O. A. BORUM og C. POPP-MADSEN. Juridisk Ordbog. Kbhvn 1934. Gad. 167 s. Inb. kr. 5.50.
I UfR har detta arbete redan fått det bästa vitsord: »Jeg har aldrig læst en Bog, som bedre gjorde Fyldest for Løsningen af den stillede Opgave», skriver prof. Viggo Bentzon i h. 43. Hans även hos oss tungt vägande ord kunde med fog tyckas göra vidare rekommendation överflödig. Men anm. har dock trott det icke vara alldeles ur vägen att med några rader antyda det värde som måste tillmätas arbetet också ur svensk synvinkel betraktat.|
Ordbokens syfte, säga utg., är att vara till hjälp först och främst för jurisstuderande, men också för praktiserande jurister som i sin verksamhet behöva korta och klara definitioner på rättsbegrepp och juridiska termer. Inom dansk och norsk litteratur saknar arbetet ej föregångare, utkomna för icke så längesen (se t. ex. SvJT 1929 s. 430). Hos oss torde däremot icke någon yngre motsvarighet finnas än det lilla Lag-Lexikon, som anonymt utgavs år 1823. Men det himmelsvida svalget mellan denna ojämna publikation — åt A t.o.m. M ägnas 84 s., åt resten av alfabetet blott 10 — och den nu föreliggande framgår tillräckligen därav, att medan ordboken upptar över 100 artiklar påt, bjuder lexikonet blott på en, trulldom, som säges bestå i »att på ett fördoldt sätt genom djefvulens hjelp skada sin nästa».
Det är förvånande vilken rikedom på goda upplysningar rymmes inom den nätta och lätthanterliga bokens pärmar. Till belysning av innehållets mångsidighet må några uppslagsord nämnas: alluvio, casus foederis, Generalprukorør, Hand muss Hand wahren, Isklausul, Kromosomer, lex Falcidia, Møbellaan,
patologisk Rus, uegentlig Trediemands-retshandel. Definitionerna torde i allmänhet kunna betecknas som mönstergilla. Anm. har för sin del, vid en ej alltför grundlig genomgång, endast på ett ställe känt sig besviken, nämligen vid agent provocateur. Det karakteristiska för detta begrepp blir näppeligen klargjort med orden »en Person, som anstifter en anden til at begaa en strafbar Handling».
Ett gott kriterium på bokens förträfflighet torde vara att den, ehuru ämnad till uppslagsbok, låter med nöje läsa sig sida efter sida. Här och var får man lära sig något nytt. För anm. okänt var t. ex. att vårt Bysis i danskan motsvaras av Slutteri och att Retsbetjent (jfr vårt stundom missförstådda »rättensbetjänt») är en vanlig benämning å underrättsdomaren. Och även vad som icke står i boken kan ge anledning till eftertanke. På Rekvirent följer omedelbart Relaksation: det Thyrénska rekvisit, som ingen svensk försvarsadvokat försummar att använda, tyckes alltså icke ha gjort lycka hinsidan sundet. Nulla poena sine lege får sin tolkning, liksom även nullum crimen sine lege. Däremot saknas den tyska nationalsocialismens nullum crimen sine poena. Man frågar sig med en viss oro, om denna nya grundsats skall visa sig nog livskraftig att förtjäna ett rum i ordbokens nästa upplaga.
I stor utsträckning ges översättning eller förklaring av latinska uttryck, även flera som icke äro speciellt juridiskt färgade (t. ex. a potiori, argumentum adhominem, eo ipso). Prof. Bentzon menar detta vara till mycket gagn, i betraktande av »den sørgelig svage Latinkundskab» som utmärker flertalet jurisstuderande. Även hos oss finnes samma orsak till belåtenhet med dessa partier av boken. Anm. har hört en svensk domare på fullt allvar nyttja termen »ad pios usos», och den tacksägelsegudstjänst, som nyligen hölls i slottskyrkan i anledning av den lilla prinsessans födelse på Haga och som vållade någon rubbning i HD:s arbete, blev av protokollsföraren redovisad såsom The Deum.
En särskild éloge förtjäna de biografiska notiser som ordboken innehåller om bortgångna, framstående jurister och som i flertalet fall åtföljas av porträtt, helt små men prydliga och intressanta att se på. Kloka och fina anleten— sådana som Aagesens, Grams, Julius Lassens — blicka flerstädes emot en. Av Ørsted, vars liv och verk skildras ganska utförligt, meddelas en mindre vanlig bild. Och anm. har åtskilliga gånger oemotståndligen lockats att slå upp s. 42, där man i bild får bekräftad den älskvärda karakteristik av Evaldsen som Niels Lassen efter hans frånfälle gav i ord (TfR 1913 s. 191 f.): finkänslig, försynt, osjälvisk och tjänstvillig; stundom blev han ivrig i debatten så att han t. o. m. kunde stampa i golvet, men »det varede kun nogle Minutter eller Sekunder, før et venligt Smil bredte sig over hans Ansigt og hans mærkværdig klare Øjne lyste af Velvillie og Skælmeri». Bildgalleriet omfattar 28 danskar,1 3 tyskar (Jhering, Savigny, Windscheid), 3 norrmän (Getz, Hagerup, Schweigaard) och 1 svensk (Thyrén). För den händelse utgivarna skulle vilja i en kommande ny upplaga förunna även svenskarna trenne rum tillåter sig anm. påminna om Calonius' imponerande, buttert kärva profil (i Cainbergs medaljong) och den åldrade Richerts ljusa och blida drag (i hans dotters akvarell). Kanske också en eller annan ville hålla före att Tore Alméns insats i nordisk lagstiftning och doktrin gjorde honom mer än Thyrén förtjänt av hedern att i en publikation av denna art företräda den svenska juristvärlden.
En prisvärd idé är slutligen att utg. medtagit och tolkat vissa i den juridiska litteraturen brukliga förkortningar, bl. a. 5 som avse svenska balkar eller tidskrifter: GB, ÄB, H, NJA och SvJT (dessa förkortningar äro dock i ordboken försedda med punkter, t. ex. N. J. A.). Enligt anm:s mening vore det i hög grad önskligt att man inom den nordiska juristvärlden enade sig om en fast nomenklatur. Tidskrift, utgiven av Juridiska Föreningen i Finland — för att taga ett exempel — citeras av sina landsmän JFT; i SvJT:s tidskriftsöversikter brukas JFFT; anm. har för egen del vant sig att förkorta FJFT —vilket tyckes ha den fördelen att nationaliteten framhäves, såsom i SvJT och DJZ; utg. ha T. f. F. F. — vilket man dock, efter något besinnande, inser vara tryckfel för T. J. F. F. För övrigt borde likformighet eftersträvas icke blott ifråga om förkortning av boktitlar utan också beträffande sättet att i övrigt citera juridisk litteratur. Anm. har under senaste tid haft rikligt tillfälle att iakttaga den kaotiska villervallan i olika metoder för hänvisningar exempelvis till Sjögrens Förarbetena med dess åtta delar eller Nehrmans år 1729 tryckta inledning. En standardisering bör ske, med undvikande av allt överflödigt: t. ex. H 98: 6; ej N. J. A. 1898, avd. I, s. 6. Varje svensk jurist begriper vilka verk åsyftas med utgivarenamnen Abrahamsson, Modée, Schmedeman. Vartill tjänar då pedanteriet att offra trycksvärta på de långa boktitlarna? Men för att återgå till det egentliga ämnet: den som köper ordboken skall icke behöva ångra sig.
B. W.