REVISIONEN AV DE CIVILA BALKARNA I 1734 ÅRS LAG.
TAL DEN 13 DECEMBER 1934
AV
F. D. PRESIDENTEN FRIHERRE E. MARKS VON WÜRTEMBERG.
Den minnesfest som här firas gäller vår gamla lagbok. Den boken är också väl värd att hedras. Den har varit ett gott värn för rätt och samhällsordning i vårt land. Med sin på en gång förnäma och folkliga läggning, har den varit en bok för både lärd och lekman, passande i ett land där rättskunskap och intresse för rätten aldrig helt förbehållits fackmännen, utan haft stark spridning utanför deras krets, bland höga och låga. Men det kan icke vara ägnat att minska den tvåhundraåriga lagens ära, om man vid detta tillfälle också berör det lagstiftningsarbete som i vårt land ägt rum efter 1734. Fastmer måste det lända den gamla lagen till heder, om det visar sig att, trots alla de omskiftelser som, enligt sakens natur, den skrivna rätten i vårt land fått genomgå under dessa tvåhundra år, andan i 1734 års lag alltjämt i mångt och mycket fortlever i vår rätt.
Jag skall nu i största korthet nämna något om det nittonde och det tjugonde århundradets lagstiftning och lagstiftningsförsök, och särskilt skall jag då röra mig inom det område somomfattas av de civilrättsliga balkarna av 1734 års lag.
Bland dem som lyssna till mina ord har nog endast ett mindre tal gjort klart för sig att, om lyckan varit god — eller rättare sagt om viljan hos ett fåtal ledande personer varit god — skulle vi detta år måhända ha kunnat fira, icke blott 1734 års lag, utan även 1834 års. Så är emellertid fallet. Jag skall något närmare beröra detta märkliga förhållande.
Efter framställning av rikets ständer hade regeringen år 1811 tillsatt en lagkommitté. Dess uppgift var att utarbeta en ny lag-
bok. Den hade därvid att följa vissa på förhand fastställda riktlinjer. Bland annat hade föreskrivits att balkindelningen i 1734 års lag skulle bibehållas.
Kommittén arbetade i mera än tjugu år. Den avgav åtskilliga betänkanden; men det huvudsakliga resultatet av dess arbete föreligger i två stora verk, som äro, eller borde vara, välbekanta för varje svensk jurist: förslaget till allmän civillag av 1826 och förslaget till allmän kriminallag av 1832.
Det senare av dessa förslag blev, efter mera än trettioårigt motstånd, i huvudsak genomfört. Man återfinner det, om ock åtskilligt förändrat, i 1864 års strafflag, som ju ännu till största delen gäller.
Civillagsförslaget fick icke samma lyckliga öde. Det har, liksom kriminallagsförslaget, länge satt sinnena i brand; det har haft sina varma vänner och sina lika ivriga motståndare. Men det har aldrig av någon regering förelagts riksdagen.
Icke desto mindre har förslaget dock spelat en betydande roll i vår rättsutveckling. Det har i stor utsträckning lagts till grund för senare partiella lagreformer, det har i många fall inverkat på lagskipning och rättsvetenskap, och dess från 1734 års stilistiska mästerverk ärvda lagspråk har i viss mån satt sin prägel på stilen i vår tids lagar.
Det torde, trots tidens knapphet, icke anses vara ur vägen om jag med några ord omnämner förlagets upphovsmän och det öde som vederfors deras verk.
Tre personer kunna betecknas såsom de huvudsakliga upphovsmännen till 1826 års civillagsförslag. Deras namn äro:OLOF ZENIUS, PEHR STAAFF och JOHAN GABRIEL RICHERT. Bevarade handlingar göra det möjligt att i viss mån urskilja den andel var och en av dessa tre haft i det stora verkets tillblivelse. Man kan således fastslå: att ZENIUS varit den som spelat den största rollen under arbetets första grundläggande stadium, att RICHERT, som något senare inträdde i kommittén, sedermera i viss mån haft ledningen, men att även STAAFF utfört en god del av det maktpåliggande arbetet. Alla tre äro de att anse såsom märkesmän i svensk laghistoria, efter min mening väl förtjänta att ställas vid sidan av 1734 års lags skapare. Det vore frestande att även ur personhistorisk synpunkt nämna ett och annat om dessa utmärkta män. Men jag måste inskränka mig till det uttalandet att de, icke blott i fråga om juridisk skärpa
och omdömesförmåga, utan även beträffande karaktär och allmän läggning synas ha varit synnerligen högtstående personer. Deras ljusa tro på människornas och samhällenas oavbrutna framåtskridande i kultur och hjärtelag må synas oss efterkrigsmänniskor naiv och världsfrämmande; den uteslöt dock ej kraft och allvar i de förslag de framlade. Tilltalande är deras ihärdighet att, årtionden igenom, stanna på de föga tacksamma och i yttre mening anspråkslösa poster där de ställt sig, med avböjande av de anbud om befordran till höga domarebefattningar som gjordes åtminstone två av dem.
