NYARE RÖN INOM BLODGRUPPSFORSKNINGEN OCH DERAS TILLÄMPNING PÅRÄTTSSKIPNINGEN.
AV
PROFESSOR ERIK WOLFF.
I denna tidskrift har 1929 lämnats en redogörelse för blodundersökningen som bevismedel i faderskapsfrågor.1 Under de år, som sedan dess förflutit, har utvecklingen på detta område skridit raskt framåt, och då tidskriftens redaktion anmodat mig att komplettera min skildring med en framställning av de nya rönen inom blodgruppsforskningen, har jag med glädje begagnat mig av tillfället att på detta sätt komma i kontakt med intresserade läsare inom juristkretsar.
Det viktigaste framsteg, som de gångna årens forskningar medfört, är kännedomen om ett helt nytt system av blodgruppsegenskaper, M-N-systemet, vid sidan av det förut kända A-B-O-systemet (A-B-noll-systemet) och alldeles oberoende av detta. Redan för åtskilliga år sedan upptäckte grundläggaren av hela blodgruppsvetenskapen LANDSTEINER och hans medarbetare LEVINE, att det förutom de redan kända faktorerna A, B och 0 i de röda blodkropparna hos människan fanns resp. kunde finnas 3 andra faktorer, vilka de betecknade med bokstäverna M, N och P. Det gällde här egenskaper, som kunde påvisas på samma sätt som A och B, alltså även i dessa fall förekomsten i blodkropparnaav vissa substanser eller receptorer, som göra, att blodkropparna sammanbakas av ett på respektive substans verkande agglutinin. Men till skillnad från α- och β-agglutininerna finnas agglutininerna mot M, N och P åtminstone i regel icke i mänskliga sera. Därför hava de nya faktorerna blott kunnat påvisas därigenom att kaniner bilda dylika agglutininer efter upprepade insprutningar av människoblodkroppar, som innehålla receptorn ifråga. Ett serum från en så behandlad kanin agglutinerar direkt alla
slag av människoblodkroppar (det innehåller som man säger artagglutininer mot människoblodkroppar), men efter behandling med mänskliga blodkroppar, som icke innehålla receptorn ifråga, kan man slutligen erhålla ett serum, som är specifikt verksamt mot blodkroppar, som innehålla denna receptor, exempelvis M.
Undersökningar över P ha hittills gjorts endast i Amerika. En starkare utpräglad P-egenskap synes förekomma företrädesvis hos negrer eller personer med inslag av negerras. I motsats mot de övriga blodgruppsegenskaperna tycks man i fråga om P nämligen icke ha den skarpa gränsen mellan positiv och negativ reaktion, utan en jämn övergång från starkt positiva över svagare och endast helt svagt antydda till negativa reaktioner. De svagare reaktionerna äro vanliga även hos personer av den vita rasen. Svårigheterna vid bedömandet av agglutinationsreaktionerna ha gjort, att P ännu blott blivit föga studerad, och ärftlighetsgången beträffande egenskapen P, vilken sannolikt är komplicerad, har ännu icke blivit klarlagd. Vi skola därför i det följande icke mera uppehålla oss vid P-faktorn.
Så mycket större betydelse tillkommer däremot M-N-systemet, särskilt för faderskapsbevisningen, och över egenskaperna M och N föreligga också redan synnerligen omfattande undersökningar från en mängd länder, bland annat även från de skandinaviska länderna.
