Vittnesförhör vid annan domstol än processdomstolen. Enligt 17 kap. 4 § RB. må vittne, om det är fjärran eller för annanlaga orsak ej kan komma till den domstol, »där det nämnt och godkänt är», i bägge parternas eller deras ombudsmäns närvaro höras inför närmaste rätt, där det vistas. Denna bestämmelse, som alltså under pågående process möjliggör vittnes hörande vid annan domstol än den, varest rättegången är anhängig, torde huvudsakligen hava tillkommit i den vittnespliktiges intresse och åsyfta att lindra den tunga, som vittnespliktens utkrävande kan medföra för en till vittne åberopad person¹. Ifrågavarande stadgande, som medgiver en avvikelse från den eljest enligt svensk rätt gällande grundsatsen om bevisomedelbarhet vid handläggning av mål i första instans, har i praxis i stor utsträckning tillämpats, säkerligen i större utsträckning än som med hänsyn till nutida kommunikationer är strängt nödvändigt. I praktiken hava även lagens föreskrifter om de närmare förutsättningarna för dylikt vittnesförhörs anordnande modifierats. I regel torde så tillgå, att endera parten hos processdomstolen hemställer, att vid annan domstol få avhöra en eller flera namngivna personer, därvid parten ofta förbehåller sig rätt att få vid samma domstol höra, utom den eller de namngivna personerna, även andra personer, som bo eller vistas inom domstolens domvärjo eller i dess närhet och vilkas hörande parten kan finna erforderligt. Motparten, vilken kanske icke haft någon tanke på att begära vittnesförhör vid annan domstol, anser sig böra för säkerhets skull förbehålla även sig rätt att vid den främmande domstolen få höra vittnen och framställer en allmänt hållen begäran därom. Därest den eller de av part namngivna personerna bo eller vistas på sådant avstånd från processdomstolen, att denna överhuvudtaget anser vittnesförhör vid främmande domstol böra ifrågakomma, och vittnesförhöret i övrigt finnes erforderligt, plägar processdomstolen meddela beslut av innehåll, att den part, som påkallat vittnesförhöret, medgives rätt att vid angiven domstol höra de uppgivna vittnena ävensom övriga i

 

¹ Se KALLENBERG, Svensk civilprocessrätt II, s. 132 ff.

 

trakten boende eller vistande personer, av vilkas hörande parten vill sig begagna, allt under förutsättning att de befinnas ojäviga. Motsvarande rätt tillerkännes motparten i fråga om de personer, som han kan vilja åberopa som vittnen, och i övrigt meddelas i beslutet närmare föreskrifter om sättet för vittnesförhörets åvägabringande o. d. Meddelande av dylikt beslut torde såsom ovan antytts i allmänhet föregås av, förutom prövning huruvida de namngivna vittnenas bonings- eller vistelseort motiverar vittnesförhör vid annan domstol, endast ett kort förhör angående de omständigheter, varom vittnena skola höras, och bedömande av frågan, huruvida dessa omständigheter hava relevans i målet.
    Den praxis, som sålunda utvecklat sig, torde icke överensstämma med vare sig lagens bokstav eller anda. Det åberopade lagrummet betecknar processdomstolen såsom den domstol, där vittnet nämnt och godkänt är. Dessa ordalag giva först och främst vid handen, att den part, som påkallar vittnesförhör vid annan domstol, skall vid processdomstolen nämna de vittnen, som han önskar höra. En allmänt hållen begäran om vittnesförhör med personer som bo eller vistas på viss ort fyller icke lagens krav, utan processdomstolen torde hava rätt att fordra, att samtliga personer, som åberopas som vittnen, namngivas. Nämnande av vittnena är också en förutsättning för att processdomstolen skall, såsom lagen jämväl kräver, kunna godkänna dem. Kravet att processdomstolen skall hava godkänt de till vittnen åberopade personerna, innan vittnesförhör tillåtes, torde utan tvivel innebära, att denna domstol skall hava prövat, huruvida vittnena äro jäviga, och därvid funnit dem ojäviga.¹ Lagens ordalydelse får alltså anses utmärka, att processdomstolen icke skall medgiva vittnesförhör vid annan domstol med andra än namngivna personer och allenast under förutsättning, att dessa av processdomstolen befinnas ojäviga. En dylik tolkning torde även väl överensstämma med lagens andemening. Det ligger nämligen i sakens natur, att processdomstolen, som handlägger målet, är bäst skickad att pröva uppkomna jävsfrågor, vilkas avgörande ofta kräver en ingående kännedom om målet. Visserligen får den domstol, som skall avhålla vittnesförhöret, i regel del av samtliga protokollen i målet, men materialet för bedömande av en jävsfråga blir dock aldrig så levande för denna domstol som för processdomstolen. Därest lagens föreskrifter skola följas, bör därför processdomstolen tillåta vittnesförhör vid annan domstol endast med namngivna personer och innan tilllåtelse meddelas skall processdomstolen efterforska, huruvida jävsanledning mot de uppgivna personerna förefinnes, och meddela beslut i anledning av anfört jäv. Därest jäv då befinnes föreligga mot visst vittne, bör resultatet uppenbarligen bliva, att det begärda vittnesförhöret med denne icke medgives. Att utan vidare överlämna prövningen av eventuella jävsfrågor till den domstol, där vittnesförhöret skall hållas, kan icke anses riktigt.

