NÅGRA SPÖRSMÅL UR DEN INTERNATIONELLA SUCCESSIONSRÄTTEN.
AV
UTRIKESRÅDET FOLKE MALMAR.
Testationshabilitet. Att en persons rättshandlingsförmåga bör bedömas enligt den lag som utgör hans personalstatut, sålunda, för såvitt angår rättssystem som bygga på nationalitetsprincipen, enligt hans hemlands lag, torde vara en obestridd regel. Ifrågavarande regel har särskilt med hänsyn till testationshabiliteten uttryckligen fastställts i ett flertal främmande rättssystem.1
I svensk lag har principen att en persons rättshandlingsförmåga bestämmes av hans personalstatut kommit till uttryck i växellagen 79 §, checklagen 58 § och lagen den 1 juni 1912 om vissa internationella rättförhållanden rörande äktenskapsrättsverkningar 1 § 3. och 4.; som ett uttryck för samma grundsats böra anses bestämmelserna i lagen den 8 juli 1904 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap 4 kap. 5 § och 5 kap. 6 §. Ehuru svensk rätt icke i vad avser konflikter mellan olika rättsordningar innehåller något uttryckligt lagstadgande beträffande testationshabiliteten, torde något tvivel om att nämnda regel gäller även med hänsyn till densamma ej kunna föreligga.
För användningen av den rätt att in favorem negotii beträffande utländsk man fakultativt åberopa svensk lag, som är medgiven enligt vissa av ovan anförda lagrum, förefinnes tydligen icke något utrymme, när fråga är om testationshabiliteten.
Som regel torde sålunda lösningen av frågan vilken lag som är bestämmande för testationshabiliteten ej innebära några svårigheter. Dylika svårigheter föreligga emellertid för det fall att testators personalstatut vid tiden för testamentets upprättande och vid tiden för hans frånfälle utgjorts av olika lagar.
För lösande av denna fråga hava i allmänhet följande möjligheter diskuterats. Testationshabiliteten bestämmes av: 1) den lag, som utgjorde testators personalstatut vid tiden för testamentets upprättande; 2) den lag, som utgjorde testators personalstatut vid tiden för hans frånfälle; samt 3) testationshabilitet börhava förelegat enligt såväl den ena som den andra av dessa lagar.
Till stöd för den här ovan först anförda lösningen av frågan har anförts, att en av testator en gång behörigen verkställd disposition icke kan bliva ogiltig, på grund av att hans behörighet att testamentera sedermera upphört genom att hans personalstatut ändrats. Denna ståndpunkt har i doktrinen omfattats avWALKER1 och har i positiv rätt fastslagits såväl i schweizisk2 som japansk3 lag; detsamma gäller i princip enligt tysk lag.4
VON BAR anser däremot det sista personalstatutet vara avgörande och anför till stöd för denna mening, att förordnanden mortis causa till sin natur utgöra ett ingrepp av arvlåtarens vilja i den lagliga arvsföljden, att lagbestämmelser angående testationshabilitet väsentligen hava de legala arvingarnas säkerhet och bästa i sikte, samt slutligen att, därest frågan om testationshabiliteten komme att bedömas enligt en annan lag än den som vore avgörande för arvsföljden, härav kunde föranledas, att legal arvsordning och »Testamentserbfolge» skulle kunna samtidigt förekomma.5
Åsikten att för testamentes giltighet kräves, att testator vid tiden för upprättandet varit behörig att testamentera både enligt den lag, som utgjorde hans personalstatut vid tiden för testamentets upprättande, och enligt den som utgjorde hans personalstatut vid tiden för hans död, vann anslutning vid båda de första Haagkonferenserna.1
Den tankegång, som torde ha varit bestämmande för denna lösning av frågan, synes kunna formuleras på ungefär följande sätt. Därest det i överensstämmelse med vad som stadgas i schweizisk och japansk lag skulle antagas, att testators behörighet att förordna om sin kvarlåtenskap bör bedömas enligt den lag, som utgjorde hans personalstatut vid tiden för testamentets upprättande, under det att hans behörighet att återkalla en redan av honom gjord testamentarisk disposition bör bedömas uteslutande enligt hans personalstatut vid tiden för återkallandet, skulle på grund härav tydligen kunna komma att inträffa, att testator skulle bliva betagen möjligheten att återkalla eller ändra ett av honom upprättat testamente, vilket skulle stå i strid med den i testamentsrätten allmänt antagna regeln »ambulatoria estvoluntas hominis usque ad extremum».
