H. MUNCH-PETERSEN †.
Då detta häfte redan är färdigt att sammanställas, ingår från Köpenhamn sorgebudet att professorn vid dess universitet Hans Vilhelm Munch-Petersen den 8 september 1934 avlidit. Redaktionen har anmodat mig att i några ord rista en runa över den bortgångne.
Hans Munch-Petersen var icke blott en central gestalt inom danskt rättsliv; också i de övriga nordiska länderna har han utövat ett betydligt inflytande och sedan långt tillbaka knutit talrika och hjärtliga förbindelser inom deras juristvärld. Alltsedan de nordiska juristmötena återupplivades för femton år sedan tillhörde han, först som suppleant, men från 1922 som ordinarie ledamot den danska bestyrelsen. Och vid mötena var han med sitt allomfattande intresse, sin vitalitet och lättillgänglighet, sitt varma och livfulla temperament en av de bäst kända och mest sammanbindande krafterna.
Född 1869, son av professorn i medicinens historia J. J. Petersen, blev han vid tjugusju års ålder docent och 1901, vid trettiotvåår, professor i »retsvidenskab» vid Köpenhamns universitet. Han hade begynt som civilist med den grundliga, tankeväckande avhandlingen »Løftet og dets causa». Mot bakgrunden av en ingående analys av vissa rättstankars skenbart helt olikartade, men i botten nära besläktade utveckling i tysk, fransk och engelsk obligationsrätt anställde han här en prövning av de faktorer som göra en utfästelses giltighet och räckvidd beroende eller mer eller mindre oberoende av det rättsförhållande varur den framsprungit eller anger sig framspringa. De dels historiskt, dels sakligt sammanflätade frågorna om »förutsättningars» rättsverkan, om skuldebrev med och utan angiven skuldgrund och om förlikningars och civilrättsliga erkännandens förmåga att avskära invändningar, hämtade ur det äldre rättsförhållandet, tagas här upp till en särläggande och jämförande prövning.
Ungefär samtidigt med tillträdandet av sin professur utgav Munch-Petersen ett arbete av helt annan art, som över hela norden givit honom ett berömt namn som rättspedagog. Det var hans bok »Den borgerlige Ret i Hovedtræk», en handledning för nybegynnare av juridikens studium i privaträttens och civilprocessens huvudgrunder. Den gav något för skandinavisk rättslitteratur — och för övrigt även för långt större litteraturer — alldeles nytt. I gamla dagar har man väl stundom försökt sig på dylika »krestomatier»; så t. ex. innehålles en sådan i Königs nära två sekler gamla Lärdomsövning till ungdomens tjänst. Men i nyare tid hade uppgiften fått ligga nere. Svårigheterna att lämna en vederhäftig elementär översikt, som icke urartade till ett onjutbart extrakt, hade väl synts för stora. Munch-Petersen behjärtade emellertid livligt de olägenheter som följa av att ställa den unge juristen direkt inför en vidlyftig och efter vanliga vetenskapliga anspråk systematiserad framställning, och han fick, med sin realistiska läggning och sitt sinne för »det dagliga livets juridik», ett utmärkt lyckligt grepp på planläggning och utförande. Med klok måtta och urskiljning tillämpade han metoden att gå från den konkreta avtalstypen till de allmänna grundsatserna, från välkända fall ur livet till deras rättsliga karaktärisering. Och han hade den glädjen att se sitt arbete högt uppskattat. Nyss före sin död sände han ut nionde upplagan. Han ägnade också verket ett outtröttligt intresse; varje upplaga var icke blott up to date med den fortskridande rättsutvecklingen, utan också jämkad och filad med beständig omsorg och hänsynstagande till ny vetenskaplig litteratur. I Sverige har som bekant Björling i sin Lärobok i civilrätt för nybörjare följt i hans spår; med all självständighet i efterbildningen är det dock Munch-Petersens pedagogiska idéer, som här gå igen. — Som komplement till handledningen och till förhöjande av dess praktiska nytta utgav Munch-Petersen också en samling »Retstilfælde til Brug ved det juridiske Studium», som utgått i flera upplagor.
