REVISION AV STRAFFLAGEN.

 

TAL DEN 13 DECEMBER 1934

 

AV

 

PROFESSOR NILS STJERNBERG.

 

Nuvarande statsrådet och chefen för justitiedepartementet har gjort sig till målsman för ett genomförande av den svenska strafflagsreformen i etapper. Starka skäl tala därför. Det var den väg på vilken vi nödgades inslå vid förra seklets mitt efter långa och fruktlösa försök att åstadkomma en helt ny strafflag. De nutida erfarenheterna i utlandet peka i samma riktning. Om man bortser från de nya stater som blivit till genom världskriget, för vilka det varit en ambitionssak att fortast möjligt skaffa sig en egen borgerlig rätt, har det i regel fordrats en diktators vilja för att i ett slag åstadkomma en ny strafflag — det gäller ju för övrigt även om nestorn bland gällande strafflagar, code pénal.
    En strafflag får mer än andra lagar sin färg från den världsåskådning som behärskar den tidsålder, under vilken den skapas. MB i 1734 års lag tillkom under den lutherska ortodoxismens då allhärskande inflytande. Hur starkt trycket var kan tydligt avläsas i den stora lagkommissionens protokoll. Då t. ex. kommissionen den 30 april 1695 diskuterade huruvida straffet för avfall från Gud borde stegras till dödsstraff, om den avfallande tillika slutit förbund med djävulen, yttrade assessoren Bromén: »synes och något betänkeligit att statuera pacta cum diabolo, som är en spiritus, och till pactum fordras persona contrahens å både sijdor». Man vågade icke direkt opponera sig, utan föredrog att gentemot tidens andliga stormakt söka betäckning bakom en annan sådan — den romerska rätten.
    I den karolinska tidens straffrätt voro hörnpelarna begreppen synd och tuktan. I vår tid kunna de snarast sägas vara nåd

 

och bättring — straffets efterskänkande i mångahanda former i hopp om delinkventens framtida välförhållande. Trycket från dagsopinionen är nu icke lika starkt; men man gör sig icke särskilt populär om man förfäktar den meningen, att straffets uppgift varken är tuktan eller nåd utan rätt och slätt att styrka vissa regler i vårt handlande, av vars fasthet det som vi kalla rättssäkerhet beror, och att både tuktan och nåd härutinnan ha sin givna marginal. Viss om att nåden och bättringen i våra dagar icke löpa någon risk att bliva förbisedda, skall jag här tillåta mig att rikta blicken på några sidor av rättssäkerhetens problem som vid en strafflagsreform icke böra lämnas ur sikte.
    Det är den moderna psykiatriens förtjänst att med undanskjutande av både tuktan och nåd ha gjort en bred intaga på straffrättens område och i rättssäkerhetens intresse påyrkat ett varaktigt avskiljande ur samhället av sådana element, vars kriminalitet har sin grund i en psykisk abnormitet; och i skydd av denna dess framstöt har man kunnat genomföra en liknande behandling även av vissa andra för rättssäkerheten farliga typer. Men ännu ha dessa krav ingalunda kunnat genomföras i den utsträckning som rättssäkerheten kräver. Några exempel. Våra kassaskåps-dynamitarder måste i sin verksamhet låta sig ertappas och dömas minst trenne gånger innan de kunna av samhället på allvar oskadliggöras. Ett annat tecken på rättssäkerhetens uppluckring, särskilt här i vår goda huvudstad, är uppkomsten av en kriminell typ, som kan beskrivas ungefär så här: En manlig individ iakttar hur en kvinna gör sina uppköp på torget eller hur hon i en bank gör ett uttag på sina små besparingar. Han följer efter henne, upp i trappuppgången till hennes bostad, slår henne där medvetslös och tar hennes fattiga pengar. Även den som driver en dylik hantering måste låta sig ertappas och dömas minst trenne gånger, innan samhället kan skrida till hans varaktiga internering.
    Rättssäkerheten är emellertid icke blott beroende av att samhället har möjlighet att på ett tillräckligt tidigt stadium isolera farliga typer. Rättssäkerheten kan också uppluckras därigenom att staten icke uppställer tillräckligt allvarliga straff för rättsreglernas genombrytande. Det rör sig här om den s. k. generalpreventionen, vars värde vår kungliga dynastis stamfader, konung Karl XIV Johan, vid flera tillfällen hade anledning framhålla i det svenska statsrådet såsom ett av den franska revolutionens

