OM NÅGRA FÖRÄNDRINGAR I RÄTTSÅSKÅDNINGEN UNDER SENARE TIDER.
AV
PROFESSOR KYÖSTI HAATAJA, HELSINGFORS.
Ämnet för denna framställning är några frågor, vilka beröra de förändringar rättsåskådningen under senare tider undergått. Juristkretsarna visa i allmänhet benägenhet att stödja sig på auktoriteter. Så ock professorerna. Jag skall därför börja med att åberopa en auktor — dock icke en juridisk sådan utan en person som gäller för att ha varit en vis man, oaktat han inte var jurist, nämligen MARTIN LUTHER. Han har en gång uttalat följande: »Ein Jurist, der nicht mehr denn ein Jurist ist, ist ein arm Ding.» Med detta uttalande menar Luther, att en jurist, som till den grad är endast jurist att han uteslutande ser sina lagparagrafer och mekaniskt tillämpar dem på enskilda fall, utan att vara förtrogen med det levande livet och de rådande förhållandena samt utan blick för den djupare innebörden av dessa fall, en jurist, som blott formellt skipar rätt men åsidosätter rättens egentliga innehåll och avsikt, i sanning är ett ynkligt ting. För att en jurist inte skall vara sådan, bör han äga ett betydande kunskapsmått även utöver den egentliga paragrafvisdomen. Till en dylik visdom hör även kännedomen om de stora allmänna drag, som rättslivets utveckling företett och företer, och framför allt de allmänna riktlinjer som för ögonblicket äro rådande inom rättslivet och som äro bestämmande för rättsåskådningen.
Vi veta att 1800-talets utveckling på alla områden har varit av omvälvande art. Den franska revolutionens idéer fingo då en avgörande betydelse i folkens liv. Begreppen brödraskap, fri-
het, jämlikhet blevo bestämmande i det politiska samhällslivet och även i människornas inbördes förhållanden i allmänhet. Man ansåg att den enskilda personen bör äga tanke- och handlingsfrihet och frihet även i sin ekonomiska verksamhet. Den individuella frihetsidén firade sin triumf. Denna uppfattning har sedan varit rådande ända intill våra dagar.
Parallellt med denna förändring i uppfattningen undergingo även de ekonomiska principerna förändringar. Redan tidigare, på 1700-talet, hade man övergått från den stela merkantilismen till den individuella frihetens princip. Man hade från merkantilistiska läror gått över till den ekonomiska liberalismen och börjat ordna rikenas inre förhållanden enligt dessa nya läror. Hos oss yttrade sig denna förändring i en friare jordlagstiftning, det blev tillåtet att grunda torp även på böndernas ägor, man upphörde att begränsa tjänarnas antal, storskiftena påbörjades och flera andra förändringar i den ekonomiska lagstiftningen genomfördes i slutet av 1700-talet. Denna utveckling, som de ekonomiska principerna undergingo i slutet av 1700-talet, stimulerades naturligtvis ytterligare av den franska revolutionens läror. Därtill bidrog kraftigt även den väldiga tekniska utvecklingen på 1800-talet. Det uppstod en stor industri och jämte den en världshandel, stora kapital började samlas i enskildas händer, den uppfattning, att individen bäst gagnar samhället och befordrar det allmänna bästa genom att draga försorg om sin egen fördel, fick naturligtvis medhåll bland den nya storkapitalistklassen. Läran om individens frihet såsom en fullständig individuell handlingsfrihet även på det ekonomiska området var för den ägande klassen förmånlig och angenäm. Och erfarenheten visar, att människorna mycket gärna tillägna sig sådana läror och anse dem vara riktiga, vilka lova dem, om än blott tillfälligt, sådant som de önska sig.