I tysk lag, som, enligt vad ovan anförts, i princip omfattar den ståndpunkten att behörigheten att testamentera skall bedömas enligt testators personalstatut vid tiden för testamentets upprättande, har nu anmärkta förhållande beaktats. Enligt Einführungsgesetz zum Bürgerlichen Gesetzbuche art. 24, tredje stycket, skall giltigheten av ett förordnande för dödsfalls skull eller återkallande av sådant förordnande, som meddelats av utländsk medborgare, i det fall han upptages till tysk medborgare, bedömas enligt lagen i den stat han tillhörde vid tiden för upprättandet eller återkallandet. Har han redan före nationalitetsändringen behörigen meddelat sådant förordnande, bibehåller
han emellertid sin testationshabilitet, även om han icke skulle hava uppnått härför enligt tysk lag erforderlig ålder.1
I det vid tredje Haagkonferensen uppgjorda konventionsförslaget, i vilket principiellt intages samma ståndpunkt som i de båda föregående, nämligen att för testamentes giltighet kräves, att testator vid upprättandet ägt behörighet såväl enligt sitt dåvarande personalstatut som enligt sitt personalstatut vid tiden för dödsfallet, gjordes från nämnda regel i nära överensstämmelse med bestämmelsen i E. G. art. 24 det undantaget att, för det fall att testator vid tiden för förordnandet uppnått sådan ålder, att han enligt sitt dåvarande personalstatut ägt behörighet att testamentera, statutförändringen icke skulle medföra förlust av denna behörighet, för så vitt densamma berodde på att han uppnått viss ålder.2 I denna form har regeln också upptagits i det av lagbyrån år 1901 utarbetade förslaget till lagbestämmelser angående internationell arvsrätt.3
Vid fjärde—sjätte Haagkonferenserna kunde enighet icke uppnås i detta ämne, varför detsamma icke gjordes till föremål för
reglering i de vid dessa konferenser utarbetade konventionsförslagen.
Säkerligen bör såsom villkor för testamentes giltighet krävas, att testator vid testamentets tillkomst ägt behörighet att förordna om sin kvarlåtenskap enligt den lag, som då utgjorde hans personalstatut. En handling, som på grund av den handlandes bristande rättshandlingsförmåga varit en nullitet vid företagandet, torde icke kunna förlänas giltighet genom den senare inträffade omständigheten att hans personalstatut blir en lag, enligt vilken han vid tiden för företagandet skulle ägt dylik rättshandlingsförmåga. Den blotta omständigheten att testator låtit testamentet bestå även sedan han förvärvat rättshandlingsförmåga kan tydligen icke åberopas som grund för detsammas giltighet.
Det kan sålunda icke anses tillfyllest, att testator vid testamentets tillkomst ägde testationshabilitet, därest denna bedömes enligt hans personalstatut vid dödstillfället. En fråga, som torde vara svårare att besvara, är däremot huruvida för testamentes giltighet bör krävas, att testator vid dess upprättande ägt behörighet att förordna om sin kvarlåtenskap ej blott enligt den lag, som då var hans personalstatut, utan även jämlikt den lag, somvar hans personalstatut vid dödsfallet.
Det av VON BAR anförda skälet för att testationshabilitet skall föreligga enligt testators sista personalstatut, nämligen att eljest legal arvsordning och »Testamentserbfolge» samtidigt skulle kunna förekomma1, torde icke vara hållbart. Detta skäl torde nämligen endast kunna anföras mot att frågan om legal arvsordning och om testamentes giltighet i materiellt avseende bedömas enligt olika personalstatut.2
Den förut anförda invändningen att det tydligen i vissa fall skulle kunna inträffa, att testator bleve betagen möjligheten att ändra eller återkalla ett av honom upprättat testamente, därest testationshabiliteten bedömes uteslutande enligt testators personalstatut vid tiden för upprättandet, lärer däremot icke utan vidare kunna avvisas. Men att på grund härav uppställa fordran på att testationshabilitet skall föreligga enligt båda personalstatuten måste också kunna giva anledning till betänkligheter. Den
som en gång upprättat ett giltigt testamente lär i allmänhet icke få anledning att misstänka, att det kan bliva ogiltigt på grund av att han senare förvärvat medborgarskap i en annan stat, enligt vars lag han vid tiden för förordnandet icke skulle ägt testationshabilitet, och det synes i dylikt fall därför ej skäligen kunnakrävas av honom, att han upprättar nytt testamente.
Härmed är emellertid icke sagt, att en utväg ur dessa svårigheter ej skulle kunna finnas.
