Till tolkningen av RB 12:2. I RB 12: 2 stadgas bl. a., att om svaranden kommer å första ting, innan det ändas, men käranden uteblir, skall käranden vara underkastad visst bötesstraff och dessutom gälda svaranden dennes rättegångskostnader, där käranden ej vid nästa ting å landet, eller inom en månad i staden, gitter visa, att han haft laga förfall och ej kunnat kungöra detsamma för rätten. I omedelbar anslutning till denna bestämmelse är vidare föreskrivet: »Stämmer ej käranden saken in och den fullföljer å den tid, som nu är sagt; vare svaranden för hans käromål fri. » Med anledning av ett aktuellt rättsfall har författaren till denna artikel kommit att ägna något närmare studium åt den sistnämnda bestämmelsens tolkning i visst avseende, och som lagrummet i det sålunda uppmärksammade hänseendet endast helt flyktigt berörts inom den rättsvetenskapliga litteraturen, kan ett offentliggörande av studieresultaten måhända påräkna något intresse såsom innefattande ett ringa bidrag till tolkningen av det förevarande ur flera synpunkter mycket intressanta stadgandet.
    Om i det nämnda fallet av utevaro käranden vill undgå, att svaranden på därom framställt yrkande blir från hans käromål fri, har käranden tydligen först och främst att inom den i lagrummet stadgade tiden ånyo instämma saken. Med denna åtgärd synes närmast vara att förstå stämnings uttagande och delgivning. Det vill emellertid av lagens ord synas, som om lagen fordrade något mer än sakens instämmande; lagrummet talar nämligen även om sakens fullföljd. Skall nu fullföljden utgöra en från instämmandet skild åtgärd, och skall den vidare, såsom lagrummets avfattning giver vid handen, äga rum inom den nämnda tidsfristen, synes den icke rimligen kunna bestå i något annat, än att käranden inställer sig vid rätten och, såsom det heter i RB 14:1 (jfr 24:3 p. 2), »föreställer» sitt käromål, d. v. s. åtminstone såtillvida utför sin talan, att han åberopar, vad som anförts i stämningen.
    Att lagen skulle uppställa en tidsbegränsning icke blott för sakens instämmande utan även för dess fullföljd i den här angivna meningen, kan ur en viss synpunkt förefalla ganska rimligt. Det är tydligt, att lagen vill skydda ett svarandens intresse att få slut på saken. Käranden skall icke kunna i det oändliga besvära svaranden med rättegång om samma fråga. Lagen har på visst sätt givit svaranden en rätt att få dom i en mot honom anhängiggjord rättegång (låt vara att

 

denna rätt sedermera blivit illusorisk genom en i praxis åt käranden tillerkänd befogenhet att ensidigt återkalla sin talan). Vad vore då naturligare, än att lagen tillgodosett svarandens intresse så, att han icke blott kan över huvud taget få dom i saken utan även kan få det inom rimlig tid. Den ifrågavarande bestämmelsen om fullföljd kan därför tänkas avse att betaga käranden en eljest förefintlig möjlighet att draga ut på saken, i det han visserligen åter instämmer densamma inom den stadgade tidsfristen men begär, att inställelsedagen utsättes först senare — teoretiskt är det ju tänkbart, att käranden väljer en inställelsedag, som infaller flera år framåt i tiden. Emellertid ligger det här nära till hands att fråga sig, om det verkligen förefinnes något praktiskt behov av detta genom kravet på tidsbegränsad fullföljd uppställda skydd för svaranden. Är icke fastmera den nämnda faran endast en inbillad sådan, en fara, som snarare hör hemma i en teoretikers fantasi än i det praktiska livet? Det kan ju i normala fall knappast föreligga något intresse för käranden att på sagda sätt förhala saken, och det är därför förklarligt, att en viss tvekan kan uppstå därom, huruvida lagen verkligen avsett att utsätta en tidsfrist icke blott för sakens förnyade instämmande utan även för dess fullföljd i den förut angivna meningen. Några alldeles övertygande sakliga skäl till förmån för den ifrågakomna tolkningen torde i varje fall näppeligen föreligga. Däremot kan man möjligen ifrågasätta, om icke vägande sakskäl tala emot denna tolkning. Det kan förefalla, som om densamma lätt kunde leda till obillig hårdhet gentemot käranden (jfr ett nedan refererat rättsfall). Om man än icke kan förneka detta förhållande, torde man emellertid knappast böra lägga avgörande vikt därvid. Att försittandet av fatalier stundom kan medföra väl hårda konsekvenser är givet, men icke desto mindre kunna fatalier ej undvaras. Emellertid torde man ej böra frånkänna den omständigheten all betydelse, att den berörda tolkningen synes väl sträng gentemot käranden. Tidsandan går otvivelaktigt i den riktningen, att man alltmer söker undvika, att part drabbas av rättsförlust på grund av formella felaktigheter. Finns det icke något påtagligt sakskäl, som talar till förmån för den berörda tolkningen, och kan man i formellt hänseende lika väl tolka lagrummet på annat sätt, synes den nämnda obilligheten alltid vara en omständighet, som man bör räkna med, även om man ej i och för sig skulle vilja tillerkänna densamma avgörande betydelse för lagrummets tolkning.
    En annan omständighet att taga i betraktande i detta sammanhang är den, att man kan ifrågasätta, om icke med den nämnda tolkningen stadgandet skulle komma i strid med andra lagbestämmelser, nämligen med reglerna om stämningstid. KALLENBERG ¹ menar, att man icke numera torde kunna antaga annat, än att svaranden vid det förnyade instämmandet skall äga åtnjuta laga stämningstid, men det är tydligt, att iakttagandet av dylik understundom kan medföra,