Men denna utveckling, som ledde till individuell frihet och ett storartat framåtskridande på det ekonomiska livets och teknikens område, hade även en annan sida. På samma gång och i samma mån som storindustrin växte och det uppstod ett antal storkapitalister, tillkommo även de stora skarorna av industriarbetare. Dessa arbetares läge började, under de fria arbetsavtalen och medan en fullkomlig frihet i förhållandet mellan arbetsgivaren och arbetaren rådde, visa missförhållanden, vilkas obillighet och skadliga allmänna verkan på intet håll mera kan
förnekas. Hantverkaren hade förvandlats till en arbetare, som skötte maskinen och tillverkade en viss detalj i produktionen. Istället för att t. ex. skomakaren förut hade förfärdigat hela kängan, fördelades skoproduktionen nu så, att en skötte om tillskärningsmaskinen, en annan förfärdigade blott klackar o. s. v. Arbetaren hade en lång arbetsdag, hans lön var helt och hållet beroende av arbetsgivarens vilja och godtycke, lönen drogs nedåt av kvinnors och barns arbete, varförutom han inte hade någon möjlighet att gå framåt och höja sig till en bättre ekonomisk och kulturell nivå. Dessa stora arbetarmassor började göra anspråk på bättre levnadsvillkor. De vände sig till statsmakten och begärde skydd mot arbetsgivarens godtycke. För att uppnå sina mål började de sammansluta sig och såsom massa framhålla sina fordringar. De uppställde som mål att själva få makt och att själva få ordna förhållandena efter sina egna behov. Socialismen blev till och tillika dess ytterlighetsriktning, kommunismen.
Dessa företeelser ha haft en djupgående verkan på det politiska och sociala livet ävensom på lagstiftningen alltsedan 1800 talets mitt. Även en del av dem som inte räknade sig till arbetarklassen och socialisterna omfattade arbetarnas idéer och fordringar, och voro villiga att reformera samhället i den riktning att dessa fordringar blevo beaktade. Och det kan sägas, att man i alla medborgarkretsar erkände att dessa fordringar i viss mån voro berättigade. Som resultat blevo demokratiska statsförfattningar införda i olika länder, och i dessa har massornas omedelbara deltagande i det politiska livet och den politiska makten förverkligats än i större än i mindre grad. Ett utmärkande drag för dessa förnyade statsförfattningar har utgjorts av den s. k. pluralismen, d. v. s. författningen har vilat på den grund att det är folkets flertal som bestämmer och avgör folkets angelägenheter.
Utvecklingen förorsakade alltså stora omvälvningar i statsförfattningar och i de rättsåskådningar som voro bestämmande för den offentliga rättens utveckling överallt i världen. Men dessa företeelser hava även satt sina djupa spår på den privata rättens område. För att övertyga oss därom behöva vi blott jämföra lagstiftningen angående arbetsgivarens och arbetarens inbördes förhållande vid 1800-talets mitt och för närvarande. I mitten av 1800-talet var arbetsgivaren i sitt förhållande till ar-
betaren fri, han kunde godtyckligt på grund av avtalsfriheten ingå arbetsavtal med denne. Han kunde i detta avtal bestämma om arbetstiden, arbetslönen, arbetssättet o. s. v. utan att en tredje ägde någon anledning att blanda sig i saken. För närvarande förhåller det sig annorlunda. Då arbetsgivaren ingår ett arbetsavtal med arbetaren, sker detta under den förutsättning, att arbetstidslagens stadganden tillämpas, att lönen bestämmes inom ramen av eventuella kollektivavtal, att för övertidsarbetet betalas en i lagen stadgad ersättning, att arbetet är ordnat enligt arbetsreglementen som statsmakten har stadfäst, att vissa säkerhetsåtgärder på arbetsplatsen iakttagas, att arbetaren i fall av olyckshändelse och möjligen — såsom i några länder — även i fall av sjukdom, ålderdom eller invaliditet erhåller en viss ersättning på grund av tvångsförsäkring. Det finns alltså en långt utvecklad arbetslagstiftning, som ordnar de inbördes förhållandena mellan arbetsgivaren och arbetaren. Väsentliga delar av denna lagstiftning höra till privaträtten men stå under inflytande av ett offentligt intresse, så att dessa till privaträttens område hörande stadganden inte mera framstå såsom faktorer, vilka enbart ordna två individers inbördes förhållanden, utan man spårar tillika i dem ett drag som sträcker sig till frågan om huru saken ter sig från det allmännas synpunkt med hänsyn till staten i sin helhet. Privaträtten har alltså i dylika frågor i hög grad blivit dragen till den offentliga rättens gebit.