Satsen »ambulatoria est voluntas hominis usque ad extremum» kan tydligen icke åberopas mot att testationshabiliteten bedömes uteslutande enligt testators personalstatut vid tiden för förordnandet i det fall — uppenbarligen det ojämförligt oftast förekommande — att testator, ehuru han vid den tid, då han förordnat om sin kvarlåtenskap, skulle saknat behörighet därtill, såvitt detta spörsmål bedömes enligt det senare personalstatutet, likväl vid tiden för statutväxlingen även enligt detta senare statutär i besittning av sådan behörighet. För de säkerligen sällsynta fall, då så ej är händelsen och då testator redan före statutförändringen förordnat om sin kvarlåtenskap synes en undantagsregel vara motiverad, som i nära anslutning till ovan anförda bestämmelse i E. G. art. 24 skulle kunna formuleras så, att testamentariskt förordnande eller återkallande av sådant förordnande icke borde anses ogiltigt på grund av att testator saknade behörighet att vidtaga sådan åtgärd enligt sitt dåvarande hemlands lag, såvitt han dessförinnan, medan han var annat lands medborgare, med laga verkan förordnat om sin kvarlåtenskap och enligt detta lands lag fortfarande skulle vara behörig att företaga sådan åtgärd.1
Den sålunda formulerade regeln skiljer sig från den genom E. G. art. 24 fastslagna däri, att den tager hänsyn även till obehörighet, som har sin grund i andra omständigheter än bristande ålder t. ex. omyndigförklaring eller giftermål. Att undantagsregeln i E. G. art. 24 begränsats till det fall att avsaknaden av testationshabilitet enligt det nya statutet har sin grund i bristande ålder lär bero på en avsikt att undvika att obehörighet, som följer av sinnessjukdom eller annan rubbning av själsverk-
samheten ej skulle upprätthållas. Då emellertid sådan omständighet lärer medföra inhabilitet enligt över huvud alla rättsordningar — därest enligt någon främmande rättsordning så ej skulle vara fallet lärer mot densammas tillämpning ordre-publicskäl kunna anföras — torde det vara tillfyllest att uppställa ett krav på att habilitet skall vara för handen enligt det förutvarande personalstatutet.1
Testamentes form. Testamente torde inom alla rättssystem vara ett formbundet rättsärende, med andra ord lagen har uttryckligen fastställt det sätt, på vilket en viljeförklaring som gör anspråk på giltighet såsom testamente bör komma till uttryck för att dess existens över huvud skall kunna anses konstaterad. De fordringar i fråga om testamentes form, som den egna rätten uppställer, måste emellertid med hänsyn till den internationella samfärdselns krav understundom uppgivas till förmån för främmande lags föreskrifter. Så kan vara fallet, när fråga är om testamente, som är avsett att verkställas i flera olika stater, eller som upprättas i en stat för att bringas till utförande i en annan, eller när testator är medborgare i en annan stat än den, där sådant utförande kommer i fråga.
För lösande av dylika konflikter mellan olika staters lagar uppställdes redan under medeltiden regeln att ett rättsärendes form bestämmes av lagen å den ort, där rättsärendet företagits: locus regit actum. Frågan om giltigheten av testamente torde härvid i första rummet hava givit anledning till den ifrågavarande regelns uppställande.2
I äldre tiders doktrin ansågs regeln grundad i en juridisk nödvändighet. De olika teorier, som uppställts till stöd för en dylik nödvändighet, hava emellertid samtliga inför en närmare granskning visat sig ohållbara och någon anledning att här lämna någon redogörelse för desamma lär icke föreligga.3 En annan sak är att i den mån ett rättsärende för sin formella giltighet förutsätter offentlig myndighets medverkan någon annan form icke står öppen än den myndigheten själv är befogad att an-
vända, och att så till vida regeln kan vara betingad av en praktisk nödvändighet.
I det stora flertalet utländska lagar har regeln locus regit actum uttryckligen fastslagits i fråga om testamente.1
I svensk rätt har regeln upptagits i åtskilliga författningar. Tidigast torde densamma förekomma i »Växelrätten» av den 10 mars 1671, där den fastslagits i fråga om sättet för företagande av växelprotest. Även i växelstadgan den 21 januari 1748 art. 11 § 2 har den upptagits såsom reglerande samma ämne. Så ock i 1851 års växellag.
