1734 ÅRS LAG.
MÄNNEN OCH MINNET.
TAL DEN 13 DECEMBER 1934
AV
PROFESSOR K. G. WESTMAN.
Längesedan ha de röster tystnat, som hördes i denna sal, då riksens ständer här överlade om antagandet av Sveriges rikes lag. I vårt folks politiska historia finns mer än nog av dramatiskt liv och tvära omkastningar. Den allmänna svenska rättens utveckling flyter däremot allt ifrån äldsta tider som en bred och sakta ström genom vårt folks historia. Endast sällan sker en brytning av dess vattenspegel. Den förändring i vår rätt, som avgjordes i detta rum för två hundra år sedan, är utan tvivel den händelse i den svenska laghistorien, som mer än andra till sig samlar såväl minnets som det fortgående arbetetsuppmärksamhet.
Landslagen, tillkommen för att ordna människornas sammanlevnad i ett medeltida rike, en nordisk utbygd av det europeiska statslivet, passade icke längre för stormaktstidens Sverige, som djärvt stigit in på det europeiska stridsfältet, en stat, vars hela inre liv förändrats under spänningen av dess militära och ekonomiska krafter, under inflytelsen på nära håll av en ny tids idéer.
Liksom landslagen betecknat en övergång — låt vara långsamt genomförd — från ett tidevarv i det svenska folkets liv till ett annat, låg under stormaktstiden den tanken nära att låta det nya skede, som inträtt, ge upphov till en ny lagbok.
I ett kungl. brev 1652, kontrasignerat av Johan Stiernhöök, klagades, »att lagen dels av tidernas lopp, som allt förändrar, dels av senare upprättade förordningar vore så avsigkommen, att domarna kunde i många stycken sig icke därvid tryggeligen
hålla». Då den lugna tiden under Karl XI:s förmyndarstyrelse gav möjlighet att syssla med frågan om en lagrevision, restes ett starkt konservativt motstånd mot ingripande förändringar. Åbo Hovrätt varnade mot åtgärder, som kunde medföra, att den gamla lagen, som »av forno varit ett starkt och orörligt fundament», näppeligen mer skulle finnas. Man ansåg det särskilt betänkligt att ändra lagen under konungens minderårighet. Riksdrotsen greve Per Brahe, medlem av en släkt som under hela sin tillvaro bevarade karaktärsdrag utmärkande för den medeltida jorddrotten, var det förnämsta stödet för det gamla. Vad angick lagens överklagade mörker, sade han i rådet, kunde de många prejudikat, som funnos uti allehanda fall, giva tillräcklig vägledning. Gentemot anmärkningen, att lagen vore alltför kort och icke kunde tillämpas på alla fall, utbrast han: »Jag är viss på att om han ock vore tjock som ifrån golvet av denna sal upp till taket, skulle ändock icke alla rättsfall kunna i honom specificeras.» Hans motståndare i debatten, en stor man av senare tidssnitt, rikskanslern greve Magnus Gabriel de la Gardie sökte förgäves få det stora företaget i gång.
För varje år som gick blev emellertid den svenska rätten alltmera svåröverskådlig. Utan att landslagens bud formellt ändrades, sönderbrötos dess kapitel och fylldes med nytt innehåll genom en allt mera tätnande massa av prejudikat, kungl. brev och förordningar. Lagen fick, sade man, utseendet »av en sönderbruten marmorstensvägg lappad med små gråstenar».