Men även på andra områden av privaträtten har rättsåskådningen undergått liknande förändringar. Vi må blott påminna oss den utveckling ett sådant centralt begrepp i privaträtten som äganderätten haft. Redan i yttre avseende, beträffande sittsakliga innehåll, har äganderättens innebörd ändrats. Vi må blott tänka på den stora skillnad som består mellan jordägarens äganderätt sådan den var t. ex. på 1700-talet och sådan den nu är. På 1700-talet ägde ägaren verkligt sitt hemman, han rådde över det och ingen annan. Äganderätten till detsamma tillkom honom fullständig och oförminskad. För närvarande är jordägaren nog ägare till sin jord; han har papper på att han är det. Men för att få kredit har han ofta intecknat sitt hemman och dessa inteckningar kunna stiga till ett så högt belopp, att hans äganderätt i verkligheten blott är nominell. Den riktige ägaren är då kapitalisten som givit lån åt honom. I verk-
ligheten inneslutes äganderätten i de värdepapper som kapitalisten har i sin bordslåda eller sitt bankfack. Fastighetens egendomsvärde ligger alltså ofta där, och ägaren är då blott en person som äger rättighet att odla egendomen och göra den produktiv, samtidigt som kapitalisten får inkomsten. I själva verket har alltså äganderättens innebörd i hög grad förvandlats.
Men vi kunna lägga märke till även andra för denna utveckling betecknande drag i äganderättens innebörd.
Om vi tänka på jordägarens ställning på 1600-talet, så märka vi att om än han hade full äganderätt till sin jord och besatt ett hemman med ensamrätt som uteslöt alla andra, så hade han det oaktat inte rätt att använda det så som han själv önskade, ty samhället hade i detta avseende ålagt honom vissa förpliktelser. Han måste hålla sitt gods bebyggt, han måste årligen i viss utsträckning taga upp ny jord tills han blev fullsutten, han måste underhålla odlingarna, han måste årligen gräva diken och bygga gärdesgårdar i viss omfattning, han måste plantera och underhålla en humlegård o. s. v. Jordägarens dispositionsrätt var alltså i hög grad i samhällets intresse begränsad. Dessa begränsningar bibehöllos ännu i 1734 års lag, vars 200-årsjubileum vi snart skola fira. Dess Bygningabalk innehåller detaljerade stadganden härom.
Dessa begränsningar i jordägarens nyttjanderätt blevo avskaffade under verkan av det liberalistiska åskådningssättet genom förordningen av år 1789 angående de rättigheter med vilka ett skattehemman skall besittas. Enligt denna hade ägaren till ett skattehemman en lika fri nyttjanderätt som den adlige hade haft till sitt gods.
Om vi sedan betrakta utvecklingen i dessa avseenden på 1800 talet, måste vi fastslå att vi i Finland under första hälften av 1800-talet hade en period, då lagstiftningen på privaträttens område egentligen låg nere till följd av att lantdagen inte tillläts att sammanträda. Så snart lantdagsarbetet åter på 1860 talet började, förekommo frågor som tvingade lagstiftaren att taga ståndpunkt i fråga om äganderättens innehåll och individens frihet på privaträttens område. Detta skedde då med stor försiktighet. Expropriation av jord från fastighet till allmänt behov tilläts blott ytterst försiktigt och blott mot en lösesumma, som beräknades enligt det högsta gängse priset. Det inbördes förhållandet mellan legogivaren och legotagaren berördes blott med
en enda lagparagraf, som innehöll att legokontraktet måste göras skriftligt på högst 50 år och intecknas. Denna bestämmelse var ändå inte heller avsedd att vara absolut bindande ifråga om formen, så att ett på ett avvikande sätt uppgjort kontrakt skulle ha varit ogiltigt. Då flottningslagen blev ordnad genom lagstiftningen av år 1873, visar sakens behandling, huru omsorgsfullt den frågan blev dryftad huruvida den enskildes fulla äganderätt kunde inskränkas genom en allmän flottningsrätt. Då skogslagen av år 1886 stiftades, överlade man på samma sätt grundligt angående frågan huru långt man kunde begränsa jordägarens rätt att använda sin skog, vilken rätt i princip ansågs obegränsad. Dessa omständigheter visa ihuru hög grad man då stod under inflytande av de liberalistiska lärorna och huru aktsam man var i fråga om den enskildes principiellt obegränsade äganderätt.