Av nyare lagar, i vilka regeln förekommer, må nämnas växel
lagen den 7 maj 1880, 85 och 86 §§,1 checklagen av den 9 december 1898, 14 §, nu gällande växellag, 80 §, nu gällande checklag, 60 §, samt rättegångsbalken 11 kap. 9 §, sådant detta lagrum lyder enligt lag den 29 juni 1912 (delgivning av stämning). Även i familjerättsliga lagar har regeln upptagits; så i lagen den 8 juli 1904 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap 1 kap. 6 § (äktenskapsingående) och i lagen den 1 juni 1912 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar 1 § 6. (äktenskapsförord).2
Inom svensk doktrin synes sedan lång tid enighet hava rått om att regeln locus regit actum för den svenska rättens del bör betraktas såsom en generell princip och såsom reglerande även formen för testamente.3
Från svensk rättspraxis kan antecknas en av Kungl. Maj:t år 1824 meddelad dom angående klander av testamente även berörande här i riket belägen fast egendom, där regeln locus regitactum vunnit godkännande. Fullt ovillkorligt synes detta emellertid hava skett endast i hovrättens dom.4
Att regeln locus regit actum såsom generell princip måste anses antagen i svensk rätt i fråga om testamente, därom synes sålunda knappast något tvivel böra råda. Huruvida det kan tänkas, att denna princip dock i något avseende kan lida någon inskränkning är en fråga, vilken i det följande skall närmare behandlas.1
Det måste emellertid betonas, att regeln locus regit actum så-
som den uppfattas i den moderna rättsvetenskapen icke är avtvingande natur utan endast fakultativ. Har den lag, som är avgörande för en rättshandling i materiellt avseende, kommit till användning även i fråga om rättshandlingens form, bör rättshandlingen icke kunna hållas för ogiltig med hänsyn till formen.
Denna uppfattning har också kommit till uttryck i svensk positiv rätt.1
I ett stort antal utländska lagar har regelns fakultativa karaktär generellt eller särskilt beträffande testamente blivit uttryckligen fastställd.2
Att regeln också för den svenska rättens del måste anses gälla i fråga om testamente och att sålunda ett här i riket åberopat testamente bör erkännas såsom till formen giltigt, antingen detsamma uppfyller formföreskrifterna enligt lex loci actus eller enligt testators hemlands lag torde, nog vara otvivelaktigt.3
För såvitt testamentes giltighet med hänsyn till formen grundas på testators personalstatut, kan fråga uppkomma, huruvida det förhållandet att testators personalstatut efter testamentetsupprättande ändrats, kan medföra, att testamentet blir ogiltigt, på grund av att de formföreskrifter, som uppställas i detta senare statut, icke uppfyllts.
Ifrågavarande spörsmål torde böra besvaras nekande. De skäl, som föranleda, att de av testators sista personalstatut uppställda fordringarna i fråga om innehållet av testamente böra hava uppfyllts,1 sakna uppenbarligen för denna fråga allt berättigande. Samma princip bör tydligen gälla här som intertemporalrättsligt.
Att det är testators personalstatut vid tiden för upprättandet, som med hänsyn till denna fråga är avgörande, har uttryckligen fastställts i tysk2 och engelsk lag3 samt har även upptagits i devid tredje och fjärde Haag-konferenserna antagna konventionsförslagen4. I doktrinen omfattas regeln bl. a. av CHYDENIUS ochEKSTRÖM 5.
WALKER och REUTERSKIÖLD hava förfäktat den meningen, att testamentet skulle vara giltigt i anseende till formen antingen detsamma uppfyllde föreskrifterna enligt testators personalstatut vid upprättandet eller vid dödstillfället.6 Denna regel har också upptagits i det vid femte—sjätte Haagkonferenserna utarbetade
konventionsförslaget.1 Den uppfattning, som kommit till uttryck i denna regel, synes knappast böra godkännas. I överensstämmelse med vad ovan anförts i fråga om testationshabiliteten2 bör mot densamma framhållas, att en rättshandling, som vid sitt företagande var en nullitet, icke lär kunna förlänas giltighet genom den senare inträffade vid upprättandet som regel icke förutsedda omständigheten att den som företagit densamma senare blir underkastad en annan lag, som uppställer mindre fordrande villkor i fråga om formen för dylik rättshandling. Regeln tempus regit actum måste härvid beaktas.
