STURE BRÜCK. Studier över strafflagen kap. 23. Akad. avh. Uppsala 1933. Almqvist & Wiksell. 145 s. Kr. 4.50.

 

    Det är ett aktuellt ämne som i denna avhandling ventileras. Huvuduppgiften för avhandlingen är att fastslå 23 kap. strafflagens funktion eller, annorlunda uttryckt, konkursförbrytelsernas systematiska ställning. Förf. börjar med att kritisera de i svensk doktrin tidigare framförda åsikterna i ämnet. Han redogör först för RYDINS framställning i hans avhandling »Om konkursförbrytelser». Rydin framkastar först möjligheten av att konkursförbrytelserna närmast skulle angripa den allmänna krediten eller fides publica. Rydin kommer dock slutligen till det resultatet, att konkursförbrytelserna äro förmögenhetsbrott, och att de innebära en kränkning av borgenärernas fordringsrättigheter. Brück övergår därefter att redogöra för prof. BERGENDALS framställning i hans icke av trycket utgivna avhandling: »Om betydelsen av konkurs för brott emot borgenärer särskilt föregående benefika avhändelser.» Bergendal diskuterar där möjligheten av att brottet är riktat mot staten, mot allmänheten eller mot borgenärerna. På anförda skäl kommer han till det resultatet, att konkursförbrytelserna äro riktade mot fordringsägarna i deras materiella rättsställning, såsom berättigade till betalning ur gäldenärens tillgångar i konkurs. Efter kritik av Rydins och Bergendals framställningar uppställer Brück följande teori om ifrågavarande straffreglers innebörd: De bidraga till att undertrycka sådana handlingar av gäldenären (eller dennes representanter) som mera allmänt förekommande skulle göra konkursinstitutet helt eller delvis verkningslöst och de göra det därigenom, att de alstra eller vidmakthålla psykiska hämningar av framförallt moraliskt slag mot dylika handlingar. Med andra ord genom upprätthållandet av sådana straffregler kan man normalt räkna med, att de åsyftade handlingarna inte förekomma. På det sättet få reglerna sin betydelse för kredithushållningen och fordringsväsendet. Det enskilda straffet inskärper straffregelns auktoritet och inträder alltså inte därför att gäldenären kränkt de enskilda borgenärernas intresse av betalning eller deras möjlighet att få täckning för sina fordringar, utan därför att gäldenären begått handlingar, vilka såsom typ betraktade äro farliga för konkursinstitutet.
    Brück redogör vidare för stadgandena i 23 kap. 6 och 7 §§ strafflagen och deras utveckling. Han finner att dessa stadganden föranletts av uppfattningen, att konkursförbrytelserna angripa de i en bestämd konkurs intresserade borgenärernas rättigheter. Enligt 23 kap. strafflagen i dess ursprungliga lydelse kunde oredlighet och vårdslöshet i konkurs endast åtalas av målsägande. Vidare stadgades i samma kapitel enligt dess lydelse i 1864 års strafflag, att den, som gjort sig skyldig till ansvar för oredlighet, vårdslöshet eller rymning för skuld och därefter styrkt sig hava tillfullo förnöjt sina borgenärer, skulle från allt vidare ansvar och påföljd vara fri. Dessa stadganden hava sedermera ändrats sålunda, att numera oredlighet

 