Vad man känner till om M och N kan i korthet sammanfattas på följande sätt. Varje människas röda blodkroppar innehålla antingen M eller N eller båda dessa receptorer samtidigt, det finnes således ingen som saknar såväl M som N. I fråga om M-N-systemet får man på detta sätt 3 grupper, M, N och MN (någon motsvarighet till 0-gruppen inom A-B-0-systemet finnes däremot icke). Den sannolikaste förklaringen till detta förhållande är, att egenskaperna äro betingade av 2 arvsanlag, och att individer med enbart M ha M-anlaget i dubbel dos (= anlagstypen MM), individer med enbart N likaså N-anlaget i dubbeldos (= anlagstypen NN), medan individer med både M och N ha ett M-anlag och ett N-anlag (= anlagstypen MN). Individer med blodtypen M eller N äro således alltid homozygota, individer med blodtypen MN givetvis heterozygota. Då ett barn måste ärva det ena anlaget för M eller N från modern och det andrafrån fadern, hava ur den angivna hypotesen följande ärftlighets-
regler härletts. Om båda föräldrarna tillhöra gruppen M, så måste alla barnen likaledes tillhöra gruppen M. Om båda föräldrarna tillhöra gruppen N, så måste alla barnen tillhöra gruppen N. Om den ena av föräldrarna tillhör gruppen M och den andra gruppen N, så måste alla barnen tillhöra gruppen MN. Om den ena av föräldrarna tillhör gruppen MN och den andra gruppen M eller N, så måste barnen ha samma blodtyp som endera av föräldrarna. Om båda föräldrarna tillhöra gruppen MN, så kunna barnen hava vilken blodtyp som helst (d. v. s. M, N eller MN).
I en uppsats i denna årgång av denna tidskrift s. 15 ff. hava professorerna FORSSMAN och SJÖVALL upptagit till diskussion frågan, huruvida forskningsresultaten beträffande M-N-systemet äro tillräckligt efterprövade och baserade på ett kvantitativt tillräckligt erfarenhetsmaterial, för att man skall vara berätigad att tillmäta dem samma juridiska betydelse som undersökningarna i fråga om A-B-0-systemet, och de komma därvid till den slutsatsen, att tidpunkten snart bör vara inne att upptaga till omprövning frågan, om icke M-N-systemet bör i bevisvärde jämställas med A-B-O-systemet.
Till motivering för mitt eget ståndpunktstagande i denna fråga må det vara mig tillåtet att inför denna tidskrifts läsekrets framlägga en kort sammanfattning av det vetenskapliga bevismaterialet för de ovan angivna ärftlighetsreglerna.
Bevisen kunna uppdelas i 3 grupper: 1) undersökningar på mödrar och barn, 2) familjeundersökningar, 3) befolkningsundersökningar.
1) Moder-barn-undersökningar. Om de uppställda ärftlighetsreglerna äro riktiga, kan en mor av typen M aldrig få ett barn av typen N och en mor av typen N aldrig få ett barn av typen M. De hittills föreliggande undersökningarna (december 1933) omfatta tillsammans nära 6,000 mödrar med sammanlagt mer än 7,700 barn (däri inberäknat förf:s eget material: 709 mödrar med 732 barn) utan ett enda undantag från denna regel.
2) Familjeundersökningar. Utöver de i föregående punkt anförda reglerna, vilka givetvis på samma sätt gälla fader och barn, tillkommer här den regeln, att receptorn M resp. N icke kan förekomma hos barnet utan att den finns hos åtminstone endera av föräldrarna, d. v. s. om båda föräldrarna ha typen M eller båda typen N, kan barnet icke ha typen MN.
Vid bedömandet av familjeundersökningarna måste man taga i betraktande, att i ett mycket stort material enstaka undantag äro att förvänta på grund av illegitimitet hos några barn, men man har rätt att fordra, att undantagen i det hela äro fåtaliga och huvudsakligen förekomma i de fall, då undersökningarna avse sådana befolkningsskikt, där man måste räkna med att illegitimitet icke är särdeles sällsynt.
De hittills föreliggande familjeundersökningarna omfatta nära 1,000 familjer med c:a 2,800 barn. »Undantagen» äro helt fåtaliga, och de allra flesta av dem, nämligen icke mindre än 5, komma på den tidigaste undersökningen, vilken utfördes av LANDSTEINER och LEVINE på 64 familjer i New York med 286 barn. I detta material var uppenbarligen illegitimiteten ganska utbredd, vilket bäst framgår därav, att även 4 »undantag» i fråga om A-B-0-systemet förefunnos. (Dessutom måste man kanske räkna med möjligheten att vid denna tidpunkt på grund av försvaga sera eller dylikt någon felbestämning kan ha förekommit.)
En klarare bild av den faktiska lagbundenheten ger en tabell över en stor del av de inom Europa gjorda familjeundersökningarna, vilken jag lånat ur ett arbete av BLAUROCK. Den omfattar 559 familjer med 1,251 barn.