Såsom ovan utvecklats, kan regeln locus regit actum från den moderna rättsvetenskapens ståndpunkt icke uppfattas annat än såsom fakultativt gällande i förhållande till den lag, som materiellt reglerar ifrågakommande rättsärende, d. v. s. beträffande testamentariska förordnanden de cujus' personalstatut vid upprättandet. Under stundom har man gått ett steg längre och betraktat regeln såsom endast subsidiär i förhållande till sistnämnda lag, m. a. o. regeln kan endast åberopas, för så vitt dess tilllämpning icke uteslutes genom ifrågavarande lag.3
I fråga om formen för testamente är detta betraktelsesätt av intresse med hänsyn till de inskränkningar, som i vissa lagar föreskrivits beträffande giltigheten av regeln locus regit actum. Enligt nederländska civillagen art. 992 har sålunda nederländsk undersåte uttryckligen förbjudits att utomlands upprätta testamente annat än genom »authentiske akte». Stadganden av motsvarande innehåll förekomma även i ett flertal syd- och centralamerikanska lagar.4
Utgår man ifrån att vid bedömandet av testamentes formella
giltighet regeln om locus regit actum och regeln att de cujus' personalstatut är tillämpligt äro två fullt likvärdiga kollisionsnormer, kan tydligen den ena icke utesluta eller inskränka den andra, och från en sådan utgångspunkt är det icke möjligt att internationellt erkänna ett stadgande av den art som art. 992 i nederländska civillagen. Ett dylikt erkännande skulle nämligen vara liktydigt med att den lag, som utgör de cujus' personalstatut, uppställes såsom i första rummet tillämplig och i andra rummet, under den förutsättningen att personalstatutet icke lägger hinder härför, lex loci actus. Med hänsyn till det nästan oinskränkta erkännande regeln locus regit actum vunnit samt det stora praktiska värde regeln innebär, lär säkerligen en dylik lösning icke böra godtagas. Den fakultativa tillämpningen av dessa båda regler synes sålunda böra upprätthållas, d. v. s. den in concreto minst fordrande regeln bör läggas till grund för bedömandet av testamentes formella giltighet.1
Vid Haagkonferenserna har från nederländsk sida yrkats, att regeln i art. 992 i nederländska civillagen borde beaktas i konventionstexten. Mot detta yrkande har emellertid invänts, att det icke kunde påfordras, att en stat skulle kunna som en nullitet betrakta ett inom dess område och i överensstämmelse med dess lagar behörigen upprättat testamente.2
I det vid femte—sjätte Haagkonferenserna godkända konventionsförslaget löstes frågan så, att åsidosättandet av en i testators nationella lag meddelad bestämmelse, varigenom viss form för testamente, som utomlands upprättades, vore uttryckligen föreskriven eller förbjuden, medförde, att testamentet vore att anse såsom en nullitet allenast i testators hemland och endast i fråga om där befintlig egendom.3
I denna inskränkta form synes ett medgivande åt den nederländska ståndpunkten icke behöva väcka allt för stora betänkligheter, låt vara att den oegentligheten fortfarande kvarstår, att samma testamente kan komma att förklaras giltigt i en stat och ogiltigt i en annan — en olägenhet av en art, som tydligen varje försök till konventionell reglering av den internationella privaträtten bör avse att undvika.1
Fråga kan möjligen uppkomma, huruvida en inskränkning i giltigheten av regeln locus regit actum av nu berörda beskaffenhet må kunna anses gälla beträffande testamente enligt svenskrätt. Förefintligheten av en dylik inskränkning skulle tydligen vila på den förutsättningen att en analogisk tillämpning av stadgandet i 2 § 2. i lagen den 1 juni 1912 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar vore berättigad. Men detta lär säkerligen ej kunna anses vara fallet. För en avvikelse från regeln locus regit actum torde böra fordras ett uttryckligt stadgande i lag. Att utan stöd av ett sådant stadgande frångå den ståndpunkt, som intagits i ovan refererade rättsfall,2 varigenom just ett enligt den nederländska civillagen förbjudet s. k. holografiskt testamente förklarats giltigt, skulle tydligen föra till allmän rättsosäkerhet och några sakliga skäl för en sådan ståndpunkt synas för den svenska rättens del ej föreligga.3
Anföras må emellertid, att CHYDENIUS, vars mening givetvis bör tillerkännas betydelse även för svensk rätt, i nära överensstämmelse med grunderna för den nederländska civillagens artikel 992 förfäktar den ståndpunkten att ett i utlandet enligt där gällande lag upprättat testamente visserligen bör tillerkännas giltighet, när den utländska formen lika väl som två vittnen tillgodoser rättssäkerheten, men att detta icke kan anses vara fallet, när fråga är om holografiskt testamente.1
I vissa främmande staters lagar har föreskrivits, att ett testamente, som av medborgare i ifrågavarande stat utomlands upprättats inför denna stats diplomatiska eller konsulära myndigheter, skall anses såsom giltigt.2 Att ett på så sätt upprättat testamente bör tillerkännas internationell giltighet följer tydligen utan vidare av regeln att ett i den form den nationella lagen föreskriver upprättat testamente bör erkännas.3
Testamentes innehåll. Frågan om giltigheten avtestamente med hänsyn till detsammas innehåll bör bedömas enligt testators personalstatut vid tiden för dennes frånfälle. Denna sats följer omedelbart av den förut anförda satsen,4 att de cujus' personalstatut vid dödstillfället är avgörande för frågan om rätten till arv efter honom: den lag, som är bestämmande för den legala arvsordningen och arvsdelningen, måste också vara tillämplig i fråga om rätten att genom testamentariska dis-
positioner föreskriva avvikelser från denna arvsordning eller arvsdelning.
