NÅGRA STRAFFRÄTTSLIGA SPÖRSMÅL.

 

REFLEXIONER I ANSLUTNING TILL KREUGERMÅLEN.

 

AV

 

HOVRÄTTSRÅDET ERIK BERGENDAL.

 

 

Handläggningen av Kreugermålen har medfört ett drygt arbete för domstolarna. Detta har framför allt vållats avmålens vidlyftighet, varigenom det blivit synnerligen svårt atttill fullo bemästra materialet. Men därjämte hava uppkommit åtskilliga juridiska spörsmål av ofta ganska svårlöst beskaffenhet. Ett par av dessa vill jag här upptaga till behandling.

 

    I ett stort antal av Kreugermålen har det varit fråga om ansvar jämlikt 23 kap. 1 § 1 st. punkt 3 strafflagen, d. v. s. för konkursbedrägeri medelst falsk bokföring. I lagrummet stadgas bl. a. straff för förandet av falska böcker. Här föreligger alltså ett fall, då intellektuell handlingsförfalskning straffas. Intellektuell handlingsförfalskning innebär ju, att en äkta handling ges ett oriktigt innehåll. I förevarande fall är det emellertid ej nog, att en intellektuell handlingsförfalskning föreligger. Den intellektuella handlingsförfalskningen straffas allenast, när man genom densamma övat bedrägeri mot sina borgenärer, och frågan blir då vilka fordringarna äro för att en falsk eller medvetet oriktig bokföring jämväl skall anses innefatta bedrägeri mot borgenärerna.
    Genom den falska bokföringen kan ställningen antingen framställas såsom sämre eller såsom bättre än den i verkligheten är. Om man framställer ställningen såsom sämre än den i verkligheten är, kan detta ske antingen så att man underlåter att upptaga vissa tillgångar, som finnas, eller upptager falska skulder, skulder som icke finnas. I båda dessa fall torde i allmänhet föreligga försök eller förberedelse till sådant brott som omtalas

 

Föredrag hållet i föreningen Sveriges hovrättsdomare d. 7 april 1934.

 

21 — Svensk Juristlidning 1934.

 

322 ERIK BERGENDAL.i punkterna 1) och 2) av förevarande stycke. I punkt 1) straffas bl. a. att man svikligen tillgångar undandolt eller ur vägen skaffat och i 2) att man i hemligt samförstånd med föregiven borgenär uppgivit eller vidgått falsk skuld. Att en falsk bokföring, som innebär att ställningen på sätt ovan sagts framställes sämre än den verkligen är, i allmänhet är straffbar enligt ifrågavarande lagrum, torde vara klart.
    Däremot kan frågas, huruvida en falsk bokföring, varigenom man upptager ställningen såsom bättre än den verkligen är, jämväl är straffbar enligt ifrågavarande lagrum. En sådan förgyllning av ställningen kan ju knappast tjäna till att direkt undanhålla några tillgångar från konkursboet. Förgyllningen avser vanligen att uppehålla konkursen. Rörelsen fortsättes trots obeståndet. Ny kredit erhålles. De upplånade medlen förbrukas, och ställningen blir allt sämre. Är nu en dylik falsk bokföring konkursbedrägeri? Man kunde, med hänsyn till ifrågavarande straffbestämmelses plats anse, att det bedrägeri, som sker genom falsk bokföring, skall vara av en likartad beskaffenhet med de i punkt 1) och 2) av samma paragraf omförmälta, och i så fall skulle under falsk bokföring falla allenast, att ställningen framställes såsom sämre än den verkligen är. Betydelsen av bestämmelsen om ansvar för falsk bokföring skulle då väsentligen bliva, att redan ett försök eller en förberedelse till ett sådant brott som i punkt 1) och 2) omförmäldes, bleve straffbart, därest försöket eller förberedelsen skett genom falsk bokföring.
    Att ifrågavarande straffbestämmelse icke i praxis har tolkats så restriktivt, torde emellertid vara klart. I ett stort antal fall har falsk bokföring, som inneburit en förgyllning av ställningen, straffats såsom konkursbedrägeri, och då så skett, har vanligen såsom motivering anförts, att falska böcker förts i uppsåt att vilseleda borgenärerna.
    Vad innebär det då, att den falska bokföringen skett i dylikt uppsåt? Denna fråga har kommit på sin spets i Kreugermålen, därför att den falska bokföringen där använts såsom medel jämväl för bedrägeribrott enligt 22 kap. 1 § strafflagen. Genom den falska bokföringen i Kreuger & Toll, såsom denna framkommit i de offentliggjorda balansräkningarna, har Ivar Kreuger svikligen förmått allmänheten att köpa aktier i Kreuger & Toll och debentures. I den mån han förmått allmänheten att köpa aktier i Kreuger & Toll, föreligger ju ett från konkursbedrägeriet klart

 