 

¹ Svensk civilprocessrätt band II s. 439.

 

att målet icke kan komma före inför domstolen inom den tid, som sägs i RB 12: 2. Omfattar man Kallenbergs mening, måste man alltså för det fall, att laga stämningstid icke skulle kunna iakttagas, göra ett undantag från den uti det nämnda lagrummet givna föreskriften. En tolkning, som sålunda ej kan konsekvent genomföras utan som leder till uppställandet av ett icke i lagrummets egen avfattning grundat undantag, måste emellertid i viss mån te sig tvivelaktig. I varje fall synes den uppfordra till en undersökning, om icke lagrummet medgiver någon annan tolkningsmöjlighet, som ej medför den nämnda olägenheten. Nu förefaller det mig visserligen ingalunda höjt över allt tvivel, att man verkligen skall kräva iakttagandet av laga stämningstid, där detta skulle strida mot ordalydelsen av RB 12:2 — till denna fråga skall jag sedermera återkomma — men man måste i alla fall räkna med att den av Kallenberg hävdade meningen motsvarar en utbredd uppfattning i vårt land.
    Iakttager man den regeln, att avgörande för ett lagrums tolkning är i första hand lagrummets egen avfattning, torde det vara ofrånkomligt, att å landet saken skall vara före vid nästa ting. Det talas ju i tredje punkten av lagrummet om åtgärder, som skola äga rum vid nästa ting, och då fjärde punkten hänvisar till den tredje på sätt som skett, måste därmed avses, att saken skall instämmas till nästa ting, vilket icke rimligen kan betyda annat, än att saken verkligen skall vara före vid tinget; det räcker således ej, att stämning är uttagen och delgiven före nästa ting. Detta resultat vinner även visst stöd av förarbetena till lagen. På en av ABRAHAMSSON vid 1734 års riksdag framställd anmärkning beträffande förevarande lagrum svarade nämligen lagkommissionen följande: »Laga förfall fordras ej widare att käranden skall wisa, utan så är, at han will slippa at ersätta swaranden kostnaden, elliest är § klar, at han äntå får genomstämning till nästa ting fulfölja saken.»
    Vad åter angår rättegång i stad, kan man knappast påstå, att lagrummet erhållit en avfattning, som med nödvändighet tvingar till en viss tolkning. Att saken skall instämmas inom en månad, kan visserligen vara att fatta så, att den skall vara instämd till rättegångsdag, som infaller inom en månad, men kan språkligt sett även betyda, att stämningen skall äga rum inom en månad, medan inställelsedagen infaller först senare. Däremot skulle, om man tolkar stadgandet så, som ovan ifrågasatts, ordet »fullföljer» tvinga till antagandet, att inställelsedagen även i stad måste infalla inom den i lagrummet nämnda tidsfristen. Emellertid finner man i lagkommissionens ovan återgivna uttalande ett uttryck för en tanke, som lämnar möjlighet för en annan uppfattning av förhållandet mellan §:ns ordinstämma och fullfölja. Lagkommissionen talar därom, att saken fullföljes genom stämning ¹. Stämningen och fullföljden äro således