Att ett av testator meddelat förordnande icke är förenligt med bestämmelse i den lag, som utgjorde hans personalstatut vid tiden för testamentets upprättande, saknar betydelse. Är rättshandlingen vid företagandet till formen giltig, och har testator varit behörig att företaga densamma, kan den icke anses ogiltig endast på den grund, att den avser att förverkliga ett förhållande, för vilken vid tiden för upprättandet fanns ett legalt hinder, när detta hinder bortfallit.1
Nu ifrågavarande regel torde hava vunnit allmänt erkännande. Enligt de rättsordningar, enligt vilka lex rei sitæ är avgörande beträffande den legala arvsordningen och arvsdelningen, är emellertid tydligen denna senare lag tillämplig även i avseende å frågan om giltigheten av testamentes innehåll.
Principen att testamentes giltighet med hänsyn till innehållet bör bedömas enligt testators lex patriæ vid dödstillfället har upptagits i samtliga vid Haagkonferenserna antagna konventionsförslag i ämnet2 ävensom i lagbyråns ovan omförmälda förslag till lagbestämmelser angående internationell arvsrätt.3
Till spörsmål, som kunna uppkomma vid bedömande av testamentes giltighet med hänsyn till innehållet, höra frågor om laglott, om giltigheten av förordnande till förmån för personer, som kunnat öva obehörigt inflytande å testator — hans förmyndare,
läkare, som vårdat honom under hans sista sjukdom, hans själasörjare eller notarius publicus, som biträtt vid upprättande av hans testamente1 — om rätten att förordna till förmån för den, som vid testators död ej var född eller då ej avlad,2 om arvlösgörelse, om giltigheten av villkor eller ändamålsbestämmelse i testamente.
Den lag, som reglerar frågan om giltigheten av en testamentsbestämmelse, är tydligen även tillämplig med hänsyn till verkan av densamma. De regler, som gälla enligt denna lag i fråga omjämkning av testamente till följd av att bestämmelse om laglottåsidosatts, skola sålunda iakttagas.3 Detsamma är förhållandeti fråga om verkan av att en testamentsbestämmelse ej är möjlig att verkställa, sålunda t. ex. i fråga om reglerna för substitution av testamentstagare etc.4 Universella testamentstagares
och legatariers rättsliga ställning bör också bedömas enligt den lag, som reglerar giltigheten av förordnande till deras förmån.
Såsom förut framhållits, gälla från regeln att de cujus' personalstatut är tillämpligt i fråga om kvarlåtenskapen i dess helhet vissa undantag till förmån för lex rei sitæ med hänsyn till fast egendom, som är underkastad särskilda successionsrättsliga regler, t. ex. fideikommiss.1 Det behöver knappast framhållas, att lex rei sitæ är tillämplig vid avgörande av huruvida överhuvud testamentariska förordnanden kunna träffas i fråga om sådan egendom. Av lex rei sitæ beror även, huruvida fideikommissariskt förfogande eller förordnande till förmån för ofödda kan träffas rörande fast egendom. Förutsättning för giltigheten av sådant förordnande är emellertid även att detsamma ej står i strid med testators personalstatut. Något bindande skäl för ett undantag från regeln att testamentariskt förordnande för sin giltighet förutsätter, att förordnandet är förenligt med den lag, som utgör testators personalstatut, lär nämligen ej kunna anföras ifråga om förordnande till förmån för ofödda.2 Det må härvid beaktas, att förbud mot förordnande till förmån för ofödda eller inskränkningar i rätten att meddela sådant förordnande motiveras icke blott av hänsyn av allmänt politisk och nationalekonomisk natur, som må anses hava en mera territoriell anknytning, utan även av hänsyn av speciellt familjerättslig art.3
Testamentes tolkning. Den omständigheten att testamentes giltighet med hänsyn till dess innehåll skall bedömas enligt det allmänna successionsstatutet hindrar icke, att vid testamentes tolkning undantagsvis även annan lag kan komma att beaktas. Så kan vara fallet på grund av att testator uttryckligen förordnat, att viss främmande rättsordning skall äga tilllämpning i fråga om hans kvarlåtenskap — ett dylikt förordnande är givetvis giltigt i den mån den främmande rättsordningens bestämmelser äro förenliga med de imperativa bestämmelser, som testators sista personalstatut innehåller. Oberoende av sådant förordnande lär i händelse testators personalstatut ändrats efter testamentets upprättande de regler i fråga om tolk-
ning av testamente, som det tidigare personalstatutet innehåller, böra beaktas.1 I dylikt fall kan tydligen testators avsikt som regel icke förutsättas hava varit att underkasta sig annan lag än denna.2 Som RAMEL riktigt anmärker,3 kan emellertid även avseende fästas vid rättsordningen i den stat, i vilken testator vid tiden för upprättandet haft hemvist, i synnerhet om han sedan längre tid där varit bosatt. Har testamentet upprättats inför offentlig myndighet eller under medverkan av advokat, lär även lex loci actus kunna beaktas. I sådant fall kan det ofta antagas, att testator vid upprättandet avsett att ställa sig till efterrättelse de bestämmelser, som gälla å orten för upprättandet och om vilka han kan ha erhållit upplysningar av den under vars medverkan testamentet tillkommit.
