Instansordningen i skiftesmål.¹ I skrivelse den 16 mars 1934 till högsta domstolens äldste ledamot anhöll statsrådet ochchefen för justitiedepartementet om yttranden från HD:s ledamöter beträffande frågan om beredande av lättnad i HD:s arbetsbörda genom ändrad instansordning i mål, som avgjorts av ägodelningsdomare eller ägodelningsrätt. Vid skrivelsen hade fogats en inom justitiedepartementet i ämnet upprättad promemoria med bilagor ävensom yttranden, som processlagberedningen och lantmäteristyrelsen avgivit i ärendet.
    När detta ärende den 24 april 1934, i närvaro av HD:s samtliga ledamöter, företogs till behandling, förenade sig HD:s ledamöter om följande yttrande:
    »Såsom av bilaga 1 till departementspromemorian framgår, har en mycket betydande ökning i HD:s arbetsbalans inträtt under det sista årtiondet. Härav har blivit en följd, att för närvarande de mål, som ej handläggas såsom vecko- eller förtursmål, i regel få vänta på föredragning ett år eller ännu längre. Dessvärre saknas ej anledning befara, att läget kan komma att ytterligare försämras. Grund till sådan

 

¹ Jfr SvJT 1931 s. 470.

 

farhåga giver den för närvarande märkbara ökningen av antalet till hovrätterna fullföljda mål ävensom den tillströmning till HD av mycket stora mål, som redan inträtt eller kan motses under de närmaste åren.
    Den stora arbetsbalansen i HD och den därav förorsakade långsamheten i rättsskipningen utgöra en så allvarlig olägenhet, att omedelbara åtgärder för balansens minskning måste anses påkallade.
    Det i departementspromemorian framlagda förslaget åsyftar att minska tillströmningen till HD av skiftesmål — under vilken beteckning kunna hänföras alla mål, som avgjorts av ägodelningsdomare eller ägodelningsrätt — därigenom att för dessa mål införes en instans mellan ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten och HD. Det nuvarande tvåinstanssystemet beträffande dessa mål skulle alltså ersättas med ett treinstanssystem i överensstämmelse med vad som gäller för de allmänna rättegångsmålen.
    Huruvida införandet av en mellaninstans i skiftesmål är en åtgärd, som bör vidtagas i syfte att åvägabringa en förbättring eller åtminstone motverka en fortskridande försämring av HD:s arbetsbalans, beror tydligen i första rummet på den större eller mindre styrkan av demotiv, som kunna anföras till stöd för att beträffande skiftesmålen upprätthålla en instansordning, som avviker från den för de allmänna rättegångsmålen gällande. Det skäl, som på sin tid förestavade avskaffandet av mellaninstans i skiftesmål och som alltjämt plägar anföras till stöd för den bestående ordningen, är att en snabb rättsskipning skulle vara av större vikt i dessa mål än i andra. Med fullt erkännande av betydelsen utav en snabb procedur i skiftesmålen kan det dock sättas i fråga, om vikten av skyndsamhet gör sig gällande med större styrka i fråga om dessa mål än beträffande vissa andra grupper av specialmål och ett stort antal av de allmänna målen. Ävenledes bör beaktas, att en genare instansväg för vissa mål medför ökat tillflöde av sådana mål till den högsta instansen, med påföljd att för övriga mål rättsskipningen i denna instans försenas.
    Det kan emellertid på goda grunder betvivlas, att rätten att gå direkt till HD under nuvarande förhållanden innebär någon tidsvinst för skiftesmålen. Det är uppenbarligen ej befogat att utgå från att samtliga skiftesmål, i vilka parterna ej åtnöjas med underinstansens utslag, skulle, även därest en mellaninstans funnes, komma att dragas under HD:s prövning. I departementspromemorian beräknas, att tillströmningen till HD av skiftesmål skulle — därest mellaninstans infördes i fråga om alla dylika mål — komma att nedgå till en tredjedel av den nuvarande och att alltså två tredjedelar av de skiftesmål, som nu fullföljas till HD, komme att slutligt avgöras av mellaninstansen. Denna beräkning lärer, med hänsyn till att i de allmänna målen fullföljd från hovrätterna, bortsett från dispensansökningar, för närvarande äger rum i allenast omkring en sjättedel av målen, vara gjord med tillbörlig försiktighet.
    Rättegångstidens längd i HD i fråga om de av domstolen under år 1933 avgjorda skiftesmålen framgår av den vid detta protokoll fogade bilagan. Vill man söka beräkna den tid, som kommer att tagas i an-