NÅGRA STRAFFRÄTTSLIGA SPÖRSMÅL. 323avskilt bedrägeribrott enligt 22:1 strafflagen, men han har jämväl förlett en mängd personer att köpa debentures och således förlett dem att bliva borgenärer i bolaget. Hur skall gränsen här dragas mellan konkursbedrägeri och bedrägeri enligt 22:1? Detta synes vara en av de svåraste frågorna, som uppkommit i Kreugermålen.
    Innan jag går in på denna fråga, vill jag taga upp ett annat fall, där en konkursförbrytelse och ett bedrägeri enligt 22:1 synas konkurrera. I 23 kap. 3 § under 4) stadgas straff för konkursgäldenär, som i uppenbar avsikt att fördröja utbrott av konkurs sin rörelse fortsatt och därunder penningar eller varor upplånat. Då gäldenären vid upplåningen befinner sig på obestånd och har vetskap därom, torde gäldenären ofta hava gjort sig skyldig till bedrägeribrott mot den borgenär, av vilken upplåningen sker. Dock behöver så ej vara fallet. Pant kan till exempel hava ställts. Vad man vill straffa är emellertid icke bedrägeriet utan konkursgäldenärens vårdslöshet mot sina borgenärer, nämligen mot sina borgenärer i allmänhet. Professor BERGENDAL säger i sin, ej av trycket utgivna, avhandling om »Betydelsen av konkurs för brott mot borgenärer» följande angående detta brotts konstruktion. »Kreditoperationens omedelbara effekt synes icke kunna bliva någon annan än en förbättring av gäldenärens status med avseende å den kvotdel, med vilken de föregående borgenärerna kunna påräkna att erhålla utdelning. Men lagstiftaren räknar, såsom av det särskilda subjektiva rekvisitet framgår, med att situationen ej förblir orörd i detta skick, tills konkurs verkligen utbryter. I stället kommer gäldenären helt visst utan dröjsmål att, för realisation av sin avsikt att fördröja konkursen, använda de influtna penningarna eller varorna på ett sätt, som föranleder, att deras värde åtminstone icke till fullo finnes kvar i boet vid konkursens slutliga utbrott; närmast har man att tänka på omedelbar konsumtion men vidare på sådana dispositioner, som i och för sig äro belagda med straff i 23: 3 under 1) och de övriga fallen av 4). Och även om de erhållna medlen skulle användas till en i och för sig icke straffbar betalning av förfallen gäld, är just det uppskov, som sålunda vinnes med konkursens inträde, med all sannolikhet åtminstone indirekt skadligt för borgenärerna, i det att nämligen under detsamma andra tillgångar lära komma att disponeras på ett sådant sätt, att deras värde undandrages från att tjäna till täckning

 

324 ERIK BERGENDAL.för borgenärerna i behörig ordning. Upplåningen i förevarande avsikt är alltså att fatta såsom en förberedelse till och därjämte en presumtion om handlingar, som äro för borgenärerna i allmänhet menliga.»
    Det straffbara i förfarandet och det, som gör förfarandet till en konkursförbrytelse, ligger sålunda, enligt professor Bergendal, däri, att normalt sett situationen kommer att så utvecklas, att samtliga borgenärer eller borgenärerna i allmänhet lida skada.
    Om vi nu återgå till Kreugermålen och först tänka på den falska bokföringen i Kreuger & Toll, så synes Ivar Kreuger med denna falska bokföring hava i första hand avsett att förmå allmänheten (om man nu skall använda uttrycket allmänheten) att investera pengar i företaget, sålunda bl. a. att köpa nyemitterade debentures. De influtna medlen använde han emellertid bl. a. till stora utdelningar till aktieägarna, och den falska bokföringen var just avsedd att möjliggöra utdelning i bolaget. Om ej vinstmedel förelegat, hade ju utdelning ej kunnat ske. De upplånade medlen konsumerades på detta sätt. Fordringsägarnas antal ökades, och bolagets ställning försämrades till förfång för borgenärerna i allmänhet. Sålunda förelåg en konkursförbrytelse. Högsta Domstolen har också funnit, att Ivar Kreuger genom den falska bokföringen gjort sig skyldig till såväl konkursbedrägeri som bedrägeri enligt 22:1 strafflagen samt dömtkamreraren Sigurd Hennig för delaktighet i dessa förbrytelser.
    I målet mot Torsten Kreuger ställde sig saken annorlunda. Torsten Kreuger åtalades för falsk bokföring i Högbroforsens industriaktiebolag. Högbroforsen hade år 1922 upplagt ett obligationslån men samtliga obligationer övertogos — åtminstone enligt böckerna — av Torsten Kreuger och en annan person, vilken senare var bulvan för Ivar Kreuger. Den oriktiga bokföringen har tydligen skett framför allt för att möjliggöra för Torsten Kreuger och Ivar Kreuger att sälja obligationerna. Torsten Kreuger har även av Högsta Domstolen fällts till ansvar för bedrägeri mot obligationsköparna, vilket bedrägeri skett genom falsk bokföring, oriktiga uppgifter i vinst- och förlusträkningarna, alltså oriktiga uppgifter rörande bolagets räntabilitet. Högsta Domstolen har däremot ogillat åtalet mot Torsten Kreuger för konkursbedrägeri, och i motiveringen heter det bl. a.: De oriktiga bokföringsåtgärderna äro icke av beskaffenhet att för Högbroforsens borgenärer kunna lända till skada i fråga om kon-

