SVERRE M. HALBO. Norges advokater og sakførere 1932. Oslo 1933. H. Aschehoug & Co. 670 s. Inb. kr. 35.00.
    Till Den norske Sakførerforenings 25-års jubileum har høiesterettsadvokat Sverre M. Halbo utgivit förestående arbete, en biografisk förteckning över alla i Norge nu praktiserande advokater. Då varje biografi är försedd med fotografi, utgör arbetet samtidigt en porträttkatalog.
    Som biografiskt verk tillfredsställer säkert arbetet alla anspråk, då biograferna synas vara synnerligen omsorgsfullt och fullständigt utförda. Förutom

 

genealogiska data, avlagda examina och ämbetsförordnanden, angivas för varje advokat var han under sin verksamhet som advokat praktiserat med uppgifter å anställnings- och kompanjonsförhållanden. Att av trycket utgivna skrifter samt offentliga och enskilda uppdrag, som kunna påkalla något intresse, angivas, följer av sig själv.
    Ett arbete som detta är otvivelaktigt av praktisk betydelse ej blott i Norge, utan även i vårt land, där särskilt advokaterna kunna draga nytta av detsamma såsom uppslagsverk för inhämtande av informationer om norska kolleger.
    Men vad som förlänar detta arbete större och mera allmänt intresse utöver den praktiska nyttan som uppslagsbok, är den värdefulla statistiska avdelning, som avslutar verket. Ty den kommer en svensk jurist att göra åtskilliga reflektioner om våra egna förhållanden.
    Vi veta alla, huru utomordentligt sällsynt det är i vårt land, att en advokat övergår till domarebanan. En cirkulation mellan domareyrket och advokatyrket är dock utan tvivel av allra största betydelse för rättsskipningen, något som insetts överallt annorstädes i världen.
    Ser man på de statistiska siffrorna från Norge, finner man, att av Høiesteretts 22 ledamöter 8 tidigare praktiserat som advokater, därav 5 haft advokatpraktik i mer än fem år. Av landets 31 byrettsdommere ha 12 tidigare haft advokatpraktik, därav 7 i mer än fem år, och av landets 86 sorenskrivere (närmast motsvarande våra häradshövdingar) ha icke mindre än 37 tidigare varit advokater, därav 27 med praktik i mer än fem år.
    Av de statistiska uppgifterna finner man vidare, att antalet aktiva advokater (det bör ihågkommas, att advokater och sakförare i Norge äro beteckningar på två olika kategorier av advokater, bägge rättsbildade) uppgå till 1,220. Helt naturligt äro advokaterna relativt talrikast i Oslo, där det finnes 522 advokater eller en advokat på 485 invånare. Närmast kommer Bergen med en advokat på 1,229 invånare. Genomsnittssiffran för hela landet är en advokat på 2,307 invånare.
    Till jämförelse har författaren medtagit en del siffror från Danmark och Sverige. De danska advokaterna äro till antalet 1,494. Av dessa praktisera 746 eller 49.9 procent i Köpenhamn. Motsvarande siffra för Oslo är 42.8 procent. I Köpenhamn finns en advokat på 827 invånare och för hela Danmark är genomsnittssiffran en advokat på 2,393 invånare. Då ju både i Norge och Danmark för utövandet av advokatverksamhet kräves legitimation, äro siffrorna från bägge länderna fullständiga och kommensurabla.
    Vad åter Sverige beträffar, har författaren helt naturligt icke haft till sitt förfogande ett lika fullständigt material. Vårt land är ju jämte Finland det enda civiliserade land, som saknar ett ordnat advokatväsen och där sålunda juridiskt obildade och jämväl i övrigt inkompetenta personer tillåtas utöva advokatverksamhet och företräda andra inför domstol. Alltjämt finnes ju inga andra bestämmelser om rättegångsombuds kvalifikationer än stadgandet i 15 kap. 2 § Rättegångsbalken, och icke ens den möjlighet till utrensning av odugliga ombud, som detta lagrum ger, utnyttjas av våra domstolar på några få undantag när. Ingen har räknat den brokiga skara, som uppvaktar vid de svenska domstolarna. Några siffror av samma fullständighet som de norska och danska kunna därföre icke åstadkommas.

 

    Författaren har emellertid, efter att ha lämnat en kort redogörelse för våra antediluvianska förhållanden på detta område, sökt giva åtminstone några siffermässiga uppgifter rörande de svenska förhållandena, och han har fördenskull angivit vissa siffror, som röra ledamöterna av Sveriges Advokatsamfund och hos dem anställda jurister. Med denna beräkningsgrund kommer han upp till ett antal av 562 advokater för hela landet och en genomsnittssiffra av en advokat på 10,965 invånare. För Stockholm är motsvarande siffra en advokat på 2,125 invånare.
    Att dessa siffror äro alldeles för låga, vet ju envar. Skall man räkna advokaterna, måste man medtaga icke blott de praktiserande jurister, som stå utanför Advokatsamfundet, och det stora antal ämbets- och tjänstemän, som driva advokatverksamhet såsom bisyssla, utan man måste också räkna med det alltjämt stora antal icke-jurister med växlande föregåenden, som uppträda som advokater. Medräknas dessa, torde vi nog komma upp till siffror, som närma sig våra grannländers.

H.—S.