BERTEL HALLBERG. Claudius Kloot. Biografiska anteckningar om en svensk rättslärd från 1600-talet. Linköping 1934. Billstens Eftertr. Boktryckeri. 65 s. Kr. 2.75.

 

    Kloots namn har gått till eftervärlden med hans i litteraturen alltjämt citerade Lagfarenhetsspegel; men de nutida jurister som känna honom mer än till namnet torde vara helt få. I föreliggande lilla skrift har förf. — linköpingsrådmannen Hallberg, vars person- och lokalhistoriska intressen redan förut äro väl dokumenterade — med berömvärt nit ur tryckta och otryckta källor sammanställt anteckningar som skänka läsaren en roande inblick i Kloots ingalunda alldagliga levnadsöden.
    I Arboga såg Kloot för första gången dagens ljus, där slöt han också, valborgsmässafton 1690, för alltid sina ögon, men då han stod på livets middagshöjd hade han sin verksamhet i städer inom Götaland. År 1636 blev han stadssekreterare i Göteborg, elva år senare rådman i samma stad. Det ville sig nu ej bättre än att han, som var en gift man, utpekades såsom fader till ett av lösa konan Anna Jönsdotter i hemlighet framfött barn. Anna blev i april 1655 dömd till döden och avrättad för det hon mördat barnet; Kloot ansågs väl ej överbevisad om delaktighet i barnamordet, men för sitt erkända begångna hor med Anna dömdes han i augusti s. å. att böta och att mista rådmansämbetet. Emellertid fick han åter se nådens sol skina, i det att han våren 1660 utnämndes till justitieborgmästare i Vänersborg (förf:s födelseort). Någon lugn tillvaro njöt han dock ej heller där. Han råkade i varjehanda stridigheter med flera av stadens mer betydande borgare — en av dem klagade bl. a. att han av borgmästaren blivit kallad »en åsna, den där icke själv vet huru långa öron hon haver». För att slita tvistigheterna förordnade hovrätten en särskild kommissarialrätt, men först åtta år efter det denna begynt sitt arbete föll den slutliga domen (1673). När Vänersborg år 1676 erövrades och brändes av danskarna nödgades Kloot fly ur staden, dit han sedermera ej återvände.
    Förf. meddelar mycket annat som det vore frestande att här skriva av, t. ex. den respektfulla stämning Kloot utfärdade å Magnus Gabriel de la Gardie(»förorsakad att insinuera att e. höggrevl. exc. förty behagade i nåder att låta sin visse fullmäktige — — sig inställa — — vilket e. höggrevl. exc:s nådige vilja och behag att efterleva jag i underdånighet och störste ödmjukelighet förbidar»).
    Skriften är tillägnad borgmästaren Ramsay vid hans avgång från ämbetet, »såsom ett ringa bevis på mycken vördnad och vänskap». Huruvida det är denna skriftens karaktär av personlig hyllningsgärd som framkallat förf:s tes att »alla dugliga borgmästare, även i vår tid», måste liksom Kloot få sina mer eller mindre svåra konflikter med de ledande männen bland borgerskapet, det undandrager sig den oinvigdes bedömande.

B. W.

 

    Inskrivningsfrågor. I det senaste häftet av SvJT har häradshövdingen CARL ARHUSIANDER i sin anmälan av professor OLIVECRONAS föreläsningar över inteckningsförordningen framställt invändning mot påståendet, att ägare av ideell andel i fastighet kan inteckna denna andel endast i dess helhet och att den, som äger hel fastighet, således icke kan inteckna endast ideell andel därav (med undantag dock då inteckning för ogulden köpeskilling sökes i en

 

ideell andel som ägaren förvärvat genom köp). Arhusiander gör gällande, att denna åsikt icke överensstämmer med gällande praxis. Detta påstående uppkallar mig till ett genmäle. För min del har jag nämligen allt sedan jordregistrets tillkomst och sedan det alltså blivit möjligt konstatera äganderätten till en registerfastighet förfarit i enlighet med den av Olivecrona uttalade meningen. Det är ju sant, som Arhusiander framhåller, att med de gamla böckernas oöverskådliga uppställning det ofta varit svårt att konstatera, huru det förhåller sig med äganderätten, och jag vill icke påstå, att det icke kunnat hända att inteckning kommit att beviljas, ehuru med denna principiella inställning inteckning bort avslås. Detta synes mig dock icke utgöra något skäl för att icke förfara i enlighet med vad som måste anses vara riktigt, och med de nya böckernas uppläggande låter det sig ju omedelbart konstateras, huru med äganderätten förhåller sig. Därmed bortfaller ju också den av Arhusiander gjorda invändningen.
    Då Arhusiander påstår, att någon praktisk olägenhet ej kan anses följa av att medgiva inteckning i ideell andel, oaktat ägaren har lagfart å exempelvis hela fastigheten, måste jag förneka riktigheten av detta påstående. Vi antaga, att en person erhållit lagfart å en fastighet med ¼ varje gång. Först intecknas en fjärdedel, sedan en annan fjärdedel. Så två fjärdedelar i en kombination, därefter två fjärdedelar i en annan kombination, däruppå tre fjärdedelar o. s. v. Om icke förr så torde man få erfara de praktiska olägenheterna vid exekutiv försäljning, då det torde bliva ganska svårt att komma till rätta med den invecklade situationen, För övrigt kan redan det att skriva gravationsbevis i ett dylikt fall vara ett litet konstverk.
    Arhusiander påpekar önskvärdheten av att föreskrift utfärdades om verkställande jämväl i lagfartsprotokollet och lagfartsboken angående inledande av exekution, detta till förhindrande av att ogiltiga inteckningar meddelas. Häri kan jag instämma, men vill framhålla, att detsamma gäller även anteckning om konkurs.
    Föreskriften i 21 § konkurslagen har ju tillkommit för att förebygga tillkomsten av värdelösa inskrivningar. Märkligt nog har man ansett, att detta kan ske genom en anteckning i inteckningsprotokollet och inteckningsboken. Uppenbarligen är emellertid en sådan anteckning utan betydelse för det angivna syftet. Vid beviljande av inteckning förekommer det väl aldrig, att man undersöker inteckningsbokens innehåll. Det beror alltså på rena tillfälligheter, om den i förebyggande syfte gjorda anteckningen uppmärksammas.

I. Kramer.