Om försäkringsgivares regress. I lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal stadgas om försäkringsgivarens regressrätt i 25 §: »Har i följd av skadeförsäkring försäkringsgivaren i ersättning för skada utgivit belopp, som försäkringshavaren ägt rätt att såsom skadestånd utkräva av annan, inträde försäkringsgivaren i rätten mot den andre, där denne uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet framkallat försäkringsfallet eller ock enligt lag är skyldig att utgiva skadestånd evad han är till skadan vållande eller icke.» Enligt paragrafens andra stycke äger vid liv-, olycksfalls- eller sjukförsäkring (personförsäkring) regressrätt icke rum vid s. k. summaförsäkring utan blott när avtalet avser ersättning med verkliga beloppet av utgifter och förluster och då efter vad i första stycket stadgats.
    Med 25 § bör sammanställas 20 §, enligt vilken det är utan inverkan å försäkringsgivarens ansvarighet, om försäkringsfallet framkallats genom vårdslöshet, som icke kan betecknas såsom grov.
    I motiven till 25 § anförde obligationsrättskommittén, efter anmärkande att paragrafens regel om regressrätt grundades i huvudsak på samma skäl som bestämt innehållet i 20 §: »Praktiska och sociala

 

292 EJNAR HÖRSTADIUS.hänsyn kräva mången gång, att försäkring å ett föremål så till vida bereder tredje man skydd mot följderna av en genom hans ringa vårdslöshet framkallad skada å föremålet, att han, i den mån skadan ersättes av försäkringsgivaren, blir fri från skadeståndsskyldighet. Har exempelvis ett föremål skadats genom brand, som uppkommit därigenom, att någon i ägarens tjänst anställd person gjort sig skyldig till en ringa oförsiktighet, kan man i regel utgå från att ägaren icke framställer något skadeståndsanspråk mot den, som vållat skadan. Den omständigheten, att ägaren tagit brandförsäkring och pågrund därav får skadan ersatt av försäkringsgivaren, synes icke böra föranleda någon ändring i den vållandes ställning. Försäkringhavaren kan i dylika fall med fog kräva, att försäkringsgivaren icke för någon regresstalan mot den som vållat skadan. Skulle möjlighet att anställa sådan talan stå öppen, skulle försäkringshavaren mången gång av hänsyn till tredje man avhållas från att göra något anspråk gällande mot försäkringsgivaren. Det kunde ifrågasättas, att, såsom stundom skett i utländsk lagstiftning, från regresstalan undantaga allenast den, som tillhör försäkringshavarens hushåll eller för vars handlingar denne är ansvarig. Denna gräns synes emellertid vara alltför snävt dragen.»
    I kommittéförslaget var i ett tredje stycke av 25 § upptagen en så lydande bestämmelse: »Har försäkringsgivaren förbehållit sig att i vidare mån än nu sagts inträda i den rätt till skadestånd, som i anledning av försäkringsfallet må tillkomma den skadade eller annan, det förbehåll må ej av försäkringsgivaren åberopas.» Men denna bestämmelse kom ej med i lagen; den uteslöts i k. prop., varvid dep.chefen anförde, att de föreslagna inskränkningarna i avtalsfriheten kunde medföra olägenheter inom vissa försäkringsgrenar samt att något missbruk av avtalsfriheten på detta område näppeligen kunde befaras. Jfr lagens 3 §. 1
    Den rätt, som sålunda tillkommer försäkringsgivare att förbehålla sig regressrätt i större utsträckning än som följer omedelbart av 25 §, har i stor utsträckning tagits i anspråk genom klausuler i försäkringsbrevens »allmänna försäkringsvillkor». Inom vissa försäkringsgrenar är sådant förbehåll på grund av sakens natur uteslutet, såsom vid inbrottsförsäkring. Ej heller förekommer förbehåll inom brandförsäkringen, och i sjöförsäkringspoliserna har med anledning av 1927 års lag blott gjorts det tillägg, att lagen gäller för avtalet endast i vad den innehåller tvingande bestämmelser och att dessa upphäva motsvarande bestämmelser i Allmän svensk sjöförsäkringsplan, vilken i övrigt skall vara gällande. Eljest plägar vid skadeförsäkring i försäkringsbreven vara intagen en klausul om försäkrings-

 

1 Vid begagnande av BENTZONS kommentar till danska försäkringsavtalslagen (rec. i SvJT 1933 s. 525) bör uppmärksammas, att i Danmark lagens stadgande om regressrätt, § 25, gjorts tvingande. Enligt nämnda lagrum medges emellertid regressrätt även vid icke grov oaktsamhet men kan ersättningsskyldigheten då nedsättas eller bortfalla. Norska försäkringsavtalslagen (1930) överensstämmer i stort sett med danska lagen i förevarande del. 