 

NÅGRA STRAFFRÄTTSLIGA SPÖRSMÅL. 325kursens behöriga utredning. Ej heller föranleda omständigheterna i målet till antagande, att Torsten Kreuger haft uppsåt att genom nämnda åtgärder på annat sätt bereda förfång för konkursborgenärerna. Högsta Domstolens votum är dikterat av justitierådet Appelberg med vilken justitieråden Svedelius och Edelstam samt, i denna del, jämväl justitierådet Geijer förenat sig. Tre justitieråd dömde för konkursförbrytelse, justitieråden Lawski och Guldberg beträffande vissa bokföringsåtgärder under år 1922, samt justitierådet Molin, förutom för nämnda åtgärder, jämväl för vissa bokföringsåtgärder under åren 1923—1929.
    Högsta Domstolens pluralitet synes sålunda hava frångått den gamla motiveringen, att det ej visats, att den falska bokföringen skett i uppsåt att vilseleda borgenärerna. Huvudskälet är nu, att omständigheterna icke föranlett till antagandet, att Torsten Kreuger haft uppsåt att genom åtgärderna bereda förfång för konkursborgenärerna.
    Om man dels tar hänsyn till att Högsta Domstolen dömt Torsten Kreuger till ansvar enligt 22: 1 och dels att Högsta Domstolen använder ordet konkursborgenärerna synes man kunna antaga att bakom motiveringen ligger bl. a. följande resonemang: Obligationerna innehades vid tiden för de oriktiga bokföringsåtgärderna av Torsten Kreuger och Ivar Kreuger. Genom de oriktiga bokföringsåtgärderna har man lyckats få köpare till obligationerna och dessa hava bytt ägare, men någon ny kredit har icke upptagits. Någon försämring av ställningen har icke skett. Enda skillnaden blev, att i konkursen obligationsfordringarna bevakades icke av Torsten Kreuger och Ivar Kreuger utan av de nya köparna av obligationerna. Någon minskad utdelning i konkursen har ej blivit följden. Summan av fordringarna har ej ökats. Konkursborgenärerna det vill säga borgenärerna överhuvud ha ej lidit förfång. Väl ha de, som förletts att köpa obligationerna och av vilka de flesta troligen voro ägare av obligationerna jämväl vid konkursens början, lidit skada, men den mot dessa borgenärer begångna förbrytelsen har redan bestraffats enligt 22: 1 strafflagen. Motiveringen skulle alltså innebära ett särskiljande av konkursbedrägeri och bedrägeri enligt 22: 1 strafflagen.
    Är detta den riktiga tolkningen, skulle utgången möjligen blivit en annan, om ny kredit upptagits. I ett av allmänna spar-

 

326 ERIK BERGENDAL.banksmålen (NJA 1930 Not. B. 891) har som grund för fällande utslag anförts bl. a., att sedan bolaget (Fast. ab. Mälarhöjden) kommit på obestånd, klaganden för att dölja förlusterna och möjliggöra för bolaget att under ny kreditupptagning fortsätta sin rörelse gjort vissa närmare angivna oriktiga bokföringsåtgärder samt att klaganden därvid enligt vad omständigheterna utvisade handlat i uppsåt att vilseleda borgenärerna. Ny kreditupptagning synes sålunda här hava medtagits såsom ett skäl av särskild relevans. Vi kunna då antaga, att saken i Högbroforsmålet, i stället för som den nu gjorde, legat till på följande sätt: Ivar Kreuger hade lånat Högbroforsen medel, och Ivar Kreuger ville hava tillbaka pengarna. Högbroforsen emitterade obligationslånet, sålde själv obligationerna samt använde de genom försäljningen influtna medlen till att betala sin skuld till Ivar Kreuger. Då skulle upplåning av medel förelegat, vilken upplåning möjliggjorts genom den falska bokföringen, men någon skada för borgenärerna i allmänhet skulle knappast föreligga, eftersom de influtna medlen använts att betala Ivar Kreuger. Skuldsumman i bolaget skulle sålunda ej hava ökats och tillgångarna icke minskats. Men i ett motsvarande fall, nämligen det,som avses i 23 kap. 3 § punkt 4) synes man utgå ifrån,att även om de upplånta medlen användas för betalning av gäldåtgärden regelmässigt länder till förfång för borgenärerna i allmänhet. Ty eljest borde den ej straffas såsom konkursförbrytelse.
    Emellertid kan mot denna analogi med 23: 3: 4 anmärkas, att en förutsättning för tillämpningen av nämnda lagrum är, att gäldenären befinner sig på obestånd samt har vetskap därom. Men även en förgyllning i böckerna av gäldenärens ställning torde knappast kunna lända till förfång för borgenärerna i allmänhet, om icke ställningen över huvud är så prekär, att det kan befaras, att icke borgenärerna skola få sitt fullt ut. Är ställningen god, torde väl en förgyllningsåtgärd icke avse att bereda borgenärerna i allmänhet förfång, utan till exempel att få en aktiepost i bolaget såld för ett högt pris eller något dylikt. Att gäldenären måste räkna med att konkurs kan inträffa, torde väl även framgå av Högsta Domstolens motivering, att det icke är styrkt, att Torsten Kreuger haft uppsåt, att bereda konkursborgenärerna förfång. Jag har i det föregående i stället för uttrycket »konkursborgenärerna» använt uttrycket »borgenärerna i allmänhet», då möjli-

