C. G. BJÖRLING †.

 

Många voro de, som i likhet med undertecknaren av dessa rader med smärtsam överraskning och uppriktig saknad mottogo underrättelsen, att professorn vid universitetet i Lund, tillika dess prorektor, Carl Georg Emanuel Björling den 14 nästlidna mars skattat åt förgängelsen.
    Han var ju ännu ej fyllda 64 år — hans födelsedag inföll den 16 september 1870 — och han var, åtminstone då vi för icke så länge sedan träffades, full av verksamhetslust och planer för framtiden. »Den tid jag har kvar vill jag använda till att försöka åstadkomma någonting större över den svenska familjerätten» var hans svar på undertecknads framställning om hans biträde för ett annat arbete. Hur långt han hunnit i förverkligandet av sin avsikt är mig obekant.
    Hans arbetsdag hade emellertid varit lång, om man mäter den ej blott med det rena tidsmåttet utan med hänsyn även till allt, varmed han hunnit fylla den ram detta bildar.
    Ännu ej 24 år gammal erhöll han år 1894 sin första docentur, nämligen i rättshistoria, och den utvidgades något senare samma år till att omfatta även den romerska rätten. År 1897 blev han e. o. professor i dessa båda ämnen och 1901 ordinarie professor i civilrätt. I denna egenskap verkade han sedan till sin död.
    Under sin tid som universitetslärare utvecklade han, som det torde vara tidskriftens läsare väl bekant, en flitig författarverksamhet, berörande särskilt civilrätten från olika utgångspunkter. Till sidoantalet kanske hans produktion ej kan mäta sig med en del andras, men det beror nog på — förutom den flärdlöshet, som var ett av de mest utmärkande dragen i hans karaktär och som icke minst blev bestämmande för hans stil, hindrande den att i onödan svälla ut — det sätt, varpå han fattade

 

15 — Svensk Juristtidning 1934.

 

sin uppgift som författare. Han sökte i sitt författarskap framförallt vara läraren, för vilken det gällde att få andra att se lika klart på saker och ting som han gjorde själv, och i denna konst var han onekligen en mästare. Det är väl ej för djärvt att i denna hans mer än vanliga förmåga av klarhet se ett utslag av hans matematiska påbrå i dubbla generationer. Hans lärobok i civilrätt för nybörjare är ju det förnämligaste vittnesbördet om denna för honom utmärkande egenskap. Men samma förtjänst äga även hans övriga skrifter, vare sig nu det gällde att författa en lärobok enkom avsedd för blivande landsfiskaler eller att giva jordbrukets utövare en för dem begriplig handbok i civilrättens allmänna läror eller att för sparbanksmännen klarlägga vissa juridiska frågor, med vilka de komma i kontakt i sin dagliga gärning, eller att mera vetenskapligt utreda en eller annan civilrättslig specialfråga. Även det sista arbete av hans hand, varav undertecknad haft tillfälle att taga del, hans framställning av den svenska äktenskapsrätten i Leske Loewenfeld, Rechtsverfolgung, IV Eherecht, är ett litet konstverk av koncentration och klarhet.
    Utom stilens renhet och framställningens allmänna klarhet är det framförallt det sunda omdömet samt redligheten och tillförlitligheten i arbetet, som äro de utmärkande dragen i Björlings författarskap. Dialektik och bokstavstolkning lågo ej för hans sinne.
    Det torde ej vara påkallat att i detta sammanhang mera utförligt ingå på en redogörelse för Björlings insatser på juridikens område. Erinras må emellertid, att han — vid sidan av sin lärarverksamhet samt sitt därmed sammanhängande författarskap och anlitande som inledare och föreläsare vid juristmöten och juriststämmor — varit verksam även på lagstiftningens område, nämligen som biträde åt lagberedningen vid utarbetandet av vår nu gällande giftermålsbalk. Vissa rättshistoriska utredningar och en översikt över utländsk rätt, som äro infogade i beredningens betänkande, äro av hans hand. Samma dag han i Stockholms å hastigt avled — Tore Alméns dödsdag, då Björling deltagit i ett sammanträde i styrelsen för Alméns minnesfond — hade han åtagit sig att inom justitiedepartementet medverka vid utredningen i ett ämne som länge legat honom varmt om hjärtat: nya giftermålsbalkens tillämpning på äldre äktenskap.
    För organisatoriska frågor, berörande universiteten och sär-

 

skilt den juridiska undervisningen, var Björling livligt intresserad, och han deltog i olika kommitté- och sakkunnigutredningar i dylika frågor.
    Då Almén grundade Svensk Juristtidning, tillhörde Björling dem, om vilkas medverkan han var särskilt angelägen att försäkra sig; Björling skulle i den ständiga medarbetarstaben representera Lunds juridiska fakultet. Det löfte han då gav att stödja tidskriften har redligen infriats. Många och värdefulla äro bidragen från hans hand till tidskriftens skilda avdelningar. År 1930 inträdde han såsom en av tidskriftens redaktörer, och han har enligt sina kollegers vittnesbörd även i denna egenskap gjort tidskriften betydande tjänster. Få äro de som för Svensk Juristtidning betytt så mycket som Björling.
    Björling var emellertid ej endast universitetsmannen. Han fick tid även till mycket annat. Hans intresse för sparbanksväsendet är redan antytt. På det kommunala området var han länge verksam dels som ledamot och ordförande först i Lunds stads drätselkammare och sedan i stadsfullmäktige samt dels såsom ledamot av Malmöhus läns landsting. Hit äro även att hänföra sådana uppdrag som ordförandeskapet i den kommunala arbetslöshetskommittén i Lund samt inspektoratet och längre fram ordförandeskapet i styrelsen för den högre elementarskolan för flickor i samma stad. Dessutom medhann han, bl. a., att med liv och intresse deltaga i landstormsrörelsen samt att såsom ledamot och ordförande i styrelsen för Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige och som ledamot av styrelsen för föreningen Det gamla Lund deltaga i arbetet att åt kommande generationer bevara hemortens kulturminnen. Som ett gammalt skånskt sådant är väl också att betrakta St. Knutsgillet i Lund, vars ålderman Björling på sistone var.
    Svensk rättsvetenskap likasåväl som Lunds universitet ochstad hava genom Björlings bortgång lidit en stor förlust.