 

viktiga erfarenhetsrön — detta särskilt då frågan gällde en av hans mest betydande insatser i Sveriges historia, återställande av den svenska förvaltningens renhet.
    Sådana synpunkter göra sig i nutidens allmänna åskådningssätt föga gällande. Endast om intresset av en regels upprätthållande är oerhört starkt, kan man få se dylika synpunkter betonade. För icke så många år sedan kunde man sålunda få höra en aktad ledamot av riksdagens första kammare, tillika ivrig nykterhetsvän, förklara, att han vore beredd att rösta för dödsstraff vid spritsmuggling för att effektivt undertrycka denna — såsom han med rätta sade — skamliga trafik! Men eljes märker man därav icke mycket. Vid diskussionerna om i vilken utsträckning villkorlig dom bör användas, har man t. ex. väl hos oss efterforskat — så mycket så låter sig göra — i vilken utsträckning villkorligt dömda ånyo delinkverat. Men någon undersökning om och i vad mån brottsfrekvensen kan ha påverkats vid de brott, där villkorlig dom mera allmänt kommit till användning, har mig veterligen hos oss icke ens blivit ifrågasatt.
    I äldre tid föreställde sig kriminalisterna, att tyngdpunkten låge på den för individerna medvetna inverkan på frestelserna till brott, som straffhotet utövade. Numera lägger man tyngdpunkten på de skeenden i det undermedvetna själslivets värld, som straffhotet förmår framkalla. En lärjunge av den Freud'skaskolan — vilken, vad man än må säga om densamma, riktat vår kunskap genom en serie skarpsynta iakttagelser rörande det undermedvetna själslivets sätt att fungera — en österrikisk jurist, framhöll för några år sedan i en undersökning av de moderna strafflagarnas bestraffningsregler, att de ännu icke syntes tillräckligt beakta den möjlighet som förefinnes att väsentligt öka aktsamheten särskilt om andras liv och lem genom en avsevärd skärpning av straffen för vållandeförbrytelser. I vårt land har man som bekant för ett specialfall beaktat dessa synpunkter, nämligen då någon gjort sig skyldig till något, som enligt lagen är ganska invecklat, men i folkspråket kortfattat kallas »fylleri vid ratten». Men frågan är: Skulle icke ett skärpt straff för vållande till skada å liv eller lem kunna avhålla även andra än de »påverkade», t. ex. personer som befinna sig i ett fysiskt eller psykiskt uttröttningstillstånd eller i ett tillstånd av nervös upphetsning, att sätta sig till ratten? Och skulle icke en sådan skärpning av vållandestraffen på det undermedvetna själslivets många

 

fördolda vägar kunna skapa en vida högre grad av aktsamhet om nästans liv och lem än alla våra många ordningsföreskrifter på området tillsammans?
    Och gäller icke något liknande i fråga om våra straffbestämmelser för oredlighetsbrott? Finnes det icke något samband mellan det exempellöst låga förskingringsstraffet i vår strafflagoch den våg av förskingringsbrott, som under den sista mansåldern gått fram över vårt land?
    Högt ärade församling! Det är bekant, att en uppluckring av den allmänna rättssäkerheten inom vissa av kontinentens stater varit en mycket väsentlig anledning till att människorna massvis kastat sig i diktaturens armar. Därmed har ock följt en brutalisering av straffrätten, som dragit ett brett streck över många av det sista århundradets humanitära kulturförvärv. Låt oss därför, när vi nu gå till en ny strafflagsreform, resolut sätta rättssäkerheten i högsätet och därmed än ytterligare befästa det fria samhällsskick, som är vårt stolta arv från det förgångna och vår stolthet i tider som äro.