Testamentes ogiltighet på grund av viljefel. Förverkande av rätt att taga testamente. Testamente, som upprättats under inflytande av rubbning av själsverksamheten eller till vars upprättande testator föranletts genom svek, villfarelse, tvång eller annan otillbörlig påverkan, torde böra anses såsom ogiltigt, så snart anledning till ogiltighet av nu nämnd art föreligger enligt den lag, som utgjorde testators personalstatut antingen vid tiden för upprättandet eller vid tiden för hans död. Har sådan anledning till ogiltighet förelegat enligt det förra personalstatutet synes nämligen testamentet böra betraktas såsom från början ogiltigt, och den senare inträffande omständigheten att hans personalstatut växlat lär ej kunna medföra någon ändring härutinnan, varigenom till nackdel för de legala arvingarna en obehörig förmån skulle tillkomma testamentstagaren. Ej heller kan det anses innebära ett åsidosättande av ett berättigat intresse med hänsyn till testamentstagaren el-
ler över huvud någon obillighet mot denne, att det sista personalstatutet beaktas, när detta innebär en utvidgning av grunderna för testamentes ogiltighet, jämfört med det tidigare.1
Den utpräglade ordre-public-karaktär, som tillkommer bestämmelser om testamentes ogiltighet på grund av viljefel hos testator, lär emellertid medföra, att bestämmelser i lex fori av denna art komma att beaktas även om eljest tillämplig lag skulle sakna motsvarande bestämmelser.
Vad nu sagts om ogiltighet på grund av viljefel hos testator äger tydligen tillämpning även i fråga om bestämmelser om förverkande av rätt att åtnjuta testamente.
Arvsavtal samt gåva för dödsfalls skull. Frågan huruvida giltigheten av arvsavtal och gåva för dödsfalls skull i internationellrättsligt avseende bör bedömas enligt samma regler, som gälla i fråga om testamente, är föremål för stridiga meningar.
Att giltigheten av ett arvsavtal bör bedömas enligt successionsstatutet har förfäktats av bl. a. SAVIGNY och VON BAR. Till denna mening har även WALKER anslutit sig.2 För tysk rätts del torde detta få anses uttryckligen fastställt genom art. 24 i Einführungsgesetz zum Bürgerlichen Gesetzbuche.3
Samma uppfattning har, i allt fall när fråga är om donatio mortis causa, kommit till uttryck i de vid de tre första Haagkonferenserna antagna konventionsförslagen4 ävensom i lagbyråns förut omnämnda förslag.5
Nu anförda ståndpunkt innebär, att giltigheten av ett arvsav-
tal med hänsyn till förändringar i upprättarens personalstatut är underkastad samma regler som gälla i fråga om testamente.1 I enlighet med vad ovan sagts, skulle sålunda för arvsavtalets giltighet böra fordras, att upprättaren varit behörig att sluta sådant avtal enligt den lag, som utgjorde hans personalstatut vid avtalets slutande. Med hänsyn till avtalets innehåll borde detsamma bedömas enligt den lag, som utgjorde upprättarens personalstatut vid hans död, under det att i fråga om dess giltighet med hänsyn till formen föreskrifterna i den lag, som utgjorde upprättarens personalstatut vid tiden för avtalets slutande, måste vara uppfyllda, nämligen för såvitt detsamma icke enligt lex loci actus ändock vore att anse såsom giltigt.
