FINSK JURIDISK LITTERATUR 1932—1933.

 

    I de flesta av de föregående litteraturöversikterna har jag varit föranledd att konstatera, att produktionen varit något ensidig i det dess tyngdpunkt än legat på den offentliga, än åter på den privata rättens gebit. En dylik ensidighet kan icke denna gång förmärkas, utan synes produktionen under åren 1932 och 1933 rätt jämnt fördela sig på de båda gebiten.
    Av arbeten på rättshistoriens gebit bör främst omnämnas den ståtliga, i trenne band utkomna, 1658 sidor omfattande festskriften »Suomen maanmittauksen historia 1633—1933» (Det finska lantmäteriets historia 1633—1933), som i anledning av lantmäteriväsendets trehundra års jubileum utgivits. Arbetets redigering har ombesörjts av en av lantmäteristyrelsen, finska historiska samfundet och Finlands lantmäteriförening tillsatt gemensam redaktionskommitté under ordförandeskap av lantmäteristyrelsens förre mångårige generaldirektör, numera jurisprofessor KYÖSTI HAATAJA. Fackmän representerande olika vetenskapsgrenar och olika perioder giva i arbetet en i allmänhet översiktlig, i vissa fall till och med mycket ingående framställning över lantmäteriverksamhetens i Finland skiftande öden, det kulturarbete lantmäterikåren utfört samt i övrigt lantmäteriverksamhetens och lantmäterikårens ställning i det finska samhället. Avhandlingarna och uppsatserna grunda sig till icke oväsentlig del på förut otryckt arkivmaterial. Bidrag till festskriften ha lämnats av icke mindre än 13 medarbetare. Självfallet kunna i detta sammanhang endast de viktigaste av dessa, och närmast de som behandla rättsliga spörsmål, omnämnas.
    Professor K. R. MELANDER har till behandling upptagit frågan om de äldsta jordskiftena. Baserande sin undersökning på ett omfattande arkivmaterial, i främsta hand äldre otryckta domböcker meddelar han värdefulla upplysningar om jordägandeförhållandena i Finland under tiden för hammar- och tegskiftet.
    Doktor SAKARI KUUSI har i tvenne skilda uppsatser behandlat storskiftena i Finland under den svenska tiden och den till densamma sig hänförande lagstiftningen. I den första uppsatsen redogöres för de nya strömningarna på lantbruksekonomins område, samt lantmäteriväsendets ställning i Finland under åren 1725—1756, i den senare avhandlingen för storskiftena under åren 1757—1809. Av den innehållsrika framställningen synes särskilt böra framhållas redogörelsen för 1757 års storskiftesförordnings tillkomst, 1755 års storskifteslagstiftnings uppkomst, tillkomsten av de förordningar, som reglera överloppsjor-

 

FINSK JURIDISK LITTERATUR 1932 —1933. 349dens avskiljande, lantmäteridirektören Wetterstedts verksamhet vid ordnandet av de finska lantmäteriförhållandena samt storskiftens utsträckning till Savolax, Karelen och de nordliga s. k. rotekontraktsocknarna.
    Kammarrådet WALTER NOHRSTRÖM har till behandling upptagit frågan om storskiften under den ryska tiden och om reglering av storskiftena. Särskilt synes böra uppmärksammas framställningen om uppkomsten av 1848 års lantmäterireglemente, om storskiftenas utsträckning till rikets nordligaste delar, om behandlingen av donationsjordsfrågan i Viborgs län samt om tillkomsten av 1916 års skifteslagstiftning.
    Om lantmäteriförvaltningens gestaltning under den ryska tiden har docenten, fil. doktorn K. V. RAUHALA författat en avhandling om 207 sidor. Överingenjören JOHANNES HARVIO har belyst frågan om jordstyckningen och den härtill hörande lagstiftningens utveckling.
    Av stort intresse är professor KYÖSTI HAATAJAS framställning om lantmäteriverksamheten i Finland under självständighetstiden samt om den ingripande och omfattande agrarpolitiska och organisatoriska verksamhet, som under denna tid påbörjades och utfördes. Även böra omnämnas lantmäteristyrelsens nuvarande generaldirektör VÄINÖ AHLAS framställning om rättegångsförfarandet vid jordskiften samt fil. doktor ERKKI OSMONSALOS uppsats om rikets gränsregleringar och lantmäteriets andel i desamma.
    Såsom synnerligen förtjänstfull har från fackmannahåll betecknats den 280 sidor omfattande, av överingenjören ALFRED GUSTAFSSON författade avhandlingen om den finska kartläggningsverksamhetens uppkomst och utveckling, till vilken framställning även anslutes en redogörelse för lantmäteriförvaltningens öden under tiden förrän storskiften begynte verkställas och då lantmäterimyndigheternas verksamhet så gott som uteslutande bestod i kartläggningsarbeten.
    På tal om rättshistoriska arbeten synes även böra omnämnas en till omfånget liten, men icke desto mindre såväl intressant som värdefull uppsats av docenten, jurisdoktor RAGNAR HEMMER. I Jur. För. Tidskrift för år 1932 har doktor Hemmer under rubriken »Vad förstår Östgötalagen med en gävträl?», till behandling upptagit detta omstridda spörsmål, vilket även tilldragit sig intresse på den grund, att Birger Jarl uppges ha avskaffat gävträldomen. Av de svenska landskapslagarna är Östgötalagen den enda, som meddelar några närmare bestämmelser om gävträldom. Författaren kommer på grund av dessa till slutsatsen att med en gävträl åsyftas en undantagsman (»sytningsman»).
    Av arbeten av allmänrättsligt innehåll bör omnämnas friherre R. A.WREDES »Finlands Rätts- och Samhällsordning, II, andra, omarbetade upplagan». Författaren anger i företalet till arbetet, att skäl ännu icke förelegat att omarbeta även arbetets förra del, även om enligt förf:s mening åtskilligt funnits att rätta, såväl i anledning av en del nya lagar, bland vilka den om rättshandlingar av 13 juni 1929 är den viktigaste, som på grund av rättsvetenskapens framsteg. I nu föreliggande band har likväl införts ett antal rättelser och tillägg till ar-