OM FÖRSÄKRINGSGIVARES REGRESS. 293givarens regressrätt, vilken klausul till ordalagen ansluter sig till försäkringsavtalslagens 25 § första stycket med den ändring att orden »genom grov vårdslöshet» utbytts mot orden »genom vårdslöshet, vare sig grov eller icke». Detta gäller exempelvis sådana försäkringsgrenar som glas-, maskin-, resgods- och vattenledningsskadeförsäkring. Enahanda förbehåll förekommer vid (privat) olycksfalls- och sjukförsäkring. Vid garantiförsäkring plägar avtalas, att genom ersättningens utbetalande försäkringsgivaren intill ersättningens belopp inträder i alla garantiinnehavarens rättigheter gentemotden, som orsakat eller främjat försäkringsfallet.
    Inom automobilförsäkringen och vid ansvarighetsförsäkring även i övrigt förekomma modifikationer i ovan berörda inom skadeförsäkringen använda regressklausul.
    Vid ansvarighetsförsäkring, som icke ingår i »automobilförsäkring», plägar den vanliga regressklausulen vara försedd med följande tillägg: »Dock må regresstalan icke föras mot hos försäkringshavaren anställd eller till hans familj eller hushåll hörande person, med mindre denne uppsåtligen förorsakat skadan.» Här ha alltså sådana synpunkter vunnit beaktande, som av obligationsrättskommittén anfördes för uteslutande av regressrätt vid ringa vårdslöshet; ja, t. o. m. vid grov vårdslöshet är regressrätt försäkringsanstalten betagen. Detta sammanhänger därmed, att enligt svensk försäkringspraxis försäkringstagaren genom ansvarighetsförsäkring skyddas även mot följderna av grov vårdslöshet. Försäkringsavtalet — genom vilket försäkringsgivaren övertagit ansvarighet för det skadestånd som enligt svensk rätt kan åläggas försäkringstagaren — innehåller nämligen regelmässigt beträffande »vissa förhållanden av beskaffenhet att minska eller upphäva försäkringsgivarens ansvarighet», att »försäkringsgivaren är fri från ansvarighet gent emot den, som uppsåtligen framkallat försäkringsfallet eller händelsen», alltså en modifikation i försäkringsavtalslagens stadgande i 18 §, som icke är tvingande.
    Med hänsyn till olikheten i villkor för de särskilda försäkringsgrenarna inträffar det alltså exempelvis, att en tjänare, som vållat översvämning genom att glömma skruva till en vattenledningskran, blir olika ställd om händelsen inträffat i en villa, vars ägare, tjänarens husbonde, tecknat vattenledningsskadeförsäkring, eller om den inträffat i ett hyreshus och husbonden, hyresgäst, tagit ansvarighetsförsäkring. Detta gäller den vållandes ställning på papperet. Vid försäkringsanstalternas tillämpning av regressreglerna torde emellertid dessa icke upprätthållas i sin stränghet utan familjemedlemmar och tjänstefolk krävas endast i flagranta undantagsfall.
    Vad härefter angår den numera så betydelsefulla automobilförsäkringen, så inbegripas under denna beteckning flera olika försäkringsgrenar. Trafikförsäkring enligt lagen den 10 maj 1929 om trafikförsäkring å motorfordon innefattar (3 §) först och främst garantiförsäkring, avseende att »för den, som på grund av skada i följd av trafik med fordonet här i riket enligt lag är berättigad till skadestånd av fordonets ägare, brukare eller förare, medföra rätt

 

294 EJNAR HÖRSTADIUS.att utbekomma skadeståndet av försäkringsgivaren». På grund av denna försäkring, som är obligatorisk, kan den skadelidande, t. ex. en påkörd fotgängare eller en annan bilägare, rikta skadeståndskrav direkt mot försäkringsgivaren (den skadelidande är försäkringshavare, jfr 1927 års försäkringsavtalslag 2 §) utan att skadeståndsskyldighet förut blivit den för skadan ansvarige föraren eller ägaren slutgiltigt ålagd1; då utredningen i regel försvåras och fördröjes, när den ansvarige föraren icke är part i målet, torde krav emellertid lämpligen böra riktas (även) mot honom.
    Vidare omfattar trafikförsäkring ansvarighetsförsäkring, i det att försäkringen skall, »i den mån försäkringsgivaren ej gjort annat förbehåll, för försäkringstagaren gälla mot den ansvarighet för skada,som kan för honom uppkomma i följd av sådan trafik» (d. v. s. med försäkrade motorfordonet). Denna försäkring är enligt lagen icke obligatorisk. Emellertid torde det i praktiken knappast förekomma, att den är hett borta. Däremot kan i avtalet vara stipulerat, att försäkringstagaren skall stå självrisk intill visst belopp. En bilägare (med större betalningsförmåga) tager ej sällan ansvarighetsförsäkring till högre belopp än de i 11 § trafikförsäkringslagen angivna. Härigenom höjes emellertid icke trafikförsäkringen i vad den utgör garantiförsäkring för tredje man.
    Enligt trafikförsäkringslagen 3 § andra stycket är försäkringsgivaren icke utan särskilt åtagande ansvarig i anledning av skada å fordonet eller å egendom, som med fordonet befordras. Sådant åtagande, såvitt angår skada å fordonet, sker genom meddelande av vagnskadeförsäkring, eller »cykelskadeförsäkring», (kaskoförsäkring) regelmässigt i samma »automobilförsäkringsbrev». Denna försäkringräknas icke som (del av) trafikförsäkring. De olika slagen av försäkring särhållas noga såvitt angår premiesättning, bokföring, statistik o. s. v. Försäkringsanstalterna äro på ett helt annat sättbundna2 beträffande trafikförsäkringen än i fråga om andra skadeförsäkringsgrenar. — Risker med avseende å gods, som transporteras med fordonet, täckas medelst särskild transportförsäkring. När i automobilförsäkringsbrev angives »vagnskadeförsäkring, inkl. transportförsäkring», avses emellertid härmed, såsom av allmänna försäkringsvillkoren framgår, skydd mot den risk att skadas som fordonet löper vid befordran med annat transportmedel, såsom tåg eller båt.
    Slutligen kan enligt automobilförsäkringsbrevet tillika meddelas brandförsäkring och stöldförsäkring (likaledes kaskoförsäkringar) beträffande fordonet.
    Omfattar försäkringen samtliga nu nämnda moment, föreligger s. k.

