HÖGTIDSSAMMANKOMST

 

Å RIDDARHUSET DEN 13 DECEMBER 1934 ÄGNAD 1734 ÅRS LAGHÄLSNINGSTAL

 

AV

 

STATSRÅDET K. SCHLYTER.

 

Eders Majestät.

 

När representanter för lagstiftningsarbetet, rättsvetenskapen och rättsvården inbjudit till dagens minneshögtid, har det icke skett för att fira minnet av något som icke mera är.
    Vad vi i dag vilja hylla är icke ett numera förmultnat historiskt dokument, utan den lagbok vilken sedan 200 år, under en successiv förnyelse i anslutning till rättsutvecklingen och utan några våldsamma omstörtningar av lagbudens innehåll, reglerat de enskildes rättsförhållanden.
    Väl vidlåddes lagen från början och vidlådes än av mänskliga ofullkomligheter och brister.
    Men när svenska jurister känt ett behov av att i dag, 200 årsdagen av riksens ständers skrivelse till Konungen om lagens antagande, samlas på denna historiska plats för att högtidlighålla minnet av vår lagboks födelsestund, så tror jag att denna känsla bottnat i en välgrundad uppfattning av värdet för vårt folk av den lagbundna frihet som vuxit upp i hägnet av lagens folkliga domstolar, vilkas oberoende av den politiska makten varit ett obestritt rättskrav.
    Det är ett märkligt faktum att 1 kap. 1 § rättegångsbalken i den 200-åriga lagen kan i sin ursprungliga lydelse läsas utan att verka på minsta sätt föråldrad; den är tillika ett vackert prov på mönstergill lagstil:

 

34 — Svensk Juristtidning 1934.

 

530 K. SCHLYTER.    »Förste domstol å landet är häradsrätt. Där dömer häradshövding med tolv bönder som i häradet bo och därtill valde äro. De tolv kallas häradsnämnd.»
    Det utgör icke någon självförhävelse, icke något fariseiskt självberöm, när vi skatta oss lyckliga över att i en tid, då gamla rättskulturer skakas i sina grundvalar, kunna se tillbaka på en obruten rättsutveckling, under vilken vår lagbok utgjort den fasta grundvalen för den enskildes skydd till liv och egendom,och se framåt utan att behöva befara en sådan revolution i rättsuppfattningen, att detta skydd skulle kunna tänkas bli beroende av den enskilde medborgarens ras, språk, religion eller samhällsställning.

 

    Av lagens nio balkar voro av lätt insedda skäl missgärnings och straffbalkarna de som fortast skattade åt förgängelsen. »Kommer tjuv tredje gång åter, och stiger tjuvnaden till 100 daler, varde hängd» — jag hoppas att vår tids finansministrar icke avundas 1700-talet denna enkla metod att spara på anslagen till fångvården.
    Det intensiva nydaningsarbete på lagstiftningens område, de sista decennierna haft att uppvisa, har hårdast gått ut över giftermåls- och ärvdabalkarna. Och dock torde majoriteten av de närvarande haft nöjet att få som gällande rätt lära in 1 kap. 1 § i 1734 års giftermålsbalk: »Vill man hjonalag bygga; då skall han mö av hennes giftoman begära, och ej med våld taga eller hemliga till sig locka.»
    Men antagligen kommer vår nya giftermålsbalks 1 § om 200 år att låta lika poetisk: »Trolovning är sluten, då man och kvinna med vittnen, ringväxling eller annorledes överenskommit att ingå äktenskap med varandra».
    Jordabalken och handelsbalken äro sedan länge föremål för ett partiellt reformerande, och rättegångsbalken väntar på den stora processreformen.

 

    I största möjliga utsträckning söker vårt land vid den nu pågående, genomgripande revisionen av den allmänna lagens balkar uppnå rättsenhet med våra nordiska grannländer. Redan den rättskultur ur vilken 1734 års lag framgick uppbars också av vissa för hela Norden gemensamma släktdrag.
    Men en alldeles särskild rättsgemenskap har förenat vårt land med grannlandet i öster. Med Finland hade vi lagboken ge-

 

HÄLSNINGSTAL DEN 13 DECEMBER 1934. 531mensam, och även sedan Sveriges och Finlands vägar skilts har 1734 års lag fortfarit att vara den gemensamma grundvalen för vår rättsutveckling.
    Det är därför naturligt att våra tankar i dag mötas å ömse sidor Bottenhavet, och att Finlands jurister i dag bringa lagen en hyllning av samma art som vi. Det är oss också en stor glädje att vid vår högtidssammankomst se närvarande representanter för vårt gamla broderland.
    Jag har att hälsa Finlands minister i Stockholm, dr Erich, själv en trofast vårdare av Finlands och Sveriges gemensamma rättsarv. Jag hälsar finska justitieministeriets representant, regeringsskreteraren jur. dr Paavo Ant-Wuorinen. Det gläder oss att ministeriet velat låta sig företrädas vid detta tillfälle. Och jag hälsar Juridiska Föreningens i Finland förste sekreterare, vice häradshövdingen dr J. O. Söderhjelm, som vill överbringa en hälsning från sin förening.
    Jag tackar alla här närvarande att de velat deltaga i hyllningen för Sveriges rikes lag.

 

    Representanter för de juridiska fakulteterna, lagstiftningsorganen, domare- och advokatkårerna komma nu att från olika utsiktspunkter belysa det nationella lagarbetet, därvid det stundom trängande behovet av lagens förbättring ej lärer komma att förbises.
    Jag överlämnar ordet åt ordföranden i kommittén för utgivande av en minnesskrift ägnad 1734 års lag, professorn i rättshistoria vid Uppsala universitet K. G. Westman, varefter övriga talare taga ordet i den ordning programmet utvisar.