 

¹ I SJÖGRENS edition av Förarbetena till Sveriges rikes lag, band VIII s. 215, hava de ovan återgivna orden »genom stämning til nästa» satts inom klammer. Man kan därigenom möjligen bibringas den föreställningen, att dessa ord infogats såsom ett förklarande tillägg av utgivaren, men detta är ej händelsen. Jfr i Riddarhusarkivet Ridderskapets och adelns prot. vid 1734 års riksdag,tom. II, allegaterna, nr 11 bl. 17 andra sidan i. f. 

enligt denna uppfattning icke två skilda ting, utan det ifrågavarande stadgandet blir att läsa, som om där stode: »Stämmer ej käranden saken in och den sålunda fullföljer etc.» En sådan tolkning har kommit stadgandet till del i ett för den förevarande frågan synnerligen intressant rättsfall ¹.
    Det åsyftade rättsfallet finnes refererat i SCHMIDT, Juridiskt Arkifband 21 s. 519 ff. (IID:s dom den 20 juli 1849). I kravmål hade käranden till den 25 februari 1842 instämt svaranden till kämnersrätten i Göteborg. Käranden inställde sig emellertid icke denna dag i behörig ordning — för käranden anmälde sig ett ombud, som blott företedde avskrift av fullmakt — och målet avskrevs. Den 22 mars s. å. uttog käranden ny stämning till den 29 i samma månad, men då han erfor, att motparten, som blivit med stämningen sökt, vore bortrest och därför ej kunde anträffas, utverkade han den 26 mars ytterligare en stämning till den 15 april s. å. Sistnämnda stämning delgavs motparten den 28 mars. Å inställelsedagen den 15 april tillstädeskommo båda parterna, och svaranden yrkade, att som målet varken blivit instämt eller fullföljt inom en månad från den 25 februari 1842, svaranden måtte befrias från stämningspåståendena. Kämnersrätten fann det berörda stadgandet i RB 12: 2 icke tillämpligt, enär käranden, för vilken den 25 februari anmält sig ett ombud, icke kunde betraktas som alldeles utebliven sagda dag. Rådhusrätten åter, i vars dom Göta hovrätt ej fann skäl göra ändring, intog en helt annan ståndpunkt. Visserligen fastställdes kämnersrättens domslut men med den motiveringen, att käranden den 26 mars 1842 och således inom den i RB 12: 2 bestämda tid av en månad, efter det målet den 25 februari förevarit, utverkat ny stämning och därefter densamma fullföljt genom delgivande med svaranden å den tid sådant kunnat ske och sedermera genom inställelse inför kämnersrätten å den utsatta tiden. Nedre revisionen kom i sitt betänkande till samma resultat på den, såvitt jag förstår, i sak

 

¹ Samma tanke synes ock uppbära ett uttalande av WREDE i hans arbete Finlands gällande civilprocessrätt, 3:e uppl., band II s. 65 (lydelsen av RB 12:2 är i förevarande avseende alltjämt densamma i Finland som hos oss). Wrede yttrar: »Finländsk rätt har icke, i likhet med nyare utländska processlagar, medgivit svaranden rätt att, vid kärandens utevaro, erhålla frikännande dom. Käranden behåller tvärtom sin talan, men är, om han ännu vill göra den gällande mot svaranden, skyldig att instämma denne inom viss tid efter den försummade terminen, nämligen på landet till nästa ting och i staden inomen månad, samt därefter jämväl fullfölja saken.» Då lagens ord klart giva vid handen, att jämväl sakens fullföljd skall äga rum inom den angivna tidsfristen, kan Wrede, då han blott fordrar, att saken skall instämmas inom sagda frist men först därefter behöva fullföljas, knappast ha menat annat, än att käranden redan genom att stämma fullföljer saken, detta dock under förutsättning, att målet även sedermera fullföljes. I övrigt är Wredes uttalande, i vad det angår rättegång i stad, icke alldeles otvetydigt, enär detsamma kan vara att fatta antingen så, att käranden har att instämma saken till rättegångsdag, som infaller inom en månad, eller ock så, att lagens krav vore uppfyllt, om käranden stämt inom en månad men inställelsedagen utsatts till en först senare infallande tidpunkt och käranden då inställer sig. Anser man redan stämningen innefatta ett moment av fullföljd, är uttalandet, även om det sammafattas på sistnämnda sätt, fullt förenligt med lagens ord.