 

1 Exempel härå i NJA 1933 A 46.

2 Se 7—9 §§ trafikförsäkringslagen. I koncessionsvillkoren för trafikförsäkringsanstalterna föreskrives, att premie för trafikförsäkring icke må bestämmas till högre belopp än som på grund av tillgänglig erfarenhet kan med tillbörlig säkerhet anses svara mot den risk försäkringen är avsedd att täcka och mot skaderegleringskostnader med tillägg för andra nödiga omkostnader och skälig vinst. Bestämmelser givas om kostnadernas beräkning, och det stadgas att vinsttillägget ej må sättas högre än fem procent av bruttopremien. 

OM FÖRSÄKRINGSGIVARES REGRESS. 295fullständig försäkring; fordonet blir »fullständigt försäkrat» eller »helförsäkrat».
    Om försäkringsgivarens regressrätt innehålla automobilförsäkringsbreven regelmässigt följande, »för ansvarighets-, vagnskade-, brand och stöldförsäkring gemensamma bestämmelser» (försäkringsbrevens villkor för ansvarighetsförsäkring gälla med vissa undantag även för »trafikförsäkring enligt lagen den 10 maj 1929»):
    »Har i följd av avtalet försäkringsgivaren i ersättning för skada utgivit belopp, som försäkringshavaren ägt rätt att såsom skadestånd utkräva av annan än försäkringstagaren, inträder försäkringsgivaren i rätten mot den andre, där denne uppsåtligen eller genom vårdslöshet, vare sig grov eller icke, framkallat försäkringsfallet eller ock enligt lag är skyldig att utgiva skadestånd, evad han är till skadan vållande eller icke.
    Denna rätt äger dock, där fråga är om skada å fordonet, ej tilllämpning mot person, som är anställd i försäkringshavarens tjänst, med mindre denne vållat skadan genom grov vårdslöshet eller genom att vid olyckstillfället hava varit så påverkad av starka drycker, att han kan antagas icke äga nödigt herravälde över sina handlingar, handlat i brottslig avsikt eller begagnat fordonet utan försäkringshavarens medgivande.»1
    Det förhållandet, att första stycket saknar vid andra ansvarighetsförsäkringar förekommande tillägg till förmån för anställda eller personer tillhörande försäkringstagarens familj eller hushåll, bör sammanställas med stadgandet i 20 § trafikförsäkringslagen. Enligt detta lagrum är särskild förare — vare sig han tillhör bilägarens personal, familj eller hushåll eller icke — skyddad mot anspråk från försäkringsgivaren i samma grad som han skulle varit det om han själv tagit försäkringen.
    Vid vagnskadeförsäkring däremot — varå 20 § trafikförsäkringslagen icke är tillämplig — gäller den enligt allmänna försäkringsvillkoren medgivna lindringen i regressansvar blott anställd förare, icke t. ex. bilägarens hustru eller son som använder bilen. Bestämmelsen har, liksom 20 § trafikförsäkringslagen, tillkommit efter framställning från organisation av yrkesförare. Att icke även bilägarens familjemedlemmar uttryckligen tillerkänts samma gynnade ställning förklaras därav att försäkringsanstalterna enligt kutym icke göra gällande regressrätt mot bilägarens anhöriga annat än möjligen vid grovt vållande. Att försäkringstagarens make i regresshänseende jämställes med försäkringstagaren, faller sig naturligt och kan sägas utgöra en parallell till det förhållandet, att ansvarighetsförsäkring kan utan premieförhöjning utsträckas att gälla även till förmån för make; skola jämväl ett eller flera barn (eller annan person) inbegripas såsom försäkringshavare, kräves premietillägg.

