Straff- och fång-vårdsreform. Chefen för justitiedepartementet, statsrådet SCHLYTER, anförde i statsråd d. 20 april 1934 efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet:
»I yttrande till statsrådsprotokollet den 16 december 19321 framhöll jag angelägenheten av att icke i avbidan på en genomgripande strafflagsreform avstå från att genomföra sådana partiella nydaningar som lämpligen kunde utbrytas till fristående behandling, och angav jag vissa spörsmål inom olika områden av straffrätten som snarast borde upptagas till utredning. För genomförande av de sålunda ifrågasatta reformerna har inom justitiedepartementet och under medverkan av olika, jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande nämnda dag tillkallade sakkunniga utarbetats ett flertal lagförslag som förelagts innevarande års riksdag. Den sålunda påbörjade utredningen angående partiella strafflagsreformer fullföljes inom departementet enligt den uppgjorda planen.
Härutöver har frågan om fortsatt arbete på en allmän strafflagsreform upptagits till behandling i en inom justitiedepartementet utarbetad promemoria, vilken under sistlidne februari månad remitterats till vissa myndigheter och organisationer för yttrande.2 I denna promemoria förordas strafflagsreformens uppdelande i ett icke allt för stort antal partier, därvid man skulle, främst på grundval av professor Thyréns lagutkast, successivt skrida till framläggande av lagförslag, som borde vart för sig träda i tillämpning och vilka först vid arbetets avslutning skulle sammanföras till ett även i formellt hänseende enhetligt lagverk. Arbetet på en dylik fullständig strafflagsreform borde i första hand inriktas på förmögenhetsbrotten.
Vid sidan om de båda linjer för reformarbetet inom straffrätten, som sålunda tidigare varit under övervägande, ligger frågan om en reform av straffverkställigheten och fångvården, aktualiserad genom landshövding Hagströmers utredning angående viss koncentration inom fångvårdsväsendet (Statens offentl. utredn. 1931:16) samt statens organisationsnämnds förslag angående fångvårdens framtida ordnande. En fångvårdsreform torde emellertid förutsätta en lösning av vissa trängande reformfrågor beträffande straffsystemet, nämligen frågorna om behandlingen av ungdomliga förbrytare samt om särskilda åtgärder mot alkoholistbrottsligheten och mot brottslighet på grund
av lättjefullhet, allt frågor vilka av såväl Thyrén som strafflagskommissionen tydligen avsetts skola göras till föremål för särskild lagstiftning. Huruvida i samband med en utredning av dessa spörsmål jämväl kan upptagas frågan om en sammansmältning av de båda nuvarande straffarterna fängelse och straffarbete till ett enhetligt frihetsstraff måste för närvarande lämnas öppet.
Frågan om samhällets ingripande mot ungdomsbrottsligheten har här i landet stått på dagordningen sedan lång tid tillbaka. I detta avseende må särskilt erinras om de s. k. ungdomsbrottslighetssakkunnigas den 18 oktober 1922 avgivna betänkande med förslag till lag om tvångsuppfostran åt unga förbrytare m. m. (Statens offentl. utredn. 1922:46), vilket endast i begränsad omfattning ledde till ny lagstiftning år 1924, samt om riksdagens skrivelse till Konungen den 16 juni 1932 nr 299, däri utredning begäres rörande visst spörsmål beträffande brottslig ungdoms tillrättaförande. Ju klarare insikten blivit därom att ett effektivt inskridande mot ungdomsbrottsligheten utgör det kraftigaste medlet i kampen mot den kroniska brottsligheten i senare åldrar, desto angelägnare har det framstått att bringa fråganom minderåriga förbrytares behandling till snar lösning. Den uppfattningen har därvid alltmer vunnit anslutning att de nuvarande frihetsstraffen föga äro ägnade för ett tillrättaförande av de unga brottslingarna och att vid behandlingen av dessa uppfostringssynpunkterna måste tillerkännas ökad betydelse. En utredning av ifrågavarande spörsmålsynes därför i första hand böra avse frågorna om sådana brottslingars omhändertagande i ett särskilt ungdomsfängelse samt om en utvidgning av möjligheten att använda tvångsuppfostran. Ungdomsfängelse torde böra konstrueras såsom ett särskilt frihetsstraff, för vilket det utmärkande är att strafftiden göres obestämd inom en av lagen fastställdram, så att frigivningen kommer att bero på den dömdes förhållande under strafftiden och utsikterna till att han efter frigivningen ej kommer att återfalla i brott. Fångbehandlingen bör framför allt inriktas på en rationellt organiserad yrkesutbildning. Friluftsarbete bör komma till användning i största möjliga omfattning. Vid anordnandet av de för unga förbrytare avsedda anstalterna (uppfostringsanstalter och ungdomsfängelser) bör beaktas, att de oförbätterliga och mindre förbättringsbara (djupt depraverade, psykopater, antisociala imbecilla och liknande) hållas helt avskilda från de mera välartade. Slutligen läreren ökad användning av den villkorliga domen för ifrågavarande lagöverträdare böra möjliggöras, så att vanligt, tidsbestämt fängelsestraffoch straffarbete såvitt möjligt undvikes i fråga om ungdomliga förbrytare. Undersökas bör även, om icke möjlighet bör öppnas att vid meddelande av villkorlig dom föreskriva att den minderårige under prövotiden skall vistas i enskilt hem.
