76 MEDDELANDEN FRÅN FRÄMMANDE RÄTT.    Ändringar i den engelska patentlagstiftningen. Genom lag d. 12 juli 1932 har i Storbritannien genomförts åtskilliga förändringar i patent- och mönsterlagen av d. 28 aug. 1907. Lagen kallas numera »Patents and Designs Acts, 1907/1932». Ändringarna äro i regel icke av större betydelse, men tillsammans medföra de icke oväsentliga lättnader för de patentsökande. På flera punkter har man närmat sig den kontinentala rätten.

 

 

    Partiella strafflagsreformer. Chefen för justitiedepartementet statsrådet Schlyter anförde i statsråd d. 16 dec. 1932 följande.
    »En fullständig strafflagsreform, vilken sedan någon tid ansetts nödig i vårt liksom i talrika andra länder, är under förberedande genom de utredningsarbeten, som anförtrotts professorn J. C. W. Thyrén, tidigast genom K. M:ts beslut d. 19 febr. 1909. Efter att hava i ett under åren 1910 — 1914 utgivet arbete framlagt principerna för en strafflagsreform, har prof. Thyrén år 1916 offentliggjort ett förberedande utkast till strafflag, allmänna delen. På grundvalen härav har en d. 10 mars 1916 tillsatt strafflagskommission d. 20 febr. 1923 avgivit av motiv åtföljda förslag till strafflag, allmänna delen, samt till lag angående villkorlig frigivning. Såsom förarbeten till en ny strafflags speciella del har prof. Thyrén, med början år 1917, avgivit förberedande utkast till särskilda kapitel i en sådan lag, av vilka det tionde publicerades i slutet av nästlidet år, liksom de föregående åtföljt av utförliga motiv m. m.; en ny de lär att vänta inom den närmaste tiden, och ytterligare några brottsgrupper återstå att behandla.
    Det har funnits angeläget att icke, i avbidan å en genomgripande strafflagsreform, avstå från att genomföra sådana partiella nydaningar, som lämpligen kunnat utbrytas till fristående behandling. Sålunda hava kommit till stånd av särskilda sakkunniga, däribland prof. Thyrén, förberedda lagstiftningsåtgärder angående dödsstraffets avskaffande (1921), angående nedsättning i straffen för barnamord och fosterfördrivning (samma år), angående preskription i brottmål (1926) samt angående förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare och internering av återfallsförbrytare (1927). Vidare har en djupgående förändring av bötesstraffet åstadkommits genom 1931 års lagstiftning angående dagsbotssystemet. I vissa av dessa fall hava nya eller ändrade bestämmelser införts i 1864 års strafflag, i andra fall hava särskilda lagar antagits.
    Enligt min mening är det angeläget att, jämsides med fullföljande av arbetet på en helt ny strafflag, fortskrida på de partiella reformernas väg. Sålunda är den gällande rätten uppenbarligen i vissa punkter så otillfredsställande, att en förändring därav icke bör uppskjutas längre än nödigt. Vidare synes det vara av vikt att rörande vissa frågor, som äro föremål för mera djupgående meningsskiljaktigheter, ett avgörande må kunna träffas redan innan den större reformen står inför sitt genomförande, enär eljest strider rörande jämförelsevis mindre betydande spörsmål skulle kunna lägga hinder i vägen för hela reformarbetets lyckliga utgång. Risken härför bestyrkes till fullo av de erfarenheter,