 

1 I justitierådet STENBECKS uppsats om Trafikförsäkringsfrågor i Festskriften till frih. E. Marks von Würtemberg 1931 utgår förf. från lagens regler om regressrätt, se ex.vis s. 558. Vid anlitande av uppsatsen böra alltså beaktas de modifikationer, som nu återgivna förbehåll (och ev. överlåtelse av skadeståndsrätt) kan medföra. 

296 EJNAR HÖRSTADIUS.    Då en försäkringsanstalt på grund av försäkringsfalls inträffande utbetalar ersättning, får mottagaren härav — försäkringstagare eller tredje man — underteckna ett kvitto, som vanligen innehåller, förutom avsägelse av vidare anspråk på grund av skadan, överlåtelse av alla möjligen förefintliga rättigheter och anspråk på ersättning av tredje person. Vid automobilförsäkring plägar användas exempelvis följande formulering: »Rätten till skadestånd av tredje man med anledning av ovannämnda händelse överlåtes i enlighet med allmänna försäkringsvillkoren härmed på försäkringsanstalten N. N.»Genom hänvisningen till försäkringsvillkoren undantages från överlåtelsen försäkringsgivaren enligt allmänna rättsgrundsatser tillkommande skadeståndsrätt mot anställd förare, som icke varit grovt vållande etc., se försäkringsvillkorens klausul om regressrätt. Ehuru försäkringsavtalet stadgar inskränkning i rätten till regress mot vissa personer, kan tänkas att, när en sådan person orsakat skada, den skadelidande försäkringstagaren reservationslöst överlåter sin skadeståndsrätt mot denna person. Frågan om verkan härav skall icke upptagas i detta sammanhang.
    Bland nyare rättsfall rörande försäkringsgivares regress må hänvisas till NJA 1929 s. 514 och 1931 s. 514. I ett mål, avgjort genom Kungl. Maj:ts dom den 22 december 1933 (Försäkr.-bol. Göta m. fl. sökande), hade en bil, tillhörig fru L., förd av mannen L. samt trafik- och vagnskadeförsäkrad i Holmia, kolliderat med en A. tillhörig och av honom förd, i Göta trafikförsäkrad bil, varvid fru L:s bil skadades. Båda förarna dömdes för ovarsam körning. Holmia ersatte skadorna å bilen och Göta betalade skadebeloppet till Holmia. I målet yrkade Göta utfå halva beloppet av mannen L., såsom medvållande till skadorna, ävensom av Holmia. Götas krav mot mannen L. bifölls, då Göta inträtt i A:s rätt att av mannen L. såsom medvållande — i lika mån som A. — utfå skälig del av skadebeloppet, här alltså hälften. Däremot ogillades Götas krav mot Holmia, då Holmia ej var på grund av trafikförsäkringen skyldigt gälda det skadestånd, mannen L. såsom medvållande hade att utge till Göta, och A. icke, och därmed ej heller Göta, kunde på vagnskadeförsäkringen grunda någon rätt mot Holmia.
    De försäkringsanstalter, som i Sverige meddela trafikförsäkring,hava icke blott rätt att efter utgivande av försäkringsbelopp söka beloppet åter av den för skadan ansvarige utan i vissa fall även skyldighet därtill (regressplikt). De koncessionsvillkor, som Kungl.Maj:t vid meddelande av tillstånd att bedriva trafikförsäkring fast-

 

1 Dessa voro i febr. 1934 de svenska försäkringsaktiebolagen Freja, Fylgia, Hansa, Heimdall, Iris, Malmö, Mälaren, Norden, Nordisk yachtassurans, Nornan, Norrland, Securitas, Skandinavien och Viktoria (brand), de svenska ömsesidiga försäkringsbolagen Arbetsgivarnes ömses. ansvarsförsäkringsbolag, Bore, Enskilda järnvägars försäkringsanstalt mot olycksfall, Gothia, Göta, Hero, Holmia, Leire, Motorförarnas helnykterhetsförbunds försäkringsavdelning, Samarbete, Svenska automobilförsäkringsbolaget och Trafik samt de utländska försäkringsanstalterna Liverpool and London and Globe, Motor Union, National, Winterthur och Zürich. Av dessa tillhöra samtliga de svenska aktiebolagen samt 