 

NÅGRA STRAFFRÄTTSLIGA SPÖRSMÅL. 327gen uttrycket »konkursborgenärerna» skulle kunna så missförstås, att man antoge, att uppsåtet skulle vara att bereda förfång för just dem, som vid konkursens utbrott vore borgenärer. Det är ju tillräckligt, att uppsåtet varit att bereda borgenärerna, kollektivt sett, förfång.
    Om man, i enlighet med vad ovan sagts, anser att upptagande av ny kredit vid en tidpunkt, då gäldenären är på obestånd eller hans ställning är prekär, regelmässigt länder till förfång för borgenärerna i allmänhet, synes det ej vara stor skillnad mellan det fall att ny kredit upptages och de upplånta medlen användas till betalning av en eller flera förutvarande borgenärer, och det fall, att ett obligationslån övertages av förutvarande borgenärer, vilka därefter försälja obligationerna. I båda fallen synes mig förfång för borgenärerna, objektivt sett, regelmässigt föreligga. Jag har därför trott, att Torsten Kreuger av Högsta Domstolen frikänts på den grund att han överhuvud icke räknat med att konkurs skulle inträda då han kanske ansett, att Ivar Kreuger skulle hindra detta. I så fall kunde något förfång för borgenärerna i allmänhet icke inträda, utan Torsten Kreugers uppsåt med de oriktiga uppgifterna rörande bolagets rörelse och ställning var uteslutande att bereda sig och Ivar Kreuger möjlighet att sälja obligationerna. Hans uppsåt var således allenast riktat på bedrägeri enligt 22:1 strafflagen.
    Högsta Domstolen har såsom ett domskäl upptagit, att de oriktiga bokföringsåtgärderna icke kunnat lända borgenärerna till skada i fråga om konkursens behöriga utredning. Härav synes framgå, att Högsta Domstolens pluralitet ansett, att en gäldenär skulle kunna dömas för falsk bokföring, om han med åtgärderna allenast haft uppsåt att försvåra utredningen i konkursen. Det torde emellertid få anses tvivelaktigt, om ett sådant uppsåt är tillräckligt för straff enligt omförmälda lagrum. I sitt nyss anförda arbete framhåller professor BERGENDAL, att den olägenhet eller förlust, som kunde följa därav att borgenärerna icke erhölle en riktig överblick över konkursboets ställning, icke kan tänkas motivera den stränga bestraffningen enligt 23:1 utan att denna vore förklarlig endast såsom grundad på misstanken om att gäldenären gjort sig skyldig till bedrägligt förfarande av mera omedelbart materiell innebörd. Det har synts även mig tvivelaktigt, huruvida ett uppsåt att hindra utredningen i konkursen kan vara tillräckligt för att ådöma straff för falsk bokföring, och

 

