Deutsche Juristen-Zeitung. Denna ansedda tyska tidskrift framträder från och med sitt elfte häfte i år såsom Organ der Reichsfachgruppe Hochschullehrer des Bundes Nationalsozialistischer Deutscher Juristen. Samtidigt har Staatsrat Professor Dr. CARL SCHMITT i Berlin, en av de mest framträdande statsrättsliga teoretikerna i det moderna Tyskland, såsom Reichsfachgruppenleiter övertagit posten som tidskriftens utgivare (jfr SvJT 1934 s. 198).
    I en artikel i tidskriften (sp. 945 ff.) behandlar den nye utgivaren händelserna d. 30 juni. »'Der Führer' skyddar rätten för det värsta missbruk, när han i farans ögonblick i kraft av sin ledarställning själv såsom högste 'Gerichtsherr' omedelbart skapar rätt», heter det. Detta utvecklas i artikeln vidare med påståendena, att den sanne ledaren alltid jämväl är domare och att ledarens handling i verkligheten var äkta rättsskipning. Förf. uttalar också, att av ledaren icke sanktionerade »Sonderaktionen», som icke stå i samband med ledarens handling, äro desto värre orätt ju högre och renare ledarens rätt är. Avgränsningen mellan sanktionerade och icke sanktionerade handlingar tillhör enligt förf. icke domstolarna.

I. S.

 

    Tidsskrift for Rettsvidenskap. (H. 1—2 1934.) Den nu löpande årgången inledes med en uppsats av Højesteretsdommer TROELS G. JØRGENSEN om »Formen for (den danske) Højesterets Domsbegrundelser», vari förf. diskuterar vissa efter Retsplejelovens tillkomst framkomna reformförslag. Enligt nu gällande ordning skola Højesterets domar meddelas med den motivering, som genom icke offentlig votering framkommer som majoritetens åsikt; till äventyrs förekommande särmeningar bliva således icke kända. Förf. ger sin anslutning till en sådan ändring av denna ordning, att i domarna komma att redovisas alla de olika meningar, som kunna ha framkommit i domsvoteringen. Däremot avstyrker han en reform i överensstämmelse med ett nu föreliggande regeringsförslag, enligt vilket obligatorisk offentlig votering efter föregående enskild överläggning skulle införas. — Ett synnerligen svårt ämne av stor aktualitet behandlar docenten HÅKAN NIAL i en intressant uppsats »Om guldklausuler enligt svensk rätt». I en inledande historik visar förf., att »nominalismen» är en sen gammalt rotfäst princip i Sverige, d. v. s. att en gäldenär oberoende av växlingarna i penningvärdet allenast har att erlägga

 