En utvidgning av tillämpningsområdet för institutet villkorlig dom kan emellertid ifrågasättas även för andra brottslingar än de minderåriga. Med hänsyn till de gynnsamma resultat som detta institut uppvisat, bör utredning verkställas huruvida icke sådan dom borde kunna få meddelas även då högre straff ådömes än det, som i gällande rätt
bildar den övre gränsen, eller sex månaders straffarbete, resp. ett års fängelse, liksom också i särskilda fall för andra än förstagångsförbrytare.
Beträffande alkoholistbrottsligheten har den uppfattningen sedan länge varit rådande, att ett effektivt bekämpande av denna brottslighet icke kan ske endast genom användande av straff. Särskilt de lindrigare straffen, böter och kortvariga frihetsstraff, äro enligt sin natur föga verksamma för att tillrättaföra en förbrytare, som är hemfallen åt missbruk av alkohol. Förslag ha därför framställts att man skulle i stället för eller jämte straffet använda tvångsinternering på alkoholistanstalt, i syfte att låta alkoholistbrottslingen genomgå en behandling, speciellt inriktad på hans befriande från alkoholvanor. Vid utredningen av detta spörsmål bör beaktas det betänkande som den 31 december 1929 avgivits av sakkunniga för revision av lösdrivarlagstiftningen, innefattande förslag till lagstiftning om internering å allmän alkoholistanstalt av förbrytare hemfallna åt dryckenskap, ävensom de över betänkandet avgivna yttrandena.
Vid den kroniska brottslighetens bekämpande har det ofta visat sig, att åtskilliga kroniska brottslingar finnas, vilka å ena sidan icke kunna antagas komma att låta sig rättas av straff men vilka å andra sidan icke förete någon större vådlighet för annans säkerhet. Ofta sammanhänger brottsligheten här med oordentligt eller lastbart levnadssätt samt parasitism. Utredas bör huruvida icke vid sådan brottslighet, av Thyrén betecknad såsom brottslighet på grund av lättjefullhet, i stället för straff bör inträda intagande å tvångsarbetsanstalt. De brottslingar som här komma i fråga tillhöra samma kategori av asociala individer, som för närvarande på grund av sitt samhällsskadliga levnadssätt ådömas tvångsarbete enligt lösdrivarlagen. I detta sammanhang bör undersökas, om och i vilken utsträckning ådömandet av tvångsarbete även i övrigt må överflyttas från polismyndigheterna till domstolarna.
De för utredning rörande organisationen av det frivilliga skydds och hjälparbetet beträffande frigivna fångar tillkallade sakkunniga hava i betänkande den 31 december 1932 (Statens offentl. utredn. 1933: 11) till skyndsam utredning rekommenderat bl. a. frågorna om avskaffande av påföljden enligt strafflagen 2 kap. 19 § samt av påföljden »ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas» ävensom frågan om införande av villkorlig åtalseftergift. Utredningar i dessa ämnen hava redan påbörjats inom justitiedepartementet. De böra fullföljas i samband med utredningen angående de reformfrågor rörande straffsystemet som ovan berörts.
