God tro hos aktiebolag, ond hos styrelseledamot.Den vida omfattning vari svensk rätt tilllägger god tro juridisk verkan — särskilt i form av exstinktion utav invändningar från avtalspart eller utställare av negotiabla dokument samt rättigheter till lösöre och löpande papper — gör det till en fråga av stor vikt under vilka förutsättningar ett aktiebolag (resp. en annan association) är att betrakta såsom varande i god tro. Med nutidens månghövdade aktiebolagsstyrelser måste icke sällan det spörsmålet uppkomma — och det är ett aktuellt fall som närmast givit upphov till efterföljande funderingar — huruvida ond tro hos en eller flera styrelseledamöter omintetgör bolagets goda tro.1
Denna fråga är påfallande litet berörd i den svenska litteraturen,2 liksom för övrigt även, såvitt jag kunnat finna, i den utländska. I HD:s praxis synes den endast en gång bragts till avgörande, nämligen i rättsfallet NJA 1911 s. 617. Omständigheterna däri voro i korthet följande. En handelsbolagsman X hade med godkännande
1 Med denna fråga sammanfaller icke den i vad mån ett aktiebolag är skadeståndsskyldigt för styrelseledamöternas handlingar, ehuruväl de båda frågorna ha beröringspunkter och förmodligen skulle vinna på en gemensam utredning. — Ett närliggande frågekomplex är även det som nyligen behandlats av HULT i Nordisk Försäkringstidskrift 1932 s. 517 ff., särsk. s. 551—562, nämligen i vad mån ett aktiebolags rätt på grund av försäkringsavtal kan prejudiceras genom styrelseledamöters handlingar. Här spela ju emellertid inspeciella försäkringsrättsliga synpunkter och positiva lagregler.
2 Veterligen finnas endast följande två uttalanden: BJÖRLING, Den svenska rättens exstinktiva laga fång till lösören på grund av god tro, 1896, s. 169: »Är förvärvaren en juridisk person, måste den goda tron förefinnas hos den eller dem, vilka företräda honom i förvärvet». HASSELROT, Några spörsmål ang. vindikationsrätt m. m., 1926, s. 55: »Beträffande juridiska personers förvärv erfordras naturligtvis god tro hos vederbörande företrädare för rättsbildningen ifråga».
av den andre bolagsmannen Y till Z överlåtit sin andel i bolaget mot utfästelse av Z att övertaga X:s ansvarighet för en av X och Y utfärdad belånad revers. Sedan därefter bolagets rörelse överlåtits på ett aktiebolag, anvisade detta nämnda revers såsom säkerhet för lån i bank. Det blev process angående X:s betalningsskyldighet för reversen, och i HD:s dom sägs bl. a.: enär Y, som godkänt den å Z gjorda överlåtelsen, varit medlem av styrelsen för aktiebolaget och aktiebolaget förty måste anses ha ägt kännedom om innehållet i överlåtelsehandlingen — — —.
Det förefaller vara en ganska utbredd uppfattning att detta prejudikat innebär ett avgörande i den riktningen att en styrelseledamots onda tro under alla omständigheter sätter bolaget i ond tro. En sådan slutsats behöver emellertid icke nödvändigt dragas från HD:s dom. Trots domsmotiveringens generellt hållna formulering kan man knappast anta att HD verkligen velat statuera en sådan princip utan undantag. Ond tro hos en styrelseledamot kan nämligen föreligga under omständigheter så väsentligt olika mot dem i 1911 årsfall att frågan måste anses vara öppen.
En blick på utländsk litteratur och praxis visar även att man — där frågan överhuvud är behandlad — icke går så långt att ond tro hos en styrelseledamot alltid försätter bolaget i ond tro.
