Tryckfrihetsprocessens ombildning. De inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga för utredning av frågan om tryckfrihetsprocessens ombildning, borgmästaren G. Bissmark, ordf., andra kammarens talman A. Sävström och fil. dr Sigurd Hansson, med hovrättsassessor Chr. Gemzell som sekr. (se SvJT 1934 s. 201) ha d. 14 dec. 1934 avlämnat betänkande i ämnet (statens offentl. utr.1934:54). Enligt de sakkunnigas förslag skola egentliga tryckfrihetsmål koncentreras till allmän underrätt i residensstad och stad som ej deltager i landsting. Vid dessa domstolar skola finnas stående jurykårer, bestående för Stockholm av 60 och för övriga domkretsar av 40 medlemmar samt utsedda tillhälften av domstolen och till hälften av stadsfullmäktige eller landsting. För jurys medverkan skall fordras, att den tilltalade framställt yrkande därom. I mål rörande smädelse mot enskild skall dock sådan medverkan endast i undantagsfall äga rum. Juryn utlottas för varje särskilt mål och skall bestå av sju medlemmar. Målet skall handläggas inför juryn, och rättens ordförande skall närvara vid juryns överläggningar men avträda innan ansvarsfråga upptages till slutligt avgörande. Även kvarstadsinstitutet ha de sakkunniga underkastat revision. Såsom utgångspunkt för en nyreglering ha i huvudsak de nu gällande bestämmelserna godtagits.
Utvidgning av nödvärnsrätten m. m. Av justitieministern tillkallade sakkunniga för revision av gällande lagbestämmelser om nödvärnsrätt, prof. N. Stjernberg, ordf., borgmästaren Jakob Pettersson och advokaten frih. G. Stjernstedt, med hovrättsassessorn G. Lindskog som sekr. (se SvJT 1934 s. 425 och 525), ha d. 22 dec. 1934 avlämnat sitt betänkande. De sakkunniga föreslå, att rätt till nödvärn skall medgivas vid vissa fall av ärekränkning, nämligen då någon av annan överfalles med smädliga yttranden, hotelser eller andra missfirmliga gärningar. Vidare föreslås nödvärnsrätt mot hemfridsbrott bestående däri, att någon som lovligen inkommit i annans hemvist vägrar att på tillsägelse avlägsna sig därifrån. Då åtskilliga omständigheter enligt de sakkunnigas mening tyda på en viss oklarhet i uppfattningen om vad som kräves för att den som i nödvärn gjort större våld än han varit berättigad till skall få straffas för uppsåtligt brott, föreslå de sakkunniga, att i lagen skola inryckas uttryckliga bestämmelser härom. Därigenom blir klarlagt, att den som pågrund av omständigheterna trott sådan fara vara å färde, att han ägde rätt till det våld han övade, skall om denna hans tro var ursäktlig frias från straff och om den var oursäktlig straffas blott för vållande. Samma grundsats blir, på sätt i motiven framhålles, tillämplig även då någon missuppfattat ett faktiskt läge så, att han trodde en nödvärnssituation föreligga och i denna uppfattning brukade våld.
För att förebygga en ej sällan förekommande, för det allmänna rättsmedvetandet stötande stränghet i behandlingen särskilt av en nödvärnsberättigad, vilkens försvar av våda lett till angriparens död, föreslås införande i 5 kap. 12 § strafflagen av en bestämmelse, att i lagen stadgade straffskärpningar vid fall av död eller kroppsskada såsom s. k. objektivt överskott i regel ej skola få tillämpas, då utgången timat mera av våda än av vållande. Som emellertid borttagandet av straffskärpningarna vid de objektiva överskotten stundom