Tab. 1.
föräldrakombinationer | antal undersökta föräldrapar | antal undersökta barn | barn m | barn n | barn MN |
---|
m x m | 48 | 95 | 95 | 0 | 0 |
---|
n x n | 28 | 56 | 0 | 56 | 0 |
---|
m x n | 59 | 134 | 0 | 1 | 133 |
---|
mn x mn | 170 | 381 | 92 | 82 | 207 |
---|
mn x m | 146 | 323 | 161 | 0 | 162 |
---|
mn x n | 108 | 262 | 0 | 139 | 123 |
---|
summa | 559 | 1,251 | 348 | 278 | 625 |
---|
Såsom framgår av denna tabell, finnes på hela detta material endast ett enda »undantag», vilket givetvis lätt kan förklaras genom illegitimitet. Hela det nyare europeiska materialet, på vilket veterligen endast detta enda »undantag» finnes, uppgår till c:a 760 familjer med c:a 1,850 barn. Härtill kommer WIENER
och VAISBERGS material från Brooklyn, U. S. A., vilket omfattar 131 familjer med 642 barn. På detta material finnas 2 »undantag» i fråga om M-N-systemet, men även 1 »undantag» i fråga om A-B-0-systemet.
Men icke blott genom frånvaron av »otillåtna» kombinationer kan ett sådant familjematerial vara bevisande för de uppställda ärftlighetsreglernas riktighet. Även den procentiska fördelningen av barnen i sådana äktenskap, där barnen kunna ha olika blodgrupp, kan tjäna som bevismaterial.
I familjer, där båda föräldrarna tillhöra gruppen MN, böra 50 % av barnen likaledes tillhöra gruppen MN, 25 % gruppen M och 25 % gruppen N. I den citerade sammanställningen (jfr tab. 1.) finnas 381 barn, vilkas båda föräldrar tillhöra gruppen MN; av barnen tillhöra 207 (=54.3 %) gruppen MN, 92 (= 24.1 %) gruppen M och 82 (= 21.5 %) gruppen N.
I familjer, där endera av föräldrarna tillhör gruppen M och den andra gruppen MN, bör hälften av barnen tillhöra gruppen M och den andra hälften gruppen MN. I BLAUROCKS sammanställning finnas 323 barn med den nämnda föräldrakombinationen; av dessa tillhöra 161 gruppen M och 162 gruppen MN, alltså jämt hälften av vartdera slaget.
På samma vis bör, när den ena av föräldrarna tillhör gruppen N och den andra gruppen MN, hälften av barnen tillhöra gruppen N och den andra gruppen MN. I den anförda sammanställningen finnas 262 barn med denna föräldrakombination. Av barnen tillhörde 139 (= 53 %) gruppen N och 123 (= 47 %) gruppen MN.
Överensstämmelsen mellan den teoretiskt beräknade och den faktiskt iakttagna fördelningen av barnen på de olika grupperna inom M-N-syrstemet måste med hänsyn till det — från statistisk synpunkt — tämligen ringa materialet anses utomordentligt god, vilket lämnar ett synnerligen kraftigt stöd för riktigheten av de anförda ärftlighetsreglerna.
3) Ett ytterligare stöd erhålla dessa genom befolkningsstatistiska undersökningar, vilka hittills omfatta minst 30,000 personer.
Om den uppställda ärftlighetsteorien är riktig, måste summan av kvadratrötterna ur de tal, som ange M- och N-gruppernas procentiska andelar av befolkningen, vara = 1. Detta är detsamma som att summan av genfrekvensen för M (= m) och för N (= n)
är = 1. En granskning av de i olika länder funna värdena ger också vid handen, att denna fordran är mycket väl uppfylld.
I förf:s eget material (1,200 vuxna) erhåller man exempelvis följande siffror: M = 36.08 %, N = 16.92 %, MN = 47.00 %; (m = √0.3608, n = √0.1692); m + n = 1.012.
