Bör person, som skadats vid bilolycka, få höras som vittne? Såsom framgår av ett i NJA 1928s. 195 refererat rättsfall, ha personer, som skadats vid bilolycka, tillåtits vittna i mål angående vållande till sammanstötningen. Utgången av målet i jävsfrågan torde innebära uttryck för en annan rättsuppfattning än den, som kan utläsas ur tidigare avgöranden, bl. a. 1893 s. 263 och 1906s. 358. Även i en rättegång, som avgjorts år 1924, har en upp-
kommen jävsfråga lösts på samma sätt som i de båda sistnämnda utslagen. Då målet rör vållande till automobilskada och icke refererats i arkivet, framställas här i korthet huvudpunkterna i detsamma.
Två bilar sammanstötte i en vägkorsning, varvid båda fordonen förstördes samt båda förarna, F. och L., jämte makarna W., passagerare i L:s bil, erhöllo skador. Åklagaren yrkade ansvar å L. Som vittnen åberopades av L. bland andra de vid kollisionen skadade makarna W. Dessa hade tidigare genom åklagaren inställt sig som målsägande och yrkat ersättning, men åklagaren förklarade vid det tillfälle, då de skulle höras såsom vittnen, att de avstode från sina ersättningsanspråk. Makarna bekräftade enligt protokollet, »att de avstode från all rätt till skadestånd på grund av ifrågavarande händelse». Åklagaren och F. anförde jäv mot dem, enär de, som vid tillfället färdats med L. och tillfogats skador, »hade i saken del eller kunde av dess utgång vänta nytta eller skada». L:s ombud bestred jävet under förmälan, att makarna W. »numera icke kunde vänta någon nytta eller skada av målets utgång, sedan de avstått från sin talan angående utbekommande av skadestånd».
Häradsrätten förklarade i samband med det slutliga utslaget i målet, att som makarna W. hade i saken del, de vore jäviga att vittna i målet.
L. anförde besvär i hovrätten och yrkade ändring jämväl i jävsfrågan, varvid han anförde följande: »Det strider mot den moderna rättsuppfattningen att onödigtvis tillsluta någon upplysningskälla, som kan bidraga till framläggandet av de faktiska omständigheterna i ett mål. Den enda verkliga jävsgrunden skulle ju varit den, att makarna W. skulle kunna vänta nytta eller skada av målets utgång. Något sådant skäl förekommer emellertid alldeles icke i saken». Åklagaren genmälde: »Det är ju uppenbart, att makarna W., som blivit skadade vid tillfället och ävenledes fört talan mot L., kunna vänta nytta eller skada av sakens utgång». F. anförde: »Jag vidhåller det mot makarna W. framställda jävet, enär de såsom målsägande uppenbarligen hava del i saken eller av dess utgång kunna vänta nytta eller skada».
Hovrätten godkände i sitt utslag häradsrättens beslut i jävsfrågan, och Högsta Domstolen fann i utslag den 5 november 1924 (NJA 1924 B nr 594) ej skäl härutinnan göra ändring i hovrättens utslag.
Vilka kunna nu orsakerna vara till den olika utgången i de båda fallen av 1924 och 1928? Kan man ur det tidigare utläsa ett strängt fasthållande vid kravet på formell bevisprövningsskyldighet för domstolarna, medan man 1928 skulle ha accepterat den moderna uppfattningen om fri bevisprövning? Har svårhetsgraden av de skador vittnena ådragit sig inverkat på utgången? Eller har den omständigheten, att vittnena i det äldre fallet manifesterat sin målsägandeställning, varit avgörande för jävsfrågans bedömande?
För att börja med de båda senare frågorna kan nämnas, att i1924 års fall handlingarna i målet rörande makarna W:s skador
icke utvisa annat, än att hustru W. erhållit inre skador och efter olyckan varit medvetslös i två dygn, och att mannen W. erhållit ett flertal sår på olika delar av kroppen, varibland ett sår i pannan,som måste hopsys. Ett tidningsreferat, varom emellertid domstolarna saknade kännedom, meddelade, att mannen W. några timmar efterdet olyckan inträffat kunnat lämna lasarettet, där han förbundits, och att han påföljande dag i vanlig ordning skötte sitt arbete på kontoret. Mannens skador torde sålunda få anses lindriga och hustruns ganska svåra. Referatet i NJA av 1928 års fall utvisar, att det ena vittnet erhållit blodviten i huvudet och fått sina kläder skadade. Det andra vittnet »upplyste, att hans ena ytteröra svårt skadats — nästan avslitits — och att hans kläder sönderrivits».Den enes skador torde sålunda få anses lindriga och den andres ganska svåra. Båda förklarade, att de icke på grund av sina skador ämnade göra anspråk på ersättning av svarandena i målet. Domstolarna, för vilka icke, såvitt kunnat utrönas, företetts några läkareintyg angående vittnenas skador, ha uppenbarligen fäst ringa eller intet avseende vid svårhetsgraden av skadorna. Denna kan sålunda icke ha varit avgörande för jävsfrågornas utgång i de båda rättegångarna.