Å straffverkställighetens område synas reformer vara påkallade beträffande såväl bötesförvandlingsstraffet som frihetsstraffen. Det nuvarande bötesförvandlingsstraffets brister ligga i öppen dag. Mot detta straff har bl. a. anmärkts att det är principiellt oriktigt att låta en person undergå frihetsstraff för ett brott som domstolen funnit böra sonas med böter; anledningen till frihetsstraffets avtjänande är icke det begångna brottets beskaffenhet utan den, att brottslingen antingen icke
kunnat eller ock icke velat erlägga böterna. Om den dömde på grund av arbetslöshet eller dylikt icke kunnat betala böterna, är det för rättsmedvetandet stötande att straffet skärpes från bötesstraff till frihetsstraff. Beträffande det fall då den dömde på grund av tredska underlåter att betala böterna, må erinras att risken att enligt nuvarande regler få böterna förvandlade till frihetsstraff icke innebär ett tillräckligt verksamt tvångsmedel mot den tredskande. Fortfarande intagas årligen i fängelserna för avtjänande av böter mer än 10,000 personer. Ett stort antal människor vänjes sålunda vid fängelselivet under kortvariga uppehåll i straffanstalterna, varigenom det avskräckande momentet hos frihetsstraffens försvagas. Härtill kommer att bötesfångarnas vårdande i fängelserna och de ofta långa transporterna till och från straffanstalterna åsamka statsverket oproportionerligt stora kostnader.Hur de med bötesförvandlingsstraffet förenade olägenheterna skola kunna undanröjas lär icke kunna utan en ingående utredning avgöras. Vid uppdragandet av linjerna för en blivande reform finnes emellertid ett värdefullt material att tillgå såväl i de här i landet framlagda förslagen som i utländska lagar och lagförslag.
Verkställigheten av de omedelbart ådömda frihetsstraffen är i behov av en genomgripande omdaning. Vid utredningen av förevarande spörsmål bör i främsta rummet beaktas, huruvida icke möjlighet för en större differentiering i behandlingen av fångarna skulle kunna åvägabringas. För uppnående härav synes erforderligt dels att fångar som tillhöra skilda kategorier i större utsträckning än nu är fallet förvaras i särskilda fängelser eller i skilda avdelningar inom samma fängelsekomplex, dels ock att även fångarna inom samma kategori göras till föremål för en individuell behandling i större utsträckning än nuvarande system medgiver. Cell- och gemensamhetsstraffens inbördes förhållande till varandra bör ånyo övervägas. Större frihet att välja mellan dessa olika strafformer torde böra inrymmas åt fångvårdsmyndigheterna än som är förenligt med vare sig nu gällande lagstiftning eller den vid årets riksdag antagna provisoriska lagstiftningen i ämnet. Nuvarande reglementariska föreskrifter rörande fångvården, såväl de av Kungl. Maj:t som de av fångvårdsstyrelsen utfärdade, äro i flera avseenden föråldrade och böra underkastas en grundlig revision i syfte att humanisera fångbehandlingen. Bland den mängd av frågor somhär påkalla lösning må såsom ett exempel nämnas öppnande av möjlighet till permission från fängelset för att besöka nära anhörig som är allvarligt sjuk. Även i andra avseenden böra åtgärder övervägas i syfte att förbindelsen mellan fången och hans familj måtte upprätthållas. Singeshultssystemet torde böra komma till väsentligt ökad användning. Överhuvud torde anstaltsvården kunna klädas i friare former än de för närvarande i allmänhet tillämpade. Särskilt bör beaktas att fången under sista delen av strafftiden beredes en ökad rörelsefrihet, så att övergången till friheten såvitt möjligt jämnas.
För underlättande av differentieringen i fångarnas behandling torde en koncentration av straffverkställigheten till ett fåtal anstalter, däribland en stor huvudanstalt med erforderliga annex av olika slag, vara
att förorda. Ungdomsfängelset bör förläggas helt avskilt från andra anstalter. I organisatoriskt avseende bör undersökas, huruvida den centrala uppsikten över de olika områdena av statlig verksamhet för omvårdnad om asociala individer — kriminella, alkoholister, lösdrivare, vanartad ungdom m. fl. — bör koncentreras till en och samma myndighet. Å andra sidan torde böra tillses, att en viss decentralisation av förvaltningen genomföres, så att de lokala myndigheterna få större rörelsefrihet än de för närvarande äga. Fångvårdsarbetets sociala karaktär bör komma till starkare uttryck; bl. a. bör ett ökat samarbete mellan de lokala myndigheterna och socialt intresserade arbetskrafter utanför anstalterna eftersträvas.