Jämfört med det bevismaterial, som förelåg beträffande de »klassiska» blodgrupperna, då Högsta Domstolen för några år sedan tillerkände blodgruppsundersökningarna avgörande betydelse, är materialet beträffande M-N-systemet visserligen kvantitativt mindre omfattande, men i beviskraft är det minst likställt därmed, ja snarast till och med överlägset. M-N-undersökningarna ge nämligen väsentligt bättre kontrollmöjligheter, särskilt gäller detta moder-barn-undersökningarna, där den totala frånvaron av konträr homozygoti (kombinationen moder M—barn N eller moder N—barn M) i samtliga undersökningar ger teorien ett utomordentligt starkt stöd.
Jag anser det därför fullt berättigat att redan nu giva utlåtandena i fråga om M-N-uteslutningar samma kategoriska formulering som i fråga om de klassiska uteslutningarna. Danska Retslægeraadet har, såsom också omnämnts i professorerna Forssmans och Sjövalls uppsats, i ett utlåtande av d. 25 nov. 1933 ställt sig på samma ståndpunkt. Retslægeraadet förklarar nämligen, »at det videnskabelige Bedømmelsesmateriale for M-N-Systemet nu er saa omfangsrigt og velunderbygget, at et Faderskab, der er uforenligt med M-N-Systemet, maa antages at kunne udelukkes med den Vished, som en biologisk Undersøgelsesmetode kan rumme, svarende til, hvad der er Tilfældet med det saakaldte A-B-0 System». Att döma av ett flertal utslag i maj och juni 1934 synes Högsta Domstolen numera hava godtagit denna uppfattning.
Då M-N-undersökningarna emellertid äro tekniskt svårare, är det en självklar förutsättning, att undersökningarna måste utföras av en med metodiken fullt förtrogen undersökare och med iakttagande av alla erforderliga kontroller.
Genom undersökning även av M-N-systemet fördubblas utsikterna att utesluta en med orätt utpekad mans faderskap. Härnedan återges det ganska enkla schemat för M-N-uteslutningar (tab. 2). Medan uteslutnings-chanserna med enbart A-B-0-systemet voro ungefär 15 %, bli de nu ungefär 30 %.
Tab. 2.
moder | barn | som fader kan uteslutas | moder | barn | som fader kan uteslutas |
---|
M | M | N | MN | N | M |
M | MN | M | N | MN | N |
MN | M | N | N | N | M |
MN | MN | — | | | |
Även i fråga om A-B-O-systemet ha under de gångna åren viktiga framsteg gjorts. Först och främst har den Bernsteinskateorien genom alla nyare undersökningar erhållit så kraftigt stöd, att den numera allmänt erkännes som bevisad. Man har alltså helt frångått den äldre v. Dungern-Hirszfeldska uppfattningen om två av varandra oberoende genpar och anslutit sig till teorien om multipla allelomorfa gener, A, B och R (eller 0), av vilka varje individ endast har 2, den ena ärvd från modern och den andra från fadern, lokaliserade på motsvarande ställen i ett kromosompar. Huvudsakliga beviset för riktigheten av Bernsteins teori är frånvaron av moder-barn kombinationen AB ←→ 0 (d. v. s. AB-mor med 0-barn eller omvänt).1
Såsom läsaren måhända erinrar sig, blir skillnaden mellan den äldre teorien och den numera erkända BERNSTEINSKA teorien praktiskt betydelsefull i de fall, då endera av föräldrarna tillhör gruppen AB.
För faderskapsbevisningen följer härav, att en person av gruppen AB alltid kan uteslutas som fader till ett barn av gruppen 0och att en person av gruppen 0 alltid kan uteslutas som fader till ett barn av gruppen AB (även om modern tillhör gruppen AB). Uteslutningar av denna typ kallas i det följande »Bernstein-uteslutningar», medan de uteslutningar, som äro gemensamma för den Bernsteinska och den äldre teorien benämnas »klassiska».