 

350 LAURI CEDERBERG.betets förra del. Den nu föreliggande delen har väsentligen omarbetats, vilket närmast betingats av det nya lagmaterial, som tillkommit efter det första upplagan utgivits. Mest genomgripande har nygestaltningen varit vad såväl familje- som sakrätten beträffar. Arbetet ger en överskådlig och klar bild av Finlands senaste lagstiftning. Särskilt bör framhållas den utmärkt klara och instruktiva framställningen över den nya finska äktenskapslagstiftningen.
    Bland civilrättsliga arbeten bör främst omnämnas friherre R. A.WREDES framställningar av den finska civilrättens allmänna del och av sakrätten, vilka båda ingå i det stora samlingsverket »Die Zivilgesetze der Gegenwart, Band X. Das Zivilrecht der nordischen Länder, I. Abt.: Finnland und Schweden», den förra i Lieferung 1, den senare i Lieferung 3 a (se SvJT 1934 s. 167). Framställningen övercivilrättens allmänna del indelas i trenne kapitel, av vilka det första behandlar läran om personerna, det andra och tredje läran om saker samt om rättsärenden. Innehållet av framställningen över sakrätten framgår ur rubrikerna på de fyra kapitel, i vilka arbetet indelats, nämligen offentlighetsprincipen i sakrätten, äganderätten, de begränsade sakrätterna, vilka indelas i substansrättigheter och värderättigheter. I vartdera arbetet ingår framställningen belysande lagbilagor. Friherre Wrede grundar framställningen av såväl de allmänna lärorna som sakrätten på av honom förut utgivna, i tidigare litteraturöversikter omnämnda arbeten, främst kommentaren till lagen om rättshandlingar på förmögenhetsrättens område samt till arbetet Grunddragen av sakrätten. Innehållet förefaller fördenskull för en finsk jurist välbekant. Framställningen är koncis och klar samt, såsom arbetets art kräver, mycket kortfattad, ställvis förefaller den till och med alltför knapphändig. Friherre Wrede har otvivelaktigt gjort den finska rättsvetenskapen och de finska juristerna en stor tjänst genom att åtaga sig utförandet av den krävande uppgiften.
    Motsvarande svenska framställning över civilrättens allmänna del har utarbetats av justitierådet v. SETH och docenten KARLGREN. Det är av stort intresse att jämsides studera framställningarna; jämförelsen bidrager säkerligen till att giva läsaren en fördjupad insikt även i det egna landets rättsföreteelser.
    Till civilrätten hör vidare de av universitetsadjunkten, jurisdoktor A.HERNBERG utgivna monografierna »Lagfartsreformen» och »Adoptionen». Det förra arbetet återger väsentligen innehållet av en föreläsningskurs förf. hållit vid Helsingfors universitet över den, den 28 februari 1930 emanerade nya lagstiftningen angående, bland annat, lagfart och tiden för klander av fastighetsfång. Arbetet indelas i tvenne avdelningar; i den förra behandlas lagfarten, i den senare klander å fastighetsfång. Den senare monografin, »Adoptionen», utgör en ny,omarbetad upplaga av den år 1928 utkomna första upplagan av samma arbete. Omarbetningen har i främsta rummet betingats av de stora förändringar den finska äktenskapslagstiftningen undergått huvudsakligen genom den nya finska äktenskapslagen av den 13 juni 1929. Båda dessa arbeten hava anmälts i denna tidskrift för år 1932, s. 247 och

 

FINSK JURIDISK LITTERATUR 1932 —1933. 351249, det förra av professor C. G. Björling, det senare av justitierådet E. Lind.
    I detta sammanhang synes något närmare böra omnämnas en av docenten, jurisdoktor ERIK AF HÄLLSTRÖM utgiven, i Jur. För. Tidskrift för år 1932 ingående, men icke desto mindre 176 sidor omfattande, intressant uppsats om »Formkravet vid fastighetsöverlåtelse». Det för Finland och Sverige gemensamma formstadgandet i JB 1:2 uppdelar författaren i skriftlighets-, vittnes- och samtidighetskraven. Emedan köpet är ett ömsesidigt förpliktande avtal och formkravet avser att vinna säkerhet icke blott därom, att säljaren överlåtit utan jämväl attköparen förvärvat äganderätten, måste också köparen underteckna köpehandlingen. Efter att hava berört bruket att använda både köpebrev och köpekontrakt fastslår förf. att de båda vittnena skola å köpehandlingen bevittna säljarens och köparens namnunderskrifter. Vittnena anser förf. vara solennitetsvittnen, men inga som helst jävsgrunder kunna tillämpas å dem. Och såväl kontrahenterna som vittnena böra vara samtidigt närvarande; köpslut inter absentes vore omöjligt. För gåva gäller samma formkrav som för köp. — I andra avdelningenav uppsatsen gör förf. gällande, att formkravet är tvingande och skall ex officio beaktas vid sökande av lagfart. Förekommer formfel, bör lagfartsansökan avslås oberoende av om kontrahenterna trots felet godkänna köpet. Ratihabition kan däremot åberopas, när formfelet göres gällande i rättegång. Kommenterande den i Lagfartslagen av år 1930 § 20 givna preklusionsfristen uttalar förf., att talan om köpets ogiltighet till följd av fel kan göras oberoende av vilkendera kontrahenten besitter fastigheten, och att köparen härvid har samma talerätt som säljare. — Tredje avdelningen ägnas frågan om tolkning av överlåtelseurkunden och betydelsen av muntliga biavtal. Förf. anser, att frågan huru förfaras skall vid divergens mellan vilja och förklaring faller utom formkravet och bör avgöras enligt vanliga regler, vilket leder till att avtalade villkor binda kontrahenterna oberoende av om de avsiktligt eller oavsiktligt återgivits oriktigt i eller lämnats helt utanför urkunden. Tredje man i god tro får däremot förlita sig på innehållet i urkunden. — Ett stort antal rättsfall från Finland och Sverige bli föremål för en rätt ingående analys.
    Handelsrätten representeras i första hand av en av vice häradshövdingen, numera jurisdoktorn PAAVO ANT-VUORINEN för vinnande av jurisdoktorsgrad utgiven avhandling »Toiminimi Suomen oikeuden mukaan I» (Firma enligt finsk rätt I) med en i svensk översättning så lydande underrubrik: »Firmas begrepp, bildande och överlåtelse av firma samt den subjektiva firmarätten». Arbetet utgör första delen av ett verk, som enligt vad förf. uppgivit vara sin avsikt, skall omfatta firmarätten i sin helhet, alltså närmast även framställningen av firmas rättsliga skydd. I den hittills utkomna första delen redogöres, efter en kort överblick på de immateriella rättigheterna, först för de olika namnrättsliga teorierna samt, med den finska rätten såsom utgångspunkt, för den subjektiva namnrättens teoretiska konstruktion. Sedan följer i skilda kapitel en redogörelse för firmas begrepp, dess