skuldens nominella belopp. Historiken ger emellertid även stöd åt uppfattningen, att denna princip är dispositiv och att således guldklausuler principiellt äro giltiga enligt svensk rätt. Beträffande förutsättningarna för dessa klausulers erkännande framhålles emellertid, att man bör ställa stora krav på klarheten av de uttryck, som skola utgöra en verklig guldklausul; endast om klausulen är otvetydig, bör den erkännas. Beträffande klausulernas innebörd framhåller förf. bland annat, att de böra betraktas som verkliga guldvärdeklausuler oberoende av om de formulerats såsom guldmyntklausuleroch således efter sedelinlösningens suspendering bliva efter sin ordalydelse inpraktikabla. I enlighet härmed avvisas även tanken, att guldklausulerna borde tolkas såsom allenast innefattande »köpkraftsklausuler». I korthet diskuterar förf. vidare frågan om guldklausulernas behandling vid en minskning av kronans guldinnehåll. Till sist upptager förf. till behandling de problem, som anknyta till guldklausuler i internationella förhållanden, närmare bestämt den synnerligen omstridda frågan om och i vilken utsträckning ett lands domstolar skola erkänna och tillämpa en annan stats guldklausullag. Efter en som det synes träffande kritik av åtskilliga tidigare teorier hävdar förf., i huvudsaklig anslutning till en av Eckstein framställd åsikt, att en främmande guldklausullag bör tillämpas i första hand allenast på fordringar tillkommande personer, vilka på grund av nationalitet eller bosättning stå i sådant förhållande till den lagstiftande makten, att de böra vidkännas konsekvenserna av den i nationella intressen företagna åtgärden, guldklausullagen, men därutöver även på sådana förbindelser, som i och för sig ha särskild anknytning till den lagstiftande staten eller eljest av särskild anledning böra drabbas av samma ingrepp som förbindelser tillkommande borgenärerna i denna stat. — Ett »Bidrag till Læren om Regeringens Anordningsmyndighedefter Dansk Ret» giver CARL RASTING, som däri framför allt behandlar frågan, huruvida och i vilken utsträckning den lagstiftande myndigheten kan genom konstitutionella fullmaktslagar överföra sin lagstiftningsmyndighet på regeringsmakten. I motsats till nyare teori, i Danmark utvecklad framför allt av Berlin, hävdar förf., att den statsrättsliga praxis på detta område flerstädes och blandannat även i Danmark bestyrker, att fullmaktslagarna icke kunna betraktas blott såsom åtgärder, varigenom den lagstiftande myndigheten bestämmer sin kompetens med avseende på ett eller annat område genom att överföra detta till den verkställande maktens omsorg, utan i stället innefatta verklig delegation av lagstiftningsmakt. Genom belägg hämtade såväl ur författningshistorien som ur förarbetena till gällande författning och senare praxis söker förf. också visa, att den maktfördelningsnorm, varpå den danska författningen (§ 2) bygger, icke står hindrande i vägen för en delegation av lagstiftningsmakten inom vissa gränser, vilka förf. jämväl till slut söker så vitt möjligt bestämma.— Frågan om innebörden och räckvidden av 33 § avtalslagen är huvudföremålet för en uppsats av KRISTEN ANDERSEN, i vilken denne meddelar »Noenspredte trekk fra norsk ugyldighetslære idag». På grundval av norsk rättspraxis söker förf. visa, att man vid avgörandet av vad som vid 33 §:s tillämpning bör anses stridande mot »tro och heder» har att taga hänsyn till icke blott sådant, som den omtvistade viljeförklaringens mottagare verkligen känt till, utan även sådant, som han bort känna till, och i enlighet härmed även till sådan villfarelse (error in motivis) hos viljeförklaringens avgivare, vartill mot-

 

tagaren genom oaktsamt meddelande av oriktiga upplysningar bär skulden. Förf. anser sig emellertid härutöver kunna konstatera, att ogiltighet i norsk praxis statuerats även i sådana fall, då oriktiga upplysningar lämnats av viljeförklaringens mottagare utan att culpa kan läggas honom till last och sålunda utan att det är möjligt att åberopa 33 §:s regel om rättshandlingar, som strida mot tro och heder. På grund härav konstaterar förf. jämväl till slut en bestämd motsättning mellan de synpunkter, vilka norsk rättspraxis — i överensstämmelse med dansk-norsk doktrin (Ussing och Stang) — följt, och de, vilka för kort tid sedan i anslutning till svensk rättspraxis utvecklats av Hjalmar Karlgren i denna tidskrift (1933 s. 319 ff.). Uppsatsen avslutas med en tolkning avvissa stadganden i den norska trustlagen, framför allt det intressanta, synnerligen långt gående stadgandet i dess 13 §, enligt vilken det är förbjudet att i förvärvsverksamhet taga eller kräva pris eller vederlag, som måste anses —ur samhällelig synpunkt — otillbörligt, eller att eljest uppställa otillbörliga affärsvillkor. — Om »En ny Afstemningspraxis» handlar en uppsats av NIELS SKRIVER SVENDSEN, vari förf. utvecklar olägenheterna av vanligen praktiseradeomröstningsmetoder och utreder, huru dessa kunna undgås genom den s. k.kvalitetsmetoden, vilken innebär, att man genom upprepade voteringar ställer vart och ett av de förslag, varom voteras, emot vart och ett av övriga förslag. — Till sist är att nämna, att W. A. Palmes doktorsavhandling — Om civilprocessens begrepp och avgränsning från den frivilliga rättsvården — är föremål för en kritisk recension av jur. kand. PER OLOF EKELÖF.

Ph. H.