Ett ytterligare framsteg inom blodgruppsforskningen består i att man lyckats uppdela A-gruppen (och likaså AB-gruppen) alltefter A-receptorns beskaffenhet i 2 s. k. undergrupper. Redan i v. DUNGERN och HIRSZFELDS arbete finnas de första antydningarna om en uppdelning av A-gruppen, och några amerikan-
ska forskare gjorde också tidigt vissa iakttagelser, som stå i samband härmed. Mera ingående undersökningar gjordes sedermera av LANDSTEINER samt framför allt av THOMSEN och hans skola (FRIEDENREICH m. fl.). Genom dessa undersökningar har det blivit ådagalagt, att A-receptorn kan vara av två slag, »stark» eller »svag». Då skillnaden emellertid icke synes vara enbart kvantitativ utan även kvalitativ, använder man i stället beteckningarna A1 (för den starkare) och A2 (för den svagare). Den mest framträdande skillnaden är att blodkroppar, som innehålla A1, agglutineras kraftigare och binda mer α-agglutinin än blodkroppar, som innehålla A2. Att skillnaden icke är enbart kvantitativ, visas bl. a. därav, att blodkroppar, som innehålla A2, agglutineras av vissa djursera, som icke verka på A1-blodkroppar. Med den numera använda förbättrade tekniken är det nästan undantagslöst möjligt att avgöra, om en person av A-gruppen tillhör typen A1 eller A2.
Att det här är fråga om ärftligt betingade olikheter, kan nu anses till fullo bevisat. Enligt den först av THOMSEN uppställda förklaringen antager man, att det finns 2 olika gener, likaledes betecknade med A1 och A2, och den BERNSTEINSKA teorien om 3 allelomorfa gener, A, B och R (eller 0) måste då kompletteras därhän, att det i stället finnes 4 allelomorfa gener: A1, A2, B och R, av vilka såväl A1 som A2 och B äro dominanta gentemot R, varjämte A1 även dominerar över A2. Denna ärftlighetsteori kallas fyrgensteorien.
En individ av 0-gruppen har enligt denna teori alltid anlagstypen R-R, en individ av gruppen A1 har en av följande 3 anlagstyper: A1-A1, A1-R eller A1-A2; en individ av gruppen A2 har antingen anlagstypen A2-A2 eller A2-R; en individ av B-gruppen har anlagstypen B-B eller B-R; en individ av A1B-gruppen har alltid anlagstypen A1-B, likaså en individ av A2B-gruppen alltid anlagstypen A2-B.
Härav följer bl. a. att en A1-individ kan ha ett latent anlag för A2 och alltså lämna en A2-gen i arv åt sin avkomma, medan däremot en A2-individ icke kan lämna någon A1-gen i arv åt sin avkomma. En person tillhörande gruppen A2 kan därför aldrig få ett barn av A1B-gruppen. (Ett A1B-barn måste nämligen ha ärvt A1 från den ena av föräldrarna och B från den andra.) Omvänt kan en person av A1B-gruppen aldrig få ett barn tillhörande
gruppen A2. (Barnet måste nämligen från den av föräldrarna, som är A1B, antingen ärva A1, som dominerar över A2, eller B.)
Det av THOMSEN samt FRIEDENREICH och ZACHO framlagda familjematerialet lämnar ett mycket starkt stöd för riktigheten av den här angivna ärftlighetsgången. Något undantag från reglerna finnes icke i detta material. Även andra undersökningar bl. a. av förf. (tillsammans med B. JONSSON), samt av WIENER och ROTHBERG i U. S. A. synas på det hela taget bekräfta teorien. Emellertid torde man böra avvakta undersökningar av ett större antal familjer, innan man kan anse ärftlighetsgången definitivt fastslagen (endast omkring 200 familjer ha hittills undersökts, och i de amerikanska forskarnas undersökningar ha ett par undantag anträffats, vilka dock kunna bero på illegitimitet, då även undantag i fråga om de »klassiska» blodgrupperna samt M och N finnas i dessa familjer).
Det torde i alla händelser redan nu vara berättigat att, om ock med en viss försiktighet, begagna sig även av A1A2-undersökningar för uteslutning av faderskap. Själv har jag i dylika fall använt formuleringen, att undersökningsresultatet med mycket stor sannolikhet talar emot att N.N. skulle vara fader till barnet.
I en tabell här nedan sammanställas alla de fall, där enligt fyrgensteorien en uteslutning av faderskap kan komma i fråga.
Tab. 3.