 

352 LAURI CEDERBERG.historik och de tre viktigaste firmasystem (det tyska, franska och engelska). Ett kapitel har vidare ägnats åt firmasubjektet, ett åt bildandet av firma, ett åt frågan om firmas enhet samt ett åt överlåtelse av firma. Sista kapitlet handlar om den subjektiva firmarättens konstruktion. Förf. har framhållit flera nya synpunkter i frågorna om bildande och överlåtelse av firma samt firmas enhet. Tyngdpunkten i arbetet är en framställning av skillnaden mellan namnets och firmans rättsliga natur samt de härav härflytande olikheterna mellan den subjektiva namnrätten och den subjektiva firmarätten. Den förstnämnda uppfattas av förf. såsom en jus sui generis, medan den subjektiva firmarätten, vid vars teoretiska konstruktion enligt förf:s mening avseende i första rummet bör fästas vid den olika rätt att bestämma över firman, som enligt finsk rätt tillkommer firmasubjekt av skild struktur, för alla firmasubjekts vidkommande ej kan och, för undvikande av felaktiga slutsatser, ej heller bör enhetligt konstrueras. En mera ingående värdesättning av arbetet gives lämpligast då den bebådade senare delen utkommit och möjlighet sålunda föreligger att pröva, huruvida den konstruktion av firmarätten förf. givit kan anses för hållbar.
    Enligt den i Finland vedertagna rättsystematiken bör till handelsrätten även hänföras den av f. d. förvaltningsrådet F. GRÖNVALL utgivna kommentaren till de nya finska växel- och checklagarna av den 14 juli 1932 (jfr ang. ett motsvarande arbete av Grönvall om de nya svenska växel- och checklagarna SvJT 1933 s. 49). Arbetet sönderfaller i två underavdelningar, växelrätten och checkrätten. Efter en kortorienterande översikt av den nya lagstiftningen beträffande såväl växel som checkrätten lämnar förf. i arbetets två första avdelningar en klar, koncis och översiktlig systematisk översikt över växel- och checkrätten. En tredje avdelning upptager lagtexterna, försedda med hänvisningar till den systematiska översikten samt kortare förklaringar. Arbetet lämpar sig väl icke allenast för undervisningsändamål; det utgör även en god handledning för practici.
    Den av prof. J. N. LANG år 1890 utgivna framställningen av Finlands sjörätt utkom i en andra upplaga år 1915 ombesörjd av professor R. ERICH och sjöfartsrådet A. W. LINDBERG. Då även denna upplaga utgått och den finska sjörätten undergått förändringar av väsentlig art genom den nya lagstiftningen på området — man erinre sig endast den nya sjömanslagen av den 8 mars 1924 samt lagen om sjömans arbetstid av den 26 april 1924, lagen om fartygsregister av den 29 juli 1927 samt lagarna om skada genom fartygs sammanstötning och om bärgarlön av den 17 februari 1923 samt om redares ansvarighet och om sjöpanträtt av den 20 februari 1931 — har en grundlig omarbetning av den finska sjörätten varit av behovet påkallad. Då avsevärda delar av den gamla sjörätten likväl fortfarande äro gällande har arbetet utförts så, att framställningen av den ännu gällande rätten i professor Langs arbete lämnats oförändrad, medan nödig befunnen omarbetning och erforderliga tillägg inarbetats av sjöfartsrådet LINDBERG och hovrättsassessorn R. BECKMAN. Arbetet har mellan ut-

 