Samma år, som den debatt, varpå jag nyss hänsyftade, ägde rum mellan de höga herrarna i rådet, anställdes som sekreterare i kungl. kansliet en ung man Erik Lindeman, sedermera känd under namnet Lindsköld, son till Olov Håkansson, smed, rådman och turvis borgmästare i Skeninge. Återkommen från en utrikes resa såsom lärare för Karl X Gustavs naturlige son greve Gustav Carlsson, medförde han starka intryck av det dåtida franska kungaidealet, och hans dröm var att vinna ära och ställning i samhället som medhjälpare åt en mäktig svensk monark. Vid 1686 års riksdag blev Lindsköld — då hovkansler och en av konungens mest betrodda män — lantmarskalk. Naturligtvis med kungens goda minne föreslog han vid ett adelnssammanträde här på riddarhuset, att man skulle anhålla, att kungen måtte låta ombesörja lagens revision. Som ett skäl härför framhöll han, att det vore nyttigt, att alla, olärde som lärde,
kunde förstå lagen; nämndemännen förstode nu icke lagen eller visste vad de dömde. Sedan riksdagen bifallit detta förslag, tillsattes en lagkommission med Lindsköld som ordförande. Av honom är utan tvivel det betänkande författat, som låg till grund för ärendets upptagande. Det framhålles däri, att det ej väl svarade emot fäderneslandets reputation i andra stycken, att man uti ett så politico et litterato seculo icke ägde någon fullkomligare lagbok än den, som hade sitt ursprung från de tider, då ruditeten hade mycket överhand. Lagboken borde omarbetas på de fäderneärvda grundvalarna men med hänsyn tagen till naturrätten och främmande länders lagar, vilka kunde giva vägledning i fråga om stadganden, som behövde förbättras och tillökas. Allt borde skrivas med en god, ren och tydlig svensk stil utan forntida ord och främmande termer med det lämpligaste uttryckssättet som mål. Dessa riktlinjer vittna, lästa i sin helhet, om Lindskölds lätta och klara ingenium — som ju för övrigt intygas av hans förmåga att utöva den för en jurist ytterst vanskliga konsten att skriva elegant vers. Han rycktes emellertid av döden bort från ofullbordat verk. Karl XI förmådde ej heller trots sin våldsamma härskarkraft driva verket till slut. Målet nåddes först under Lindskölds efterträdares efterträdare. Greve Gustav Cronhielm steg under Karl XII: s tid högt på ämbetsmannabanan. Han blev kungligt råd, och konungen anförtrodde honom ytterst maktpåliggande uppdrag. Efter skottet vid Fredrikshald lyckades Cronhielm, icke utan vissa svårigheter, bevara sin ställning och träda över i frihetstidens styrande rådsherrekrets. Cronhielm fyllde alltså väl de personliga krav, som Lindsköld i sitt betänkande i fråga om lagkommissionens blivande ordförande uttryckt med orden, att en person av högrestånd och anseende borde hava tillsyn över verket att desto bättre hålla det i riktig gång.
Det skulle varit en övermänsklig bedrift, om Cronhielm vid sidan av sina många, stora och påträngande politiska arbetsuppgifter förmått utföra det tankearbete, som erfordrades för att uppdraga riktlinjerna för en ny lagbok och i detalj utformaden till ett sammanhängande och motsägelselöst helt. Han skulle i så fall ej heller förstått sin uppgift som ordförande att tillvarataga de goda arbetskrafter, som ställdes till hans förfogande, bland dem flera framstående jurister, som väl skulle ha förtjänat en hyllning i afton. Visserligen är det utrett, att
Cronhielm personligen omarbetat vissa balkar, men hans stora insats ligger tydligen på annat håll. Den består däri att under hans ledning arbetet i lagkommissionen segt fördes framåt genom tidernas växlingar och utmynnade i ett förslag, som motsvarade tidens rättsåskådning och kunde vinna ständernas gillande. Han har dessutom satt sin personliga prägel på lagensspråkliga dräkt. »Man har», sade han om arbetet inom lagkommissionen, »ofta måst använda några timmars tid att påfinna ett enda laggillt och lämpligt ord.» Lagen skulle vara kort, brevis et imperiosa. Sextonhundratalets lagstiftare hade under inflytande av tysk kanslistil använt ett omständligt skriftspråk eller kanske snarare pappersspråk. Cronhielm tog till sitt föredöme de gamla medeltidslagarnas stil, som stod talspråket nära, som alltjämt hade en återklang av lagmannens lagsaga och gav lagbudet formen av en minnesregel. Härigenom blev lagen i hög grad folklig och kom att motsvara bondeståndets önskemål att erhålla en lagbok förståelig för alla.
När lagförslaget upptogs till behandling på 1731 års riksdag, insåg man, att fyrståndsriksdagens omständliga och splittrade arbetssätt ej kunde användas. Av sin tyngd genombröt den stora lagfrågan formerna. På hemställan av lantmarskalken greve Arvid Horn beslöt adeln att inbjuda de andra ständerna att vid detta ärendes behandling infinna sig på riddarhuset. Mottagna av några ledamöter av ridderskapet och adeln, inträdde de andrastånden, prästerskapet först, borgerskapet därnäst, bondeståndet sist, och togo plats på vänstra sidan av salen, medan ridderskapet och adeln satt på den högra. Det hade föreslagits, att lagkommissionens ledamöter skulle få sitta innanför skranket, men detta hade avvisats, och de fingo »bliva utanför skranket och hava sina stolar där näst intill». På lantmarskalkens förslag beslöto ständerna att avsända en stor deputation med inbjudan till riksråden att infinna sig för att biträda ständerna. När riksråden, högtidligt mottagna, inträtt i salen, intagit sina platser innanför skranket och hälsats av lantmarskalken med ett »kort vackert tal», svarade Gustav Cronhielm härpå å riksrådets vägnar och höll därpå såsom president i lagkommissionen ett tal, vari han anbefallde kommissionens verk till välvillig behandling och inneslöt dess ledamöter i riksens ständers gunst och välbevågenhet.