 

språk av förfarandet i hovrätterna, därest dessa bliva mellaninstans i skiftesmål, synes man vara berättigad att i stort sett utgå från de förhållanden, som nu råda beträffande underställningsmål och de kriminella besvärsmål, vari icke någon varit häktad. Om man därvid, såsom fallet är med rättsstatistiken, räknar med tiden från det målen inkommit till domstolen, bör emellertid hållas i minnet, att skiftesmålen vid nämnda tid föreligga i det skick att föredragning kan äga rum utan förberedande processuell åtgärd, under det att i de kriminella besvärsmålen kommunikation med klagandens vederpart ofta erfordras. Å andra sidan lärer utlåtande från myndighet oftare behöva inhämtas i skiftesmål än i de kriminella målen. Processtidens längd i de under år 1932 av hovrätterna avgjorda underställningsmålen och kriminella besvärsmålen angående icke häktade framgår av nämnda bilaga.
    Jämföras de i samma bilaga upptagna båda tabellerna, visar det sig, att inom ett halvt år hovrätterna avgjorde 86.6 % av målen, under det att av skiftesmålen i HD avgjordes endast 3.2 %. Inom 1 år utgöra talen 99.6 % och 5.6 %. Under tiden mellan 1 och 2 år avgjordes i hovrätterna 0.4 % och i HD 72.6 % av målen. Efter längre tid än 2 år avgjordes i hovrätterna inga mål och i HD de återstående 21.8 % av målen.
    Lantmäteristyrelsen har uttalat den farhågan, att balans å skiftesmål skulle kunna uppkomma i hovrätterna. Med hänsyn till de bestämmelser hovrätternas arbetsordningar numera innehålla till förhindrande av balans och vilka jämväl ställa i utsikt förstärkning av arbetskrafterna, därest så skulle erfordras, torde emellertid en sådan utveckling ej behöva befaras.
    Av vad nu anförts torde framgå, att för de skiftesmål — ovan beräknade till 2/3 av samtliga — som efter inrättandet av en mellaninstans komme att slutligt avgöras av denna, den ifrågasatta instansordningen långt ifrån att medföra tidsutdräkt skulle innebära en väsentligt snabbare rättsskipning. Men ej heller för de övriga skiftesmålen synes någon förlängning av processen i allmänhet vara att befara. Dessa mål, reducerade till 1/3 av det nuvarande antalet, skulle nämligen komma att tillfalla rotlar, vilka i regel ej mottaga andra mål. På grund härav och då, såsom i departementspromemorian framhålles, under första tiden av mellaninstansens verksamhet något tillflöde av skiftesmål ej alls komme att äga rum, skulle de till HD fullföljda skiftesmålen bliva i tur till föredragning långt tidigare än nu är fallet.
    På grund av vad nu anförts synes avgörande betänklighet ej möta mot att underkasta alla skiftesmål samma instansordning som gäller för de allmänna rättegångsmålen; och då den lättnad i HD:s arbetsbalans, som förslagets genomförande skulle åstadkomma, är av verklig betydenhet, synes en reform av angivna omfattning vara starkt motiverad.
    Därest likväl en sådan åtgärd anses ej böra vidtagas, skulle en visserligen mindre betydande men dock avsevärd lättnad i HD:s arbetsbörda stå att vinna därigenom att, på sätt lantmäteristyrelsen alternativt ifrågasatt, en mellaninstans införes endast för de skiftesmål,

 

19 — Svensk Juristtidning 1934.

