Biträde åt part med fri rättegång. I 5 § 1 st. lagen om fri rättegång stadgas: »Finnes part, som beviljats fri rättegång, icke kunna själv eller genom någon, som i tjänsteställning eller eljest lämnar honom bistånd, behörigen tillvarataga sina intressen vid talans anhängiggörande eller utförande, må lämplig person förordnas att därvid biträda honom».
Denna bestämmelse lärer icke korrespondera mot stadgandet i 10 § 2 st. av lagen (jfr 10 § 3 st.), att hovrätt i de fall, då rätten i allo eller i huvudsakliga delar bifaller ändringssökande av part, som åtnjuter fri rättegång, må på partens begäran i slutliga utslaget tillerkänna biträde, som parten anlitat för rättegången därstädes, ersättning av allmänna medel. Hovrätten torde äga fri prövningsrätt i kostnadsfrågan och är formellt oförhindrad att tillerkänna biträdeåt part ersättning av allmänna medel, även om parten uppenbarligen själv är i stånd att utföra sin talan eller någon i tjänsteställning lämnar honom bistånd härvid. Lagstiftaren har icke ens velat beskäraden fria prövningsrätten genom användande av samma uttryckssättsom i 5 § sista stycket (»må, när skäl därtill äro»).
Att bestämmelsen om biträdesersättning i hovrätten formellt icke står i samklang med lagstiftarens allmänna inställning till kostnadsfrågan torde väl i realiteten icke ha mycket att betyda. En erinran om förhållandet torde dock vara på sin plats såtillvida, som därav får anses framgå, att lagstiftarens njugghet mot parten och hans biträdei hovrätten i de fall, då ett ändringssökande ej vinner bifall, eller parten för svarande talan, är dikterad uteslutande av sparsamhetshänsyn; lagstiftaren har icke uttalat farhåga för missbruk från domstolens sida,om den medgives fri prövningsrätt i ersättningsfrågan över huvud (jfrnedan).
Jag återkommer till stadgandet i 10 § 2 st. i lagen om frirättegång, att hovrätt i de fall, då rätten i allo eller huvudsakliga delar bifaller ändringssökande av part, som åtnjuter fri rättegång, måpå partens begäran i det slutliga utslaget tillerkänna biträde, som parten anlitat för rättegången därstädes, ersättning av allmänna medel.Enligt 11 § i lagen skall motsvarande äga tillämpning i fråga om mål,som fullföljes hos Konungen. Dessa lagrum ha icke ändrats sedanlagens tillkomst.
Av bestämmelsen ifråga torde genast framgå, att det är i ett fåtalfall, part kan räkna med att erhålla biträde vid talans utförande ihögre instans, i varje fall om man utgår ifrån att rättsbildat biträde icke vill av altruistiska motiv åtaga sig hans sak. Enligt förarbetena till lagen synes dock lagstiftaren ha räknat med en sådan altruism.
Lagstiftarens inställning har blivit föremål för en enligt mitt förmenande synnerligen berättigad kritik; jag tillåter mig särskilt åberopa WILDTE: Om kostnader i civil rättegång och deras gäldande, s.167 ff. När jag nu likväl berör ifrågavarande spörsmål, är det endast för att understryka det berättigade i kritiken genom att påvisa, till vilken obillighet lagstiftarens ståndpunkt leder särskilt i mål, vari ansvar yrkas för brott, som kan förskylla frihetsstraff.
I dessa mål står uppenbarligen ett viktigt intresse på spel för den tilltalade. Har han såsom svarandepart vid underrätt åtnjutit fri rättegång och erhållit biträde, synes han mig till en början äga ett berättigat anspråk på att få räkna med biträdets hjälp i högre instans även för det fall, att den mot honom förda ansvarstalan ogillats, men åklagaren eller målsägaren överklagat utslaget. Fråga om biträde uppkommer först, då kommunicering ägt rum, och genom kommuniceringsbeslutet får ju högre instans i regel anses ha uttalat, att ändring i utslaget icke är utesluten. För parten är det sålunda av största vikt, att hans rätt bevakas, men han har små utsikter att erhålla biträdemed hänsyn till kostnadsfrågan. Hans biträde kan nämligen icke räkna med att komma i åtnjutande av ersättning över huvud taget annat än i mycket få undantagsfall, då målsägaren fullföljt talan mot den lägre instansens utslag och under omständigheter förpliktas utgiva kostnadsersättning till svaranden samt, viktigt nog, denna ersättning är av beskaffenhet att kunna uttagas. I regel äger ju nämligen målsägaren ersättningsanspråk å svaranden och åberopar kvittning. Vidare kan svaranden vara försatt i konkurs etc. T. o. m. för det fall, att målsägaren nedsatt kostnadsersättning för talans fullföljd hos Konungen, kan svarandens biträde långt ifrån räkna med såsom visst, att denna ersättning går till honom.
