Tingslagsreglering m. m. K. M:t har d. 20 okt. 1933 förordnat
    dels att Vättle, Ale och Kullings härads domsagas nuvarande två tingslag, eller Vättle och Kullings härads tingslag samt Ale härads tingslag, skola fr. o. m. d. 1 jan. 1934 vara förenade till ett tingslag med tingsställen i Alingsås och Älvängen,
    dels ock att Tveta, Vista och Mo domsaga, vilken domsaga omfattar ett tingslag, fr. o. m. d. 1 jan. 1934 skall hava tingsställe ej blott såsom f. n. i Jönköping utan även i Nässjö.

 

    Häradsnämnderna. Jämlikt lagen d. 13 maj 1932 om häradsnämndstjänstgöring har K. M:t föreskrivit, d. 29 dec. 1933 att antalet nämndemän i Östra härads tingslag av Njudungs domsaga skall ökas från 12 till 18, och d. 1 febr. 1934 att antalet nämndemän i Njurunda, Sköns och Ljustorps tingslag skall ökas från 36 till 42. (Jfr SvJT 1933 s. 179 o. 604.)

 

    Otto Liebmann drager sig tillbaka. I Deutsche Juristen-Zeitungs häfte för d. 15 dec. 1933 tager tidskriftens kände utgivare Dr. jur. h. c., Dr. rer. pol. h. c. Otto Liebmann avsked av läsekretsen. Dr Liebmann, vilken för 38 år sedan grundade Deutsche Juristen-Zeitung, har alltsedan dess lett denna tidskrift. Den har under hans ledning tillvunnit sig högt anseende såväl inom som utom Tyskland. Vid Svensk Juristtidnings startande tjänade Deutsche Juristen-Zeitung till föredöme, i synnerhet vad beträffar tanken att ej blott ägna utrymme åt artiklar av vetenskapligt eller eljest mera bestående värde utan även söka allsidigt följa dagens aktualiteter i den mån de äga juridiskt intresse. Dr Liebmann lämnar även det stora förlag, som bär hans namn. Ledningen av Deutsche Juristen-Zeitung övertages av Senatspräsident beim Kammergericht a. D. Dr. Adolf Baumbach, känd för Svensk Juristtidnings läsare genom sitt i denna tidskrift uppmärksammade arbete »Wettbewerbsrecht» (se SvJT 1929 s. 570, ny upplaga 1931). Otto Liebmanns förlag övertages av C. H. Beck'sche Verlagsbuchhandlung.

I. S.

 

    Max Pappenheim †. D. 3 febr. 1934 avled Geheimer Justizrat, professorn Max Pappenheim i en ålder av 74 år.
    Född i Berlin d. 2 febr. 1860, kreerades Pappenheim efter studier i Berlin och Leipzig till juris doktor i Berlin 1881, blev 1884 privatdozent i Breslau och utnämndes 1888 till professor i Kiel. Kieluniversitetet blev han trogen och utförde där hela sin mannaålders livsgärning. I den festskrift, som »die Rechts- und Staatswissenschaftliche Fakultät der Christian-Albrechts Universität zu Kiel» ägnade honom på 50-årsdagen av hans doktorspromotion, erinrade ock fakulteten därom, att den hade av de femtio åren »Max Pappenheim nicht weniger als dreiundvierzig Jahre mit Stolz den Ihren nennendürfen».
    Pappenheim plägade själv framhålla, att han i sin vetenskap mest attraherades av, å ena sidan, »gryningen» av rättsinstitut i den germanska rättens äldre tider och, å den andra, den moderna handels- och sjörättens pulserande liv. Detta förhållande kommer ock starkt till synes redan vid en hastig blick på hans omfattande författarskap (en av Walther Pappenheim upprättad förteckning däröver för tiden d. 16 april 1881 — d. 16 april 1931 upptager ej

 

mindre än 23 sidor i ovannämnda festskrift). Hans doktorsdissertation hade sålunda till ämne »Begriff und Arten der Papiere auf Inhaber im Sinne des Artikels 307 des Deutschen Handelsgesetzbuches», och närmast följande undersökning bär titeln »Launegild und Garethinx. Ein Beitrag zur Geschichtedes germanischen Rechts.»
    Under det att — av en lekman på området och således med stor risk att förbigå väsentliga ting — bland Pappenheims rättshistoriska arbeten här blott skall erinras om »Die altdänischen Schutzgilden», 1885, »Ein altnorwegisches Schutzgildestatut», 1888, och »Heerfahrt und Kauffahrt im älteren westnordischen Recht», 1930, må det däremot vara tillåtet att framhäva den utomordentliga tacksamhetsskuld, i vilken framför allt tysk-nordisk sjörätt står till Pappenheim. Efter det Rudolf Wagner i Bindings Systematisches Handbuch der Deutschen Rechtswissenschaft publicerat ett första band av en »Handbuch des Seerechts», lades dess fortsättande i Pappenheims händer. 1906 kom ett andra band av denna handbok. Detta följdes 1918 av ett tredje, som behandlade fraktavtalet, alltså sjörättens mest centrala område. Det torde utan någon överdrift kunna sägas, att denna handbok för sjörättsmannen är lika oumbärlig vid inträngandet i tysk — och nordisk — sjörätt som Carvers och Scruttons arbeten beträffande den engelska rätten. Tyvärr är handboken såtillvida ofullbordad, som i densamma ej är behandlat vad i tysk teori brukar kallas »das Recht der Notlagen und Reiseunfälle der See.» Man såg därför självfallet med längtan fram mot den tid, då, efter vad man hoppades, jämväl den sista delen skulle föreligga fullbordad, detta ehuru Pappenheim själv redan för ett antal år sedan ställde sig misströstande. Om Pappenheims alltjämt livliga intresse för den moderna sjörättens problem kommo åter och åter erinringar, t. ex. genom hans tungt vägande inlägg i fråga om de s. k. Haagreglerna och det livligt debatterade spörsmålet om tvångsförsäkring av passagerare.
    För de nordiska ländernas lagstiftningsarbete och rättsvetenskap hyste Pappenheim det livligaste intresse. Ur den även i detta avseende rika produktion, vari detta intresse utlöste sig, må framhållas hans 1895 i samarbete med Kristen Johannssen utgivna »Das norwegische Seegesetz (Lov om sjøfarten) vom 20. Juli 1893, unter Vergleichung mit dem schwedischen Seegesetz vom 12. Juni 1891 und dem dänischen Seegesetz vom 1. April 1892, in das Deutscheübertragen». Erinras må tillika om den uppmärksamhet, med vilken han även under de senaste åren följde den svenska lagberedningens arbete. Otaliga äro ock de recensioner av nordisk litteratur, som flutit ur hans penna.
    Såsom hyllning åt en optime merito tilldelade Köpenhamnuniversitetet Pappenheim år 1929 värdigheten av juris hedersdoktor.
    Köpenhamn d. 18 febr. 1934.

H. W.