En nordisk konvention om konkurs. Mellan delegerade för de fem nordiska staterna — från svensk sida ledamöter av lagberedningen — har enighet uppnåtts om ett förslag till konvention om de rättsverkningar, som en i någon av de nordiska staterna öppnad konkurs bör medföra i de övriga. För närvarande kunna, om konkurs inträffar i en av staterna, enskilda borgenärer genom utmätning skaffa sig säkerhet eller betalning i gäldenärens utländska tillgångar; en tävlan om försprånget mellan borgenärerna uppstår, som strider mot konkursens syfte.
    På konferenser i Haag ha försök gjorts att råda bot på berörda missförhållande, men de praktiska svårigheter som resa sig mot en mer allmängiltig lösning ha icke kunnat övervinnas. Enstaka konventioner mellan grannländer med i huvudsak likartad rättsordning ha dock åvägabragts.
    I vad rör de nordiska staterna har det lyckats att övervinna de stora vanskligheter, som lösningen av problemet om konkursens enhetlighet innebär också beträffande grannstater med vittgående rättsgemenskap och ömsesidigt förtroende till varandras rättsskipning och förvaltning. Lagberedningens idag ama avlämnade betänkande innefattar, förutom själva konventionsutkastet, förslag till vissa av konventionen påkallade svenska lagar. Grundtanken i förslagen är, att om någon försättes i konkurs i fördragsslutande stat, där han har hemvist, konkursen skall omfatta jämväl gäldenärens egendom i annan fördragsslutande stat; utmätning och särskild konkurs äro alltså uteslutna. När en konkurs i gäldenärens domicilland sålunda har nordisk giltighet, skall å all till boet hörande egendom tillämpas konkurslandets lag. Det har dock blivit nödvändigt att stadga en del undantag från nämnda huvudregel.

E. L.

 

    Den nordiska sjölagstiftningen. På inbjudan av svenska regeringen hölls d. 10 och d. 11 okt. 1932 i Stockholm en nordisk konferens för dryftande

 

¹ Vad här ovan framhållits om förlagsinteckning kan måhända sägas även om tomträtt.

 

6 — Svensk Juristtidning 1933.

av frågan om de nordiska ländernas ställning till den i Bryssel d. 25 aug. 1924 avslutade konventionen rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om konossement och i anslutning därtill av spörsmålet om fraktavtalslagstiftningsarbetets fortsatta bedrivande (jfr SvJT 1929 s. 590, 1930 s. 302). I konferensen deltogo följande delegerade, nämligen för den danska regeringen professorn Kristian Sindballe och fuldmægtigen Peter Villadsen, för den finska f. d. förvaltningsrådet Axel Lindberg, för den norska høiesterettsdommern Edvin Alten samt för den svenska justitierådet Algot Bagge, professorn Albert Ernberg och hovrättsrådet Hugo Wikander.
    I en d. 11 okt. 1932 dagtecknad skrivelse till de nordiska regeringarna framhöllo de delegerade, att mellan dem rått full enighet dels om att anbefalla, att arbetet nu måtte gemensamt fullföljas och avslutas, under beaktande av särskilt de från olika näringsorganisationers och myndigheters sida gjorda erinringar och anmärkningar till fraktavtalslagstiftningsutkastet, dels ock därom, att arbetet borde begränsas till reglerna angående befraktning och därmed omedelbart sammanhängande ämnen, då en reform av de övriga delar av sjölagen, som icke redan varit föremål för revision, syntes mindre påkallad. Tillika hemställde de delegerade till regeringarna i de av dem representerade länderna, att det måtte uppdragas åt dem, som förordnades att fullfölja arbetet angående befraktningsrätten, att i samband med avlämnande av det slutliga förslaget till lagbestämmelser om befraktning göra framställning jämväl i frågan om tillträdande av konossementskonventionen.

H. W.