hör under allmänt åtal, samt att vårdslöshet kan åtalas av allmän åklagare efter angivelse av målsägande. Vidare har möjligheten att undgå straff genom att styrka att borgenärerna förnöjts inskränkts att gälla allenast beträffande vårdslöshet. Brück finner nu, att de ändringar, som vidtagits i nämnda stadganden, direkt frampressats av nödvändigheten och under åberopande av konkursinstitutets syften och det allmänna omsättningslivets krav. Och han förklarar slutligen, att 23 kap. 6 o. 7 §§ i deras nuvarande avfattning få betraktas som kvarlevor av oriktiga åsikter om konkursförbrytelsernas natur och bankruttstraffens ändamål.
    Om Brück härmed vill göra gällande att åsikten att konkursbrottens angreppsobjekt är borgenärernas fordringsrätt numera skulle vara övergiven, synes riktigheten av hans uttalande starkt kunna ifrågasättas. Då Högsta Domstolens pluralitet i målet mot Torsten Kreuger ogillade yrkandet om ansvar å honom för falsk bokföring med bl. a. den motiveringen, att omständigheterna icke föranlett till antagandet, att Torsten Kreuger haft uppsåt, att genom åtgärderna bereda förfång för konkursborgenärerna, synes det mig ligga nära till hands att antaga, att bakom denna motivering ligger den meningen, att konkursförbrytelserna innebära ett angrepp mot konkursborgenärerna eller borgenärerna i allmänhet och att man därför icke kan döma för uppsåtlig konkursförbrytelse, om icke uppsåtet omfattat att bereda konkursborgenärerna eller borgenärerna i allmänhet förfång eller skada. Hyllar man Brücks åsikt om konkursförbrytelsernas funktion, torde falsk bokföring alltid bliva straffbar enligt 23 kap. 1 § strafflagen. För den falska bokföringens straffbarhet skulle sålunda enligt Brücks mening icke vara erforderligt, att den skett i uppsåt att bereda borgenärerna förfång. Falsk bokföring är en för konkursinstitutet typiskt farlig handling, och detta är med Brücks ståndpunkt tillräckligt, för att gärningen skall bliva straffbar såsom konkursförbrytelse. Att man uppställt en särskild fordran beträffande uppsåtet vid falsk bokföring, torde väl till stor del bero på lagens uttryckssätt att gäldenär straffas, som övat bedrägeri mot sina borgenärer genom bl. a. falsk bokföring. För att det skall bliva bedrägeri mot borgenärerna har man ansett erforderligt, att uppsåtet omfattat, att bereda borgenärerna förfång. Fullföljer man Brücks tankegång, synes man komma till det resultatet att uttrycket »övat bedrägeri mot sina borgenärer» allenast är en kvarleva av oriktiga åsikter rörande konkursförbrytelsernas natur, från vilka åsikter lagstiftaren genom de vidtagna ändringarna i strafflagen 23 kap. 6 o. 7 §§ alltmera tagit avstånd.
    Såsom jag i ett annat sammanhang framhållit, har fordringen att falsk bokföring, för att bliva straffbar, skall ha skett i uppsåt att bereda borgenärerna förfång, vållat vissa svårigheter vid den praktiska tillämpningen. Brücks åsikt skulle sålunda, såvitt jag kan finna, i detta fall leda till ett praktiskt sett lämpligare resultat än denåsikt, som för närvarande torde vara den i praxis rådande.
    Även i andra fall torde Brücks åsikt leda till praktiskt goda re-

 

sultat. Prof. Bergendal drager bl. a. i sin förut omförmälta avhandling upp det fall, att sedan en insolvent gäldenär gjort en benefik avhändelse, samtliga fordringar, som förelågo vid av händelsen, blivit guldna, men att, när konkurs inträffar, nya fordringar till minst samma belopp tillkommit. Prof. Bergendal kommer till det resultatet, att då ingen av konkursborgenärerna haft eller ens kunnat få skada av den benefika handlingen, kan gäldenären icke anses brottslig enligt 23 kap. 2 § 2). Såsom Brück framhåller är detta resultat mindre tillfredsställande. Med hans ståndpunkt blir utgången i nyssnämnda fall en annan. Den av den insolvente gäldenären företagna avhändelsen är en för konkursinstitutet typiskt farlig handling, som haft eller kunnat få betydelse i en sedermera inträffad konkurs, och detta är tillräckligt för att enligt hans mening handlingen skall vara straffbar enligt 23 kap. 2 § 2). Brück framhåller särskilt, att med hans åsikt tyngdpunkten lägges på gäldenärens handling, och att man icke behöver taga ställning till handlingens faktiska inverkan på borgenärernas förmögenhet, vilket man måste göra om man anser konkursförbrytelserna vara kränkningar av vissa bestämda borgenärers förmögenhet.
    Brück övergår därefter till en kritik av 23 kapitlets indelning av konkursbrotten i tre kategorier, bedrägeri, oredlighet och vårdslöshet. Han finner att ifrågavarande brott böra indelas i allenast två grupper. Till den första gruppen bör föras handlingar, som gäldenären företager i uppsåt att undandraga täckning för gäld och till den andra gruppen handlingar, som icke företagits i sådant uppsåt, men ändock äro farliga för konkursinstitutet. Vidare berör Brück frågorna om målsägandetalan, begynnelsetid för preskription, konkurrens och gärningsort vid konkursförbrytelser. Slutligen behandlar Brück spörsmålet om styrelseledamöters ansvarighet enligt 23 kap. strafflagen. Vid behandlingen av detta betydelsefulla spörsmål betonar emellertid förf. själv, att framställningen varken kan eller avser att vara uttömmande, då ämnet är alltför komplicerat och praxis är stadd i livlig utveckling. Det är sålunda, säger förf., närmast fråga om några randanmärkningar av principiell natur. Framställningen i denna del inskränker sig också huvudsakligen till ett referat av vissa rättsfall och förf. kommer knappast här med några nya vägande synpunkter, varför avhandlingen i denna del icke torde vara till stor vägledning för praxis.
    Avhandlingens tyngdpunkt och huvudsakliga värde ligger i framställningen rörande 23 kapitlets funktion eller konkursbrottens systematiska ställning, och den utgör ett synnerligen intressant inlägg idiskussionen i detta ämne, vilken diskussion ännu icke synes mig avslutad. Denna fråga har, trots dess teoretiska natur, ett stort intresse även för praktiska jurister, då tillämpningen av 23 kapitlets straffbestämmelser i många fall torde bliva olika, allt efter den ståndpunkt man intager i nämnda fråga

Erik Bergendal.