Vid detta och följande sammanträden, som höllos i liknande
former under såväl 1731 som 1734 års riksdag, föredrogs lagkommissionens förslag och bemöttes de invändningar, som gjordes, av en kommissionens ledamot, vanligen kammarrådet Wulfwenstierna, medan ordföranden från sin upphöjda plats i högtidligt lugn följde förhandlingarna.
Oppositionen kände sig tydligen stå under ett starkt tryck och hade i regel föga utsikt att påverka den tungrörda församlingen. En mängd ändringsförslag framställdes av den bekante rättslärde, häradshövdingen Peter Abrahamsson, men hans inflytande stod — såsom stundom händer — i omvänt förhållande till antalet av hans förslag. I flera fall har emellertid eftervärlden givit honom rätt. När han hemställde, att dödsstraff ej borde utsättas för »trolldom varigenom man skadar annan tillkropp eller egendom» emedan det aldrig kunde tillförlitligt bevisas att djävulen verkligen hjälpt till, avslogs detta, men Gustav III upphävde genom 1779 års förordning med ett slag allt straff för trolldom.
Det var som bekant endast vid ett kapitel som överläggningarna togo en sådan vändning, att hela lagverket äventyrades. Såsom ofta händer vid behandlingen av omfattande ärenden i parlamentariska församlingar, var det även här i en jämförelsevis liten fråga, som man lät stora bakomliggande motsättningar komma till utbrott. På grundval av 1664 års jaktstadga hade lagkommissionen i sitt förslag i BB 23 infört förbud för annan än adelsman att fälla eller fånga icke blott högdjur utan även småvilt, t. ex. hare, tjäder och rapphöns. De ofrälse stånden fordrade att få skjuta småvilt. Man anförde häremot jaktvårdssynpunkter. En av lagkommissionens ledamöter frågade: Om bonden skjuter ut alla djuren, vad skall kongen då jaga efter?» Svarades, »att konungen jagar mest efter högdjur och att hare och fogel ej utödes, om man skjuter någon gång därav». När medlemmar av prästeståndet fordrade jakträtt, emedan enligt Guds och naturens lag rättigheten till djuren tillhörde alla människor, avlossade den gamle karolinen korpralen vid livdrabanterna Tungelfelt den repliken: »Kristus utskickade intet sina lärjungar att löpa med bössa i skogen utan till att fiska». Detta gick prästerna genom märg och ben. De gåvo sitt hjärtliga missnöje tillkänna och fordrade satisfaktion. Det kostade mycken möda att förmå dem att åter infinna sig på riddarhuset. Verkligt hotande blev emellertid tvisten, när från adligt håll in-
skränkningen i skattebondes jakträtt motiverades därmed att han icke hade verklig äganderätt utan blott besittningsrätt till sin jord. I de yttersta timmarna av 1734 års riksdag lyckades man efter besvärliga underhandlingar mellan stånden, som i denna kritiska fråga överlade vart och ett på sitt rum, rädda lagförslaget genom den kompromissen, att det omtvistade stället utelämnades ur lagboken. Sedermera löste, som bekant, Gustav III den farligt undanskjutna huvudfrågan. För att vinna bondeståndets medverkan till Förenings- och säkerhetsakten erkände han skattebondes ovillkorliga äganderätt till sin jord.
Storheten av det verk, som genomfördes för tvåhundra år sedan, framgår ej minst därav att de försök misslyckats, som man därefter gjort att utföra dess like.
En »beständig och orygglig» lag, som det säges i riksdagsbeslutet, blev 1734 års lag naturligtvis icke. Omfattad i sällsynt hög grad av folkets förtroende, kom den att utgöra en grundval för rättsutvecklingen såväl på denna som på andra sidan Bottenhavet. Ännu i våra dagar vilar i Sverige och i Finland rätten i vissa fall omedelbart på 1734 års lagbud, medan inom andra områden den gällande rätten endast delvis genom härlett fång, stundom i redan avlägsna led, kan föras tillbaka till den gamla rättskällan.
För att i handling uttrycka den känsla av tacksamhet och förpliktelse, som ett storverk på odlingens område framkallar hos de efterkommande, ha män verksamma inom rättslivet i Sverige och Finland utgivit den »Minnesskrift ägnad 1734 årslag», som här föreligger. I dess fyra band, tre på svenska och ett på finska språket, framläggas — utom ett avtryck av lagens ursprungliga text i facsimile — en rad undersökningar byggda på forskning och erfarenhet, utförda i den förhoppning, att de skola vara rättsvetenskapen och rättsvården i de båda länderna till gagn. Bland de 58 författarna är det för oss alla en särskild glädje att räkna Finlands 83-årige store rättslärde och statsman R. A. Wrede, som med väl förfaren hand tecknat »Rättsutvecklingen i Finland efter skilsmässan från Sverige».
Till Eders Maj:t som den svenska lagstiftningens högste vårdare anhåller jag att få överlämna ett exemplar av denna minnesskrift.