Strafflagsreformen. Svenska kriminalistföreningens styrelse har i skrivelse till K. M:t gjort följande uttalande i anledning av den till föreningen remitterade promemorian rörande fullföljande av arbetet på revision av strafflagen (se SvJT 1934 s. 186).
    »Styrelsen, som ansluter sig till den i förevarande P. M. uttalade uppfattningen, att de partiella reformernas väg erbjuda beaktansvärda fördelar, vill såsom särskilt önskvärda partiella reformer utöver de i förevarande P. M. omnämnda ytterligare framhålla följande.
    1. Rätten till nödvärn bör göras mer effektiv. Även om man icke beträder de vägar, som i sådant hänseende påyrkats vid innevarande års riksdag, lärer ett väsentligt steg i sådan riktning kunna nås därigenom att å lämpligt ställe i strafflagens allmänna del, exempelvis såsom ett nytt stycke i Str. L. 5:12, införes den i modern strafflagstiftning allmänt upptagna regeln, att i lagenstadgade straffskärpningar vid s. k. objektivt överskott icke få tillämpas i andra fall än då den handlande insett möjligheten av den ifrågavarande effektens inträde eller underlåtit att efter förmåga förebygga den sedan han blivit uppmärksam på faran för dess inträde. En sådan regel, redan i och för sig särdeles rimlig, skulle särskilt för de fall, då angriparens död orsakats genom en i nödvärn företagen åtgärd, förebygga en nu ej sällan förekommande onödig stränghet i behandlingen av den nödvärnsberättigade för dylika fall.
    2. Lagen om internering av återfallsförbrytare bör ändras därhän, att icke så många och omfattande villkor uppställas för internering. Särskilt synes angeläget, att man på ett tidigare stadium än vad nu är fallet skall kunna internera en verkligt farlig återfallsförbrytare.
    3. Lagen om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare bör justeras i samma utvidgande riktning som interneringslagen.
    4. Den ålderdomliga skillnad, som nu förefinnes i strafflatitudens storlek mellan brott enligt Str. L. 10:1 och 10:5, allteftersom gärningen riktar sig mot ämbetsman å ena och mot tjänsteman å andra sidan och som ingenstädes har någon motsvarighet i modern strafflagstiftning, bör utjämnas så att angrepp mot statens representanter underkastas en enhetlig strafflatitud utan hänsyn till tjänstegrad. Det nuvarande strängare straffet för brott mot äm-

 

betsman bör i stället förbehållas sådana fall då vissa särskilt försvårande omständigheter föreligga vid angreppet i fråga.
    5. Straffet för även lindrigare misshandel bör för vissa fall, särskilt då misshandeln övas mot saklös person, skärpas. Det är ett länge och allmänt överklagat missförhållande i vår strafflagstiftning att misshandelsbrott i dylika fall straffas för milt, särskilt i jämförelse med de av lagen stadgade straffen för även obetydliga förmögenhetskränkningar.
    6. Möjlighet bör, i likhet med vad i annan modern strafflagstiftning är fallet, beredas domstol att i särskilt lindriga fall, då skulden är ringa och den genom brottet timade kränkningen obetydlig (s. k. leichte Fälle), utmäta straffet lägre än det för ifrågavarande brott lagstadgade straffminimum. Frånvaron av en dylik regel i svensk rätt framkallar icke sällan onödigt hårda domar, som regelmässigt pläga tilldraga sig pressens uppmärksamhet och icke äro ägnade att hos allmänheten upprätthålla förtroendet för rättsskipningen. I samband därmed bör emellertid tillika observeras, att de ordinära straffminima, i de fall då böter ingå i latituden, genom den senaste reformen av bötesstraffet vid vissa brott blivit alltför låga och på grund därav böra underkastas en höjning.»
    Vad beträffar den i departementspromemorian framförda tanken att göra förmögenhetsbrottens område i dess helhet till föremål för en partiell strafflagsreform har styrelsen åberopat en av dess ledamot, professor FOLKE WETTER, utarbetad promemoria, till vars grundtankar styrelsen i allt väsentligt anslutit sig. Innehållet i sistnämnda promemoria återgives i detta häfte s. 376.