Denna liberalistiska anda, som hävdade den enskildes frihet och avtalsfriheten, besjälade även vår rättsvetenskap under dessa tider och även långt efteråt. Denna hade mottagit intryck av den romanistiska rättsuppfattningen, som på privaträttens område byggde på en fullständig individuell frihet; individen var enligt den gamla romerska privaträtten — som det blivit sagt — fri som fåglarna under himmelen, och hans äganderätt var obegränsad, absolut. Denna rättsuppfattning gick i hop med de liberalistiska lärorna inom det ekonomiska livets område, och dessa uppfattningar härskade tillsammans över den ekonomiska och rättsliga världen annorstädes och även hos oss.
Redan mot slutet av 1800-talet förekommo på lagstiftningensområde dock tecken som tydde på att rättsuppfattningen genomgått en förändring. Orsaken därtill låg i uppkomsten av ett större antal industriarbetare samt den betydande tillväxten av torparklassen och den obesuttna befolkningen. Den växande fennomanska rörelsen, som inte enbart gällde språket utan också lika mycket och delvis kanske ännu mera sociala och ekonomiska förhållanden, började fästa avseende vid dylika omständigheter och fordra förbättringar. Då sådana frågor förekommo vid lantdagen, företräddes de friare uppfattningarna av bondeståndet, medan adel- och borgarståndet och delvis även prästeståndet liksom regeringen förhöllo sig mera avvisande till dem. Betecknande för den rådande uppfattningen var t. ex. behandlingen av jordlegofrågan samt de olika öden som lagarna
angående arbetsrätten och andra sociala reformfrågor fingo genomgå.
De strider som utkämpades om dessa frågor och på vilka man kunde anföra flera exempel äro betecknande för den förändring av åsikter, under inflytande varav man småningom började förhålla sig på ett nytt sätt till rättsliga frågor utan att egentligen vara medveten om denna sida av den allmänna utvecklingen.
Sedan den tid då dessa nya idéer började giva sig tillkänna på äganderättens område har något mer än ett tredjedels århundrade förflutit. Då vi nu betrakta äganderättens begrepp, sådant det för ögonblicket framträder i vår lagstiftning, märka vi en ganska omfattande förändring. På jordlegorättens område hava vi lagstiftningen av år 1909, där sociala synpunkter blivit bestämmande och där det finnes så litet kvar av avtalsfriheten att till och med allt det, som båda parterna enligt lag få träffa avtal om, ur billighetssynpunkt ställes under prövning av en särskild institution, kallad legonämnd. Och därtill har det senare, år 1918 och de därpå följande åren, åstadkommits en lagstiftning genom vilken ungefär 115,000 torpare och backstugusittare blivit ägare till sina områden oberoende av jordägarens vilja och mot en ersättning som överhuvudtaget utgjort blott en tiondedel av det gängse priset. Det har också stiftats en kolonisationslag som ålägger jordägarna att avstå ända till 50 % av sina fastigheter åt de obesuttna mot det gängse medelpriset, om än denna lag blivit utan praktisk betydelse. Dessa lagstiftningsåtgärder ha föranletts av de abnorma förhållandena efter kriget. Men oavsett dem har på andra områden stadgats nya begränsningar i äganderätten, vilka avvikit från det förut gällande uppfattningssättet och som haft en genomgripande verkan på äganderättens begrepp. Av dylika begränsningar nämner jag här följande.
Jordägarens rätt att använda skog har först genom lagen av år 1917 och sedan genom lagen av år 1928 blivit till den grad begränsad, att han t. ex. knappast får avverka en ung växande skog på annat sätt än genom rationell gallring och att, om han bryter emot lagens stadganden, han kan på någon tid helt och hållet berövas rätten att använda skog. Vattenrätten innehåller en stor mängd begränsningar, vilka föranledas av flottningsrätten, dikningsrätten, rätten att uppföra vattenverk m. m.