FINSK JURIDISK LITTERATUR 1932—1933. 353givarna i huvudsak fördelats sålunda, att sjöfartsrådet Lindberg har ombesörjt redigeringen av den offentliga sjörätten eller sjöfartsrätten och hovrättsassessorn Beckman av den privata sjörätten. Omarbetningen av sjöfartsrätten har i stort sett varit fullständig, emedan lagstiftningen på detta område sedan år 1915, då den förra upplagan utkom, helt ändrats. På erforderliga utvidgningar och omarbetningar hava båda författarna nedlagt ett stort, självständigt och mycket värdefullt arbete. Såsom en förtjänst förtjänar särskilt omnämnas, att icke allenast inhemsk judikatur omsorgsfullt beaktas, utan att jämväl hänvisning i nödig omfattning skett till den nordiska rättslitteraturen och judikaturen. Arbetet har av professor Max Pappenheim anmälts i Hanseatische Rechts- und Gerichtszeitung 1933 Abs. A s. 233—234.
    Den i samarbete med representanter från de övriga nordiska rikena utarbetade lagen om försäkringsavtal av den 12 maj 1933 trädde i Finland i kraft från början av detta år. På uppdrag av försäkringsföreningen i Finland har f. d. hovrättspresidenten, jurisdoktor KAARLO IGNATIUS utgivit en kommentar till denna viktiga lag. Presidenten Ignatius har också mycket väl varit rustad för denna uppgift, då han såsom ordförande i den finska försäkringsavtalslagkommittén ingående kommit att taga del i lagens utarbetande. Arbetet, vars titel är »Vakuutussopimuslaki 12 päivältä toukokuuta 1912 selityksineen» (Försäkringsavtalslagen av den 12 maj 1912 med förklaringar) grundar sig, såsom förklarligt är, i väsentlig grad på det finska betänkandet, men har förf. självständigt bearbetat och utökat framställningen främst i syfte att sålunda bättre tillgodose det praktiska livets krav. Särskild uppmärksamhet har förf. ägnat såväl de fall, där lagen avviker från det av kommittén utarbetade förslaget, som jämväl de lagrum, där den finska lagen avviker från de övriga nordiska lagarna. Även prejudikat ha åberopats i den mån dessa kunna anses belysa resp. lagfrågor. Framställningen är klar och översiktlig och utgör en god handledning för såväl studerande som practici.
    Till den ekonomiska rätten hör en av professor KYÖSTI HAATAJA på finska språket utgiven ny upplaga av professor J. N. LANGS bekanta, år 1902 såsom akademisk inbjudningsskrift utgivna arbete, »Om äganderätten till Finlands vatten». Arbetet utkom år 1909 i finsk översättning under rubriken »Omistusoikeudesta Suomen vesiin». Då denna upplaga numera utgått och lagstiftningen på området undergått stora förändringar genom 1916 års lagstiftning om skiftesväsendet samt reformeringen av den finska jordrätten, har förf. utgivit arbetet i ett betydligt förändrat och utvidgat skick. Jämte det att av rättspraxis och ny lagstiftning betingade förändringar i den ursprungliga framställningen vidtagits, har densamma utvidgats med framställningar över de nya svenska och tyska vattenrättslagstiftningarna. Nya äro likaså framställningen om de öden bestämmelserna om laxfångsten i Kemi och i älvar senare haft samt framställningen om delningsgrunden vid skifte av vattenrättsområde. Arbetet giver en klar och instruktiv bild av hithörande rättsfrågor.
    En viktig gren av den ekonomiska rätten nämligen den nya stads-

 

23 — Svensk Juristtidning 1934.

 

354 LAURI CEDERBERG.planelagstiftningen tolkas och behandlas av lagman JOHN UGGLA i hans kommentarer till stadsplanelagen av den 24 april 1931 samt byggnadsstadgan av den 29 januari 1932. Arbetet avser att lämna en överskådlig framställning av denna nya, i det moderna samhällslivets utveckling djupt ingripande lagstiftning. Det är uppdelat i tvenne avdelningar, den ena innefattande en historisk-systematisk framställning av ämnet och den andra upptagande resp. lagtexter jämte förklaringar, tolkning och utredning. Uppgifter angående stadsplanepraxis i Finland och Högsta förvaltningsdomstolens prejudikat hava i anslutning till lagtexten i stor utsträckning intagits, likaså delar av lagberedningens utförliga detaljmotivering och resp. riksdagshandlingar. Emedan de rättsliga, sociala och ekonomiska förutsättningarna för stadsbildningen i Finland och Sverige i stort sett varit likartade har såväl lagstiftningen som lagtolkningen på detta område i Finland kunnat draga nytta av det grundliga utredningsarbete, som i Sverige kommit stadsplanefrågor till del. Svensk förvaltningspraxis på detta område har även i handboken tillgodogjorts genom hänvisningar till ett stort antal i Regeringsrättens årsbok och Holms juridiska arkiv refererade rättsfall samt till uppsatser och utredningar, som ingå i Svenska stadsförbundets tidskrift. Såsom ett allmän omdöme om arbete kan uttalas, att det utmärker sig för grundlighet och ingående sakkunskap. Lagman UGGLA har jämväl i samarbete med stadsdirektören E. H. I. TAMMIO ombesörjt en finskspråkig upplaga av arbetet under rubriken »Asemakaavalaki ja rakennussääntö».
    Även synes i detta sammanhang böra omnämnas en av regeringssekreteraren E. VON BONSDORFF utgiven systematisk framställning angående »Kylätiet» (byavägarna), vari förf. på ett klart och lättfattligtsätt redogör för lagstiftningen om byavägarna, vilken huvudsakligen utgöres av väglagen av den 3 maj 1927 och vägförordningen av den 11. november 1927.
    Av arbeten på förvaltningsrättens område synes främst böra nämnas andra upplagan av professor KARL WILLGRENS arbete Finlands finansrätt. Arbetets första upplaga utkom redan år 1906, men på grund därav, att lagstiftningen på finansrättens område undergått synnerligen stora förändringar sedan år 1906 har även en så fullständig omarbetning av sagda arbete varit påkallad, att den nu utkomna andra upplagan framstår såsom ett i stort sett nytt arbete. Redan i dispositionen av ämnet har den förändringen vidtagits, att arbetet indelats i en allmän och en speciell del. Den förra upptager en framställning av finansrättens allmänna läror, innefattande en redogörelse för den finansiella rättsordningen och därpå grundade rättsförhållanden, finansförvaltningen, beskattningsrätten och finansrättens system. I den speciella delen behandlas åter statens finansrätt, innefattande en framställning om det finansrättsliga rättsförhållandet mellan staten och dess finansmakt underkastade enskilda eller läran om de särskilda pålagor, som utgöras till staten, statens finansiella förmögenhets- och formella finansförvaltning eller läran om statsförmögenhetens förvaltning samt statens budget- och räkenskapsväsen jämte finanskontroll

 

