Ett belgiskt rättsfall ang. gravsättning. Mellan en avliden persons ascendenter och hans efterlevande make yppades olika meningar angående frågan, var gravsättningen skulle ske. Domstolarna förklarade, att då den döde ej visats ha givit uttryck åt någon annan uppfattning, bestämmanderätten borde tillkomma maken. I domskälen anfördes, bl. a., att orden »förenade in i döden» ej borde utgöra en formel, uteslutande förbehållen romanförfattare och tillverkare av gravskrifter, samt att det ej visats, att makarna, då döden skilde dem åt, ej varit bundna vid varandra med en ömsesidig tillgivenhet. Enligt ett i SvJT 1932 s. 78 f. refererat rättsfall har frågan erhållit samma lösning i Frankrike (se i föregående notis omnämnda tidskrift 1933 s. 957— 958).

E. L.

 

Foreign Judgements (Reciprocal Enforcement) Act 1933. Det intressanta engelska lagförslag ang. verkställighet av utländska domar, som framlades i dec. 1932 (se SvJT 1933 s. 289), har upphöjts till lag av den 13 april 1933 med titeln Foreign Judgements Act 1933.
Lagen har avsett att i uttrycklig lagstiftning kodifiera den hittills gällande common-lawståndpunkten samt att tekniskt reglera verkställigheten på ett sådant sätt, att vissa utländska staters krav på reciprocitet skulle bliva uppfyllda. Det har i SvJT redan nämnts, att man hädanefter kan få en utländsk dom registrerad hos the High Court och att den därefter kan verkställas såsom engelsk dom, medan det förut krävts en särskild rättegång. Härigenom hoppas man att nå målet, nämligen att tillförsäkra engelska domar verkställighet i utlandet.
Det är främst med hänsyn till det på kontinenten rådande uppfattningssättet man frångått common-lawtekniken och stiftat en lag, inom vilkens gränser man avser att bygga upp ett konventionssystem. Dessutom har det ansetts lämpligt för lagtolkningen, att den engelske juristen kan vända sig direkt till lagen och icke behöver tillämpa konventionstexten (Foreign Judgements Committee Report s. 18).
Man har vågat sig på att i lagens art. 4 tämligen ingående reglera den s. k. utländska internationella domstolskompetensen, d. v. s. kraven på att den utländska domstolen varit behörig att avdöma tvisten. Här märker man en förändring av vad som förut gällt. Det har ansetts, att en person som infinner sig vid en utländsk domstol endast för att bestrida dess kompetens ändock i och med själva framträdandet underkastar sig kompetensen ¹. Den nya lagen har övergivit denna exorbitanta uppfattning, ett rent förnekande av den utländska domstolens kompetens inför densamma innebär icke längre ett accepterande av kompetensen.

 

¹ DICEY'S Conflict of Laws 4 uppl. s. 405, FOOTE. Private International Law 5 uppl. s.600: jfr Gibb, International Law of Jurisdiction, London 1926 s. 200. 

    Med den negativa inställning svensk praxis anses intaga i avseende å verkställighet av utländska domar är lagens art. 9 av mycket stort intresse för oss. Det stadgas där, att om engelska domar i ett visst land icke åtnjuta samma behandling ur verkställighetssynpunkt som detta lands domar åtnjuta i England, det skall stå den engelska regeringen öppet att genom en Order in Council bestämma, att detta lands domar icke längre skola verkställas i England. Hittills ha svenska domar, om de uppfyllt den engelska rättens allmänna fordringar, kunnat verkställas i England som alla andra utländska domar, medan engelska domar däremot icke kunnat verkställas i Sverige. Vidhålla vi nu vår ståndpunkt i detta avseende, har den engelska regeringen givits möjlighet att utesluta våra domar från verkställighet. Det framgår emellertid av såväl lagens förarbeten som parlamentsdebatterna, att man icke ämnar tillgripa denna utväg annat än i nödfall och att bestämmelsen står där mera som en press på de utländska lagstiftningarna, »and it was hoped that, in practise, it would be seldom if ever necessary to exercise it» (Foreign Judgements Committee Report s. 65).
    Förhandlingar med Belgien, Frankrike och Tyskland befinna sig på ett avancerat stadium. Lagens art. 9 torde ge anledning att även från svensk sida undersöka möjligheterna av en överenskommelse.
    En utförlig redogörelse för lagen återfinnes i Revue de droit international privé 1933 s. 541 ff. Sigurd Dennemark.