Detta sätt för frågans lösande lär emellertid knappast vara riktigt. Arvsavtalet, liksom dödsfallsgåvan, är i motsats till testamentet till sin natur oåterkalleligt. En ändring av personalstatutet kan följaktligen icke påverka avtalets giltighet.2 Det senare personalstatutet kan sålunda icke komma i fråga vid bedömande av avtalets giltighet och verkan. En annan sak är att enligt lex fori, som ju ofta kan förutsättas sammanfalla med det sista personalstatutet, avtalet kan anses stridande mot ordre public, vilket skulle innebära, att detsamma icke anses hava grundlagt en välförvärvad rättighet för medkontrahenten.
Måhända skulle kunna ifrågasättas, huruvida giltigheten av arvsavtal bör bedömas uteslutande enligt den lag, som utgör personalstatut för den, vars kvarlåtenskap avtalet avser, eller huruvida vid bedömande av dettas giltighet båda kontrahenternas personalstatut böra kumulativt tillämpas.3
Vad först angår det renuntiativa arvsavtalet, som ju med hänsyn till den svenska interna rättens ställning till ämnet huvudsakligast är av intresse, torde väl knappast föreligga skäl att beakta arvingens personalstatut i vidare mån än beträffande huruvida han över huvud äger rättslig handlingsförmåga. Vid bedömandet av giltigheten av arvinges godkännande av testators testa-
mente efter dennes död lär det säkerligen icke sättas i fråga, att arvingens eget personalstatut i vidare mån skall beaktas, och anledning att bedöma den nu föreliggande frågan på annat sätt synes icke föreligga.
I fråga om gåva för dödsfalls skull lär än mindre skäl för beaktande av annat än arvlåtarens personalstatut föreligga.
För den händelse att adkvisitivt arvsavtal innebär, att den längst levande tillförsäkras rätt till den andras kvarlåtenskap, lär det däremot ligga i sakens natur, att båda kontrahenternas personalstatut skall beaktas. När fråga är om dylikt avtal mellan makar eller trolovade, lära f. ö. reglerna för äktenskapsförord finna tillämpning.1 Adkvisitiva arvsavtal, som icke innebära ömsesidigt tillförsäkrande av arv, torde däremot beträffande nu diskuterade spörsmål böra bedömas på samma sätt som de renuntiativa.
Sedan ovanstående skrivits har framlagts ett genom delegerade för Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge utarbetat förslag till konvention mellan dessa länder om arv, testamente och boutredning.2 Bortsett från att ifrågavarande konventionsförslag — i likhet med vad som är fallet med den mellan samma stater den 6 februari 1931 avslutade konventionen innehållande internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap — väsentligen bygger på domicilprincipen, hava i detsamma i stort sett samma grundsatser kommit till uttryck, som här ovan utvecklats.
Antecknas må dock, att de regler, som i ovanstående framställning antagits böra gälla i fråga om behörighet att testamentera och om verkan av viljefel hos testator, för den händelse denne ändrat statut, sedan han förordnat om sin kvarlåtenskap,8 sakna motsvarighet i förslaget.4 Det förefaller emellertid, som om därav knappast skulle behöva slutas, att i förslaget beträffande dessa frågor intages en annan ståndpunkt än den här ovan utvecklade; snarare synes det finnas fog att anse, att dessa frågor i förslaget lämnats öppna. Måhända bör även framhållas,
att enligt förslaget i fråga om rätten att träffa fideikommissariskt förfogande angående fast egendom eller eljest att till förmån för ofödda förordna om sådan egendom lagen i den fördragsslutande stat, där egendomen är belägen, förklarats tillämplig.1 I motsats till vad här ovan antagits böra gälla, har däremot icke uttryckligen fastställts, att även testators personalstatut i detta avseende bör iakttagas.2 Det synes emellertid även härvidlag få antagas, att frågan lämnats öppen. Att beträffande verkan av viljefel hos testator ordre-public-synpunkterna icke särskilt beaktats i förslaget,3 bör ju anses naturligt i betraktande av att fråga är om en överenskommelse mellan stater, inom vilka de skiljaktigheter, som föreligga i detta ämne, äro så oväsentliga, att hänsynstagande till ordre-public icke rimligen bör komma i fråga.
Det bör kanske även framhållas, att de regler, som antagits i en konvention, icke utan vidare få betraktas såsom uttryck för vad i de fördragsslutande staterna generellt kan anses vara gällande rätt. Bestämmelserna i internationella överenskommelser äro ju ofta väsentligen resultat av kompromisser, som nödvändiggjorts av hänsyn till de olika fördragsslutande staternas rätt; i betraktande av att endast sådana frågor kunna vinna en reglering i en överenskommelse, om vilka enighet över huvud visar sig möjlig att uppnå, torde det särskilt vara anledning att med varsamhet draga slutsatser e contrario av däri ingående bestämmelser.