FINSK JURIDISK LITTERATUR 1932 — 1933. 355samt den kommunala och landskapliga finansrätten, varvid en framställning lämnas om rättsförhållandet emellan kommunerna resp. landskapet Åland tillkommande statsbidrag samt om kommunernas och landskapet Ålands finansiella förmögenhets- och formella finansförvaltningsrätt eller läran om kommunal- och landskapsförmögenhetensförvaltning samt det sig därtill hänförande budget-, räkenskaps- och kontrollväsendet. I arbetet, som systematiskt behandlar hela den nu gällande finska finansrätten, gives tillika en belysande överblick främst av den finska finansrättens utveckling. Vid framställningen har även beaktats allmän finansrättslig doktrin. Arbetet är väl i första hand avsett att begagnas såsom lärobok för universitetsstudier, men synes jämväl med fördel kunna användas av dem, som hava att taga befattning med finansrättsliga frågor.
    Docenten TAPIO TARJANNE har i en i »Lakimies» för år 1933 ingående artikel om »Begreppet centralt ämbetsverk i finsk förvaltningrätt» behandlat denna för Finlands — liksom ock för Sveriges — statsförvaltning säregna organisationsform. Finlands Regeringsform av år 1919 och talrika därefter utgivna lagar innehålla viktiga stadganden, i vilka begreppet centralt ämbetsverk använts utan att dess innehåll på något sätt bestämts. Lika litet kan man av den tidigare doktrinen, som vid den systematiska framställningen av förvaltningsorganisationen har, utan att vara bunden av skrivna rättsregler, givit begreppetett i någon mån obestämt, än vidsträcktare än inskränktare innehåll, få svar på frågan, vilka myndigheter som enligt dessa lagar äro att anse såsom centrala ämbetsverk. För att avlägsna denna ovisshet har förf. försökt bestämma begreppets innehåll och med ledning därav fastställa, vilken av våra nuvarande förvaltningsinrättningar äro att anse såsom centrala ämbetsverk.
    Statsrätten representeras av den icke allenast till sin omfattning utan även till sitt innehåll synnerligen betydande serie av publikationer jurisutriusquedoktorn, numera professorn KAARLO KAIRAS arbeten överstatsfördrag, deras ingående, rättsverkan och verkställande utgöra. Efter att i en specialundersökning: »Valtiosopimuksista Venäjän vallanaikana» (Om statsfördrag under ryska tiden), som utkommit i N:oXXXIX av Historiallinen Arkisto (Historiskt Arkiv) och vartill ansluter sig ett referat på tyska, ha belyst frågan från rättshistorisk synpunkt, har förf. i två omfattande monografier ingående behandlat frågan från rättsteoretisk och positivrättslig synpunkt. Det ena av dessa arbeten »Valtiosopimuksista, niiden tekemisestä ja oikeudellisesta vaikutuksesta» (Om statsfördrag, deras ingående och rättsverkan), 315 sidor, belyser spörsmålet från rättsteoretisk, rättssystematisk och folkrättslig synpunkt, varjämte det i ett bihang på 130 sidor innehåller en redogörelse över främmande statsförfattningars bestämmelser och på dem sig grundande praxis. I det andra arbetet »Valtiosopimusten tekemisestä ja voimaansaattamisesta Suomen oikeuden mukaan» (Om ingående och verkställande av statsfördrag enligt finsk rätt), 460 sidor, behandlar förf. ingående frågan enligt finsk rätt. Detta arbete, som utgör en akademisk avhandling för vinnande av juris utriusque licentiat-

 

356 LAURI CEDERBERG.grad, utmärker sig, liksom förf:s övriga arbeten, för sin grundlighet. Förutom att förf. genom sina på mångåriga, trägna studier baserade förarbeten, både rättsteoretiska och historiska, fått en vid blick översitt ämne, har ämnets beskaffenhet gjort det för honom möjligt att förskaffa sig en ingående kännedom om praxis. Då de finska statsfördragen hänföra sig till en relativt kort tidrymd, tiden efter 1918, och då deras antal förty icke är överhövan stort, har det för förf. varit möjligt att genom undersökning av varje fördrag skilt för sig göra sig förtrogen med praxis i dess helhet. Förf:s framställning bär även vittne om att han gjort bruk av detta sällsynta tillfälle. Det är även på praxis han i huvudsak stöder sin uppfattning om den juridiska betydelsen av de författningsstadganden, som beröra ingående och verkställande av statsfördrag. Såsom en konsekvens av sin metod har förf. behandlat sitt ämne utförligt och detaljerat, varför hans arbete delvis hänför sig till förvaltningsrätten. Det erbjuder även en god utgångspunkt för en framtida systematisk juridisk behandling av utrikesförvaltningen. Då arbetet genom sin klara disposition är överskådligt och lätt användbart, är det till nytta även för praktikern. I nära anslutning eller egentligen såsom en komplettering till nämnda arbete har prof. Kaira i tidskriften Defensor Legis för år 1933 publicerat en uppsats »Valtiosopimusten välittömästä oikeudellisesta vaikutuksesta Suomen oikeuden mukaan» (Om den omedelbara rättsverkan av statsfördrag enligt finsk rätt), vari han närmare klargör vissa punkter i sin teori om den rättsliga bundenhet, som för regeringen och iviss utsträckning även för riksdagen utan särskilda verkställighetsåtgärder uppstår omedelbart genom fördrag.
    Den kände forskaren på den finska offentliga rättens område professor R. F. HERMANSON avgav under sin livstid till särskilda myndigheter ett mycket stort antal utlåtanden och betänkanden. Då dessa innehålla värdefulla bidrag till tolkningen av den finska offentliga rätten, tillsatte Statsrådet en kommitté till vars ordförande utsågs f. d.justitiekanslern, jurisdoktor A. F. CHARPENTIER, att pröva vilka avdessa uttalanden borde till tryck befordras. Av det vidlyftiga materialet har kommittén utvalt icke mindre än 43 utlåtanden och betänkanden, som professor Hermanson under olika tider avgivit till regeringen, riksdagens utskott, statskommittéer m. m. Publikationens innehåll är fördelat på två avdelningar, den första omfattande de utlåtanden, som Hermanson avgivit efter det Finland frigjort sig från Ryssland, medan andra avdelningen hänför sig till tiden därförinnan. Kommittén har nämligen med hänsyn till det aktuella intresse samt den omedelbara nytta för lagstiftning och förvaltning uttalandena från vår självständighetstid erbjuda, i publikationen givit dem plats framom de tidigare uttalandena, vilkas offentliggörande i främsta rummet betingats av deras rättshistoriska värde. Utlåtandena hava försetts med rubriker, vilka i korthet angiva den rättsfråga som i utlåtandet behandlats, och i anmärkningar har såvitt möjligt i korthet antytts, vilka omständigheter betingat utlåtandets avgivande. Genom det sålunda utförda arbetet har en viktig del av prof. Hermansons litterära kvar-