Som professor fick emellertid Munch-Petersen processrätten sig anvisad till verksamhetsfält. Och det blev här han kom att utföra sitt livs under tre decennier fullföljda huvudverk. Snart utkom i rask följd en omfattande framställning av den danska civilprocessen (ny upplaga 1915). Men framförallt blev den stora danska processreformen — Retsreformen vanligen benämnd — hans »Hjertebarn», som han själv kallat den. Arbetet på denna reform
hade fortgått i flera repriser sedan ett halvt århundrade; förslag hade följt på förslag, men — bl. a. till följd av politiska konflikter— med negativt resultat. Vid sekelskiftet togs saken åter upp och bragtes omsider till lösning. I detta sista och avgörande skede kan utan tvekan Munch-Petersen sägas ha varit den som mer än någon annan bar bördan och äger rätt till äran. Med seg ihärdighet, med den varmaste hängivenhet, med fasthet och koncilians satte han prägel på reformen och kämpade småningom fram sympati för den inom det från början högst ovilliga juristståndet. En undermålig kompromisslösning 1908—09 blev den första etappen; men innan den då beslutade rättegångslagen hunnit att från papperet träda ut i verkligheten, lyckades det att 1916 framdriva en i flertalet huvudpunkter vida överlägsen »retsplejelov», vilken 1919 trädde i kraft. Danmark fick därmed en rättegångsordning som, särskilt vad civilprocessen angår, i tillämpningen visat sig utomordentligt lyckligt anpassad för sitt lands förhållanden och uppbäres av en enhällig opinion om dess förtjänster. Munch-Petersen släppte ingalunda därmed sitt »Hjertebarn». I en serie föredrag på universitetet satte han domare och advokater in i dess regler och dess anda; under tjänstgöring i olika domstolar har han själv prövat dess praktiska verkningar och på allt sätt varit verksam för att rättleda tillämpningen och justera ofullkomligheter. Komplexet av rättegångslag och »bilagar» har han i flera upplagor utgivit med förklaringar och rikligt sakregister. Och sist, men ingalunda minst, han har vetenskapligt bearbetat hela det nya systemet i den stora, i två upplagor utkomna handboken »Den danske Retspleje».
Även i universitetslivet har Munch-Petersen tagit livlig del. Han har varit universitetets rektor och sedan åtskilliga år dess »administrator», d. v. s. jourhavande direktör för dess ekonomiska förvaltning. För ungdomen klappade hans hjärta varmt, ungdomlig som han själv till själ och sinne alltid förblev. Han var också sedan rätt länge direktör för en stiftelse, som gav bostad åt ett antal studenter — ett slags »Regents» i mindre skala — och hade där sin egen ämbetsbostad. Till hela sin läggning och åskådning var och förblev han i det sista, med all sin mjukhet och älskvärdhet, en radikal framstegsman, och det kunde väl hända att han inför en yngre generations inriktning kunde frestas att instämma i den gamla klagan:
»War es immer wie jetzt? Ich kann das Geschlecht nicht begreifen. Nur das Alter ist jung, ach! und die Jugend ist alt».
Men den sinnesstämningen varade aldrig länge. Han förstod gott ungdomens art att från vad som är de äldres tro och hopp och lust vända sig till — något annat. Han förstod t. o. m., själv så försynt, dess arrogans, och om han någon gång nödgades näpsa den, vilket skedde med myndighet, lyste dock igenom något av hemlig sympati.
Den som gästat Munch-Petersens bostad vid Frederiksbergs Bredegade kan icke ha undgått ett starkt intryck av detta lyckliga hem, där på äkta danskt manér de pietetsfullt bevarade möblerna med det gammalmodigas trevnad inramade ett familje- och sällskapsliv, spelande kring alla yttringar av förfinad modärnkultur. Jämte hans älskvärda maka, österrikiska till börden, stå nu fyra söner sörjande vid båren.
Jag har sökt skildra min bortgångne vän utan alla överord, sådan som han bör igenkännas av envar som blivit något närmare förtrogen med hans person och verk. Men det är mig icke emot, om någon skulle tycka sig mellan raderna skymta en skrift med sympatetiskt bläck.
Nils Alexanderson.