MODER | BARN | SOM FADER KAN UTESLUTAS | MODER | BARN | SOM FADER KAN UTESLUTAS |
---|
0 | 0 | A1B, A2B | B | 0 | A1B, A2B |
0 | A1 | 0, A2, B, A2B | B | A1 | 0, A2, B, A2B |
0 | A2 | 0, B, A1B | B | A2 | 0, B, A1B |
0 | B | 0, A1, A2 | B | B | — |
A1 | 0 | A1B, A2B | B | A1B | 0, A2, B, A2B |
A1 | A1 | — | B | A2B | 0, B, A1B |
A1 | A2 | A1B | A1B | A1 | — |
A1 | B | 0, A1, A2 | A1B | B | — |
A1 | A1B | 0, A1, A2 | A1B | A1B | 0, A2 |
A1 | A2B | 0, A1, A2 | A1B | A2B | 0, B, A1B |
A2 | 0 | A1B, A2B | A2B | A1 | 0, A2, B, A2B |
A2 | A1 | 0, A2, B, A2B | A2B | A2 | A1B |
A2 | A2 | A1B | A2B | B | — |
A2 | B | 0, A1, A2 | A2B | A1B | 0, A2, B, A2B |
A2 | A2B | 0, A1, A2 | A2B | A2B | 0 |
Genom medräknandet av A1A2-uteslutningarna ökas uteslutnings-chanserna med c:a 3 % (alltså i runt tal från 30 till 33 %).
Beträffande faderskapsbevisningen genom blodgruppsundersökning gäller det fortfarande, att man endast kan komma till en negativ bevisning, alltså ett uteslutande av en persons faderskap. Man kan däremot aldrig genom en dylik undersökning få ett positivt bevis för en bestämd persons faderskap. I en del fall kan man dock komma till en viss grad av sannolikhet i positiv riktning. Om barnamodern exempelvis tillhör gruppen 0 och inom M-N-systemet gruppen M och barnet tillhör gruppen B samt inom M-N-systemet gruppen MN, så måste barnet hava ärvt anlaget såväl för B-receptorn som för N-receptorn från fadern. Endast en man, som har båda dessa anlag, kan alltså varafar till barnet. Om nu den utpekade fadern har såväl B- som N-receptor, så talar detta, rent statistiskt sett, med ganska stor sannolikhet för att han verkligen är barnets fader, då nämligen (hos svensk befolkning) samtidig förekomst av B- och N-receptor endast föreligger i knappt 10 % av fallen. Det vill med andra ord säga, att om kvinnan på måfå skulle utpeka en man som barnafader, har hon endast 10 % sannolikhet att träffa på en man med den erforderliga blodgruppskombinationen.
Ett annat exempel: Modern B och N, barnet A1 och MN, fadern måste ha anlag för såväl A1-receptor som M-receptor. Sannolikheten för att en person skall ha denna kombination är (hos svensk befolkning) c:a 34 %. Om den utpekade fadern har den»rätta» kombinationen, så föreligger alltså även i detta fall ett visst, om ock väsentligt svagare statistiskt stöd för antagandet, att han skulle vara far till barnet.
En dylik statistisk sannolikhet kan naturligtvis endast i samband med andra omständigheter få ett begränsat indicievärde. I den mån som nya egenskaper med säkert fastställd ärftlighetsgång bliva kända, förbättras naturligtvis utsikterna att nå fram till en, om ock blott sannolikhetsbevisning i positiv riktning, på samma gång som chanserna för en uteslutningsbevisning ökas.
Det torde därför vara av intresse att här i korthet omnämna, att under de senare åren även ett antal nya egenskaper, som stå i samband med blodgrupperna, påvisats. Ehuru dessa ännu icke äro så noggrant utforskade, att de redan nu kunna tillmätas rättsmedicinsk betydelse, hava dock vissa av dem visats vara ärftliga egenskaper.
Bäst studerad är hittills den s. k. »utsöndringsfaktorn». Beträffande A-B-O-systemet är det känt, att gruppegenskaperna finnas icke endast i blodet utan även i organen, och gruppegenskaperna kunna i vissa fall påvisas i sekreten (t. ex. saliv, magsaft, urin). Av SCHIFFS och SASAKIS undersökningar framgår, att egenskapen att utsöndra blodgruppssubstans med saliven är ärftligt betingad. Somliga personer äro »utsöndrare», andra »icke-utsöndrare»; arvsanlaget för »utsöndring» synes vara dominant, anlaget för »icke-utsöndring» recessivt.