För norsk rätt föreligger ett uttalande av GJELSVIK1 som går ut på att såsom regel »i det mindste hele styret» måste vara i god tro, men att undantag därifrån är att göra för det fall att den ondtroende styrelseledamoten uppträder som motpart till bolaget. Dansk praxis — litteraturen synes icke ha sysselsatt sig med frågan — torde så till vida vara klar att en enskild styrelseledamots onda tro icke alltid är tillräcklig för att bolaget skall anses vara ondtroende. Men huruvida praxis härvid följer någon fast princip synes tvivelaktigt. I en äldre dom (UfR 1889 s. 207) sägs att »da i alt Fald Directionens Majoritet» var i god tro, kunde en styrelseledamots privata vetande ej försätta föreningen i ond tro. I ett senare rättsfall (UfR 1929 s. 511) tycks man ha varit strängare. Här sägs nämligen att det avgörande är »om Bankens Direction eller de af dens Funktionærer der havde med den nærmere Ordning at gøre, ved Deponeringen af Obligationerne den 13. Juli 1928 har haft en saadan Viden. Da dette ikke kan antages, da der heller ikke ses at kunne bebrejdes nogen af de nævnte Personer Mangel paa Agtpaagivenhed, samt da den Omstændighed, at et Medlem af Forretningsudvalget, der paa Bankens Vegne intet havde med Ordningen af Sagen at gøre, harværet kendt med Forholdet, efter det foranførte ikke kan faa nogenafgørende Betydning — — —. » I tysk bolagsrätlslig litteratur synes frågan endast vara knapphändigt berörd. Ibland uttrycker man sig somom endast ond tro hos en avtalsslutande styrelseledamot skulle vara av betydelse.2 Stundom formuleras principen så att det räcker med
ond tro hos en av flera »Kollektivvertreter» eller »Gesamtvertreter».1 Dylika yttranden lämna ju rum för det kontrarieslutet att ond tro hos en styrelseledamot, som icke handlar eller skulle handla för bolagets räkning, ej behöver ha betydelse. Från amerikansk rätt föreligga klara uttalanden att i varje fall vetskap hos såsom motpart till bolaget uppträdande styrelseledamot icke inverkar på bolagetsgoda tro.2
Denna kortfattade översikt, som på intet sätt avser att vara fullständig, visar att man utrikes brukar göra eller åtminstone öppna möjligheter till undantag från regeln att en styrelseledamots onda tro influerar på bolagets rätt. Uttalandena äro emellertid kasuistiska och delvis oklara; någon principiell utredning är mig icke bekant.
Utgångspunkten för en dylik undersökning måste tagas i godtrosreglerna i allmänhet. Närmare bestämt gäller det att klargöra varför rättsordningen fordrar god tro för att en rättshandlande person skall bli skyddad. Syftet med detta krav på god tro måste ju nämligen bli avgörande för frågan hos vem den goda tron skall föreligga.
Godtrosreglerna åsyfta ju att bereda trygghet i omsättningen, en trygghet som principiellt i lika mån skall komma fysiska och juridiska personer till godo. Att man nu som förutsättning för rättsskyddet uppställer kravet på god tro kan väl sägas bero på följande två synpunkter. För det första anser man behov av skydd, och skyddsvärdighet, endast föreligga ifråga om godtroende. Och för det andra vill rättsordningen genom kravet på god tro — vari ju ligger att vederbörande icke heller får ha »bort inse» — frammana aktsamhet och omsorg i rättshandlandet.
När det gäller ett aktiebolag (eller en annan juridisk person) uppstå nu svårigheter på grund av att dessa båda synpunkter så att säga falla isär. Såvitt angår skyddsbehovet är det ju ytterst aktieägarna och deras goda tro det borde komma an på. Men även där — som i det följande förutsättes — intet brister i det avseendet,3 så måste aktsamhetssynpunkten föranleda att också vissa krav ställas
på god tro hos dem som ha att handla för bolagel d. v. s. styrelseledamöterna. De bakom godtroskravet liggande tankegångarna komma sålunda här att i viss mån verka som divergerande kraftlinjer, och då man icke kan exakt bestämma dessas inbördes styrkeförhållande blir resultantens läge omtvistligt. En naturlig lösning synes emellertid vara att finna på den linje som gällande rätt utstakar genom reglerna om styrelseledamöters plikter i förhållande till bolaget. Närmare bestämt: om en styrelseledamots underlåtenhet att delge bolaget (övriga styrelseledamöter) sin vetskap innebär — ponerat att rättshandlingen genom hans onda tro blir ogiltig — en försummelse av hans plikter som styrelseledamot, skulle hans onda tro tillräknas bolaget, annars ej. En sådan princip synes ge största möjliga rättvisa åt godtroskravets båda syften. Bolaget är skyddat så länge ej en av dess styrelseledamöter gör sig skyldig till pliktförsummelse (uppsåt eller vårdslöshet) mot bolaget. En sådan pliktförsummelse av en förtroendeman går här som eljest ut över bolaget, men detta har då å andra sidan också möjlighet att kräva ersättning av styrelseledamoten (70 § aktiebolagslagen). Och syftet att framkalla aktsamhet beaktas även. Visserligen blir det ej här fråga om en aktsamhet bestämd direkt i relation till den person vars intresse det gäller. Men denne får indirekt tillgodogöra sig styrelseledamotens vittgående aktsamhetsplikt i förhållande till bolaget.
