätta tillträdet till rådhusrätterna. De sakkunniga ha i samband därmed påpekat, att deras förslag syntes lämna rum för en sådan praxis, att den fasta befordringsgången vid vissa större rådhusrätter icke obehörigen stördes. De ha slutligen uttalat den övertygelsen att, med en målmedveten strävan att tillgodose önskemålet om ett upphävande av stadsdomarkårens nuvarande isolering, även inom det utrymme som står till buds mycket värdefulla resultat skulle kunna uppnås.

A. G. W.