Huru litet lagstiftaren haft sin uppmärksamhet riktad på dessa förhållanden framgår därav, att spörsmålet i sakkunnigas betänkande 1918 (s. 80, 81) avfärdats med följande uttalande:
»I sådana mål, i vilka den fattiga parten vunnit i underrätten ochalltså har att utföra svarandetalan i hovrätten, synes det mindre än annars behövligt, att advokat särskilt förordnas att biträda parten.Har han haft advokatbiträde redan i underrätten, torde han kunnapåräkna biträde av samme advokat i hovrätten, och i annat fall lärdet icke möta någon svårighet för honom att genom närmaste rättshjälpskontor eller eventuellt rättshjälpskontoret i hovrättsstaden fåsin svarandetalan bevakad. Och även annan advokat hjälp torde i ett dylikt fall med lätthet kunna anskaffas med hänsyn till sannolikheten för att hovrätten fastställer det överklagade utslaget, därvid svaranden ju städse tillerkännes ersättning för sina kostnader i hovrätten, jämväl omfattande advokatarvodet.»
Som synes har särskild hänsyn icke tagits till mål, vari föres talanom ansvar. Som en påtaglig inadvertens måste enligt mitt förmenande framstå, att häktad person äger rätt att erhålla biträde, medan svarandepart, som åtnjuter fri rättegång i brottmål, där brottets svårighet väl motiverar hans tagande i häkte, ehuru detta på annan grund (han äger stadigt hemvist etc.) ej skett, icke kan räkna med att kunna
förskaffa sig biträde för talan i högre instans, d. v. s. hans intagande i häkte skulle för honom i detta avseende bliva en förmån. Och i liknande fall kommer den, beträffande vilken underrätt förordnat, »att han skall i häkte förbliva till dess underrättens dom vunnit laga kraft eller hovrätt annorlunda förordnat», med hänsyn till möjligheten att erhålla biträde i en bättre situation än den, som försättes å fri fot.
När sakkunniga hänvisa till rättshjälpskontor bortses — utom från partens över huvud taget i lagen icke beaktade oförmåga att själv anskaffa medel till resor etc. — helt och hållet från hans berättigade anspråk att få erhålla det biträde, som han anlitat i underrätten (jfr5 § 2 st.: avvikelse från partens förslag till biträde bör ej ske.). Vidare kan det understundom icke rimligen begäras, att rättshjälpskontoret skall kunna sätta sig in målet i samma grad som det tidigare biträdet.
Inom parentes vill jag erinra om nu stundom förekommande mål, i vilka målsägaren ensam klagar för att få svaranden fälld till ansvar; målsägaren har tagit en garantiförsäkring, som ekonomiskt skyddarhonom från visst brottsligt förfarande från svarandens sida, exempelvis förskingring, men en förutsättning för försäkringsbeloppets utbetalande är, att svaranden blir dömd till ansvar för brottet; det är icke nog, att ersättningsfrågan är avgjord. I sådana mål gör målsägaren ofta sin förnämsta insats i högre instans, sedan han i underrätten litat till åklagaren. Här om någonsin bör svaranden kunna påräkna biträde vid sitt svaromål.
Dömes svaranden till frihetsstraff, tala uppenbarligen starka skäl för att han, därest han erhåller förmånen av fri rättegång, jämväl skall ha tillgång till rättsbildat biträde vid utslagets överklagande i högre instans. Lagstiftaren, som icke gjort skillnad mellan brottmål och civilmål (jfr ovan), har ansett det vara tillfyllest att tillerkänna biträdet ersättning av allmänna medel endast, då ändringssökandet i allo eller i huvudsakliga delar bifalles, och en sådan utsikt kan knappast göra något biträde benäget att inskrida. Ett biträde kan ju icke bestämt räkna med ändring i utslaget utan att desavuera underdomstolen.
Ifrågavarande stadgande är sålunda, särskilt för nu ifrågavarande fall, att fattigparten löper risk att mista något för honom så väsentligt som sin frihet, föga lyckligt, även med hänsyn till att det tillkommit som en nödfallsutväg. Staten ingår närmast ett äventyrsavtal med biträdet. WILDTE säger generellt (a. a. s. 168): »Därtill kommer, att det är mindre tilltalande, att ersättningen till biträdet göres beroende av målets utgång. En sådan synpunkt bör vara för rättshjälpen alldeles främmande». Vad talar för att mindre arbete nedlägges å ett ändringssökande, som ej vinner bifall, än ett sådant, där fallet är motsatsen. Även om man kan utgå ifrån att biträdet i vissa fall genast bör kunna avgöra, att ändring ej står att vinna, så bör biträdet dock vara berättigat till ersättning i mål, där kommunicering ägt rum, ty i dem har ju, såsom ovan framhållits, t. o. m. högre instans uttalat ovisshet om den slutliga utgången.
En liknande tankegång har icke varit främmande för de sakkunniga som bl. a. uttalat: »Ville man, utöver vad lagförslaget — — —innehåller, ytterligare garantera part, som förlorat i underrätten, möjlighet att erhålla advokatbiträde för talans fullföljande i hovrätten, skulle hovrättens befogenhet att tillerkänna fattigparts rättegångsbiträde ersättning av allmänna medel måhända kunna utsträckas äventill sådana fall, då parten, fastän han ej vunnit ändring i underrättens utslag, dock ej saknat skäl till fullföljande av talan i målet». Detta uttalande har dock icke beaktats av lagstiftaren.
Även i detta sammanhang torde det förtjäna framhållas, att häktad person kommer i en bättre ställning än den som är å fri fot med hänsyn till möjligheten att erhålla biträde vid talans utförande i högreinstans, vilket stund om knappast kan anses vara berättigat.
Wilh. Persson.