328 ERIK BERGENDAL.det förefaller, som om det förhållandet, att i teorien angivits, att åtgärden straffades, därför att genom densamma översikten över boets ställning omöjliggjordes eller försvårades, föranlett en sådan missuppfattning, som att straff för falsk bokföring icke skulle kunna ådömas, om den oriktiga bokföringsåtgärden är av sådan beskaffenhet, att den vid den granskning, som böckerna efter konkursen underkastas, utan större svårighet kan upptäckas. Det är väl egentligen vid förstörande av handelsböcker, som man anser sig icke kunna fordra mera än alt uppsåtet skall vara att försvåra utredningen i konkursen. Det stränga straff med vilket ett sådant förstörande är belagt, beror väl emellertid därpå, att man har anledning misstänka, att gäldenären gjort sig skyldig till bedrägliga manipulationer, vilkas upptäckandehan genom böckernas förstörande vill förhindra.
    Skulle jag sammanfatta vad som enligt min mening erfordras för att straff för falsk bokföring, som innebär förgyllning av ställningen, skall kunna ådömas, synes mig, att jag kommer till följande resultat: Objektivt fordras allenast oriktig bokföring. Man kunde ifrågasätta att såsom villkor objektivt sett jämväl uppställa, att den oriktiga bokföringen medfört förfång för borgenärerna i allmänhet. Emellertid fordras ju ej enligt lagen, att man begagnat de falska böckerna utan det är nog, att man fört falska böcker. Här straffas sålunda redan ett förberedelse- eller försöksbrott. Om man sålunda fört falska böcker i avsikt att upptaga ny kredit men konkurs inträffar redan innan man lyckats erhålla krediten (innan alltså förfång för borgenärerna inträtt), torde hinder ej föreligga att ådöma straff förfalsk bokföring, för den händelse uppsåtet verkligen kan bevisas. Subjektivt fordras uppsåt att bereda förfång för borgenärerna i allmänhet. Regelmässigt föreligger sådant uppsåt om man avser att begagna de falska böckerna för erhållande av ny kredit. Visserligen måste gäldenären räkna med möjligheten av konkurs för att uppsåt, som nyss sagts, skall föreligga, men man begagnar knappast — för erhållande av kredit — ett sådant medel som att föra falska böcker, om icke ställningen är prekär. Uppsåt, som nyss sagts, torde även föreligga, om man med den falska bokföringen avser att uppehålla konkursen. Regelmässigt medför ett sådant uppehållande förfång för borgenärerna även omny kredit ej upptages, ty under tiden konsumeras tillgångarna. Bevisning om uppsåtet erhålles regelmässigt genom det sätt, var-

 

NÅGRA STRAFFRÄTTSLIGA SPÖRSMÅL. 329på situationen utvecklats, alltså genom det sätt, varpå de falska böckerna (eller utdragen av böckerna, balansräkningarna) använts.
    I Kreugermålen har icke frågan huruvida vid konkursbedrägeri fordras dolus directus kommit på sin spets. Visserligen har den falska bokföringen i Kreuger & Toll delvis skett för att dölja av Ivar Kreuger begånget förskingrings- eller trolöshetsbrott, men Ivar Kreuger torde därjämte hava haft direkt uppsåt att bereda Kreuger & Tolls borgenärer förfång. Av formuleringen av Högsta Domstolens utslag i målet mot Torsten Kreuger torde väl snarast framgå, att dolus directus ej är erforderlig, utan att det är nog, att gäldenären insett, att den falska bokföringen länder till förfång för borgenärerna. Detta torde väl även vara i överensstämmelse med tidigare prejudikat, beträffande fall i vilka den falska bokföringen skett i avsikt att dölja förskingrings- eller trolöshetsbrott men gäldenären likväl fällts till ansvar för konkursbedrägeri.
    Beträffande bokföringsbrotten har även ett annat spörsmål yppat sig. Kan ansvar ådömas för ett bokföringsbrott, oberoende av huru långt tillbaka i tiden det är begånget? Preskription av konkursförbrytelser börjar ju ej löpa förrän från konkursens inträde, preskriptionsbestämmelserna få väl därför ej så ofta praktisk betydelse vid dessa brott. Men enligt bokföringslagen behöva ej böckerna förvaras längre än tio år. Böcker, som avse längre tid tillbaka än tio år från konkursens början, är gäldenären sålunda ej skyldig att tillhandahålla konkursförvaltningen. Det synes mig nu, som om straffskyldigheten beträffande bokföringsbrotten byggde på gäldenärens civilrättsliga skyldighet att förvara böckerna i tio år och därmed på hans skyldighet att tillhandahålla konkursförvaltningen böckerna för de sista tio åren. Det är väl också klart, att om gäldenären förstört de böcker, som avse längre tid tillbaka än tio år, han ej kan fällas till ansvar enligt bestämmelsen om straff för förstörande av handelsböcker, men om böckerna finnas kvar, kan han då straffas för oriktigheter i dessa böcker? Det synes mig, att han ej bör kunna straffas för oriktigheter beträffande andra böcker än dem han är skyldig tillhandahålla. Har han underlåtit förstöra böckerna förtidigare år, kan det alltid vara till nackdel för honom, ty dessa böcker kunna tjäna såsom bevismaterial beträffande oriktigheter i böckerna för de senare åren, men för oriktigheter i de tidi-

 