OM FÖRSÄKRINGSGIVARES REGRESS. 297ställt för vederbörande försäkringsbolag, innehålla bl. a.: »Där ej särskilda skäl till annat föranleda, åligger det bolaget att av den, som uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet framkallat försäkringsfallet, söka åter vad bolaget i sådant hänseende fått utgiva i skadestånd.»
    Denna bestämmelse, vilken som synes icke är kongruent med stadgandet om regressrätt i 25 § försäkringsavtalslagen, avser såväl bolagets förhållande till försäkringstagaren själv enligt försäkringsavtalet som förhållandet till tredje man. Grunden till bestämmelsen är uppenbarligen den, att vårdslösa bilister skola hållas efter och icke undgå ekonomisk påföljd, utöver eventuellt straff, av sin framfart1. Någon egentlig ekonomisk betydelse för försäkringsanstalterna har utövandet av rätten att söka den för skadan ansvarige icke, där ej kravet riktas mot ansvarig tredje mans försäkringsgivare. I de flesta fall saknar den ansvarige tillgångar, och då är ju ett regressförfarande meningslöst. Skulle han väl äga någon betalningsförmåga, men utövandet av regressrätt mot honom kräva så stora offer, att hans ekonomi bleve ödelagd och familjen ställd på bar backe, anses på försäkringshåll »särskilt skäl» föreligga att icke söka utgivna skadeståndsbeloppet åter, i varje fall icke helt. En av våra största trafikförsäkringsgivare, som på grund av trafikförsäkring för reglering av skador utger över 1.5 milj. kronor om året, har under tolv månader 1932—33 sökt åter av försäkringstagare endast omkring 37,500 kronor och härav utfått omkring 4,500 kronor; regresskrav mot tredje man (ej försäkringsbolag) uppgingo till än mindre belopp.
    Vid 9:de nordiska kongressen för olycksfallsförsäkring m. fl. branscher i Helsingfors den 14 och den 15 juni 19332 diskuterades frågan: I vilken utsträckning böra försäkringsbolagen hava rätt, resp. plikt att framställa regresskrav gentemot försäkringshavare? Från svenskt försäkringshåll framhölls, att det i Sverige råder stor ovisshet om vad som bör hänföras till grov vårdslöshet, d. v. s. den för regressplikt avgörande gränsdragningen. Den danske inledaren hade uttalat uppfattningen, att om de tillfällen, i vilka de svenska bolagen

 

Göta, Liverpool etc., Motor Union och National Svenska automobiltarifföreningen samt tillämpa samma tariff och allmänna försäkringsvillkor. Nontariffbolagen hålla något lägre premier; deras allmänna försäkringsvillkor äro i huvudsak desamma som tariffbolagens.1 I samma moment av koncessionsvillkoren föreskrives även: »Bolaget bör låta sig angeläget vara att i den utsträckning lämpligen ske kan bevilja premierabatter vid skadefria år (s. k. bonus)». Tilläggas må att dylik bonus kan uppnå avsevärd storlek. Sålunda beviljas av de till tarifföreningen anslutna bolagen efter ett skadefritt år 10 procent nedsättning, efter två på varandra följande år 20 procent och efter tre år 30 procent nedsättning. Efter fyra skadefria år kan tillkomma ytterligare förmån i form av andel i vinst enligt särskilda grunder. — Å andra sidan äga försäkringsbolagen att — under kontroll av försäkringsinspektionen, se 7 § andra stycket trafikförsäkringslagen — fordra högre premier av personer som blivit förvunna till vårdslöshet vid bilkörning. Sådan premie kan stiga till det dubbla eller mera i förhållande till normal premie inom riskklassen i fråga.2 Mötesförhandlingarna ha dels utkommit separat (H-fors 1933) dels intagits i Nordisk försäkringstidskrift 1933 h. 4. 

298 EJNAR HÖRSTADIUS.gjorde regressrätt gällande på grund av uppsåt eller grov vårdslöshet, erhölles en fingervisning i § 6 av de allmänna försäkringsvillkoren, innehållande att försäkringsgivaren vid ansvarighets- och kaskoförsäkring icke ansvarar för skada som uppkommit, då i försäkringstagarens närvaro eller med hans vetskap eller medgivandefordonet a) förts av person utan körkort eller särskilt förartillstånd eller b) förts av person i otillräkneligt tillstånd eller så påverkad av starka drycker att han kunde antagas icke äga nödigt herravälde över sina handlingar eller ock c) använts för olovlig forsling av spritdrycker eller för transport av sprängämnen. Häremot anmärktes från svenskt håll, att vårdslöshet av grövre beskaffenhet ingalunda behövde föreligga vid inträffande av skada under något av de nämnda förhållandena.
    Sistberörda anmärkning synes alldeles riktig. Åberopade § 6 i de allmänna försäkringsvillkoren angår icke frågan om försäkringsgivarens regressrätt mot tredje man utan bestämmer rättsförhållandet mellan försäkringsgivaren och försäkringstagaren. Den undantager från försäkringen skada, som inträffat under vissa angivna omständigheter, liksom t. ex. en livförsäkring, under vissa förutsättningar, icke gäller vid dödsfall under vistelse i tropikerna. På grund av innehållet i 18 och 20 §§ försäkringsavtalslagen blir emellertid gränsen mellan grov och icke grov vårdslöshet av betydelse även i nyssberörda rättsförhållande.
    Enligt en mening, som kommit till synes bland den svenska trafikförsäkringens män, bör, vad angår av domstol bedömda fall, regressplikt anses förefinnas — bortsett från uppsåtligt orsakande av skada — blott då i domstolsutslaget direkt utsagts eller av åberopande av visst lagrum eller tillämpande av visst straff framgår, att vårdslösheten varit grov. Hit skulle då räknas fall, där domstolen tillämpat 14 kap. 9 § andra stycket strafflagen eller 41 § 3 mom. motorfordonsförordningen, samt väl också ådömande av fängelsestraff jämlikt 16 § vägtrafikstadgan (försvårande omständigheter vid framförande av motorfordon).
    Enligt en annan uppfattning bör regressrätt göras gällande, så snart vederbörande dömts jämlikt 41 § 2 mom. motorfordonsförordningen. Härvid torde icke alltid särhållas tillämpning av allmänna försäkringsvillkorens § 6 och koncessionsvillkorens bestämmelse om regressplikt. Har försäkringstagaren själv fört bilen, medan han varit så påverkad av starka drycker att han kunde antagas icke äga nödigt herravälde över sina handlingar, kräver försäkringsgivaren honom på den grund att jämlikt nyssnämnda § 6 ansvarighetsförsäkringen icke var gällande (däremot naturligen garantiförsäkringen till förmån för tredje man). På enahanda sätt lär det fall bedömas att bilägaren försummat taga försäkring och på grund av 21 § trafikförsäkringslagen betalning fullgjorts — av viss försäkringsanstalt eller av Föreningen för gemensamt lagenligt trafikförsäkringsansvar — som om försäkring varit meddelad. I dessa fall kommer frågan om regressplikt enligt koncessionsvillkoren knappast upp. Denna fråga blir

