Inskrivningsreformen och förlagsinteckningsärendena. Red. har från t. f. förste rådmannen i Kalmar Sture Hanson emottagit följande artikel.
    Av 1 § i lagen d. 3 juni 1932 med särskilda bestämmelser om handläggning av inskrivningsärenden, här nedan kallad inskrivningslagen, framgår, att allenast ärenden ang. lagfart å fång till fast egendom och inteckning i sådan egendom så ock andra ärenden, vilka efter vad därom är föreskrivet skola antecknas i lagfarts- och inteckningsprotokollet (inskrivningsärenden), skola upptagas och behandlas av inskrivningsdomaren i rättens ställe.
    En jämförelse mellan nyssnämnda lagrum och de ändringar i vissa delar av förordningen d. 13 april 1883 ang. för agsinteckning, som ägt rum genom lagen d. 3 juni 1932 (SFS nr 172) utvisar, att förlagsinteckningsärendena fortfarande skola handläggas av rätten.
    Det torde emellertid kunna ifrågasättas, huruvida icke tillräckligt starka skäl tala för en överflyttning jämväl av handläggningen utav sistnämnda inteckningsärenden från rätten till inskrivningsdomaren.
    Ett bibehållande av de nuvarande bestämmelserna ang. handläggning av förlagsinteckningsärendena medför, att den handling, som ligger till grund för ansökningen, skall ingivas till rätten, vars tid skall upptagas med prövning av ansökningen, därvid handlingen fortfarande — åtminstone formellt — skall offentligen uppläsas för att därpå intagas i förlagsinteckningsprotokollet, som sedermera bliver föremål för utskrift för sökandens räkning.
    De argument, som framförts till stöd för slopande av expeditionerna beträffande de egentliga inskrivningsärendena, torde med minst samma styrka kunna åberopas såsom skäl för borttagande av utskrifterna rörande förlagsinteckningsärendena.
    Enligt bestämmelse i 8 § i inskrivningslagen skall genom inskrivningsdomarens försorg föras dagbok över samtliga inskrivningsärenden, under det att motsvarande bestämmelse saknas beträffande förlagsinteckningsärendena.
    Ur ordnings- och kontrollsynpunkt synes det önskvärt, att jämväl förlagsinteckningsärendena införas i en dagbok, särskilt som de skuldebrev, som ligga till grund för förlagsinteckning, oftast röra sig om avsevärda belopp.

    Förlagsinteckningsärendenas handläggning av rätten är jämväl ägnad att befordra den stämpeluppbörd vid rätten med ty åtföljande stämpelkvittoskrivning, som genom inskrivningslagen förlagts till en lämpligare plats än domarbordet.
    Slutligen synes det icke minst ur allmänhetens synpunkt vara önskvärt, att den olikhet i handläggning av ärenden ang. inteckning i fast egendom och ärenden ang. förlagsinteckning, som gällande lagstiftning förorsakar, undanröjes.
    Givetvis kräver en överflyttning av handläggningen utav förlagsinteckningsärendena från rätten till inskrivningsdomaren ändring av förlagsinteckningsförordningen och därmed sammanhängande författningar. Det torde jämväl kunna ifrågasättas, huruvida icke den dagbok över ärenden rörande inteckning i jordbruksinventarier, varom stadgas i K. M:ts kung. d. 22 juni 1932 med föreskrifter ang. tillämpning av lagen d. 3 juni 1932 om inteckning i jordbruksinventarier (SFS nr 282), lämpligen skulle kunna användas jämväl för införande av ärenden ang. förlagsinteckning.
    Den omständigheten, att förlagsinteckningsärendena i förhållande till de egentliga inskrivningsärendena äro relativt få, synes icke vara ett tillräckligt bärande skäl för bibehållande av den dualism i behandlingen av inteckningsärenden, som gällande lagstiftning medför.¹

Sture Hanson.