330 ERIK BERGENDAL.gare böckerna bör han ej kunna straffas. På det sättet erhåller man ju en praktiskt sett lämplig begränsning av brottet. Det kan väl knappast antagas, att oriktigheter i böckerna för till exempel åren 1918 och 1919 skulle i och för sig hava någon egentlig inverkan på en år 1932 inträffad konkurs. En annan sak blir ju, att om till exempel luftposter upptagits första gången år 1918 och därefter fått kvarstå i böckerna, straff kan ådömas. Men det brottsliga blir då, att luftposterna upptagits i böckerna för de senare åren. Hade rättelse skett till exempel år 1921, det vill säga om luftposterna då avförts, bör ju straff ej kunna ådömas. Straff för falsk eller vårdslös bokföring skulle det sålunda icke bliva dels om konkurs överhuvud icke inträffar och dels om konkurs icke inträffar inom tio år. Möjligen skulle man kunna tänka sig, att straff för falsk bokföring men icke för vårdslös bokföring skulle kunna ådömas för längre tid tillbaka än tio år. Såsom förut nämnts torde straffet för falsk bokföring ej motiveras därav att utredningen i konkursen försvåras, utan straffbestämmelsen bygger på en presumtion om direkt materiellt förfång för borgenärerna. Straffet för vårdslös bokföring är väl däremot grundat på att utredningen i konkursen försvåras, och det blir då naturligt att man dömer för vårdslöshet allenast beträffande de böcker, vilka anses direkt erforderliga för utredningen i konkursen, eller beträffande böckerna för de tio sista åren. Vid falsk bokföring torde också vanligen inträffa, att en oriktighet i böckerna för tidigare år återkommer i böckerna för följande år, och föreliggande fråga får därför kanske ej så stor praktisk betydelse vid falsk bokföring. Emellertid kan man tänka sig det fall, att en styrelseledamot avgått ur styrelsen mer än tio år före det bolaget gått i konkurs, och då kan denne ledamot tydligen ej bliva ansvarig för oriktigheter i böckerna för senare år. Ett liknande fall har förekommit i ett av Kreugermålen. Svaranden hade avgått såsom verkställande direktör mer än tio år före konkursens början. Därefter kvarstod han visserligen formellt såsom ledamot i styrelsen, men han tog knappast någon befattning med bolagets angelägenheter eller med bokföringen. — Högsta Domstolen synes ännu icke hava fattat ståndpunkt i denna fråga.
    Vad därefter angår bedrägeribrotten enligt 22 kap. 1 § strafflagen synes det hava gjorts gällande, att i Kreugermålen ett nytt bedrägeribegrepp framträtt: bedrägeri mot allmänheten.

 

NÅGRA STRAFFRÄTTSLIGA SPÖRSMÅL. 331Att ett stort antal människor bedragits, föranleder väl dock ej därtill att en ny brottstyp skulle anses föreligga. Det har ju tidigare förekommit bedrägeribrott till exempel genom annonser, där sålunda ett stort antal personer bedragits. Möjligen skulle bedrägeri mot allmänheten innebära, att, när man vidtagit vissa åtgärder, varigenom man vill förleda allmänheten att till exempel köpa aktier, så skulle det därefter presumeras, att alla, som köpt aktier, blivit vilseledda genom nämnda åtgärder, alltså en presumtion om kausalsammanhang. Det synes icke finnas någon anledning att så tolka Högsta Domstolens domar i Kreugermålen. Däremot har i dessa mål uppkommit en annan fråga angående bedrägeribrottets omfattning. Ivar Kreuger avsåg med skönmålningarna i balansräkningarna och styrelseberättelserna i Kreuger & Toll att förmå andra personer att från honom eller Kreuger & Toll förvärva aktier i bolaget eller participating debentures. Det gällde ju framförallt att få avsättning för nyemissioner. Ivar Kreuger hade direkt avsikt att få ut dessa nya aktier och debentures i marknaden. Mot dem, som från Ivar Kreuger eller Kreuger & Toll köpt aktier och debentures av nyemissionerna är sålunda i varje fall bedrägeribrott begånget. Ivar Kreuger kunde emellertid icke hålla uppe kurserna allenast på nyemissionerna, utan på grund av de falska uppgifterna steg ju även kurserna på aktier och debentures av äldre emissioner. Om nu någon på grund av de oriktiga uppgifterna köpte aktier eller debentures av äldre emission av annan säljare än Ivar Kreuger eller Kreuger & Toll, skall då Kreuger anses hava begått bedrägeribrott mot en dylik köpare? Ivar Kreuger måste hava förstått, att en mängd dylika fall skulle inträffa. Han har sålunda endast haft dolus indirectus i förhållande till dessa köpare. Han vet alltså, att en mängd personer skola förledas till dylika förlustbringande köp, men något direkt intresse av dessa köp har han ej haft, då han ej gjort någon vinst på dessa affärer. Frågan blir då, om dolus indirectus är tillräckligt vid bedrägeribrott.
    Det synes mig ganska naturligt att anse, att bedrägeri föreligger även mot de personer, som förletts att köpa av äldre emissioner. Vid konkursbedrägeri lärer, såsom ovan angivits, praxis icke fordra dolus directus, och då synes en sådan fordran icke heller böra uppställas vid bedrägeri enligt 22 kap. 1 § strafflagen. Man kan häremot invända, att brottet blir mycket utvidgat, om man medtager fall av dolus indirectus. Även om man

 