Om jordägaren har för avsikt att ordna sitt fiske, bör han beakta, att han är medlem i ett fiskelag som bestämmer om fisket och av vars föreskrifter han är bunden. I fråga om betande av kreatur kan jordägaren emot sin vilja bliva förpliktad att tillhöra en ägofredsförening, vilken bestämmer på vad sätt betet på hans ägor skall tillgodogöras. Grannelagslagstiftningen åvälver jordägaren en betydande mängd begränsningar i nyttjanderätten. Och skifteslagstiftningen, som i medlet av 1800-talet och även i början av detta århundrade medgav verkställande av storskiftsreglering endast med alla byamäns begivande eller högsta domstolens tillstånd, tillåter numera dess verkställande och förpliktar alltså jordägaren att foga sig däri, om blott skiftesdelägarna prövas hava allmän fördel därav.
Jämte dessa företeelser, vilka röra äganderätt till fastigheter, böra vi taga i beaktande de påverkningar äganderättsbegreppet rönt av sådana lagstiftningsåtgärder som den under världskriget införda hyresreglementeringen, exportförbuden, räntereglementeringen och många andra därmed jämförliga åtgärder — och än vidare av sådana företeelser som inflationen, vilken hos oss berövat de små spararna mer än 9/10 av deras besparingar utan ringaste vederlag, samt stats- och kommunalbeskattningen som i några fall kan göra hela äganderätten tämligen illusorisk — ty man måste ju betala skatt icke blott för den inkomst man har, utan mången gång även för sådan som man icke har.
Vi böra observera att lagstiftningen i dessa ämnen gått i samma riktning hos oss som annorstädes. Sålunda ha vitt syftande kolonisationslagar stiftats nästan i hela Europa. Må vi här nämna endast Sveriges ensittarlag, Norges jordlov av år 1928 och Tysklands kolonisationslag av år 1919. I hela det s. k. Mellaneuropa, d. v. s. de vid Rysslands västgräns belägna rikena från Finland i norr ända till Grekland, ha på grund av en sådan lagstiftning genomförts stora agrarreformer, varigenom en till miljontal uppgående småbrukarklass tillskapats såsom en skyddsmur mot bolschevismens svallvåg. Frågorna om inflation, hyresreglementering och beskattning bygga på väsentligen samma grund annorstädes som hos oss.
Det är klart att det äganderättsbegrepp som skall bildas på ovan framställd grund är väsentligen annat än det som gällde hos oss i medlet och till och med i slutet av 1800-talet. Hela lä-
ran om den obegränsade äganderätten har fått vika för de begränsningar, som krävas ur synpunkten av det allmännas väl, och lämna rum för ett nytt av sociala synpunkter dikterat äganderättsbegrepp, som tillåter begränsningar även i äganderätten då allmän fördel sådant kräver. Den uppfattning som uti den i Tyskland år 1919 utfärdade Weimarska statsförfattningen är uttryckt i satsen »Eigentum verpflichtet» är i vår och även i andra länders lagstiftning realiserad i verkligheten, utan att landets grundlag har behövt innehålla något därpå hänsyftande eller därtill förpliktande stadgande. I följd av denna utveckling ha offentligträttsliga faktorer kommit att på anmärkningsvärt sätt inverka på den enskilda äganderätten och givit denna en väsentligen annan innebörd än den förut haft. Man har återkommit till den uppfattning som rådde då det merkantilistiska systemets ekonomiska principer voro gällande på 1500 och 1600-talen samt i början av 1700-talet, att nämligen enskild äganderätt medför en mängd förpliktelser, vilka äro reglementerade genom statsmaktens föreskrifter och vari den enskilda måste foga sig. Individens fullkomligt fria och absoluta förfoganderätt över sin egendom, vilken uppfattning var förhärskande under 1800-talet, har alltså upphört, och en ny uppfattning om äganderätten har trätt i stället. Begränsningarnaoch förpliktelserna äro blott i nuvarande tid andra än de voro på 1600- och 1700-talen, vilket är en naturlig följd av de ändrade förhållandena. Till denna utveckling har hos oss jämte förhållandenas inre tvång medverkat även den betydelse som arbetarklassen fått i vårt offentliga liv, det avgörande inflytande det finska elementet vunnit i vårt politiska liv, tillkomsten av enkammarriksdagen på grund av allmän och lika rösträtt, samt vår ernådda självständighet och vår därigenom vunna befrielse från de ryska myndigheternas inflytande.