NOTISER. 77som på senare tid gjorts i vissa främmande länder, i vilka större straffrättsliga reformarbeten förelegat till avgörande.
    Bland spörsmål, som snarast möjligt torde böra upptagas till behandling, vill jag, efter samråd med prof. Thyrén, framhålla följande.
    Utpressning, i synnerhet medelst hot att angiva eller eljest yppa brottslig eller på annat sätt förklenlig gärning, som begåtts av den mot vilken utpressningen riktas, är i svensk rätt i allmänhet icke belagd med straff. Tilllämpning av vissa straffbestämmelser angående rån, tjuvnad eller rättsstridigt tvång kan visserligen ifrågakomma i några fall av utpressning, men dessa omfatta icke den typiska formen av denna förmögenhetskränkning. Vår rätt företer i denna del en lucka, som är ganska enastående vid jämförelse med främmande rättssystem. Anledningen härtill kan åtminstone delvis sökas i en äldre tids föga komplicerade samhällsförhållanden. Härutinnan är dock läget numera ett annat. Utpressning förekommer med en icke obetydlig frekvens, i synnerhet i de större städerna, och är ofta uttryck för en synnerlig råhet, som verkar i högsta grad upprörande, då något fall kommer till allmänhetens kännedom. Tvivel synes därför ej kunna råda att utpressning bör kriminaliseras såsom ett svårt förmögenhetsbrott.
    För uppnående av nödig effektivitet hos straffbestämmelserna beträffande utpressning är det av vikt, att dessa icke begränsas till att omfatta endast fullbordad utpressning utan jämväl utsträckas till försök. Även i vissa andra fall kräves för ett effektivt skydd mot samhällsfarliga individer, att rättskränkningar kunna bestraffas redan på försöksstadiet i större utsträckning än som av den gällande rätten medgives. Enligt denna är nämligen försök till brottbelagt med straff endast i ett mindre antal särskilt angivna fall. Klart är, att en allmännare kriminalisering av försökshandlingarna bör ifrågasättas allenast i samband med en mera omfattande strafflagsrevision. Emellertid torde i ytterligare vissa speciella fall försök till brott kunna redan nu göras till föremål för separat lagstiftning. Sålunda kräves uppenbarligen straff för försök till bedrägeri. Vidare bör övervägas bestraffning av försök till vissa svårare former av tjuvnad och misshandel, därunder inbegripet jämväl dråp. I detta sammanhang bör erinras därom, att ett omfattande förslag till ändringar av lagstiftningen beträffande bestraffning av försök till brott under år 1928 granskades av lagrådet och därefter blev föremål för omarbetning inom justitiedepartementet. I förevarande punkt finnes alltså redan ett värdefullt material att tillgå.
    I fråga om straff för förskingring av gods som sålts på avbetalning har jag redan igångsatt särskild utredning.
    En brottsgrupp, beträffande vilken tillämpningen av de gällande strafflagsbestämmelserna möter stora svårigheter och är föremål för starka meningsskiljaktigheter, är fosterfördrivning. Trots den osäkerhet, som består angående förekomsten av hithörande lagöverträdelser, kan det med stor sannolikhet antagas, att deras antal befinner sig i en stark ökning, vilken icke ens något så när återspeglas i siffrorna över fällande straffdomar. Det är icke för mycket sagt, att lagens bud i denna del mångenstädes väsentligen existerar blott på papperet. Detta förhållande, vars orsaker lära vara att finna både i ekonomiska omständigheter och i förändrade etiska uppfattningar hos vidsträckta folklager, är i sig självt otillfredsställande. Det ganska overksamma straff-

78 NOTISER.hotet medför även praktiska vådor, genom att giva handtag åt utpressning och genom att föranleda betänkliga risker till liv och hälsa för de havande kvinnor som drivas att överträda lagen. Vid behandlingen av detta spörsmål, som senast år 1931 var föremål för riksdagens prövning, bör beaktas resultatet av en utredning angående förekomsten av aborter, vilken den 31 dec. 1930 igångsattes av medicinalstyrelsen.
    I samband härmed bör även undersökas behovet av en ändring av vissa bestämmelser angående sedlighetsbrott, med tanke på inskränkning av de straffbara gärningarnas område. Vissa hithörande straffbud sakna stöd i den allmänna rättsuppfattningen. De komma också endast sällan till användning, men själva deras tillvaro är ägnad att öka förekomsten av utpressning. I andra fall synas väsentliga straffmildringar böra komma under övervägande.
    Så snart tillräcklig erfarenhet vunnits angående den praktiska tillämpningen av 1931 års lagstiftning angående bötesstraffet med dess genomgripande nyheter, torde denna böra överses, därvid sådana luckor eller ojämnheter, som antagligen icke helt kunnat undvikas, böra avhjälpas.
    Slutligen bör med anledning av upprepade framställningar från riksdagen om utredning rörande en revision av den militära straffrätten undersökas, huruvida icke erforderliga specialbestämmelser rörande militära förbrytelser må kunna inarbetas i den allmänna strafflagen och i samband därmed strafflagen för krigsmakten upphävas.
    Det nu angivna, ganska omfattande programmet för partiella straffrättsliga reformer lär endast efter hand kunna förverkligas. De nödiga utredningsarbetena böra utföras inom justitiedepartementet, därvid medverkan av sakkunskap från olika områden, bl. a. det medicinska, torde bliva nödig. Till en början lär emellertid endast en person med rättsvetenskaplig sakkunskap böra anlitas.»
    Med stöd av erhållet bemyndigande har justitieministern s. d. tillkallat prof. Ragnar Bergendal att inom departementet biträda med verkställande av utredning angående partiella reformer på strafflagstiftningens område.