332 ERIK BERGENDAL.fordrar dolus directus, torde emellertid ett mycket stort antal personer kunna uppträda och fordra skadestånd. Jag vill här upptaga till behandling frågan huru det enligt de olika åsikterna ställer sig i skadeståndshänseende för köpare av aktier och debentures.
    Först vilja vi då se, hur saken ställer sig, om man anser dolus directus erforderlig. Vi antaga då, att en person köpt nyemitterade debentures direkt av Kreuger & Toll eller Ivar Kreuger. Hade han kvar aktierna, då kraschen kom, kunde han uppträda såsom målsägande samt yrka ansvar och skadestånd. Vid universalsuccession är ju saken också klar. Om köparen dött före kraschen, kan hans sterbhus yrka skadestånd men hur ställer sig saken vid singularsuccession, om alltså köparen före kraschen sålt sina aktier utan förlust till ny köpare? Föreligger då något bedrägeribrott, och vem har rätt att fordra skadestånd? Om man anser dolus directus erforderlig vid bedrägeri, skulle man möjligen komma till det resultatet, att intet bedrägeri föreligger. Av det senare köpet har Ivar Kreuger icke haft något intresse och den förste köparen har ej lidit någon förlust.
    Till belysande av denna fråga vill jag taga ett annat exempel. En person A säljer svikligen en häst, som är behäftad med fel, till B. Innan felet upptäckes, säljer B utan förlust (eller med vinst) hästen i befintligt skick till C. Först därefter upptäckes felet, men C kan ej tala å felet, då han vid undersökning bort märka detsamma och B ej förfarit svikligen. I detta fall synes ett bedrägeribrott vara begånget mot B. Denne har fått en sak, som på grund av felet ej hade det värde, som B antagit. Att efter brottets begående B fått förlusten täckt av annan person, hindrar ej att ett brott blivit begånget mot B. Den omständigheten, att den, från vilken förskingring begåtts, får sin förlust täckt av tredje person, omintetgör ju icke förskingringsbrottet. I nyss nämnt fall föreligger ett bedrägeribrott oberoende av om felet upptäckes före eller efter det hästen försäljes av B och oberoende av om B försäljer den med eller utan garanti för fel. Men föreligger ett brott, bör väl C, å vilken förlusten övervältrats, inträda i B:s rätt att fordra skadestånd. Det synes orimligt, att A skulle undgå skadestånd, därför att hästen sålts vidare. Däremot är det B och icke C, som är att anse såsom målsägande och kan yrka ansvar, på samma sätt som, om B avlidit, innan hästen sålts vidare, hans sterbhus ej kunnat yrka ansvar men väl

 

NÅGRA STRAFFRÄTTSLIGA SPÖRSMÅL. 333kunnat fordra skadestånd. Målsäganderätten är ju en personlig rätt.
    Att en skadeståndsrätt kan övergå å en singularsuccessor, torde framgå av Högsta Domstolens utslag i målet mot Torsten Kreuger. En av de personer, som yrkade skadestånd, hade fått Högbroforsobligationer i gåva. Sedan bevisning förebragts, om att givaren vid sitt köp av obligationerna, vilket skett genom kommissionär från Torsten Kreuger eller Ivar Kreuger, påverkats av de oriktiga uppgifterna i Högbroforsens balansräkningar, tillerkändes gåvotagaren skadestånd med det belopp, för vilket givaren inköpt obligationerna. Här har sålunda vid singularsuccession successorn inträtt i överlåtarens rätt till skadestånd. Vad sålunda tillämpats vid gåva, måste tydligen även gälla vid överlåtelse genom köp.
    Därest man fordrar dolus directus vid bedrägeri, synes en innehavare av aktier eller debentures i Kreuger & Toll om han ej själv vid nyemission tecknat desamma eller eljest köpt dem direkt från Kreuger & Toll, eller Ivar Kreuger, böra visa, att den, som tecknade eller inköpte ifrågavarande aktier eller debentures, blivit bedragen genom de oriktiga balansräkningarna. I sådantfall synas åtminstone möjligheter förefinnas för nuvarande innehavaren att få inträda i den förste köparens skadeståndsrätt.
    Om man icke fordrar dolus directus, behöver man ej gå tillbaka till tecknaren eller den förste köparen. Då föreligger väl i allmänhet dolus indirectus i förhållande till den siste köparen (nuvarande innehavaren), vare sig fråga är om aktier och debentures, som utgivits innan oriktiga uppgifter i balansräkningarna förelågo, eller det gäller aktier och debentures av senare emission, vilka gått genom flera händer.
    Därest man fordrar dolus directus vid bedrägeri, torde följden bliva en differentiering i skadeståndshänseende mellan olika köpare av aktier och debentures, och denna differentiering lärer för den rättssökande allmänheten vara ganska svår att fatta. Även om denna synpunkt icke kan tillmätas större betydelse, synes den icke böra lämnas alldeles ur räkningen vid ståndpunktstagandet till nu föreliggande fråga. Denna fråga synes ej ännu vara avgjord av Högsta Domstolen. I målet mot kamreraren Hennig torde justitierådet Guldberg hava accepterat den vidare tolkningen av brottet. Högsta Domstolens motivering blev snävare, men i detta mål fanns inga målsägande, och såsom åklagarens