Förutom de nu nämnda huvudpersonerna i arbetet på civillagsförslaget böra bland de medverkande nämnas justitiestatsministern Gyllenborg, med vilkens ämbete följde ordförandeskap i kommittén. Det trägna och värdefulla arbete som denne av andra viktiga göromål strängt upptagne ämbetsman nedlade på förslaget ger en tilltalande bild av mannen.
Civillagsförslaget av 1826 är ett av de förnämsta monumenten i vår laghistoria. Det förtjänar helt visst att ställas vid det äldre lagverkets sida.
I uppställning och språk bygger det så långt som möjligt på det Cronhielmska mästerverket. Om dess bestämmelser icke i korthet och märgfullhet kunna fullt mäta sig med lagbuden från 1734, så torde anledningen huvudsakligen ligga i det långt fylligare innehållet, för vars utformande den språkliga elegansen stundom måst offras. Även till sitt innehåll närmar sig förslaget starkt 1734 års lag; dock hava de många gånger alltför knapphändiga rättsreglerna i denna lag blivit utfyllda med nya, av den fortskridande utvecklingen påkallade bestämmelser. När det gällt verklig brytning med bestående rättsregler har kommittén visat synnerlig återhållsamhet. Endast i ett fåtal fall påträffas förslag av denna art. Viktigast bland dessa numera gamla nyheter äro de båda könens likställighet i fråga om arv och giftorätt, samt rätten att genom gåva eller testamente förfoga över ärvd jordegendom. Nämnas må även rätten för ogift kvinna att vid viss ålder bliva myndig.
Trots sin sunda konservatism måste det omfattande förslaget i yttre mening ha för samtiden tett sig såsom tämligen genomgripande. På en del håll väckte det också betänkligheter, och kritik uteblev ej. Förslaget syntes dock i det hela hava goda utsikter, låt vara att dess vänner måste räkna med att se vissa
av nyheterna amputerade. Bland den stora allmänheten synes det också hava varit en utbredd mening, att 1734 års lag nu måste avlösas av en ny, som bättre tillgodosåg de förändrade förhållandena. Även Konungen, vars hållning säkerligen var av stor betydelse, lärer vid denna tid hava varit livligt intresserad av lagreformen; och Gyllenborg syntes hysa förhoppning att, efter inhämtande av hovrätternas och högsta domstolens yttranden, kunna framlägga förslaget redan för nästa riksdag, 1828.
Snart inträffade emellertid en vändpunkt. Gyllenborg själv, förslagets verksamme tillskyndare, drabbades av en svår sjukdom, vilken satte honom ur stånd att presidera vid förslagets behandling i högsta domstolen, något som enligt dåvarande grundlagsbestämmelse skulle tillkommit honom såsom justitiestatsminister. Högsta domstolens granskning ställdes nu tillsvidare på framtiden, och vid 1828 års riksdag måste tillkännagivas, att både i högsta domstolen och statsrådet mött hinder, som gjort uppskov ofrånkomligt.
Under riksdagens lopp avled Gyllenborg. Hans efterträdare blev en annan ledamot av regeringen, statsrådet Mathias Rosenblad.
Detta ombyte blev ödesdigert för förslaget. Den nye justitiestatsministern hade, också han, från början tillhört lagkommittén såsom granskande ledamot. Något egentligt arbete torde han ej ha ägnat detta uppdrag, men under många år hade han dock bevistat flertalet plenarsammanträden och utan invändning tagit del av de utformade förslag som då framlades. Icke desto mindre framträdde den nu ålderstigne mannen — han bibehöll sitt ämbete fram till 82 års ålder — som en förklarad motståndare till det föreliggande förslaget, vilket han ansåg gå för långt i omstöpning av gällande lag. På många sätt sökte han förhala dess behandling. När högsta domstolen äntligen år 1832, alltså efter flere års dröjsmål, under hans presidium företog förslaget, utmynnade granskningen i ett avstyrkande av förslaget såsom alltför vittgående. Det avvisande omdömet synes egentligen hava grundats på det fåtal bestämmelser som innefattade frångående av viktigare principer i 1734 års lag. Dessa bestämmelser skulle lätt ha kunnat ändras utan att förslaget i det hela behövt förkastas; men den summariska domen gjorde sin verkan. Den hade till följd att lagreformen för framtiden indrogs
i partipolitikens malström. Härtill bidrog för övrigt även det förhålllandet, att Richert, vid sidan av sin lagstiftaregärning, kom att ägna sig åt den mer och mer brännande representationsfrågan och därvid intog en framskjuten ställning på den liberala sidan.