 

som före jorddelningslagens ikraftträdande behandlades vid allmän domstol, och för ensittarmålen. En sådan reform måste därför under alla omständigheter förordas. Målen inom den förra gruppen, väsentligen omfattande gränsbestämningsmål och äganderättstvister, kräva i regel en ganska tidsödande föredragning; och detta är ej sällan fallet även med ensittarmålen.
    Huruvida de mål, för vilka en mellaninstans komme att anordnas, böra tilldelas en för hela riket gemensam skiftesöverdomstol, anknuten till Svea hovrätt, eller upptagas vid samtliga hovrätter, där de då borde tillfalla en och samma division, kan vara föremål för olika meningar. Inskränkes reformen till att avse införande av en mellaninstans för allenast gränsbestämningsmål, äganderättstvister och ensittarmål, synes emellertid anledning icke föreligga att inrätta en speciell skiftesöverdomstol. Skall åter reformen omfatta alla skiftesmålen, blir frågan om företrädet mellan de båda alternativen mera tvivelaktig. Beaktansvärda skäl hava i ärendet framförts för båda dessa lösningar; och ingendera anordningen torde vara förenad med sådana olägenheter, att den bör anses oantaglig.»
    Härefter yttrade justitieråden Skarstedt, von Seth, Wedberg, Molin, Appelberg, Alexanderson, Afzelius, Geijer, Lawski, Bagge, von Steyern, Alsén, Bellinder och Guldberg:
    »För vår del vilja vi förorda, att skiftesmål av alla slag i andra instans upptagas av den hovrätt, till vars jurisdiktionsområde ägodelningsrätten hör. De fördelar, som skulle stå att vinna av skiftesmålens sammanförande till en specialdomstol, synas icke vara så betydande, att de motivera ett avsteg från det allmänna instanssystemet. Till förmån för detta system talar ock den större ortskännedom, som kan förväntas särskilt i en mindre hovrätt, ävensom önskvärdheten av att ledamöter och föredragande i samtliga hovrätter — och därmed även ett stort antal av de blivande ägodelningsdomarna — göras förtrogna med jorddelningslagstiftningen. Med rätta har även framhållits det mindre tillfredsställande i att mål från en underrätt skulle komma att fullföljas till annan överrätt än den, under vilken underdomstolen i administrativt hänseende lyder.»
    Justitieråden Skarstedt, von Seth, Wedberg, Molin, Alexanderson,Afzelius, Geijer, Lawski och von Steyern tillade, att de för sin del ansåge, att, även om en speciell skiftesöverdomstol funnes böra inrättas, tillräckliga skäl likväl icke förelåge att till denna överlämna jämväl gränsbestämningsmål, äganderättstvister och ensittarmål.
    Justitieråden Svedelius, Christiansson, friherre Leijonhufvud, Edelstam, Stenberg, Eklund, Forsberg, Grefberg, Forssman och Lind förklarade sig giva företräde åt anordningen med en enda skiftesöverdomstol, detta med hänsyn särskilt till de fördelar en sådan specialdomstol skulle erbjuda med avseende å större samlad erfarenhet, enhetlighet i föreliggande rättsfrågors bedömande samt lättare tillgång till lantmäteristyrelsens arkiv och möjlighet att, utan formliga remisser, hos styrelsens tjänstemän inhämta upplysningar för ytterligare utredning i målen.

 

    Justitieråden friherre Leijonhufvud, Stenberg och Forsberg tillade, att då de för anordnande av Svea hovrätt såsom specialdomstol i andra instans anförda skälen ägde giltighet särskilt beträffande de egentliga skiftesmålen, i allt fall dylika mål borde fullföljas ensamt till Svea hovrätt, under det att äganderättstvister samt gränsbestämnings- och ensittarmål ginge till samtliga hovrätter.

Bilaga.
Av K. M:t år 1933 slutligt avgjorda skiftesmål, fördelade efter tiden mellanmålens inkommande till nedre revisionen och K. M:ts utslag. T. o. m. 1 mån. 1—2 mån. 2—3 mån. 3—4 mån. 4—6 mån. 6—9 mån. 9 mån.—1 år 1—11/2 år 11/2—2 år Över 2 år Summa% — 2.4 — — 0.8 1.6 0.8 43.7 28.9 21.8 100
Av hovrätterna år 1932 slutligt avgjorda underställningsmål och kriminellabesvärsmål, vari icke någon varit häktad, fördelade efter tiden mellan målensinkommande till hovrätten och hovrättens utslag. T. o. m. 1 mån. 1—2 mån. 2—3 mån. 3—4 mån. 4—6 mån. 6—9 mån. 9 mån.—1 år 1—11/2 år 11/2—2 år Över 2 år Summa % 4.1 18.2 23/4 15.1 25.8 11.3 1.7 0.3 0.1 — 100