Medan hos oss praxis på det rättsliga området utvecklats i denna riktning, kan i teorin och i den allmänna opinionen förmärkas en anmärkningsvärd efterblivenhet. En betydande del av vårt samhälle kan ännu icke skilja mellan begreppen samhällelig eller social och socialistisk. Man finner ofta, att en person som sysslar med sociala frågor betecknas såsom socialist av den orsak att han tager i beaktande de sociala faktorerna på ett av de faktiska förhållandena betingat sätt. Och ännu oftare hör man talas om äganderättens helgd i samma
anda som då den liberalistiska tankeriktningen var rådande i det ekonomiska livet och den romanistiska skolan förhärskande i rättsteorin, alltså medan den på individens frihet grundade rättsuppfattningen var bestämmande.
Vad åter vetenskapen vidkommer bör nämnas, att våra läroböcker i privaträtt äro författade av personer vilka fått sin rättsvetenskapliga skolning under inflytande av den romanistiska och den därpå följande konstruktiva skolan. För dessa skolor har de sociala faktorernas inflytande på privaträttens gebit varit i väsentlig grad okänt. Men dessutom har det icke fallit läroboksförfattarna av den konstruktiva skolan in att rättsvetenskapen, som behandlar sådana frågor, i framställningen därom kunde vara i behov av påverkningar av de ekonomiska och sociala vetenskaperna. För att visa till vilka resultat ett sådant förhållande kan leda, kan det vara skäl att anföra några exempel.
Det hände för ett par årtionden sedan, att uti en akademiskp ublikation begreppen social och socialistisk förväxlades med varandra, och samme juridiske författare karakteriserade alldeles förvänt socialpolitiken såsom lagstiftarens strävan att gynna en samhällsklass på bekostnad av en annan. Ett annat fall. En juridisk författare uppgav sig i en sin bok lämna jordlegolagstiftningen av år 1909 obehandlad med den motivering, att den avvek från privaträttens principer, d. ä. från de principer vilka han lärt sig att anse ovillkorligen hörande till privaträtten. Nämnas må vidare, att man hos oss vid en rent konstruktiv behandling av saken såsom en av de centralaste på jordlegorättens område ansett frågan därom, huruvida lega är ett sakrättsligt eller obligatoriskt rättsförhållande, klarligen i följd av den strid som i Tyskland pågick i denna fråga vid stiftande av den nya civillagboken och även därefter, utan beaktande av att denna strid där hade en social och ekonomisk bakgrund, då den sakrättsliga legan innebar ett avgjort gynnande av legotagarens rättigheter, medan åter det obligatoriska legoförhållandet varfördelaktigt för legogivaren.
Om motsvarande utveckling i andra länder kan det vara skäl att nämna, att till äganderätten i den gamla germanska rätten hörde begränsningar och hänsyn till andras fördelar och behov. I detta avseende avvek alltså den gamla germanska rättens äganderättsbegrepp väsentligen från den romerska rättens mot
svarande begrepp. Enligt den förra hade ägarens nyttjanderätt sin naturliga begränsning i de andras nyttjanderätt. Enligt den romerska rätten var den enskildes äganderätt obegränsad. Införandet av den romerska rätten i Tyskland gjorde det medsagda rätt överensstämmande absoluta äganderättsbegreppet förhärskande även därstädes. I detta äganderättsbegrepp skedde sedermera betydande förändringar redan genom Tysklands allmänna civillag samt genom de på 1900-talet före världskriget stiftade lagarna. Vi böra ock annotera den förändring i betraktelsesätten som framgår av GIERKES redan år 1889 i Wien hållna föredrag om ämnet »Die soziale Aufgabe des Privatrechts», i vilket föredrag han yttrade bl. a.: »Unser Privatrecht wird sozialer sein, oder es wird nicht sein». Sedermera har krigstidens lagstiftning i Tyskland utvecklat begreppen i detta avseende i mera social riktning än förut. Efter kriget inrymdes i den Weimarska statsförfattningen ett stadgande därom att äganderätten förpliktar, och samtidigt tog staten i sin ägo kol-, kali- och järnindustrin, vilket icke mera innebar en social utan en socialistisk åtgärd. I praktiken har denna åtgärd dock inskränkt sig till sagda industriers ställande under statens kontroll. Om förhållandenas utveckling på detta område i Tyskland har man allmänt sagt, att redan innan den nuvarande nationalsocialistiska rörelsen kommit tiil makten, »folket visste att staten efter omständigheterna icke skydde att genom ett penndrag omintetgöra vidsträckta områden av den enskilda äganderätten». Sålunda blev av den franska revolutionens år 1789 i fråga om de mänskliga rättigheterna uttalade satsen »äganderätten är okränkbar och helig» intet kvar.