Vad frågan om ställningen som målsägande beträffar, så ha i fallen av 1893 och 1924 vittnena-målsägandena i rättegången först uppträtt som målsägande men förklarat sig avstå från sina ersättningsanspråk, då de åberopats såsom vittnen. I de båda andra fallen ha de vittnen, mot vilka jävsanmärkning framställts, icke uppträttmed skadeståndsyrkanden i rättegången och ha därjämte förklarat, att de icke hade några ersättningsanspråk mot svaranden. I de tre äldsta fallen förklarades de såsom vittnen åberopade personerna jäviga att vittna. Det torde sålunda vid prövning av en jävsanmärkning på formella grunder knappast vara av betydelse, huruvida ett vittne en gång manifesterat sin målsägandeställning eller ej. Det ärnog att han varit, är eller kan komma att stå i sådant förhållande till en av parterna i målet.
1928 års utslag, som utförligt refererats i arkivet, torde få anses innebära en omsvängning i rättspraxis. Det lär sålunda nu få anses fastslaget, att en person, som skadats vid bilolycka, icke enbart på grund därav måste såsom målsägande förklaras jävig att vittna, men det är säkerligen å andra sidan synnerligen farligt att läsa prejudikatet så, att varje person, som skadats vid bilolycka och förklarat sig avstå från ersättningsanspråk, skall kunna höras såsom vittne, såvida icke andra jävsgrunder kunna åberopas. Det synes i stället, som om det genom utslaget lagts i domstolarnas händer att i varje särskilt fall fritt pröva, huruvida en person, som skadats vid bilolycka, skall tillåtas vittna i målet.
Då torde emellertid i alldeles särskilt hög grad komma i betraktande bl. a. frågan om beskaffenheten av de skador vittnet erhållit och huruvida han en gång uppträtt såsom målsägande eller ej. Sålunda bör nog t. ex. en person, som erhållit så svåra skador, att
han ännu ej blivit återställd, då han åberopas såsom vittne, icke höras, trots det han förklarar, att han icke har några ersättningsanspråk. Han vet ju icke, hur kroppsskadorna komma att gestalta sig i framtiden, och det kan därför tänkas, att han trots sitt avstående från skadestånd ser sig nödsakad försöka få ersättning eller få en eventuellt förut ingången överenskommelse om ersättning uppriven. Utgången av målet kan då betyda en hel del. Man måste vidare räkna med den möjligheten, att en person, som erhållit svårare kroppsskada, behärskas av en viss animositet mot den, som enligt hans uppfattning tillfogat honom denna skada. Hans önskan kan lätt tänkas vara att »komma åt» någon av parterna i målet.
Åtskilliga andra omständigheter inverka givetvis vid bedömandet av om jävsgrund föreligger, men här är icke avsikten att uttömmande tolka dessa bestämmelser utan allenast att ge några synpunkter på ett aktuellt spörsmål.
För att emellertid tala med svaranden i 1924 års rättsfall strider det mot den moderna rättsuppfattningen att onödigtvis tillsluta någon upplysningskälla. Svårigheten att i trafikmål erhålla fullständig utredning är notorisk, och kravet på öppnande av alla källor tillvinnande av klarhet och upplysning gör sig därför i dylika målstarkt gällande. Och för att åtminstone i någon mån råda bot på den nämnda olägenheten ha domstolarna numera ganska allmänt börjat tillåta, att personer, som på grund av släktskap eller av andra orsaker äro jäviga, höras upplysningsvis, trots att detta av lagen medges endast i vissa fall, där saken »går å liv» eller det rör sigom svårare brottmål.
Under det att man således å ena sidan bör fasthålla vid att eden endast får anförtros dem, som stå helt fria från intresse i målet, framstår å andra sidan kravet på mesta möjliga utredning i saken. Det vore emellertid att slå in på en felaktig väg, om man för att tillgodose detta krav släppte efter vid tillämpningen av jävsreglerna. Riktigare torde i stället vara att strängt hålla fast vid dessa och atti stället upplysningsvis höra personer, som sett eller hört för målet relevanta fakta men om vilkas intresse i saken det kan råda tvekan.
Tolkar man 1928 års fall på det försiktiga vis, som härovan skett, torde det icke vara någon fara å färde. Men det bör bestämt varnas för en sådan tillämpning i praktiken, att envar, som skadats vid bilkollision men förklarar sig avstå från ersättningsanspråk, skall kunna höras under ed.
Rolf J. Engstrand.