Pehr von Seth.

 

Han var den fødte Jurist, om end ogsaa han vistnok har haft Skæbne fælles med en Række andre betydende Retsforskere; da han forlod Gymnasiet, var han ikke apriorisk indstillet paa at vie sine Kræfter til den strænge Themis' Tjeneste. Men hans Anlæg vare udpræget juridiske. Fra sine Forfædre og ikke mindst fra sin Fader, den fremragende Matematiker, tog han i Arv den logiske Sans, den gennemtrængende kritiske Ævne, den prøvende Forsigtighed i Undersøgelsen, der var ham egen. Candide, sed caute kunde staa som Motto over hele hans Skribentvirksomhed. Skarpt var hans Blik, sikker hans Dom, klar hans Fremstilling og Form. Som Retslærd mere af Windscheid' send af Jhering's Type. Nogen Sturm- und Drangperiode har Bjørling sikkert ikke gennemlevet. Han var en harmonisk Natur, og hurtig naaede han det Maal, han satte sig — Universitetets Kateder, en Stilling, hvortil han medbragte ualmindelige pædagogiske Betingelser. Han havde ikke Thyrén's Napoleon'ske Natur og besad ikke dennes forbløffende Alsidighed og vidtomspændende Interesser. Han vidste præcist, hvor hans Plads var, og kunde ikke som Thyrén have beklædt Lærestole hverken i Filosofi eller Historie. Han var fremfor alt ikke Dilettant og vilde ikke svømme, naar en anden skulde holde hans Hoved oppe. Allerede Bjørling's tidligste Arbejder viste en Beherskethed og en Modenhed, der ikke just er sædvanlig hos en Begynder. I sine ganske unge Aar gjorde Bjørling Indtryk af mere at hørehjemme blandt Stuens Vægge end i det levende pulserende Liv, og hans første Læreemner, Romerret og Retshistorie, vare efter deres Natur ikke skikkede til at opøve eller udvikle de praktiske Egenskaber, der have slumret hos ham, men som trængte til atudløses ved et Virke ude i Marken. Med Iver tog Bjørling father paa, dels ved sin Deltagelse i Lund's offentlige Liv — hans Ledelse af Borgerrepræsentationen var efter alle kyndiges Udsagn mønsterværdig —, dels ved at bestride en næsten uoverskuelig Mængde Hverv; for Bjørling's Udvikling som Civilretslærer har alt dette uden Tvivl været af Betydning, men vel ogsaa i nogen Grad hæmmet hans litterære Produktion, der iøvrigt lige

 

til det sidste bar Vidne om hans aldrig fejlende Retstakt ogusvigelige Paalidelighed og Grundighed.
    Carl Bjørling bar ikke sit Hjærte paa en Præsenterbakke. Han ejede den Sjælens Blufærdighed, der afholdt ham fra selv til sine nærmeste at udlade sig om de største og dybeste Problemer i den menneskelige Tilværelse. Han var vänfast og tro, en uselvisk Raadgiver og Støtte for mangfoldige, en Mand uden Svig, en Riddersmand fra Isse til Hæl. Han rummede ogsaa — hvad ikke alle vidste — megen bunden Humor og kunde forstaa og goutere en saadan hos andre. Purung var han, da han blev Docent, og allerede den store Aldersforskel mellem ham og de daværende danske Kolleger maatte naturlig føre til, at det blev hans jøvnaarige blandt disse, til hvilke han navnlig sluttede sig. Til dem hører Nedskriveren heraf. Grant mindes jeg hin Foraarsdag for 40 Aar siden, da danske Akademikere stævnede til Møde med svenske Brødre fra det berømmelige Lærdomssæde i Lund. Jeg ser ham endnu for mig, da vi lagde til ved Kajen i Malmø. Trods sin Docentstilling, der imponerede mig stærkt, med den lysende hvide Studenterhue, slank og fin, men allerede da, saa ung han end var, med det venlige Ansigt indrammet af det blonde nordiske Fuldskæg. Han tog mig, som var ham ganske ubekendt, under Armen og sagde: »Skal vi gaa sammen.» Det gjorde vi den Gang, og det have vi siden gjort uden Mislyd eller Uoverensstemmelse af nogensomhelst Art; i Glæde som i Sorg stod han som den prøvede, deltagende og fortrolige Ven. Endnu rystet over hans pludselige og uventede Bortgang kan jeg med Vemod og i fuld Sandhed paa Carl Bjørling anvendede gamle Digterord:
Ich hatt' einen Kameraden, einen bessern findst du nit.
    Mange ville kunne gentage dem med mig.

Frantz Dahl.