 

OM FÖRSÄKRINGSGIVARES REGRESS. 299däremot aktuell, då annan än försäkringstagaren fört bilen. Bör då den, som dömts för »fylleri vid ratten» jämlikt 41 § 2 mom. motorfordonsförordningen, alltid anses hava visat grov vårdslöshet och förty regressplikt vara för handen? Att under alla förhållanden anse grov vårdslöshet föreligga, då endast 41 § 2 mom. tillämpats, är måhända att gå för långt; jämför andra stycket av automobilförsäkringsbrevens regressklausul, där jämte grov vårdslöshet nämnes alkoholpåverkan. Å andra sidan torde ett domstolens åberopande av blott 2 mom., och ej 3 mom., av 41 § icke i och för sig utesluta att vårdslösheten kan ha varit grov, även enligt domstolens mening; domstolen har blott icke begagnat medgivandet i 3 mom. att överskrida straffmåttet tre månaders fängelse. Liknande betraktelsesätt kan anläggas beträffande 14 kap. 9 § strafflagen: vårdslöshetsom är grov kan bestraffas jämlikt första stycket i paragrafen, varvid intet utsäges om graden av vårdslöshet. Något rättsligt hinder att i förevarande hänseende behandla tredje man lika strängt som försäkringstagaren föreligger ju icke (märk regressklausulen om icke grov vårdslöshet), och allmänna opinionen torde kräva att »fylleristerna vid ratten» med stränghet hållas efter.
    Beträffande fall, som ej komma inför domstol, har försäkringsanstalten att fritt bedöma frågan om regressplikt. Det säger sig självt att i sådana fall det vanligen skall falla sig svårt att fastslå grov vårdslöshet; det kan emellertid tänkas vid ostridig alkoholpåverkan.
    Det synes bland våra försäkringsmän råda en önskan att erhålla domstolarnas medverkan för fastslående av huruvida kravrätt föreligger på den grund att grov vårdslöshet ådagalagts. (Beträffande avgörande i praxis i anledning av försäkringsgivares yrkande i skadeståndsmål att få ersättningsbelopp åter av försäkringstagaren, se SvJT 1933 Rf s. 57 samt NJA 1933 B 8201). Någon överenskommelse om att tillämpa enhetliga grunder vid utövandet av regressrätt har icke kommit till stånd, utan varje bolag handlar enligt sitt bedömande.
    I Danmark, där regressrätt, och regressplikt, föreligger för automobilförsäkringsbolaget vid uppsåt och grov oaktsamhet, skall domstol vid ersättningsfrågas avgörande ex officio uttala sig om huruvida bolaget har regressrätt mot försäkringstagaren. På grundval av en dom, som fastslår sådan rätt, kan sedan exekution ske hos försäkringstagaren i den mån bolaget visar sig hava utgivit försäkringstagaren ådömd ersättning. Sträng kontroll hålles över regresspliktens utkrävande; har bolagets advokat (ombudsman) intygat att skäl till regress synes ej föreligga, anses saken emellertid tillfredsställande behandlad.
    Genom en s. k. kollisionsöverenskommelse kan inom automobilförsäkringen en försäkringsanstalts regressrätt vara modifierad. En dylik överenskommelse syftar till förenkling av skadeutredningen i fall då

 

1 I detta mål yrkade försäkringsbolaget, under åberopande att det vore innehavare av den skadades rätt, att därest svaranden dömdes jämlikt 41 § 2 mom. motorfordonsförordningen, bolaget måtte tillerkännas den ersättning, som tillkomme den skadade. I överinstanserna yrkades nedsättning av skadeståndet. 