Här är icke tillfälle att närmare redogöra för de skiftande öden reformfrågan genomgick under de följande årtiondena. Under någon tid — de första åren av Oscar I:s regering —syntes utsikterna ljusna. Mången trodde då, att den överarbetning av civillagsförslaget som uppdrogs åt den då tillsatta lagberedningen skulle leda till resultat; men än en gång skulle representationsfrågan och andra partipolitiska spörsmål bringa den, politiskt sett, tämligen neutrala lagfrågan på fall. Slutet blev att förslaget, efter att under årtionden ha blivit liggande i justitiedepartementet, på 1870-talet definitivt avskrevs såsom föråldrat.
Att civillagsförslaget vid denna tid — och ännu mera i våra dagar — hunnit starkt föråldras skall ej förnekas. Sedan förslaget framlades har utvecklingen fortgått i hastigt tempo. Särskilt har den starkt individualistiska rättsuppfattning som utmärker förslaget undergått väsentliga jämkningar. Exempel härpå erbjuda framför allt de i många nyare lagar upptagna bestämmelser av tvingande art, som hava till syfte att i avtalsförhållanden skydda en uppenbart underlägsen kontrahent mot övergrepp från medkontrahentens sida.
Icke desto mindre måste det livligt beklagas, att trångsinne och obehöriga hänsyn fingo stå i vägen för genomförande av den nya lagbok som för ett sekel sedan stod vårt land till buds. Ett omedelbart antagande av denna skulle icke blott ha varit till direkt båtnad för rättstillämpningen i spörsmål som reglerades av den nya lagen, utan i det hela inneburit en välbehövlig stimulans för rättsvetenskap och domstolspraxis.
Lyckligtvis medförde emellertid civillagsförslagets skrinläggning icke ett fullständigt uppgivande av tanken på en revision av de civila balkarna. Mer och mer visade sig en sådan vara av behovet påkallad, och tanken på en sådan revision — långt mera angelägen än mycket underordnat »lagmakeri» från senare tid — kunde icke falla. I stället för att såsom förut skett sätta hela reformen på ett kort ville man emellertid nu genomföra den stegvis, balk för balk, eller eljest i större etapper.
Särskilt under innevarande århundrade har man med framgång slagit in på denna väg. Den lagberedning som trädde i verksamhet år 1903 har fått ägna sig åt en successiv bearbetning av de ämnen som falla under 1734 års lags privaträttsliga balkar. Detta arbete har i stort sett varit lyckosamt. På grundvalen av beredningens förslag har en ny giftermålsbalk kommit till stånd och även ärvdabalken ersatts av nya lagar. Viktiga delar av ett förslag till ny jordabalk hava också blivit upphöjda till lag.
Även på obligationsrättens område — det område alltså som omfattas av 1734 års handelsbalk — har sedan århundradets början pågått ett omfattande legislativt arbete. Detta har märkligt nog bedrivits under en fruktbärande samverkan med de andra skandinaviska länderna — till sist även med Finland —och lett till samnordiska lagar av stor betydelse, såsom köplagen och avtalslagen. I vårt land såväl som i grannländerna torde erkännas, att denna samverkan varit till ömsesidigt gagn och att den uppnådda likheten i rättsregler icke behövt köpas med uppoffring av väsentliga nationella rättsprinciper.
Ett viktigt arbete av denna art står under den närmaste tiden inför sin avslutning, då lagberedningen kommer att avlämna ett under nordiskt samarbete tillkommet förslag till lag om skuldebrev. Genomföres detta förslag, har arbetet på handelsbalkens revision därmed tagit ett stort steg framåt. Man torde kunna hoppas att det snart skall följas av andra. Flera till denna balkhörande ämnen — särskilt panträttslagstiftningen — äro i starkt behov av legislativ behandling.
Skulle den successiva omgestaltningen av den i balkarna upptagna privaträtten komma att slutföras, och även den länge eftersträvade rättegångsreformen komma till stånd, skulle därefter den stora byggnaden från 1734 komma att te sig som helt raserad. Dess grundvalar skulle dock tvivelsutan i väsentliga delar kvarstå orubbade. I likhet med lagkommittén hava senare tiders lagstiftare låtit sig angeläget vara att icke onödigtvis frångå 1734 års rättsprinciper, och efter förmåga hava många av dem även sökt att åt de nya lagbuden bevara den enkelhet och folklighet som utmärker den gamla lagboken. Härutinnan, likasom eljest i mångt och mycket, torde denna gamla bok alltid komma att framstå som ett värdefullt fädernearv, som bör välvårdas.