Nordisk Tidsskrift for Strafferet (h. 3, 1934). Byråchefen i norska justisdepartementet KRISTIAN HANSSON bidrager, förutom med en redogörelse för fångvården i Norge under år 1933, med en artikel om »forbrytelse og straff», som återgiver ett av förf. inför Studentersamfundet i Trondheim hållet föredrag. Efter en kortfattad, populärt hållen orientering över nutida synpunkter på spörsmålen om brottslighetens orsaker och medlen för dess bekämpande lämnas en översikt över de kriminalpolitiska åtgärder gällande norsk rättställer till förfogande. I samband härmed gör förf. en del kritiska anmärkningar och antyder önskvärda reformer. De i strafflagen § 39 a givna bestämmelserna om ådömande av »forvaring» (motsvarande vår internering) hava enligt hans mening fått en allt för vid formulering, i det att de dels icke kräva tidigare undergående av frihetsstraff, dels icke göra åtskillnad mellan brottslingar av den mera aktiva och energiska typen, de i egentlig mening farliga, och de mera slappa och hållningslösa, som lämpligen böra hänvisas till »arbeidshus», alkoholist anstalt eller liknande inrättning. Olägenheterna av att lagen icke uppställer något krav på förutbestraffning äro så mycket större, som domstolarna jämlikt stadganden i straffprocesslagen äro skyldiga att i mål mot personer, vilka gjort sig skyldiga till flera brott av de i strafflagen § 39 a angivna kategorierna, taga ställning till spörsmålet, huruvida återfall i dylikt brott är att befara, och vid jakande svar härå enligt strafflagen måste ådöma »forvaring». Enligt ifrågavarande stadganden, som trädde i kraft den 23 mars 1929, hava intill 1933 års utgång sammanlagt 200 personer dömts till »forvaring». Då någon särskild anstalt för deras omhändertagande ännu icke finnes, hava de fått hänvisas till vanliga fängelser eller »tvangsarbeidshus». Förf:s önskemål om reformer i övrigt avse bl. a. en sortering av fång-