1734 ÅRS LAG OCH FINLAND.

 

TAL DEN 13 DECEMBER 1934

 

AV

 

ADVOKATEN JUR. UTR. DR J. O. SÖDERHJELM.

 

Finlands jurister känna sig hedrade av, de äro glada och tacksamma över att dem beretts tillfälle att tillsammans med aktade och vördade kolleger i Sverige medverka vid den i dag överlämnade minnesskriftens tillkomst. Personligen ber jag att få framföra Juridiska Föreningens i Finland tack för den föreningen tillsända inbjudan att låta sig representera vid denna högtids sammankomst.
    Av de kapitel i minnesskriften, vilka beröra rättsutvecklingen i Finland efter skilsmässan från Sverige, framgår vilken helt dominerande betydelse 1734 års lag haft för rättslivet i vårt land ända intill denna dag. Och långt utöver juridikens gränser sträcka sig verkningarna av denna märkliga lagkodifikation, beroende, kanske på dess stadgandens allmänt mänskliga giltighet, kanske på en månghundraårig rättstradition, som ej låtit sig rubba, kanske på den ofta i sina samtidigt enkla och djupsinniga ordalag mästerliga formuleringen.
    Ett är visst, det finnes intet mänskligt dokument, vilket så som 1734 års lag ger uttryck för den samhällsuppfattning, den syn på de sociala, juridiska och även politiska problemen, vilken genom århundraden präglat den historiska enheten Sverige—Finland och vilken fortfarande utgör grunden för samhällsbyggnaden i båda dessa riken. Vi finna i detta lagverk århundradens rättsutveckling, tusen sinom tusen rättslärdas och domares, tingsmäns och nämndemäns och icke minst oräkneliga generationers av fria män uppfattning om rätt och billighet, om moraliska och ekonomiska värden. 1734 års lag är det nordiska bondesam-

 

hällets höga visa, en hymn till den frihetens och jämlikhetens samhällsåskådning, som var rådande i Sverige och Finland långt innan den moderna demokratiens begrepp skapats.
    Den betydelse rättsarvet från den svenska tiden hade för Finlands folk under de elva årtiondena av statligt beroende av Ryssland kan icke överdrivas. Detta rättsarv låg öppet tillgängligt för envar och, som det ofta föreföll, slutgiltigt formulerat i 1734 års lag. Och denna lags anda, dess åskådning förblevo härskande i Finland under hela den ryska tiden. De förblevo det icke som ett främmande lån, en av andra given gåva, utan som vårt folks egen andliga besittning. Vid dess tillkomst hade icke endast i Finland valda eller hemmahörande medlemmar av de fyra stånden medverkat, utan före dess antagande hade utlåtanden inhämtats även från hovrätten i Åbo samt från Åbo, Viborgs, Österbottens, Kexholms och Nylands län och från Wemo och Nedre Satakunda häraden.
    Under våra ofärdsår, de två sista decennierna av ryskt beroende, stod väl striden främst kring de konstitutionella stadgandena i 1772 års regeringsform och i förenings- och säkerhetsakten av 1789. Men vad hade statsförfattningen ensam förmått, ifall den icke byggt på en klar och medveten rättsuppfattning, en samhällsåskådning, som helt avvek från andan i de påbud man försökte tvinga oss att följa. Vår rättskamp hade varit omöjlig, det passiva motståndet utsiktslöst, ifall icke lagen redan långt tidigare blivit en dominerande beståndsdel i hela folkets åskådningsvärld, ifall dess anda icke trängt både djupt ned i folklagren och långt ut i den yttersta ödemarken. Att så hade skett, därför hava vi att tacka 1734 års lag, och den uråldriga uppfattning om rättens väsen och uppgifter, som i denna lag tagit sig uttryck. Den nästan religiösa vördnaden för lagen, vilken ända till sista tider utmärkt Finlands folk, hade aldrig vuxit fram, ifall lagen icke så som den gjorde det, motsvarat hela folkets rättsmedvetande.
    Det berättas, att när den ryske överbefälhavaren Buxhoevden med sin segrande här 1808 nådde Finlands dåvarande huvudstad, han fordrade att befolkningen skulle följa erövrarens befallningar. Vår store rättslärde Matthias Calonius visade honom då 1734 års lag och förklarade att där voro de rättsregler upptecknade, som Finlands folk ämnade följa. Runeberg har i »Landshövdingen» skildrat en liknande scen:

 

Då stod Wibelius vid sitt domarbord och där låg Sveriges lag.

 

    Och mer än hundra år senare, när Finlands nuvarande statsöverhuvud med våld rycktes från sitt domarbord, vid vilket han med fullsutten nämnd förrättade lagtima höstting, då låg på detta hans domarbord samma »Sveriges rikes lag, gillad och antagen på riksdagen åhr 1734». Denna lag anvisade den väg domare och tjänstemän i Finland hade att gå under vårt folks svåraste tid, även om den vägen ofta ledde till de ryska fängelserna. Mot de österländska påbuden stod stadgandet i 3 § 24 kap. RB att utländsk lag ej må i dom åberopas. Av detta stadgande voro lagens tjänare bundna, icke av de utländska befallningarna.
    Så har i Finlands kamp mot östern lagen fått tjänstgöra som vapen sedan svärdet vridits ur vår hand.
    Men för att den kampen nu är slut har 1734 års lag icke mist sin betydelse för oss. Dess enskilda stadganden skola väl småningom ersättas med nya, men den rättsgrund, på vilken Finlands rike liksom Sveriges byggts upp, kommer säkerligen aldrig att så förändras, att icke 1734 års verk skulle bibehålla hela sin betydelse som förebild och manande exempel för lagstiftaren, lagskiparen och lagtolkaren. Och liksom rättens grundval är densamma i Sverige och i Finland, så vågar jag uttala förhoppningen att även utvecklingen skall gå längs samma banor, att för båda dessa rikens jurister bevarandet av de principer, på vilka vår uråldriga rätt bygger, skall för all framtid utgöra en stor och maktpåliggande uppgift, att i gemensamt arbete vår allra största gemensamma tillgång skall utvecklas, det samhällsskick, den rättsuppfattning, vilken erhållit sitt vackraste uttryck i 1734 års lag.