300 EJNAR HÖRSTADIUS.skada skall slutligen drabba försäkringsanstalt. När skada uppkommit genom kollision mellan två eller flera fordon, företager man icke utredning om vartderas andel i skulden utan fördelar skadan efter förut uppgjorda regler. Att härigenom mycket arbete och avsevärda kostnader inbesparas för försäkringsanstalterna, är tydligt, då en stor del av de många skadefallen härröra från kollisioner; enligt nu tillgänglig statistik för trafikförsäkringens tre första år (för 1932 preliminära siffror) ha inträffat bortåt 30,000 skador om året (medförande ersättningsbelopp å sammanlagt nära 10 miljoner kronor om året, 343 kronor i medeltal per skada).
    Förebilden1 till de svenska kollisionsöverenskommelserna har hämtats från England. Man skiljer där mellan tre olika slag av överenskommelser. Den äldre s. k. »Halving Agreement» (halveringsmetoden) innebär, att vid kollision mellan två fordon vardera parten betalar hälften av den sammanlagda skadan intill visst maximum; sådan överenskommelse ingås numera i regel endast mellan försäkringsbolag å ena sidan och omnibusföretag, spårvägsbolag och liknande företag å andra sidan. Den allmännast använda formen för överenskommelse bolagen emellan är »Knock for Knock», som har den innebörden, att vartdera bolaget förbinder sig att vid kollisionsskador bära sina respektive skador utan att använda regressrätt mot den andra parten; i regel är överenskommelsen begränsad till visst belopp per skada. Det tredje slaget av avtal, »Third Party Sharing Agreement», innebär, att om passagerare eller utomstående personer (dock ej förare) eller dem tillhörig egendom skadas vid kollision mellan olika fordon, de intresserade bolagen skola deltaga i sammanlagda skadebeloppet med lika stora andelar; vanligen begränsas avtalen till skador upp till visst maximum, å andra sidan sträcka de sig utöver automobilförsäkringens område.
    Den första kollisionsöverenskommelsen i Sverige träffades redan år 1921. Sedan hava efter omarbetningar flera andra överenskommelser sett dagen. Den nu gällande är av november 1932, och den har biträtts av samtliga automobilförsäkringsbolagen med endast några få undantag.
    De tidigare kollisionsöverenskommelserna innefattade en kombination av halveringsmetoden och »Knock for Knock». Efter införandet av den obligatoriska trafikförsäkringen, som nödvändiggjort en sträng uppdelning i bokföringshänseende mellan trafikförsäkring och annan automobilförsäkring, har man måst övergå till ett system liknande halveringsmetoden.
    Den nu gällande kollisionsöverenskommelsen återgives här i sina huvudsakliga delar in extenso, varefter skola tilläggas några anmärkningar rörande densamma.
    Överenskommelse beträffande reglering av kollisionsskador å motorfordon. 1. Undertecknade bolag överenskomma härmed — till den utsträckning och på de villkor, som nedan angivas — att vid kollision mellan tvenne eller

 

1 De följande uppgifterna äro hämtade från ett anförande av direktören Mac Hall (Fylgia) vid förutnämnda försäkringskongress 1933. 