 

¹ Se KALLENBEEG a. a. s. 137.

 

    Vad ovan anförts utesluter naturligtvis icke, att även den domstol, varest vittnesförhöret hålles, kan komma att få pröva jävsfrågor. Processdomstolen kan hava underlåtit att efterforska eller förbisett eller på grund av felaktiga eller bristande upplysningar saknat kännedom om ett uppenbart jäv, t. ex. minderårighet. Därest det vid förhörsdomstolen blir ådagalagt, att sådant jäv föreligger, ligger det i sakens natur, att denna domstol måste förvägra det begärda vittnesförhöret. Detta torde dock, enligt vad i teorien antages, gälla endast de s. k. absoluta jäven samt skyldskaps- och svågerskapsjäven och det medför ingalunda den konsekvensen, att förhörsdomstolen skulle slutgiltigt pröva förefintligheten av allehanda s. k. relativa jäv. Tvärtom bör förhörsdomstolen i överensstämmelse med lagens mening beträffande sistnämnda slag av jäv, därest processdomstolen antingen utan någon prövning av jävsfrågor tillåtit vittnesförhör vid annan domstol eller ock efter prövning funnit jäv ej föreligga, endast i protokollet upptaga vad eventuellt i jävsavseende vid förhörsdomstolen anförts samt förklara, att det ankommer på processdomstolen att meddela beslut härutinnan.¹
    Mot de förut framförda synpunkterna kan invändas, att deras tillämpning i praktiken kan medföra avsevärda olägenheter. Ofta kan part vid tiden för begärande av vittnesförhör icke med säkerhet namngiva alla de personer, som han önskar höra som vittnen. Hörande av ett utav motparten påkallat vittne kan föranleda därtill, att parten nödgas begära vittnesförhör med personer, som han förut ej ansett nödigt att höra. Anledning till jävsinvändningen kan yppas först under förhör med andra vittnen o. s. v. Härtill kan genmälas, att när en rättegång nått det stadium, att vittnesförhör lämpligen bör påkallas, vardera parten bör hava fullt klart för sig, vilken bevisning som är erforderlig i målet och genom vilka vittnen sådan bevisning kan förebringas, samt att de praktiska olägenheterna i övrigt med samma styrka göra sig gällande under det nu i praxis tillämpade systemet. Detta system kan för övrigt om det konsekvent tillämpas och det alltså helt överlämnas till förhörsdomstolen att avgöra alla jävsfrågor, leda till, att ett av processdomstolen medgivet vittnesförhör av förhörsdomstolen förvägras samt att parterna sålunda i onödan tillskyndas kostnader och rättegången utan giltigt skäl avsevärt förlänges.

Thorwald Bergquist.