Bland specialfrågor som böra göras till föremål för särskild utredning kunna nämnas dels frågan om anordnandet av en undersökningav fångarna vid deras ankomst till fångvårdsanstalten för utrönandeav deras individuella egenskaper och för vinnande av övriga erforderliga upplysningar av betydelse för deras behandling å anstalten; dels frågan om uppläggande av ett centralregister över samtliga fångar som avtjäna omedelbart ådömt frihetsstraff, innehållande upplysningar grundade på rättegångshandlingarna samt under fängelsetiden gjorda iakttagelser — om varje fånges tidigare vandel, uppförande under fängelsetiden, karaktär och anlag; dels ock spörsmålet om en förbättrad fångvårdsstatistik, varigenom en bättre överblick över detaljerna i straffverkställigheten och effekten av vidtagna åtgärder skulle vinnas och möjligheter öppnas till mera ingående jämförelser mellan fångvården i vårt land och i andra, särskilt våra nordiska grannländer. Till undersökning bör vidare upptagas frågan om sjukvården, särskilt sinnessjukvården, inom fängelserna, liksom frågan om fångarnas undervisning och andliga vård. Då fångens individuella behandling kommer att ställa större krav på fångvårdspersonalens kompetens än det nuvarande systemet, bör fångvårdens utbildnings- och rekryteringsfråga jämväl upptagas till behandling.
Med hänsyn till de gynnsamma erfarenheter som vunnits beträffande tillämpningen av institutet villkorlig frigivning bör undersökas, huruvida icke lättnader skulle kunna åvägabringas i förutsättningarna förvinnande av denna förmån. Överhuvud bör övervägas, huruvida icke villkorlig frigivning eller utskrivning skulle kunna införas som ett normalt sista led i straffverkställigheten och en övergång till den fulla friheten. Huru denna fråga än löses, böra i allt fall de nu gällande bestämmelserna undergå sådan ändring, att frigivningen icke blir beroende av den dömdes medgivande.
Vid sidan om straffsystemet i egentlig mening torde även gällande regler om de s. k. skyddsåtgärderna, däribland de genom 1927 års lagstiftning reglerade instituten förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare och internering av återfallsförbrytare, i vissa avseenden vara ibehov av revision, grundad särskilt på den erfarenhet, som vunnits genom de nya institutens tillämpning. Även om dessa frågor böra upptagas först i andra hand, med hänsyn till gällande lagstiftnings färska datum, torde särskilt de förslag som kunna komma att utarbetas rö-
rande straffverkställigheten med nödvändighet i vissa avseenden vara ägnade att utöva inflytande även på verkställigheten av skyddsåtgärderna, varför det vid en utredning rörande de förra icke bör vara uteslutet att upptaga ändringsförslag jämväl beträffande de senare.
Slutligen äger ett oupplösligt samband rum mellan reglerna för fångars vård och behandling å ena sidan och åtgärderna till skydd för frigivna fångar å den andra. Beträffande dessa åtgärder har, såsom förut anmärkts, en särskild utredning nyligen verkställts genom tillkallade sakkunniga. Denna utrednings resultat torde i vissa avseenden böra upptagas till närmare övervägande i samband med en allmän utredning om straffverkställighet och fångvård.
Det nu uppställda programmet för partiella reformer på straffsystemets, straffverkställighetens och fångvårdens områden måste tydligen genomföras efter hand. Utredningen synes böra, enligt anvisning av departementschefen i vilken ordning de olika frågorna skola upptagas till behandling och framläggas till lösning, åvägabringas genom arbetskrafter inom justitiedepartementet under medverkan av sakkunniga från olika områden. Därjämte bör uppenbarligen fångvårdsstyrelsen medverka vid utredningsarbetets utförande.»
Kungl. Maj:t beslöt att bemyndiga chefen för justitiedepartementetatt dels tillkalla högst tre sakkunniga samt i mån av behov för särskild fråga ytterligare en sakkunnig jämte sekreterare att inom departementet biträda med verkställande av utredning angående reformer på straffsystemets, straffverkställighetens och fångvårdens områden, avsedda att efter hand genomföras, dels ock pröva i vad mån arbetskrafter inom departementet behöva lösgöras från andra ämbetsgöromål för att deltaga i utredningsarbetet (se nedan s. 318).