Internationell konferens i London för industriellt rättsskydd. De internationella överenskommelserna äro av särskilt stor betydelse för det s. k. immateriella rättsskyddet. På detta område märkes bl. a. Pariskonventionen av 1883 för skydd av den industriella äganderätten, varmed avses patent-, mönster-, firma- och varumärkesrätten samt bestämmelserna mot oriktiga ursprungsbeteckningar och annan illojal konkurrens; de till denna konvention anslutna länderna bilda den s. k. Parisunionen. Vidare finnas tre mellan vissa av Parisunionens länder gällande säröverenskommelser, av vilka här må nämnas Madridöverenskommelsen av 1891 angående undertryckande av oriktiga ursprungsbeteckningar å handelsvaror. Sverige tillhör sedan 1885 unionen samt anslöt sig 1933 även till Madridöverenskommelsen om oriktiga ursprungsbeteckningar.
    Pariskonventionen och säröverenskommelserna ha vid flera tillfällen undergått revision, bl. a. å konferens i Haag 1925 (se SvJT 1925 s. 494 f. samt ang. konventionerna å detta område vidare SvJT 1933 s. 288 f.). De i Haag antagna texterna ha nu ytterligare reviderats vid en konferens i London.
    Londonkonferensens förhandlingar pågingo fr. o. m. d. 1 maj t. o. m. d. 2 juni 1934. 34 av de 40 till Parisunionen hörande länderna samt 12 utanför unionen stående länder voro representerade å konferensen. Sveriges ombud voro byråchefen fil. dr B. Lindgren samt jur. kand. Å. v. Zweigbergk. Å konferensen nåddes slutligen enighet om vissa ändringar i såväl Pariskonventionen som de tre säröverenskommelserna, och de nya texterna undertecknades av delegationerna från flertalet representerade konventionsstater. Ratifikationstiden utgår den 1 juli 1938.
    Endast ett fåtal av de å konferensen behandlade spörsmålen kunna här nämnas, i huvudsak blott några viktigare ändringar i Pariskonventionen.
    Av betydelse särskilt för patenträtten äro Pariskonventionens bestämmelser om prioritetsrätt, d. v. s. rätt för den som i ett unionsland gjort ansökan om industriell skyddsrätt att för ansökan i övriga unionsländer under viss tid (för patent ett år) äga företräde gentemot där gjorda ansökningar och andra mellankommande omständigheter. Denna prioritetsrätt har emellertid i flertalet unionsländer, bl. a. Sverige, icke ansetts hindra att i sistnämnda länder utövning under den angivna tiden kan grundlägga en mot den prioritetsberättigade giltig föranvändarrätt. Men vid Londonkonferensen blev en mot denna uppfattning direkt riktad föreskrift intagen i konventionen, varigenom ett länge eftersträvat önskemål realiserats och prioritetsrättens värde avsevärt ökats. Även i övrigt har prioritetsrätten stärkts, bl. a. genom en ny bestämmelse att patent för vilka prioritetsförmån åberopas icke få givas kortare giltighetstid än andra patent.
    En annan patenträttslig huvudfråga var vid denna som vid tidigare konferenser spörsmålet om inskränkningar i utövningstvånget. Icke heller nu lyckades man nå målet att påföljd av underlåten utövning icke skulle få vara patenträttens förverkande utan endast meddelande av tvångslicens åt annan, såsom redan nu är gällande i Sverige. Det får dock anses som ett ganska gott resultat att enligt en ny föreskrift talan om förverkande icke kan med utsikt

 

522 NOTISER.till framgång anhängiggöras förrän tvångslicens beviljats och utövning i allafall icke kommit till stånd inom två år efter dess meddelande.
    Framför allt av principiell betydelse är en ny artikel, vari generellt uttalas, att uppfinnaren har rätt att nämnas som sådan i patentbrevet. Härmed har den s. k. uppfinnaräran i viss omfattning ställts under skydd. — Ytterligare åtskilliga förslag om skydd för uppfinnaren förelågo och vunno rätt stark anslutning, ehuru enighet ej kunde vinnas. Nämnas må förslag att anställd, vars uppfinning patenterats för arbetsgivaren, allfid skulle vara berättigad till skälig ersättning, samt att uppfinnarens egna meddelanden och publikationer under viss tid icke skulle anses nyhetshindrande vid senare patentansökan av denne.
    Vad beträffar Pariskonventionens varumärkesrättsliga regler, äro nyheter av betydelse att anteckna framför allt angående två frågor.
    Den första gäller betydelsen av hemlandsregistrering. I de flesta unionsländerna, bl. a. i Sverige, anses utländska näringsidkares varumärken endast kunna registreras, om registrering erhållits i hemlandet; detta leder ofta till besvär och olägenhet för sökandena. Vid konferensen lyckades man visserligen inte införa det absoluta oberoendet av hemlandsregistreringen, ehuru förslag härom vann majoritet. Men i konventionen genomfördes det s. k. relativa oberoendet, varmed menas, att uppnådd registrering skall för sitt upprätthållande vara oberoende av registreringen i hemlandet. Och enligt en annan ny föreskrift får det icke fordras, att det märke vars registrering sökes är absolut identiskt med det i hemlandet registrerade; avvikelser i mindre väsentliga detaljer skola vara tillåtna.
    Den andra varumärkesfrågan gäller varumärkesöverlåtelsen. Många länder anse icke varumärke kunna giltigen överlåtas annat än i samband med överlåtelse av den rörelse, för vilken märket användes; så är det i huvudsak även i Sverige. Vid konferensen fanns majoritet för ett förslag, vari den fria varumärkesöverlåtelsen proklamerades i princip. Detta kunde ej genomföras, men i en ny artikel stadgades att för överlåtelses giltighet i visst land i varje fall ej får fordras mer än att överlåtelse sker av den i detta land belägna delen av rörelsen med ensamrätt att där använda märket. Sådan delöverlåtelse torde icke f. n. anses tillräcklig i Sverige.
    Pariskonventionens regler mot illojal konkurrens ha utbyggts så till vida som det tidigare gällande förbudet mot framkallande av förväxling med samt oriktiga misskrediterande påståenden om en konkurrents varor utsträckts till motsvarande handlingar gentemot konkurrentens företag och industriella eller kommersiella verksamhet. Däremot föllo framförda förslag om särskilda föreskrifter mot illojal reklam samt mot obehörigt utnyttjande av pressnyheter.
    Liksom vid tidigare konferenser misslyckades även nu försöken att i Pariskonventionen införa tillfredsställande bestämmelser mot oriktiga ursprungsbeteckningar. Alltjämt är alltså ett lands enda utväg att ernå ett effektivt skydd för egna ursprungsbeteckningar att ansluta sig till den särskilda Madridöverenskommelsen i detta ämne. Den viktigaste ändringen i den nu antagna nya texten av denna överenskommelse är att unionsländerna förbundit sig ingripa ej blott där oriktiga ursprungsbeteckningar satts å själva varan eller dess emballage utan även när sådana beteckningar förekomma å skyltar, annonser, vinlistor o. s. v.

Å. v. Z.