KARL MARKE. Der Strafprozess gegen Philipp Halsmann. Leipzig 1932. C. L. Hirschfeld Verlag. 161 s.

 

    Den berömde Wurzburgerpsy kologen Marke har i detta lilla arbete gjort den uppseendeväckande processen Halsmann till föremål för en psykologiskundersökning med särskild hänsyn till indiciebevisningen och betydelsen av psykologisk expertis i fall där patologisk rubbning i själsverksamheten visserligen icke föreligger, men där särskilda omständigheter göra att en psykologisk bedömning av vissa fakta (riktigheten av iakttagelser, minnesuppgifter, vittnesutsagor m. m.) är av avgörande betydelse för en uppskattning av bevisens värde.
    Händelseförloppet är i starkt sammandrag följande.
    Sommaren 1928 befann sig den 22-årige studenten Philipp Halsmann tillsammans med sin 48-årige fader Max H. på turistvandring i Tyroler-Alperna. D. 8 sept. vandrade de båda H. upp till hotellet Alpenrose på en höjd av 1,875 m. Följande dag bestego de den 3,370 m. höga Schwarzenstein. Därefter återvände de till Alpenrose där de ånyo tillbragte natten. Bestigandet av S. krävde 5 timmars vandring. På nervägen gjorde man en avstickare till den 2,465 m. högt belägna Schwarzsee. Nedstigandet tog likaledes 5 timmar. D. 10 sept. bestego de det något svårare berget Schönbichlerhorn (3,135 m.), vilket tog 4 timmar. Därefter gingo de ned till Furtschagelhaus (2,395 m.) på 11/2 timme, där de höllo middagsrast. Efter måltiden gingo de förbi Dominicushütte (1,684 m.) mot Breitlahner. Vandringen till Dom. tog 2 timmar. Denna plats passerade de kl. 2.15. En kvart senare påträffades Max H. mördad. Under dagarna 8—10 sept. hade de vandrat sammanlagt 26—27 timmar och därunder bestigit flera rätt ansenliga höjder. Innan de båda H. kommo till Tyrolen hade de i Dolomiter-Alperna på 3 dagar gjort en bergvandring som vanligen anses taga 6 dagar, på grund varav Philipp redan före ankomsten till Tyrolen känt sig trött. Hans trötthet hade avsevärt stegrats under de påkostande toppbestigningarna i Tyrolen.
    Den mördade Max H. påträffades liggande i en grund bäck av två kvinnor. Kvinnorna fortsatte förskräckta vägen framåt mot Breitlahner och mötte efter en stund Philipp H. och en herde Riederer. Philipp hade nämligen redan tidigare skyndat mot Breitlahner för att skaffa hjälp åt den enligt hans utsago nedstörtade fadern. På 16 minuters avstånd från mordplatsen hade Philipp träffat en säterjänta och hennes bror Riederer. Flickan hade begivit sig i väg efter läkare, medan Riederer följde Philipp tillbaka till platsen där Max låg. Till Riederer hade Philipp sagt att han sett fadern röra på huvud och händer, medan han själv sprang bort för att söka hjälp. Philipp och Riederer drogo tillsammans med möda liket upp ur vattnet. Flera människor kommo snart till. Det iakttogs nu att det fanns blodfläckar på vägen, man fann ett blodigt spår efter en kropp som släpats på marken, buskar invid vägkanten voro blodiga, man fann en med blod och huvudhår betäckt sten och konstaterade att Max hade fått omkring 20 slag i huvudet. Med anledning härav befanns Philipps uppgift att fadern störtat nedför ett stup oantaglig. Max måste istället ha blivit mördad. Misstankarna riktades mot sonen.
    D. 13 dec. 1928 förklarades Philipp av juryn i Innsbruck med 9 röster mot 3 skyldig till mord och dömdes till 10 års tukthus. Omedelbart efter domen gjorde han ett svårt självmordsförsök. D. 13 mars 1929 upphävdes domen av

 

Högsta domstolen i Wien, emedan de rättsmedicinska sakkunniga icke på övertygande sätt uteslutit att skadorna kunde hava uppstått genom nedstörtande. D. 9 sept. 1929 dömdes Philipp för andra gången av samma domstolmen med annan personsammansättning, nu för misshandel med dödlig utgång under förmildrande omständigheter, till 4 års tukthus. För misshandel med dödlig utgång röstade 8, mot detta antagande 4 jurymän. Med professorn i straffrätt i Innsbruck D. Rittler såsom ombud anförde svaranden besvär över denna dom, men besvären lämnades utan avseende. I januari 1930 började Philipp avtjäna straffet. D. 10 maj 1930 framlades för förbundspresidenten en av 10 bland de 12 jurymännen undertecknad nådeansökan. Denna beviljades den 30 sept. 1930. D. 3 okt. s. å. blev Philipp frigiven. I jurymännens skrivelse säges bl. a.:
    »Med hänsyn till att den fällande domen grundats endast på indiciebevisning anhålla undertecknade jurymän, under vidhållande vid den av dem uttalade skyldig-förklaringen, om nåd för den dömde.»
    De närmare omständigheterna vid denna process äro av det största principiella intresse. Redan efter första domen ingavs av fyra professorer frånInnsbrucks universitet en gemensam skrivelse till åklagare och försvarsadvokater.Dessa voro: Erismann, prof. i filosofi och psykologi, Kastil, prof. i filosofi,Kogler, prof. i tysk rätt, Rittler, prof. i straffrätt. Enligt Kastil voro trefrågor outredda: möjligheten av en annan gärningsman, den tilltalades sinnesbeskaffenhet, motivet till en så fruktansvärd gärning. Kogler ansåg att debelastande indicierna voro otillräckliga för en fällande dom. Rittler framhöllatt om man antog att den tilltalade vore skyldig, så föranledde sakens psykologiska vanskligheter (den tilltalades personlighet, bristen på motiv) tvivel påhans själsliga normalitet. Erismann framhöll att den tilltalades oriktiga försöktill rättfärdigande kunde bero på ett misstag. Det vore möjligt att den tilltalade vid händelsens inträffande icke befunnit sig några steg utan ett mycketlängre stycke från fadern. Då han sprang tillbaka och fann fadern liggandei bäcken kunde tanken: »Nedstörtad!» ha väckts hos honom. Då han nuunder den starkaste affekt föreställde sig ett nedstörtande kan han lätt haförväxlat denna föreställning med en minnesbild och därför kommit till denuppfattningen att han, såsom han uppgivit, verkligen sett fadern störta ned.Erismann påpekade också det kända psykologiska fenomenet att luckor i enhändelseserie som man önskar skildra, ofta utfyllas med material, produceratav fantasien.
    Den ingående psykologiska kritiken av de indicier på vilka Philipp dömdeskan tyvärr av utrymmesskäl icke återges här, utan måste läsas in extenso.De sensationella omständigheterna kring detta dunkla och från bevisningssynpunkt utomordentligt upplysande fall, granskningen av indiciernas betydelseunder olika förutsättningar, de för brottmålsrannsakningar över huvud tagetviktiga och instruktiva psykologiska utredningarna göra den försiktiga ochväl överlagda kritiska belysningen av detta fall till en fängslande och läroriklektyr. Den klara och lättfattliga framställningen gör också läsningen till ettnöje.
Olof Kinberg.