 

FINSK JURIDISK LITTERATUR 1932 — 1933. 357låtenskap räddats undan glömskan och synnerligen värdefullt stats- och folkrättsligt material framdragits såväl forskningen som det praktiska statslivet till nytta. Publikationen, som jämväl utgivits på finska språket, framträder i svensk dräkt under rubriken »Robert Hermanson, Utlåtanden och betänkanden. På uppdrag av statsrådet samlade och utgivna av en för ändamålet tillsatt kommitté». Arbetet har anmälts av justitierådet Wedberg i denna tidskrift för år 1933 s. 446 f.
    Straffrätten representeras i första hand av universitetsadjunkten, jurisdoktor BRYNOLF HONKASALOS monografi »XXX» (Kausalitetsfrågan i straffrätten), som är indelad i sex kapitel. I 1 kap. behandlas kausaliteten såsom filosofiskt begrepp, varefter förf. granskat särskilda straffrättsliga kausalitetsteorier, som i kausalsammanhangets begreppsmoment sökt finna ett kriterium för särskiljande av straffrättsligt relevanta förutsättningar från övriga förutsättningar för en viss påföljd. Förf. har särskilt uppmärksammat Thyréns teori, som skärskådats såväl från teoretisk synpunkt som med avseende å sina praktiska konsekvenser. I II kap. behandlas först spörsmålet, huruvida conditiones sine qua non-gruppen omfattar alla för åvägabringande av straffrättsligt ansvar möjliga realiteter, och därefter frågan, om varje conditio sine qua non kan medföra straffrättsligt ansvar. Vardera frågan besvaras av förf. nekande. Rättsmedvetandet kräver, att straffrättsligt ansvar bör kunna följa även av sådan medverkan, som icke är oundgängligen nödvändig för effektens inträdande. Så är fallet icke endast med avseende å sådana förutsättningar, som av Thyrén benämnts positivt avgörande, utan varje medverkan till en verkställighetshandling anses, under förutsättning att denna medverkan tillsammans med de övriga till samma verkställighetshandling hörande handlingar utgör conditio sine qua non, kunna medföra straffrättsligt ansvar för den medverkande. Vad särskilt angår medhjälp, anses enbart en dylik medverkan tillräcklig för att medföra straffrättsligt ansvar, även i det fall att sistnämnda förutsättning saknas. I kapitlets senare del kritiseras försöken att i conditiones sinequa non- gruppen med tillhjälp av skuld- och rättsvidrighetskriterierna göra åtskillnad mellan relevanta och irrelevanta förutsättningar. Av dessa strävanden har Torps försök, som grundar sig på den s. k. nordiska rättsstridighetsteorien, blivit föremål för en särskilt ingående behandling. I III kap. behandlas läran om kausalsammanhangets avbrytande och påvisas, att denna lära är främmande för svensk-finsklagstiftning. Intet hindrar sålunda, att även sådana handlingar, vilka — utan att utgöra anstiftan eller medhjälp i teknisk bemärkelse — genom förmedling av en annan persons uppsåtliga handling medverka till påföljdens åvägabringande, bliva belagda med straff. Gärningsmannaansvarigheten kan sålunda följa av s. k. culpos anstiftan och culpos medhjälp. Även en uppsåtlig handling, vilken, utan att utgöra delaktighet i egentlig mening, ligger bakom en annan persons uppsåtliga handling, kan sålunda under vissa villkor medföra gärningsmannaansvar. I IV kap. ingår en framställning av adekvansen såsom en ansvarigheten begränsande princip. Tillika påvisas, att frågan om

 