OM FÖRSÄKRINGSGIVARES REGRESS. 301flera uti olika bolag försäkrade motorfordon, varav samtliga äro trafikförsäkrade och minst ett fordon vagnskadeförsäkrat, icke göra gällande regresstalan till följd av å mom. B. vagnskadeförsäkring enligt bifogade allmänna försäkringsvillkor utgående ersättning, därest denna regresstalan i sista hand skullekomma att riktas mot annat bolag på grund av hos detta gällande trafikförsäkring å motorfordon.
    2. Till utjämnande av ersättningsskyldigheten bolagen emellan skall fördelning ske enligt följande regler.
    a) Har kollision inträffat mellan två fordon, ersätter varje bolag 60 % av vad det andra bolaget utgivit för egen vagnskada inklusive tillhörande skaderegleringskostnader.
    b) Har kollision inträffat mellan flera än två fordon, skall i första hand utredas, vilka vagnskador eller hur stor del av varje vagns skada, som uppkommit vid de särskilda kollisionerna (A mot B, B mot C, C mot A o. s. v.) och ersättning för de vid respektive kollision uppkomna skadorna utgå enligt de under a) angivna grunderna.
    I den mån sådan utredning ej kan ske, skall det belopp varje bolag utgivit för skada å egen vagn fördelas lika å de övriga fordonen och varje sådan del regleras med respektive fordons försäkringsgivare enligt a).
    Samtliga skaderegleringskostnader skola alltid fördelas efter sistnämnda regel.
    3. Med kollision fallande under denna överenskommelse avses dels det fall, att två fordon berört varandra, medan de bägge varit i rörelse, och dels det fall, att ett i rörelse varande fordon berört ett fordon, som varit stillastående under något av följande förhållanden:
    a) Fordonets förare finner trafikleden vara eller sannolikt bliva spärrad och stannar på grund härav tillfälligt fordonet med avsikt att fortsätta färden omedelbart efter hindrets upphörande.
    b) Det ena fordonet har plötsligt stannats av annan anledning än i mom. a) angives, och enligt trolig uppgift från det påkörande fordonets förare har detta skett oväntat för honom, så att påkörningens undvikande därigenom försvårats.
    c) Fordonet har under mörker varit stående å icke upplyst väg och det genom förebragt utredning får antagas, att å detsamma saknats belysning iakttagbar från det påkörande fordonet.
    4. Föranleder kollision, att något av fordonen i sammanhang därmed skadas genom dikeskörning, vältning etc. eller genom att annat föremål påköres, skall dylik följdskada å fordonet inräknas under kollisionsskadan, såvida icke det påkörda föremålet är ett motorfordon, och kollisionen med detta faller under denna överenskommelse.
    5. Har vid kollision mellan två fordon för ettdera fordonet i vagnskadeersättning inklusive skaderegleringskostnader utgivits mer än 1,000 kronor, faller det överskjutande beloppet utanför överenskommelsen.
    Vid kollision mellan flera än två fordon skall den vagnskadeersättning, för vilken ett bolag begär ersättning, gentemot vart och ett av de övriga fordonens försäkringsgivare begränsas till 1,000 kronor inklusive skaderegleringskostnader.
    (6 och 7 mom. innehålla bestämmelser om beräkning av skaderegleringskostnader.)
    8. Självrisk vid trafikförsäkring är utan inverkan vid uppgörelsen mellan bolagen.
    Varje bolag är dock skyldigt att vid anfordran avstå hela sin regressrätt till annat bolag, därest detta önskar föra talan mot egen försäkringstagare för uttagande av självriskbelopp vid trafikförsäkring, samt att på begäran lämna härför erforderlig rättegångsfullmakt.
    9. Med trafikförsäkring enligt denna överenskommelse avses jämväl ansvarighetsförsäkring och med vagnskadeförsäkring jämväl cykelskadeförsäkring vid motorcykelförsäkring.
    10. Såsom allmän regel gäller, att denna överenskommelse skall tolkas

 

302 OM FÖRSÄKRINGSGIVARES REGRESS.utan hänsyn till om resp. bolags försäkringstagare äro ansvariga eller icke och i syfte att undvika rättstvister mellan bolagen.
    11. Försäkringstagares underlåtenhet eller vägran att ingiva skadeanmälan berättigar icke försäkringsgivaren att vägra uppgörelse med det andra intresserade bolaget i enlighet med bestämmelserna i denna överenskommelse, där sistnämnda bolag kan tillfredsställande styrka att kollision ägt rum.
    12. Krav enligt denna överenskommelse få icke framställas senare än två år från dagen för skadans inträffande. Har krav icke framställts inom sagda tid och sålunda förfallit, kvarstår dock förbindelsen jämlikt denna överenskommelse att icke använda regressrätten.
    (13 och 14 mom. innehålla, att tvister i vissa angivna frågor skola avgöras av styrelsen för Föreningen för gemensamt lagenligt trafikförsäkringsansvar såsom skiljedomare med bindande verkan för parterna.
    15 mom. stadgar om ikraftträdande och uppsägning.)

 

    Beträffande mom. 2 a) är att anmärka, att anledningen till att skadorna ej halveras utan 60 procent utgår av vad ett bolag ersatt för egen vagnskada är den att vid kollision en bilägare, som ej fört sitt fordon, kan få ut fullt skadestånd för skada å fordonet, även om hans egen förare icke är bevisligen fri från vållande till skadan. En beräkning av det genomsnittliga skadestånd, som ett kaskoförsäkrande bolag i regressväg skulle kunna få ut av det andra, trafikförsäkrande bolaget, har visat en genomsnittlig siffra av 60 procent. Sedan ändring av 5 § i 1916 års automobiltrafiklag (enligt k. prop. nr 9 vid 1934 års riksdag) blivit genomförd1, lär det bliva nödvändigt ändra även kollisionsöverenskommelsen.
    Av mom. 3 framgår att med kollisionsskador jämställas ej skador uppkomna vid försök att undvika kollision.
    Mom. 5 ger vid handen att även vid mycket stora vagnskador 1,000 kronor per fordon regleras enligt överenskommelsen.
    Mom. 8 torde avse ej blott avtalat självriskbelopp utan även de fall, då ett bolag vill kräva åter hela utgivna skadeståndet av försäkringstagaren på grund av något dennes förhållande.
    Under åren 1931 och 1932 har t. ex. för Fylgia antalet in- och utbetalningar på grund av överenskommelsen uppgått till 3,832 stycken med ett sammanlagt ersättningsbelopp av 403,000 kronor.

Ejnar Hörstadius.