Den utveckling som i de skilda länderna försiggått med avseende på äganderättens innebörd har förmått de germanska och delvis även andra rättslärda att förkasta det på ett tidigare rättstillstånd byggda äganderättsbegreppet och bilda ett nytt, enligt vilket äganderätten är en social funktion i den persons hand till vars egendom föremålet för äganderätten hör. Härigenom kommer den att väsentligen innebära en förpliktelse förägaren att vid nyttjandet av egendomen beakta vad allmän fördel kräver.
Vad som i det föregående framställts utvisar alltså huru hos oss likasom annorstädes en genomgripande förändring skett i rättsåskådningarna icke allenast på den offentliga utan ock på
den privata rättens område, varigenom ett nytt socialt äganderättsbegrepp bildats.
Det frågas nu, i vilken riktning utvecklingen kommer att gå och vad man på dessa områden har att förvänta i framtiden.
För närvarande pågå mäktiga rörelser, vilka sträva att bygga upp samhället på helt annan grund än förut. Bolschevismen i Ryssland har realiserat kommunismens extremaste läror och kräver att dess uppfattning skall i hela världen godtagas och förverkligas, vilket den uppenbarligen icke kan åstadkomma. De av bolschevismen präglade rättsåskådningarna, vid vilkas tillkomst icke rättvisans princip varit bestämmande utan frågan därom huru revolutionens ändamål bäst kunna förverkligas och de revolutionära härskarnas maktställning betryggas, kunna alltså givetvis icke vinna fotfäste i det civiliserade Europa. Men jämte bolschevismen ha vi tvenne andra rörelser, vilka kräva en plats bland statsskicken och godkännande i princip, nämligen den fascistiska i Italien och den nationalsocialistiska i Tyskland. Bådas existensmöjlighet är betingad av missförhållandena i det parlamentariska statsskicket samt av de avvärldskriget föranledda svåra förhållandena. Båda sträva att skapa nya rättsåskådningar icke blott på den offentliga rättens, utan ock på privaträttens område. Det kan vara skäl att här granska några punkter i nationalsocialisternas läror, vilka äro i detta avseende betecknande.
Främst bör då nämnas, att liksom i Ryssland hela ämbetsmannamaskineriet och det offentliga livet gjorts beroende av det rådande systemet, har så skett även i Italien och Tyskland. Medan man i princip erkänner de åskådningar som förut ansetts riktiga, gör man för speciella fall de avvikelser från dem som det rådande systemet och dess befästande kräver. Sålunda har man överallt i Europas stater under det senaste århundradet erkänt principen om domarenas oavhängighet såsom en gällande rättsprincip, från vilken undantag ej få göras. Även i det nuvarande Tyskland erkännes denna som en allmänprincip, men tillika säges, att om domaren skulle komma att döma emot rikets bästa, så får han icke göra det — för detta fall är han alltså icke oavhängig. Detta innebär helt enkelt,att domaren i politiska mål icke är oavhängig, utan bör följade makthavandes föreskrifter. Denna nya princip har ocksåhaft en avsevärd inverkan på förhållandena i Tyskland, ty där
har landets regering rätt att utan vidare avsätta vilka som helst tjänstemän — alltså även domare — och det är begripligt, vilken verkan ett sådant avsättningshot har åtminstone på en betydande del av domarekåren, som icke mera känner sig oavhängig.
