Omläggning av juridiska professurer. Såsom i notis i SvJT 1932 s. 497 meddelats, har inom Juridiska fakulteten vid universitetet i Lund diskuterats möjligheten att utöka lärostolarna vid fakulteten med en professur samt fördelningen av läroområdena professurerna emellan.
    Av de inlägg, som vid frågans behandling i fakulteten gjordes, är, förutom vad redan i den nyss nämnda notisen i SvJT anförts, ytterligare att omtala, att prof. Björling ifrågasatt, om icke den romerska rätten skulle kunna förenas med den juridiska encyklopedien till ett enda examensämne med rättsvetenskapligt allmänbildande karaktär. Endast på denna väg torde man nämligen, enligt prof. Björling, kunna nå fram till den synnerligen önskvärda ändringen av examensordningen, att romersk rätt vore obligatorisk för juris kandidatexamen.
    Prof. Bergman uttalade med anledning av detta prof. Björlings propos: »Visserligen torde romersk rätt på sina håll vara liktydigt med grunddragen av institutioner i ämnet, men ett därtill inskränkt studium, låt vara av ett visst allmänbildande värde, är av föga betydelse för juridisk träning och vidgat perspektiv, nödigt ej minst för internationellt rättssamkväm. Kärnan uti romerskt rättsstudium måste vara pandekträtt under jämförelser med gällande svensk (resp. modern) rätt, ett studium, som förutom nödig handledning måste taga bortåt tre månader i anspråk. Utvecklingslinjen, sådan jag f. n. ser den, innebär en återgång till den före gällande examensstadga rådande principen:en väsentligen praktiskt inriktad examen och vid sidan av denna en därjämte teoretiskt lagd examen. Till den senare uteslutande skulle höra ämnena romersk rätt och internationell privaträtt, varjämte utvecklingen i våra grannländer ger vid handen, att rättshistoria, åtminstone såsom ett större examensämne, måste utgå ur den allmänna examen och sålunda förläggas till en kvalificerad examen. Om denna senare examen i övriga ämnen ställde samma krav som den allmänna examen beträffande kursernas omfattning, men i vissa ämnen uppställde fordran på högre betyg, skulle densamma kunna avläggas blott av det ringa fåtalet högt begåvade studerande. Under sådana förhållanden kunde utan större olägenhet nämnda tre ämnen förläggas till blott en av de tre juridiska fakulteterna, varigenom den positiva privaträtten här kunde tillgodoses inom ramen för nuvarande antalet professurer.»
    Såsom i den omtalade notisen meddelats, beslöt Juridiska fakulteten i Lund att bereda juridiska fakulteterna i Uppsala och Stockholm tillfälle att yttra sig i ärendet.
    Vid sammanträde d. 5 nov. 1932 förehade Juridiska fakulteten vid Stockholms högskola detta ärende. Prof. Benckert yttrade därvid, att även vid fakulteten i Stockholm, vilken beträffande arbetskrafternas antal och ämnesfördelningen företedde stor likhet med förhållandena vid Lunds universitet (sju professurer vid båda fakulteterna), hade ett starkt behov av ökning av de professurer, som omfatta privaträtten, gjort sig kännbart. I stort sett kunde han därför instämma med de allmänna synpunkter, som framhållits inom Lunds juridiska fakultet. Beträffande ämnesfördelningen yttrade prof. Benckert, att det syntes önskvärt att såvitt möjligt de professurer som omfattade delar av gällande svensk privaträtt ej kombinerades med ämnen av övervägande historisk eller annan natur. »Man torde därför», fortsatte han, »böra söka undvika att delar av gällande privaträtt kombineras vare sig med rättshistoria eller romersk rätt eller, som fallet är i Stockholm, med finansrätt. Vad sär-

skilt angår den ifrågasatta ämneskombinationen familjerätt och rättshistoria, synes denna även allvarligt äventyra den fortsatta rättshistoriska forskningen. Åtminstone beträffande fakulteterna i Stockholm och Uppsala, där det finnes god tillgång till värdefullt rättshistoriskt arkivmaterial, synes en sådan ämneskombination därför knappast vara att förorda. — — — Beträffande fördelningen av den gällande privaträtten mellan olika professurer ha på en centralpunkt skilda meningar yppats inom juridiska fakulteten i Lund. En ledamot önskar bibehålla den nuvarande indelningen av förmögenhetsrätten i sakrätt och obligationsrätt, men ett par ledamöter ha förordat en uppdelning av förmögenhetsrätten i den fasta egendomens rätt, å ena, och den övriga förmögenhetsrätten, å den andra sidan. Att en sådan enhetlig behandling av fastighetsrätten skulle medföra betydande fördelar ligger i öppen dag. Det kan emellertid knappast förnekas, att förändringen även skulle medföra avsevärda nackdelar. Antydningsvis skall endast framhållas, att läran om obligatoriska rättigheter, som avse fast egendom, skulle behandlas inom en annan huvudavdelning än obligationsrättens allmänna del samt att besittningsläran ej skulle kunna behandlas i sitt naturliga sammanhang med sakrätten i dess helhet. Den nu vedertagna uppdelningen i sak- och obligationsrätt synes mig emellertid medföra så avsevärda olägenheter för undervisningen, att jag det oaktat lutar åt den uppfattningen, att den ifrågavarande förändringen skulle medföra övervägande fördelar.»
    Prof. Eberstein uttalade vid samma sammanträde, att en kombinering av privaträtt med rättshistoria eller med romersk rätt enligt hans uppfattning icke vore någon eftersträvansvärd anordning. Om man, i stället för att genomföra en dylik kombination, tänkte sig, att de ämnesområden, som tillhörde den uvarande professurerna i civilrätt och speciell privaträtt, uppdelades på tre professurer, torde enligt prof. Ebersteins mening en gruppering av ämnena efter stoffets inbördes samhörighet kunna verkställas på flera ungefärligen likvärdiga sätt.
    Professorerna Hassler, Herlitz och Stjernberg instämde i huvudsak i vad professorerna Benckert och Eberstein yttrat.