Genom uppdelningen av A- och AB-grupperna i A1 och A2 resp. A1B och A2B fick man i stället för de 4 ursprungliga grupperna 6 blodgrupper. Då vardera av dessa kombineras med endera av grupperna M, N och MN, får man redan härigenom 18 blodgruppskombinationer. Medräknas även P-faktorn och »utsöndringsfaktorn», stiger antalet kombinationer till 72. Man har alltså kommit ett gott stycke på vägen fram till en verkligt individuell bloddiagnos.
Som en sammanfattning av min ståndpunkt beträffande de vetenskapliga resultaten av blodgruppsforskningarna skulle jag vilja framhålla, att dessa berättiga till en kategorisk formulering i fråga om: 1) de »klassiska» uteslutningarna, 2) de s. k. Bernstein-uteslutningarna och 3) M-N-uteslutningarna, men att de ifråga om uteslutningar, som grunda sig på uppdelningen av A och AB-grupperna i A1 och A2 resp. A1B och A2B, tillsvidare endast berättiga till slutsatsen, att vederbörandes faderskap är i hög grad osannolikt.
Avsikten med denna artikel har varit att framlägga den nyare blodgruppsforskningens resultat, men icke att ingå på frågan, i vad mån biologiska undersökningar över huvud taget kunna tillmätas absolut beviskraft. Min uppfattning i denna fråga harjag redan deklarerat i min uppsats i denna tidskrift 1929. Men då professorerna FORSSMAN och SJÖVALL i sin förut omnämnda artikel förorda, att blodundersökningarna endast skola tillmätas indicievärde, kan jag icke underlåta att ytterligare något beröra denna fråga.
Blodgruppsundersökningarna lämna i de fall, där en kategorisk formulering ovan angivits som berättigad, en så hög grad av visshet, som man kan uppnå medelst naturvetenskapliga undersökningar, och således icke blott en mycket större visshet än som kan ernås genom indicier i vanlig mening utan jämväl en
mycket större visshet än vittnesbevisning kan ge. Det synes mig därför icke försvarligt att jämställa bevisvärdet av blodgruppsundersökningarna med indiciebevisning i allmänhet. (Möjligen skulle deras bevisvärde kunna jämföras med den betydelse, som fingeravtryck tillmätas i brottmål.)
Å andra sidan är det givet, att blodundersökningarna bygga och måste bygga på erfarenhetsrön, och de kunna därför icke göra anspråk på att leda till absolut visshet. Det vore därför oriktigt att binda domstolarnas fria prövningsrätt genom en uttrycklig bestämmelse, att blodundersökningens resultat ensamt för sig under alla förhållanden måste vara avgörande. Men i stort sett måste blodundersökningen bliva utslagsgivande, där icke utomordentligt starka skäl tala för motsatsen.
I de 2 av professorerna Forssman och Sjövall omtalade fallen (varav det ena citerat efter SCHÖTT, Sv. Läkartidn. 1933) synas sådana skäl icke föreligga, då i intetdera fallet något annat åberopats mot blodundersökningens resultat, än att barnamodern bestämt förnekar att ha haft samlag med annan person än den uppgivne fadern under konceptionstiden. Det vore väl dock att sätta allt för stor tilltro till dessa mödrars sanningskärlek, om man skulle giva deras uppgifter vitsord gentemot den vetenskapliga forskningens resultat.
På det av professorerna Forssman och Sjövall framkastade rent juridiska spörsmålet om en eventuell lagändring därhän, att en person skall kunna fritagas från faderskap, om det är uppenbart eller i hög grad sannolikt, att han icke kan vara far till barnet, har jag icke anledning att närmare ingå. Jag vill endast framhålla, att en dylik lagändring skulle medföra en radikal omläggning av det processuella förfarandet i barnuppfostringsmål, då konsekvensen måste bli, att svaranden finge rätt att bevisa, att barnamodern under konceptionstiden haft samlag även med andra män.