Norskt rättsfall i internationell beskattningsrätt. Høiesterett har d. 26 juni 1934 fällt ett med intresse emotsett avgörande i en fråga rörande konkurrens mellan norska och svenska skattelagar.
    Förhistorien till målet är följande: Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag driver skattepliktig rörelse dels i Sverige och dels i Narvik i Norge. Då det visade sig vara förenat med synnerligen stora svårigheter att bestämma huru stor del av bolagets inkomst, som rätteligen borde beskattas i vartdera landet, träffades genom en deklaration av d. 18 januari 1913 mellan de intresserade parterna samt de båda ländernas regeringar en överenskommelse av innehåll, »att nio tiondelar av bolagets samlade inkomst skulle tagas till beskattning i Sverige samt att en tiondel av samma inkomst komme till beskattning i staden Narvik i Norge». För taxeringen i Norge blir således bolagets inkomst av den i Sverige bedrivna rörelsen av största betydelse.
    I samband med taxeringar och eftertaxeringar till kommunal inkomstskatt i Narvik uppkom det spörsmålet, huruvida svensk eller norsk rätt skall vara avgörande vid det fastställande av bolagets samlade inkomst, som ligger till grund för beskattningen i Narvik. Bolaget påyrkade avdrag från den skattepliktiga inkomsten bl. a. för vissa belopp, som i form av s. k. royalty i enlighet med 1927 års s. k. malmavtal erlagts till svenska staten och till Trafikaktiebolaget Grängesberg— Oxelösund (de två enda aktieägarna i Luossavaarabolaget) och som utgått i förhållande till den för varje år bortfraktade malmkvantiteten. I fråga om royaltyn åberopade Luossavaarabolaget, att den svenska regeringsrätten förklarat att royaltyn får avdragas såsom driftsutgift, och gjorde gällande, att detta utslag är bindande även för de norska skattemyndigheterna. Narviks kommun gjorde å sin sida gällande, att deklarationen borde tolkas så, att norska lagens regler om vad som är skattepliktig inkomst skola tillämpas vid beräknande av den i Narvik beskattningsbara tiondelen av Luossavaarabolagets inkomst, och att den s. k. royaltyn i själva verket utgör maskerad utdelning till aktieägarna och därför icke kan betraktas såsom driftsomkostnad.
    Av Høiesteretts ledamöter har endast en i likhet med underrätten, Oslo Byrett, ansett att svensk beskattningsrätt bör tillämpas och de svenska skattemyndigheternas beslut vara bindande i fråga om beräkningen av den skattepliktiga inkomsten. Såsom stöd för denna mening har åberopats huvudsakligen det vittnesbörd, som förarbetena till 1913 års deklaration giva angående kontrahenternas avsikter. Majoriteten i Høiesterett, fyra ledamöter, hava visserligen ansett att norsk rätt skall tillämpas och att regeringsrättens utslag icke är bindande för taxeringen i Norge, men har i själva sakfrågan, d. v. s. i fråga om royaltyn, kommit till samma resultat som regeringsrätten och sålunda medgivit avdrag. De två återstående ledamöterna, vilka likaledes tillämpat norsk rätt, ha gjort skillnad mellan den royalty, som erlagts till svenska staten, och den, som erlagts till Grängesbergsbolaget, samt medgivit avdrag för den förra men icke för den senare. E. A.

 

    Franskt rättsfall ang. testamentes form. Enligt franskt rätt är en av de ordinära testamentsformerna det s. k. offentliga testamentet, vilket upprättas antingen inför två notarier i närvaro av två vittnen eller av en notarie i närvaro av fyra vittnen. Testamentet nedskrives av en notarie efter testators diktamen och uppläses sedan för och undertecknas av testator. Protokoll föres över

 

förrättningen. I ett av appellationsdomstolen i Paris detta år avgjort mål var — genom notariens protokoll — upplyst, att testationsakten var fullbordad utom såtillvida att testator, som förklarat sig godkänna testamentet, förlorat medvetandet innan han hunnit verkställa undertecknandet. I första instansen godkändes testamentet, enär testator förstått och vitsordat testamentet som upplästs för honom. Appellationsdomstolen kom emellertid till motsatt resultat. SAVATIER (Revue trimestrielle de droit civil 1934 s. 457—458) understryker riktigheten av överrättens ståndpunkt och konstaterar en reaktion mot en hotande dekadans som kommit till synes i fråga om domstolarnas ställning till formkravet. Ej beträffande någon rättshandling är, säger S., formkravet så nödvändigt som beträffande testamente, och han anför till utvecklande härav samma skäl som av lagberedningen åberopats till stöd för den nya testamentslagens ovillkorliga föreskrifter om testamentes form. E. L.