ALARIK HERNBERG. Gäldförhållandet. Allmänna läror. Helsingfors 1934. Tilgmans officin. 365 s. Fmk 165.00.

 

    Arbetet grundar sig på författarens föreläsningar i allmän obligationsrätt vid statsuniversitetet i Helsingfors under åren 1932—1933. Ett sådant tillskott till den magra svenskspråkiga litteraturen i allmän obligationsrätt är att hälsa med glädje och kommer säkerligen att finna användning även väster om Östersjön. Ehuru föreläsningsramen nödgat till en viss begränsning och väl också är anledningen till författarens njugghet på prejudikat- och litteraturhänvisningar, innehåller arbetet mycket av intresse, och det vittnar oförtydbart om förf:s vidsträckta kunskaper, samvetsgrannhet och energi. Beklagligt är dock att förf:s åtminstone för rikssvensk uppfattning skäligen främmande terminologi gör boken till en rätt svårsmält lektyr. Delvis beror det nog också på terminologi och framställningssätt, att förf:s problemställningar och problemlösningar ofta förefalla så starkt färgade av begreppsjurisprudens.

H. N.

 

Decision rendered in Conformity with the Agreement concluded on September 30:th, 1932, between the Government of Finland and the Government of Great Britain and Northern Ireland for the Submission to Arbitration of a question connected with a claim in respect of certain Finnish vessels used during the war. Sthm 1934. Centraltryckeriet. 136 s.
Engelsk upplaga. H. M. Stationary Office, Adastral House, Kingsway, London, W. C. 1 s. 6 d.
    Till det arv, som världskriget lämnade efter sig, hörde ett mycket stort antal internationella tvistefrågor, vilka huvudsakligen uppstått genom det sätt, varpå de stridande begagnade sig av en krigförandes rättigheter. Större delen av dessa tvistefrågor ha blivit oavgjorda och torde i all framtid så förbliva, beroende på de forna krigförandes utpräglade motvilja mot att låta dem underkastas skiljedom. I en del fall har emellertid förlikning träffats; ett exempel härpå är den i november 1919 träffade »50-procentsöverenskommelsen» mellan Sverige och Storbritannien, varigenom ett betydande antal vid

 

472 LITTERATURNOTISER.engelska prisdomstolar anhängiga mål berörande svenska intressenter bragtes ur världen. Exempel på internationell skiljedom i dylika mål äro däremot ytterligt sällsynta.
    Åtminstone ett första steg har emellertid nu tagits till avgörande genom internationell skiljedom av en från kriget härrörande tvist mellan Finland och Storbritannien.
    Saken gäller av finska regeringen mot den brittiska framställda krav på ersättning för nyttjandet av ett antal finska fartyg, som av sistnämnda regering under 1916 och 1917 använts för fraktfart för de allierades räkning. Sedan finska regeringen från 1920 upprepade gånger utan resultat framställt ersättningskrav på diplomatisk väg, väckte fartygsägarna talan vid Admiralty Transport Arbitration Board, en specialdomstol, som upprättats 1920 för att pröva mot brittiska regeringen riktade krav på ersättning för under kriget rekvirerade fartyg. Denna domstol ogillade käromålet på den grund att ifrågavarande fartyg icke skulle rekvirerats av brittiska utan av ryska regeringen. Därefter föreslog finska regeringen att saken skulle underställas internationell skiljedom, vilket förslag avvisades av brittiska regeringen med den motiveringen, att redarna underlåtit att överklaga det av Admiralty Transport Arbitration Board fällda utslaget vid högre rätt; det fanns nämligen möjlighet att fullfölja talan från denna domstol till Court of Appeal och därifrån eventuellt till House of Lords.
    Finska regeringen hänsköt nu (1931) frågan till Nationernas Förbunds råd, åberopande förbundsaktens bestämmelser om lösande av internationella tvister. Brittiska regeringen framhöll, att den icke hade någon skyldighet att underkasta sig skiljedom i tvisten, då en dylik skyldighet endast kunde grundas på ett åtagande från brittiska regeringens sida, som i detta fall icke förelåg, samt att art. 15 i förbundsakten icke vore tillämplig, då den endast avsåg tvister, som syntes kunna leda till en brytning mellan parterna; brittiska regeringen ville icke bestrida den teoretiska möjligheten av att fallet kunde behandlas av rådet på grund av art. 11, men hittills hade man alltid ansett att denna artikel avsåg allvarligare internationella tvister, sådana som »involve the interests or the policy of a country as a whole». Brittiska regeringen framhöll emellertid vidare, att finska regeringen icke vore befogad att upptaga saken på internationell väg, då de finska redarna ej uttömt de rättsmedel, som det engelska domstolsväsendet erbjöd.
    Rådet överlämnade i vanlig ordning saken för utredning till en av sina medlemmar (den spanske rådsledamoten) som rapportör, och denne avgav jämte två andra rådsmedlemmar en rapport, som gick ut på att parterna icke voro skyldiga att underkasta sig skiljedom i målet, men att saken borde kunna upptagas av rådet enligt andra stycket av förbundsaktens art. 11 — en rätt så märklig tolkning av denna artikel i betraktande av att rådets ingripande enligt art. 11 väl i allmänhet ansetts vara ämnat att utgöra ett led i dess krigsförebyggande verksamhet. Emellertid framhölls det i rapporten, att det innan ytterligare åtgärder vidtoges vore skäl pröva den från engelsk sida framställda invändningen, att fartygsägarna icke uttömt de rättsmedel, som det engelska rättegångsväsendet erbjöd, liksom även, huruvida denna omständighet i så fall förhindrade finska regeringen att upptaga saken på internationell väg. De båda regeringarna enade sig om att hänskjuta dessa frågor till skiljedom; till