358 LAURI CEDERBERG.adekvansen har sin plats i kausalitetsläran och icke vare sig i läran om rättsvidrigheten eller i läran om s. k. Tatbestandsmässigkeit», vilket sistnämnda några förf. sökt göra gällande. I V kap. beröres den konkreta farans begrepp och klarlägges, att adekvanssynpunkten är den rätta grunden för bestämmandet av sagda begrepp. Den positiva rätten kan likväl innehålla normer, som föreskriva vilken grad av sannolikheten för effektens inträde faran i varje särskilt fall förutsätter. VI kap. är ägnat en ingående behandling av kausalsammanhanget vid underlåtenhet och underlåtenhetens rättsvidrighet. I sin helhet utgör arbetet en synnerligen klar framställning av det straffrättsliga kausalitetsproblemet och dess betydelse för särskilda centrala spörsmål inom straffrätten.
    Yngre justitiesekreteraren, jurisdoktor PAAVO KEKOMÄKI behandlar i sitt såsom akademisk avhandling under titeln »Ammattimaisten jatavanomaisten rikosten käsitteistä» (Om begreppen yrkes- och vanemässiga brott) utgivna arbete detta aktuella spörsmål. Avhandlingen sönderfaller, frånräknat inledningen, i trenne delar. I historiken har förf. kastat en återblick på de yrkesmässiga och de av vana förövadebrottens tidigare utveckling. I den andra eller dogmatiska delen utredes de ifrågavarande brottens begrepp med beaktande därjämte av deras förhållande till vissa andra dem närstående straffrättsliga begrepp. Förf. har härvid behandlat bl. a. det tillfälliga brottet, återfall i brott ävensom begreppen för den allmänna säkerheten farliga, oförbätterliga och psykiskt defekta förbrytare samt förbrytare pågrund av medfödda anlag. I avhandlingens tredje eller kritiserande del uttalar sig förf. om användbarheten av de yrkesmässiga och de av vana förövade brottens begrepp de lege ferenda. Det ämne förf.valt är av synnerligen stort intresse ur såväl straffrättslig som kriminalpolitisk synpunkt. Hans utredning av ett flertal kriminalpsykologiska problem är ägnad att i hög grad underlätta en riktig uppfattning om de i samhället förekommande allra farligaste typerna av brottslingar. Avhandlingen är av intresse ej blott för dem, vilka i vetenskapligt syfte önska fördjupa sig i särskilda aktuella, svåra kriminalproblem, utan även för dem, som närmast ur den allmänna säkerhetenssynpunkt söka utröna, med vilka medel de allt mera tilltagande yrkesmässiga och de av vana förövade brotten kunna bekämpas.
    Aktuarien, fil. doktor Veli WERKKO, vars arbete »Brotten mot liv och misshandelsbrotten. En statistisk-metodologisk undersökning», anmäldes i den senaste litteraturöversikten, har fortsatt sina kriminalistiska forskningar och utgivit en statistisk-kriminologisk undersökning under rubriken »Biologisluontoisten tekijäin vaikutuksesta henki-japahoinpitelyrikollisuuteen. Tilastollis-kriminologinen tutkimus» (Om biologiska faktorers inverkan på brottsligheten mot liv och kroppsligintegritet).
    Till grund för detta arbete ligger huvudsakligen det material förf. publicerat i sitt förstnämnda arbete. Framställningen har en inledning, i vilken metodfrågor behandlas, samt sönderfaller i övrigt i trennedelar, av vilka i den första undersökes könets inverkan på ifrågava-

 

FINSK JURIDISK LITTERATUR 1932 — 1933. 359rande brottslighet, i den andra ålderns och i den tredje övriga biologiska faktorers inverkan.
    Känt är ju kvinnornas minimala deltagande i våldsbrotten i motsatst. ex. till stölderna. Dock kan man i denna minimala brottslighet särskilja olika grader. Bland brotten mot liv (excl. barnamorden) är mord det brott kvinnorna företrädesvis göra sig skyldiga till. De övriga brotten mot liv — dråp, misshandel och slagsmål med dödlig påföljd — höra så gott som uteslutande till den maskulina brottslighetens gebit. Beträffande misshandelsbrotten är skalan omkastad, i det kvinnorna i allmänhet icke deltaga i de grövre misshandelsbrotten. Endast ilindrig misshandel förekommer något större kvinnligt deltagande.
    En viss differens mellan maskulin och feminin brottslighet skönjes även i delaktighetens art. I anstiftan och medhjälp till mord och dråp är kvinnornas andel relativt betydligt större än i de fullbordade morden och dråpen. Även sättet för brottets utförande visar skillnad mellan manlig och kvinnlig kriminalitet. Kvinnornas andel i giftmorden är känd; kvinnans brott riktar sig ofta mot en person, till vilken hon står i nära förhållande, såsom mot make, älskare, barn eller släkting.
    Kvinnans brottslighet saknar kort sagt det moment av tillfällighet, som i den maskulina kriminaliteten ofta spelar en avgörande roll ochtill vilken alkoholen vanligen är orsaken.
    Stödjande sig på denna skiljaktighet har förf. påvisat lagbundenhet i den manliga och kvinnliga våldsbrottslighetens storleksförhållanden. På grund av ett vidlyftigt material påvisas, att i länder med stor brottslighet mot liv, kvinnans andel alltid är relativt liten, medan i ländermed låg brottslighet mot liv, förhållandet är omvänt. Till denna statistiska lag ansluter sig en dynamisk: om brotten mot liv i ett land äro stadda i ökning, hänför sig ökningen till de manliga brottslingarna medan kvinnornas antal förblir oförändrat eller ökas obetydligt. Men om denna brottslighet minskas, stiger kvinnornas relativa andel.
    Motsvarande lagar gälla för de manliga och kvinnliga offren för brottmot liv.
    Därefter undersöker förf. ålderns inverkan på våldsbrotten och stölderna. I denna del ingår även en utförlig undersökning om våldsbrottens förekomst i Finland inom olika åldersgrupper och under skilda tidsperioder. Jämför man sinsemellan tidsperioderna 1895—1904 och 1923—1926 beträffande mord, dråp, misshandel med dödlig påföljd samt grov misshandel, kan en betydande ökning för de yngsta åldersgrupperna konstateras, såväl i absoluta tal som jämfört med de äldre åldersgrupperna, ett betänkligt faktum, som tyder på att brottslighetens rötter trängt allt djupare.
    I det avsnitt, som behandlar övriga biologiska faktorers inverkan på brottsligheten, upptages först frågan om brottslingstyperna samt redogöres för de åsikter, som uttalats av olika författare såsom Lombroso, Goring, Kretschmer, Böhmer, Blinkow och Kinberg. Frågan om psykiska faktorers inverkan på brottsligheten ägnas särskild uppmärksamhet. I en vidlyftig statistisk undersökning påvisas, att i brotten mot liv antalet personer, vilka på grund av otillräknelighet ej kunnat

 

