Engelsk Case Law. I engelsk och anglo-amerikansk rätt gäller som bekant grundsatsen om prejudikats bindande kraft (binding authority of precedents). För Englands del innebär denna grundsats närmare bestämt, att en rättsprincip, som kommit till uttryck i ett avgörande av House of Lords, av Court of Appeal eller av High Court of Justice, den stora engelska centraldomstolen i första instans, i fortsättningen är bindande för varje lägre domstol, till dess principen blivit underkänd (overruled) av någon domstol högre än den som träffat avgörandet eller genom ny lagstiftning. För House of Lords' och Court of Appeal's vidkommande gäller därutöver, att den dömande domstolen själv för framtiden är bunden av en princip, som en gång i dess rättsskipning kommit till uttryck. Då House of Lords är högsta domstol, blir en rättsgrundsats, som nedlagts i en dom från denna instans, följaktligen eoipso bindande för alla engelska domstolar ända tills ny lagstiftning eventuellt undanröjer densamma. Prejudikaten hava av naturliga skäl sin största betydelse inom de avsnitt av rättssystemet — common law och equity — som icke äro kodifierade, ty engelsk rätt existerar ju i dessa delar väsentligen endast i form av domstolsavgöranden. Men de utgöra en betydande, med stiftad lag principiellt likställd rättskälla även på de områden, där kodifikationer verkställts — statute law; inga stiftade lagar kunna ju bliva så fullständiga att ej lösningen av flera eller färre spörsmål överlåtes åt rättstillämpningen. Case Law är den sammanfattande benämningen på den gällande rätt, som i första hand vilar på domstolarnas avgöranden.
    Att detta system måste medföra avsevärda olägenheter, ligger för den icke engelske betraktaren i öppen dag. Desamma belysas väl av ett par under föregående år refererade rättsfall. Det ena av dessa hänför sig till tolkningen av the Workmens Compensation Act, kring vilken författning, till sitt syfte motsvarande den svenska lagen om försäkring för olycksfall i arbete,

 

det uppstått en härskara av rättsfall, efter allt att döma omöjlig att överskåda till och med för drivna fackmän. I det ifrågavarande fallet hade målet avdömts såväl av en County Court som av Court of Appeal utan att vare sig domarna eller ombuden observerat två »leading cases» i ämnet från resp. 1929 och 1932, vars beaktande var en nödvändig förutsättning för målets rätta bedömande. En av de i överhuset deltagande domarna betecknade förbiseendet »såsom av den allvarliga natur att det vore ändamålslöst att diskutera Court of Appeal's domslut i dess föreliggande skick».
    Om detta rättsfall exemplifierar den avigsida av den engelska ordningen, som ligger i rättsstoffets växande massa och svåröverskådlighet, belyser det andra den stelhet, som måste bliva utmärkande för ett Case Law-system. Pluraliteten i Court of Appeal fann sig i detta senare mål bunden av ett tidigare avgörande och nödgades av denna anledning stanna vid ett slut, om vilket Lord Justice SCRUTTON, själv tillhörande majoriteten, uttalar: »Jag beklagar resultatet, emedan jag finner, att konsekvenserna av avgörandet, ehuru i överensstämmelse med lagen, sådan denna (— i tidigare rättsfall —) tolkats av House of Lords, äro löjliga». Lord Justice GREER, dissident, berör i samma mål från en någon annan synpunkt svårigheterna med rådande system, då han i sitt votum ordar om den mycket svåra uppgiften att söka harmoniera de olika tidigare avgörandena i frågan och, om dessa icke kunna harmonieras, att utpeka, vilka som äro riktiga och vilka som äro felaktiga, »en svår uppgift, som mina kolleger med stor omsorg sökt att lösa, ehuru — såsom jag läser deras domslut — med negativt resultat». Resultat, som äro både löjliga och negativa, torde måhända — anmärker stillsamt referenten i Law Quarterly Review, varifrån båda rättsfallen närmast äro hämtade¹ — uppväcka något tvivel på effektiviteten av den metod, medelst vilken de uppnås.
    Fall sådana som de nu berörda jämte aktuella stridiga uttalanden i ämnet av engelska och kontinentala jurister hava givit den nye professorn i allmän rättslära vid Oxfords universitet A. L. GOODHART, tillika utgivare av Law Quarterly Review, anledning att i sin nyligen tryckta installationsföreläsning² till behandling upptaga frågan om Case Law-systemets för- och nackdelar i jämförelse med kontinentens ordning, som ju regelmässigt tillerkänner prejudikat en blott vägledande — icke bindande — funktion.
    Goodhart genomgår i tur och ordning de argument, som engelska rättslärda — med en ofta förbryllande stark trosvisshet — anfört till stöd för den egna ordningens överlägsenhet. Han avböjer härvid bland annat tanken att Case Law-systemet skulle äga företräde i sin smidighet. Denna påstådda smidighet är enligt författaren intet annat än ett erkännande av att det beträffande många spörsmål icke existerar något prejudikat, och att därför, då ett nytt problem uppstår, domarna äga frihet att godtaga vilken princip de vilja. Men så snart ett prejudikat givits, upphör ju smidigheten. — Icke heller argumentet att det engelska systemet skulle vara för domstolar och allmänhet särskilt bekvämt och arbetsbesparande, då härigenom ett så väldigt antal tvistefrågor en gång för alla funnes definitivt knäckta, kan av författaren godtagas. Det sökande efter »the nearest case» och det arbete att ur detta fall, då det blivit funnet, framdraga dess underliggande rättsprincip, som upptager en

 

¹ L. Q. R. 1933 s. 471 och 155.
² Precedent in English and Continental Law, L. Q. R. 1934 s. 40.

 

så stor del av engelska domares och advokaters tid, stöder icke satsen om metodens enkelhet. Författaren finner det föga enkelt att — såsom i ett sent rättsfall — en advokat skall känna sig förpliktad att i en rättegång om ansvarighet för brister i en gasbrännare, installerad 1929, till domstolens ledning uppleta rättsfall från 1409 och 1425. Och i annat sammanhang erinras om Bentham's uttalande, att det ligger i domares och advokaters intresse, att lagen skall vara så irrationell som möjligt, samt att för detta ändamål intet vapen är så nyttigt som det individuellt bindande prejudikatet, ty detta vore liktydigt med »acting without reason, to the declared exclusion of reason and thereby in declared opposition to reason». Mera vägande finner Goodhart däremot de sinsemellan besläktade synpunkterna, att Case Law-systemet mer än kontinentens ordning främjar opartiskhet, likformighet och säkerhet samt citerar i detta sammanhang den berömde lordkanslern Lord Eldon's ord: »It is better, that the law should be certain than that every judge should speculate upon improvements in it». — Avslutningsvis uttalar Goodhart, att ehuru grundsatsen om prejudikats bindande kraft visat sig förtjänstfull och nödvändig under den tid, då det engelska rättssystemet byggdes upp, det kan ifrågasättas, om den för närvarande, särskilt i sin rådande extrema utformning, är lika nyttig. Och ett uttalande av den nuvarande lordkanslern, Lord Sankey, i ett tal, hållet i slutet av föregående år, åberopas som ett tecken på att ett eftergivande av den stränga Common Law-doktrinen eventuellt gradvis kan komma att genomföras.

                                                                                                                                    K. H.