Ytterligare ett argument kan anföras till stöd för denna lösning. Om en styrelseledamot är i ond tro så är det i själva verket ofta troligt att han har delat med sig av sin vetskap åt andra styrelseledamöter, ehuru en utomstående saknar möjlighet att bevisa detta. Sannolikhet därför kan emellertid endast sägas föreligga i de fall där vederbörande styrelseledamot är, vid skadeståndsansvar, skyldig att varsko bolaget. När åter sådana omständigheter föreligga att styrelseledamoten icke har dylik skyldighet, är — som av det följande torde framgå — förhållandet sådant att styrelseledamoten vanligtvis måste antagas ha saknat förmåga eller vilja att meddela sin vetskap åt övriga styrelseledamöter.
Accepteras den nu utvecklade åsikten vållar det inga principiella
svårigheter att bedöma verkan av en styrelseledamots onda tro under olika omständigheter.
Det är klart att bolaget får bära risken av ond tro hos en styrelseledamot som — ensam eller i förening med andra — uppträder förbolagets räkning vid företagande av den rättshandling vars giltighet det är fråga om. Härom torde i allmänhet också råda enighet.1
Men det är också tydligt att man får gå längre och ofta låta bolaget lida för ond tro även hos icke i rättshandlingen deltagande styrelseledamöter. I allmänhet måste ju nämligen varje styrelseledamot anses skyldig att varsko bolaget om för honom kända förhållanden, som kunna göra en av bolaget planerad transaktion ogiltig.
Å andra sidan är det en given konsekvens av den antagna principen att en styrelseledamots onda tro i vissa fall saknar relevans. En bank i Stockholm, som mottager en pant, kan icke rimligen anses i ond tro blott på den grund att en av bankens direktörer, som är på lejonjakt i Afrika, känner till att den pantsatta egendomen icke rätteligen kan disponeras av pantsättaren. Och det kan icke vara nödvändigt att bankdirektören är borta från civilisationen eller ens från bankkontoret för att hans vetskap skall vara banken ovidkommande. Visserligen kan det icke alltid vara nog att han faktiskt saknar kännedom om att ifrågavarande avtal är å bane. Det kanju vara fråga om ett avtal som går på hans ansvar, så att han mot banken är skyldig att känna till avtalet. Men om han på grund av en behörig arbetsfördelning icke har med avtalet att skaffa och faktiskt icke heller känner till att det är å färde, så bör det icke kunna influera på bankens goda tro att han ägde kännedom om en omständighet av beskaffenhet att kunna göra avtalet ogiltigt i förhållande till ondtroende.
En annan grupp av fall är de i den utländska litteraturen antydda: då den ondtroende styrelseledamoten uppträder icke för bolagetsräkning utan som dess motpart. Om en styrelseledamot såsom säkerhet för en sin skuld till bolaget hos detta pantsätter löpande värdepapper, över vilka han icke ägt rätt att på så sätt förfoga, så bör bolaget likväl kunna göra gällande godtrosförvärv av värdepapperen. Här är ju vederbörande lagligen förhindrad att på något sätt fungera såsom styrelseledamot (aktiebolagslagen 62 § 2 st.). Någon skadeståndstalan mot honom i hans egenskap av styrelseledamot2 kan bolaget sålunda icke anställa på grund av vad han gör och låter vid pantsättningen. Och icke heller kan man i sådant fall presumera, att styrelseledamoten delat med sig av sin vetskap åt bolagets övriga styrelseledamöter. — Alldeles detsamma synes böra gälla i andra fall då en styrelseledamot enligt 62: 2 är jävig.
Håkan Nial.