360 LAURI CEDERBERG.åt saken fällas, jämfört med den beräknade sinnessjuka befolkningen i Finland, är över 5 gånger större än antalet för dessa brott sakfällda jämförda med landets hela befolkning. I länder med liten våldsbrottslighet är de icke tillräkneligas relationstal ännu mycket större, i Sverige c:a 100 gånger större än de sakfälldas. Allt detta anser förf. utvisa vilken viktig faktor de psykiska störningarna utgöra.
    Till slut behandlas frågan om ärftlighet och brottslighet.
    I detta sammanhang synes även kunna omnämnas en av sektionschefen PENTTI IGNATIUS utgiven monografi »Sormenjälki- ja tuntomerkkiopin käsikirja» (Handbok i fingeravtrycks- och signalementslära). Arbetet, som i främsta rummet är avsett till lärobok vid utbildningen av kriminalpolismän, är, såsom redan av titeln framgår, indelat i två avdelningar, av vilka den första inledes med en redogörelse för fingeravtryckens stora betydelse för polisverksamheten samt en kort historik över användningen av fingeravtrycken, varefter beskrives huru fingeravtryck skall tagas av anhållna personer och okända döda m. m.; ytterligare följer en redogörelse för det i Finland använda klassificeringssystemet (Galton-Henry) samt huru fingeravtrycksblanketterna behandlas och registreras på signalementsbyrån. Första avdelningen av arbetet avslutas med en redogörelse för såväl de olika polisorganisationernas internationella samarbete på identifieringsområdet som förbetydelsen och användningen av de på signalementsbyrån befintliga olika slagen av kortregister. I andra avdelningen signalementsläran, påvisas först nyttan av denna, varefter följer den egentliga signalementsläran i den utsträckning, som anses nödvändig för den praktiska polisverksamheten.
    Processrätten representeras av tvenne akademiska avhandlingar på civilprocessrättens område. Jurisdoktorn TAUNO TIRKKONEN har tillföremål för sin undersökning valt ämnet om rättskraften, närmare bestämt dess natur och subjektiva utsträckning. Efter att i ett inledningskapitel i avhandlingen, vars titel är »Oikeusvoimasta. Sen luonneja subjektiivinen ulottuvaisuus Suomen siviiliprosessioikeudessa» (Omrättskraften. Dess natur och subjektiva utsträckning enligt Finlands civilprocessrätt), hava berört särskilda allmänna begrepp övergår förf. i arbetets förra del till en undersökning om rättskraftens natur. Såbehandlas i II kap. rättskraftsverkan i allmänhet och i III kap. gives. en översikt av de olika rättskraftteorierna. I IV kap. ingår en utförlig framställning av de för de olika rättskraftteorierna anförda argumenten, vartill ansluter sig en kritik av dessa. I V kap. granskar förf. rättskraftens natur i belysning av positivrättsliga stadganden. Till denna framställning ansluter sig en i VI kap. intagen detaljerad undersökning av sådana civilprocessuella domstolsbeslut, vilka äro ägnade att vinna rättskraft. Arbetets senare del (kap. VII—IX) innehåller en ingående framställning av rättskraftens subjektiva utsträckning. I X kap. behandlas särskilda till den föregående framställningen sig anslutande specialfrågor. Ett sista kapitel (XI kap.) innehåller en översikt av de vunna resultaten. — Förf. ansluter sig till den s. k. processuella rättskraftteorin samt anser rättskraftens verkningar regelenligt vara begränsade

 

FINSK JURIDISK LITTERATUR 1932 — 1933. 361till parterna. Sitt ställningstagande i frågan om rättskraftens subjektiva utsträckning baserar förf. dels på en ingående kritik av de i doktrinen framställda olika teorierna dels ock på en undersökning av vissa positivrättsliga normer samt finsk och svensk judikatur i ämnet. Särskild uppmärksamhet har förf. ägnat stadgandena i RB 25: 22 (den svenska rättens RB 25: 10), vilka enligt förf:s förmenande ej äro utslagsgivande för lösandet av frågan om rättskraftens subjektiva utsträckning och ej heller giva stöd åt den inom den finsk-svenska doktrinen utbredda åsikten, att det i sagda paragraf reglerade rättsmedlet överhuvud kunde användas av personer, vilkas rättssfär beröres av rättskraften.
    Det andra civilprocessrättsliga arbetet har utgivits av hovrättsfiskalen, jurisdoktor W. A. PALME och bär titeln »Om civilprocessens begrepp och avgränsning från den frivilliga rättsvården enligt Finlands gällande processrätt». I arbetets I kap. berör förf. frågan om civilprocessens ändamål. Den förra delen av detta kapitel innefattar en kritik av den definition av civilprocessen, som tämligen allmänt omfattats i de nordiska ländernas processrättsliga teori. I den senare delen utvecklar förf. positivt sin egen uppfattning. Kap. II är ägnat åt spörsmålet om civilprocessens föremål. Härvid behandlas först de i processdoktrinen omdebatterade begreppen talan, talerätt och rättsskyddsanspråk. Därefter avhandlas frågan därom, huruvida parts talan eller talerätt kan anses utgöra civilprocessens föremål. Sedan förf. anslutitsig till de forskare, som anse, att civilprocessens föremål icke utgöres av parts talan eller talerätt, utan av det materiella rättsförhållande, för vilket käranden genom sin talan begär skydd, ger han i slutet av detta kapitel en framställning av problemet om olika slag av processrättsförhållanden såsom processföremål. I det sista kapitlet, det tredje, ingår förf. på avhandlingens huvudproblem »civilprocessens avgränsning från den frivilliga rättsvården». Först påvisas förefintliga likheter mellan civilprocessen och den frivilliga rättsvården. Därefter följer en koncentrerad redogörelse för olika uppfattningar inom rättsvetenskapen i frågan om civilprocessens avgränsning från den frivilliga rättsvården. Denna redogörelse utmynnar i den åsikt förf. själv godtar idenna fråga. Slutligen påvisar förf. i detta kapitel, att avgränsningen av civilprocessen från den frivilliga rättsvården icke blott har en teoretisk, utan även en väsentlig praktisk betydelse. Arbetet har anmälts av prof. O. Hj. Granfelt i Jur. För. Tidskrift 1933 s. 396 ff.

 

Lauri Cederberg.