 

LITTERATURNOTISER. 473skiljedomare för avgörande av den första av de av rådskommittén uppställda frågorna, eller huruvida de finska redarna uttömt de rättsmedel, som det engelska rättegångsväsendet ställde till deras förfogande, utsågs genom överenskommelse mellan parterna en svensk jurist, justitierådet ALGOT BAGGE. Skiljedomarens på en ingående motivering stödda utslag fälldes d. 9 maj 1934 och har befordrats till trycket i en volym, vars titel läses härovan.
    Efter att hava undersökt, vilka vägar det engelska rättsväsendet lämnar öppna för en talan mot brittiska kronan, övergår skiljedomaren till en undersökning av frågan, vilka rättsmedel enligt engelsk rätt i det föreliggande fallet stodo till de finska redarnas förfogande. Han utgår därvid från, att den internationella regel, enligt vilken den private utländske käranden måste ha fullföljt saken till sista domstolsinstans i svarandestaten, innan den kan upptagas på internationell väg av hans regering, icke gäller alldeles obetingat: det erfordras, att de rättsmedel, som kunna komma ifråga, skola vara »verksamma och tillräckliga» (»effective and adequate»). I det föreliggande fallet var det alltså icke tillräckligt för att regeln skulle kunna göras gällande, att möjlighet att överklaga det av Admiralty Transport Arbitration Board fällda utslaget formellt förelåg; det erfordrades även, att ett överklagande, under förutsättning att de av skeppsredarna framförda, och sedermera av finska regeringen upptagna, påståendena och yrkandena voro riktiga och välgrundade, skulle kunnat leda till ändring vid högre rätt av det fällda utslaget. Ur denna synpunkt undersöker skiljedomaren först, i vilka punkter utslaget formellt kunnat överklagas; endast »rättsliga», däremot ej »sakliga», moment kunde enligt de för den engelska specialdomstolen givna reglerna komma i fråga, vilket ger skiljedomaren anledning till en framställning av skillnaden mellan»rättsfrågor» och »sakfrågor» i engelsk process; han finner, att utslaget innefattade ställningstagande till åtskilliga frågor av rättslig natur, och att det så till vida formellt kunnat överklagas: men han finner vidare, att huru än dessa frågor bedömts, så hade i alla händelser alltid ett domskäl av rent faktisk natur kvarstått, vilket i och för sig varit tillräckligt för ogillande av fartygsägarnas talan, nämligen att det var ryska regeringen som faktiskt »tagit» fartygen — en omständighet, som uppenbarligen varit ägnad att göra fartygens rekvisition av brittiska regeringen från fartygsägarna osannolik. Och denna rent faktiska omständighet skulle icke kunnat bli underkastad förnyad prövning i högre instans. Skiljedomaren kommer följaktligen till den slutsatsen, att intet verksamt (»effective») rättsmedel fanns mot det av Arbitration Board fällda utslaget. Efter att med negativt resultat ha undersökt, huruvida det engelska domstolsväsendet erbjöd fartygsägarna någon annan utväg att föra talan mot engelska staten än hänvändelse till Admiralty Transport Arbitration Board, fäller skiljedomaren det utslaget, att fartygsägarna uttömt de rättsmedel, som det brittiska rättegångsväsendet ställde till deras förfogande.
    Utslagets utförliga motivering, som här knappast ens antydningsvis kunnat refereras, erbjuder för svenska läsare mycket av intresse icke blott med hänsyn till den internationellrättsliga regel, varom det är fråga, utan även på grund av den belysande framställning av vissa drag i det engelska rättegångsväsendet, enkannerligen i fråga om skillnaden mellan sak- och rättsfråga och dess betydelse för rätten till fullföljd i högre instans samt i avseende på talan mot brittiska staten, som däri lämnas.

 

474 LITTERATURNOTISER.    Genom utslaget har en preliminär fråga rörande finska regeringens ersättningsanspråk mot brittiska regeringen på grund av dennas begagnande av finska fartyg under världskriget blivit avgjord. Det är emellertid icke därmed klart, att tvisten i själva huvudsaken kommer till avgörande genom skiljedom. Detta är nämligen alltjämt beroende av brittiska regeringens frivilliga medgivande. Icke ens frågan, huruvida tvisten skall upptagas till behandling av Nationernas Förbunds råd enligt art. 11 i förbundsakten är, såvitt bekant, ännu avgjord. Frågan är emellertid upptagen på föredragningslistan för det rådsmöte, som pågår, då detta skrives (september 1934).

T. G—l.