Men för att övergå till privaträttens område må nämnas, att nationalsocialisternas program i princip erkänner den enskildaäganderätten. Men till detta erkännande anknyta sig dock vissa förbehåll. Sålunda ingår i programmet, att storaffärerna och alla affärskoncerner skola övergå i statens ägo, att riksbanken och sedelbankerna skola övertagas av staten, att staten förbehålles förköpsrätt vid försäljning av fastigheter, att jord ej får intecknas för gäld till enskilda personer, och i de tidigare programmen ingick dessutom, att jord fick exproprieras utan ersättning för allmänt behov — senare har sagts endast att i sådana fall skälig ersättning bör givas. Beträffande användning av jordegendomen är sagt, att den bör brukas till hela folkets bästa och att denna användning bör övervakas av speciella domstolar.
Såsom av dessa antydningar framgår, innebär de makthavandes i Tyskland program radikala åtgärder, vilka realiserade komma att verka omstörtande på de rättsliga åskådningarna och bringa privaträtten på en annan och mera socialistisk grund än den hade, medan det Weimarska statsskicket var rådande.
Vid bedömande av dessa planer böra vi hålla i minnet, att den nationalsocialistiska rörelsen faktiskt är en socialistisk rörelse, vars hakkorsflagga är röd. Den kämpar nog emot marxismen, men den godtager den socialistiska föreställningen om förhållandena, ehuru med den väsentliga skillnad, att medan den tidigare socialismen var internationell, Hitlers socialism är nationell. Denna skillnad har dock för frågor rörande privaträttens område en ganska ringa betydelse. Vi böra alltså vara beredda på, att ett socialistiskt program kommer att genomföras i Tyskland, såvida icke andra kretsar därstädes äro mäktiga nog att förhindra det. Då man tager i betraktande den centrala ställning Tyskand och dess kulturliv ävensom dess rättsliv har i Europa, kan man göra sig ett begrepp om vilken omstörtande betydelse de socialistiska lärornas godtagande i Tyskland skulle hava.
Vid övervägande av dessa framtidsmöjligheter böra vi ihågkomma, att samhällslivet överhuvud och därvidlag även det
rättsliga och ekonomiska livet i de nordiska landen är byggt på väsentligen annan grund än i Tyskland. Kärntruppen utgöres hos oss av bönder, som aldrig lytt under feodalherravälde utan besuttit sin jord med full äganderätt som ett fritt bondestånd i närmare tusen års tid. På dessa bönders åskådning har den katolska religionens fjättrande inverkan icke tryckt sin prägel, de ha på ett upplyst sätt under flera århundraden fostrats att taga del i det politiska livet och i avgörandet av rikets angelägenheter. Vidare böra vi minnas, att vi ha varken någon Versaillesfred eller judefråga, som kunna inverka på våra förhållanden. I betraktande av dessa omständigheter kunna vi med tillförsikt hysa den tron, att vårt folk är i stånd att bevara den för fria män grundade samhällsbyggnad, som det sedan hedenhös haft. Detta innebär icke, att de nuvarande förhållandena ej skulle erfordra några förändringar. Sådana behövas tvärtom nog, och av de starka andliga rörelserna i utlandet ha vi väl ett och annat att lära. Men det är lyckligare för vårt samhälle att därvid ej behöva riva ned alltsamman intill grunden och sedan på helt ny grund bygga upp något, varom man ej med säkerhet vet vad därav kan bliva. Vi böra sträva att bibehålla vårt samhälles grundvalar i deras hittillsvarande skick och böra se till, att jämväl vår rättsåskådning fort består väsentligen på den grund, som betingas av våra egna omständigheter och vår egen historiska utveckling, men samtidigt icke försumma att göra de förändringar som de nya förhållandena enligt vår egen erfarenhet nödvändigt kräva. Till det lånegods utlandet erbjuder bör man också i detta avseende ställa sig avvaktande.
»Land skall med lag byggas» gäller hos oss av gammalt. Den utveckling, som 1734 års lag under de två sista århundradena haft, visar, huru man hela tiden med försiktighet tagit hänsyn till nya tidens fordringar, försökt att bygga nytt på gammal grund och sålunda fört utvecklingen framåt, visserligen icke med stormsteg men ändock säkert och framgångsrikt. Må det arbete, vilket nedlägges på att högtidlighålla tvåhundraårsminnet av 1734 års lag, även bidraga till att stärka den uppfattning, som i rättsåskådning på historisk grund ser en av de säkraste garantierna för folkens välfärd.