 

334 ERIK BERGENDAL.talan var lagd, behövde Högsta Domstolens pluralitet möjligen ej taga ståndpunkt i frågan.
    En annan fråga, som uppkommit är, huruvida vid bedrägeribrott direkta åtgärder måste vidtagas för att de falska uppgifterna skola komma spekulanterna tillhanda. Ivar Kreuger lät ju sprida styrelseberättelserna i Kreuger & Toll och gjorde direkt propaganda. Där var bedrägeribrottet klart. I målet mot Torsten Kreuger var däremot ej annat visat, än att balansräkningarna för Högbroforsen insänts till Patent- och registreringsverket. Sedan blevo balansräkningarna utan Torsten Kreugers vidare åtgörande intagna i bl. a. publikationen Svenska Aktiebolag och Enskilda Banker och kommo på så sätt till deras kännedom, som spekulerade på obligationer i Högbroforsen. Att Torsten Kreuger ej vidtagit annan åtgärd än nyss nämnts har emellertid ej hindrat Högsta Domstolen att ådöma honom ansvar för bedrägeri.

 

    Vid handläggningen av förevarande mål ha brister i gällande strafflag framträtt, och det är tydligt, att lagstiftningen ej är anpassad efter den nuvarande ekonomiska utvecklingen. Svårigheten har framförallt visat sig vara att komma till rätta med bestämmelsen om ansvar för falsk bokföring. Det synes vara tydligt, att den intellektuella handlingsförfalskning, som falsk bokföring innebär, bör straffbeläggas oberoende av om förfalskningen samtidigt innefattat konkursbedrägeri. Det har visat sig vara svårt att bevisa, att sådant uppsåt, förelegat, som fordrasför att den falska bokföringen skall betraktas såsom konkursförbrytelse. Straffet bör väl däremot liksom vid andra förfalskningsbrott inträda först då de falska böckerna på något sätt begagnats. Det synes väl också vara lämpligt, att straffet icke göres beroende av om konkurs inträder. Visserligen möter kanske motstånd häremot av den anledning, att det befaras, att konkurrenter skulle göra angivelser om bokföringsbrott för att bliva i tillfälle att erhålla kännedom om affärshemligheter. Redan nu finnas emellertid i aktiebolagslagen vissa stadganden om straff för intellektuella handlingsförfalskningar till exempel i 132 § 6), där det stadgas straff för styrelseledamot, som vid upprättande av balansräkning mot bättre vetande förfar i strid medbestämmelse i 56 §. En angivelse för ett sådant brott skulle väl föranleda undersökning av bolagets böcker, men jag har ej hört

 

NÅGRA STRAFFRÄTTSLIGA SPÖRSMÅL. 335omtalas att sådana angivelser förekommit i syfte att därigenom vinna inblick i en konkurrents affärer.
    Straff för intellektuell handlingsförfalskning synes då böra avse balansräkningar, styrelseberättelser, prospekt för obligationslån och dylika handlingar, vilka kunna användas som medel för ett allmänfarligt bedrägeri. Men även handlingar av annat slag synas böra inbegripas under straffbestämmelsen. I ett mål, som fullföljts till Högsta Domstolen men där ännu ej avgjorts, hade en person, som var direktör för en av Kreugers holländska banker på Kreugers begäran utfärdat ett intyg, att banken hade i förvar franska rentes till ett nominellt belopp av 400 miljoner francs för ett annat Kreugerbolags räkning. Kreuger använde intyget vid en revision företagen av en revisor i ett avde amerikanska Kreugerbolagen. Intygsutfärdaren, som icke vid intygets utfärdande hade några rentes i sitt eller bankensförvar, åtalades för delaktighet i av Kreuger begånget trolöshets och bedrägeribrott. — Hovrätten har dömt intygsgivaren till några månaders fängelse för efterföljande delaktighet i ett av Ivar Kreuger begånget förskingringsbrott. Det visade sig vara synnerligen svårt för åklagaren att förebringa bevisning om att intygsgivaren ägt kännedom om något Ivar Kreugers brott. Redan själva handlingsförfalskningen bör ju i ett dylikt fall vara straffbelagd.
    Vidare synas vid jämförelse mellan de bedrägeribrott enligt 22 kap. 1 § och de konkursbedrägeribrott, som i förevarande mål förelegat, bedrägeribrotten vara de för det ekonomiska livet ojämförligt farligaste. Det farliga är ju att allmänheten förmås att investera miljoner kronor i svindelföretag. Att de investerade medlen sedan användas så att även konkursbedrägeri inträder, synes vara av mindre betydelse. Straffet för allmänfarligt bedrägeri synes därför böra väsentligt skärpas.