SVEN HEDENBERG. Från det psykiatriska arbetsfältet. Göteborg 1934. Wettergren & Kerber. 79 s. Kr. 3.50.

 

    De i pressen och annorstädes ofta återkommande angreppen på läkare för misstag eller övergrepp gentemot personer, vilka misstänkts eller beskyllts för sinnessjukdom, ha föranlett överläkaren för Lillhagens sinnessjukhus vid Göteborg att i ovanstående arbete giva en redogörelse för vissa förhållanden inom det psykiatriska arbetsfältet. Författarens tes är, att allmänhetens — enligt hans mening oberättigade — misstro mot sinnessjukläkarna till stor del beror på okunnighet om förhållandena på området, och denna okunnighet vill han nu på ett par punkter skingra. I en inledande uppsats framföras några allmänna synpunkter på frågan om gränsen mellan friskt och sjukt själsliv och skillnaden mellan sinnessjukdom i vetenskaplig och i social bemärkelse — sinnessjukdom i det förra avseendet säges kunna föreligga lång tid innan en sinnessjukdom i social bemärkelse konstaterats; det är enligt författaren ofta först i och med att vederbörande ställes inför en viktigare rättshandling eller annat betydelsefullt avgörande, som hans sinnessjukdom får en social sida, påkallande omyndigförklaring och internering. Å andra sidan kan det ifrågakomma att omyndigförklara och internera personer, som ej äro sinnessjuka i teoretisk bemärkelse utan endast psykiskt abnorma eller imbecilla men genom sitt häftiga temperament göra sig omöjliga på arbetsplatsen eller i familjelivet. Det längsta avsnittet i arbetet behandlar den viktigaste av sinnessjukdomarna, den schizophrena, för vilken författaren i två av exempel späckade uppsatser lämnar en utförlig intresseväckande redogörelse. En avslutande artikel behandlar slutligen den mycket uppmärksammade interneringen av en framstående Stockholmsköpman, som redan tidigare gjorts till föremål för ett par broschyrer. Såvitt anmälaren — själv tillhörande den förkättrade allmänheten — kan döma, fyller boken väl sitt ovan nämnda syfte. Den skulle ha gjort det i än högre grad, om författaren lyckats undvika att — på sätt som skett — bemänga framställningen med fackvetenskapliga termer, vilkas betydelse lekmannen icke utan ett träget bruk av läkarlexikon torde kunna utleta. K. H.

 

AXEL MØLLER. Folkeretten i fredstid og krigstid. Kobenhavn. G. E. C. Gads Forlag.I: De normale retsforhold mellem stater. 2. Udg. 1933. 366 s. II: 1: Voldgift, Haagdomstolen, Folkeforbundet, Briand-Kelloggpakten. 1931. 207 s.II: 2: Krig og neutralitet. 1934. 220 s.
    Första delen av ovannämnda arbete var i sin första upplaga föremål för omnämnande i SvJT 1926 i en översikt av under 1925 utkommen dansk juri-

 

disk litteratur. Sedan dess har utkommit en andra del, sönderfallande i två underavdelningar, en behandlande internationell skiljedom, Nationernas förbund etc., och en behandlande krig och neutralitet, och därjämte har första delen utkommit i en ny upplaga. Härigenom har icke blott ett arbete, som utgör ett värdefullt tillskott till de nordiska ländernas tämligen magra folkrättslitteratur, bragts till fullbordan, utan även aktualitetens krav kunnat tillgodoses. I första delens andra upplaga behandlas sålunda bl. a. den på Mussolinis initiativ i juni 1933 tillkomna fyrmaktspakten, vars text jämväl bifogas i dansk översättning. Från första upplagan skiljer sig den nya förövrigt därigenom, att de synnerligen utförliga och omsorgsfulla litteraturhänvisningar, som utgjort ett bland arbetets mest framträdande drag, ytterligare betydligt utökats.
    Även i en anmälan, så kort som denna, torde förf:s uppfattning i den fundamentala frågan om folkrättens källor böra med några ord beröras. Vid sidan av traktater, rättssedvänjor och internationell domstolspraxis uppställer förf. som folkrättskälla »Forholdets Natur», varmed menas »den bedst mulige retlige Ordning af Retsforholdene paa en given Tid.» »Forholdets Natur» är dock endast en subsidiär rättskälla, som må användas under vissa förutsättningar, nämligen om den positiva folkrätten på ifrågavarande område är ofullständig o. s. v. Trots förf:s försäkran i motsatt riktning kan man svårligen undgå att se en tydlig frändskap mellan de rättsregler, som förf. vill härleda ur »Folholdets Natur», och naturrätten. Visserligen skola dessa rättsregler ha folkrättssamfundets »stiltiende Godkendelse», men det finnes dock, enligt förf., rättsregler, som otvivelaktigt överensstämma med »Forholdets Natur», men ännu icke äro erkända av de civiliserade nationerna, och man får ingalunda identifiera »Forholdets Natur» med de av de civiliserade nationerna erkända rättsprinciperna. Att få några objektiva kriterier för fastställandet av de i »Forholdets Natur» grundade rättsreglerna blir tydligen icke lätt, ty vad som är »den bedst mulige retlige Ordning af Retsforholdene paa en given Tid» torde kunna bli föremål för de mest stridiga meningar. Såsom exempel på en med »Forholdets Natur» överensstämmande, om ock ännu icke erkänd rättsregel, anför förf. privategendomens okränkbarhet i sjökrig. Skulle man icke lika väl kunna göra gällande, att privategendomens okränkbarhet är alldeles oförenlig med naturen av det förhållande, som det gäller att rättsligt reglera, nämligen sjökriget?
    Emellertid visar det sig, att »Forholdets Natur» spelar en mycket liten roll i förf:s arbete, som väsentligen är en framställning av den positiva folkrätten, sådan denna föreligger i statspraxis och traktater. Den ingalunda lätta uppgiften att på ett relativt begränsat utrymme giva en på samma gång klar och sakrik översikt över det vidsträckta fältet har av förf. lösts på ett mycket lyckligt sätt. Arbetet kan närmast betecknas som en handbok i publik internationell rätt, och synes som sådan vara synnerligen användbart både för universitetsstudier oeh för praktiska syften. För den, som önskar ägna ett djupare studium åt en eller annan del av ämnet, utgöra de utförliga litteraturhänvisningarna en förträfflig vägledning.

T. G—l.