5 — Svensk Juristtidning 1934.

 

oförändrade motiveringen, att svaranden, efter det hans i saken först uttagna stämning av kämnersrätten den 25 februari 1842 ansetts förfallen, inom trettio dagar därefter utverkat sig ny stämning och sedermera å utsatt tid målet fullföljt. Betänkandet bifölls av sex justitieråd, medan ett justitieråd (Backman) ansåg, att saken icke blivit på sådant sätt instämd och fullföljd, som i RB 12:2 föreskrives, enär den stämning, som utverkats den 26 mars 1842, visserligen blivit uttagen inom den i sagda lagrum stadgade tiden av trettio dagar men ej blivit inom samma tid svaranden delgiven. —Om det bortses från kämnersrätten, angående vars ståndpunkt till det förevarande tolkningsspörsmålet någon fullt säker slutsats ej kan dragas, ha domstolarna i detta fall, då fråga var om rättegång i stad, utan meningsskiljaktighet tolkat den ifrågavarande bestämmelsenså, att den dag, till vilken målet ånyo skulle instämmas, icke behövde infalla inom den i lagrummet stadgade tidsfristen. Delade meningar ha blott förefunnits angående frågan, huruvida stämningens delgivning måste äga rum inom sagda tidsfrist, eller om det vore tillräckligt, att ny stämning utverkats inom samma tidrymd. Att en sådan tolkning trots lagrummets ordalydelse kunnat komma detsamma till del, måste bero därpå, att man ansett redan stämningen innefatta ett moment av fullföljd, tydligen dock endast under förutsättning att målet fullföljdes jämväl i fortsättningen. Man har med andra ord läst stadgandet på förut nämnda sätt, nämligen som om där stode: »Stämmer ej käranden saken in och den sålunda fullföljer etc.» Detta betyder emellertid ej, att ordet »fullföljer» enligt denna tolkning skulle innefatta en pleonasm, ty nämnda ord antyder, att målet även i fortsättningen måste fullföljas: en stämning, som icke åtföljes av inställelse å utsatt tid eller på vilken undermålets handläggning följer återkallelse av kärandens talan, innebär icke en fullföljd i lagrummets mening. Med det sagda har emellertid endast angivits, huru utgången av rättsfallet låter sig i formellt avseende förena med lagrummets ordalydelse. Däremot är det ingalunda givet, att utgången i realiteten bestämts därav, att den här ifrågakomna tolkningen ansetts bättre motsvara vare sig lagrummets ordalydelse eller lagstiftarens mening. Mycket sannolikt förefaller det, att man tillmätt billighetshänsyn en avgörande betydelse: om lagrummets avfattning medger ett flertal tolkningar och det ickefullt säkert kan utrönas, vad som avsetts med formuleringen, vad förefaller då naturligare, än att man valt den tolkning, som man ansett bäst tillfredsställa rättskänslans krav?
    Den tolkning, som i det refererade rättsfallet givits det förevarande stadgandet, torde knappast hava träffat lagstiftarens mening. Det förefaller sannolikt, att denna varit den, att, i konsekvens med vad som stadgats för rättegång på landet, saken skulle i stad instämmas till rättegångsdag, som infölle inom en månad från den första inställelsedagen. Att denna mening kommit till bindande uttryck i lagen, kan visserligen, såsom förut framhållits, icke påstås, men det möter ej heller minsta svårighet att inlägga en dylik mening i lagens

 

ord. Efter den lagtolkningsprincip, att avsikten med ett lagstadgande bör tillerkännas en avgörande betydelse, där detta är förenligt med lagens ord,¹ synes därför det antagandet ligga närmast, att enligt lagen saken skall i stad instämmas till rättegångsdag, som infaller inom en månad från den första inställelsedagen. Med denna tolkning skulle man emellertid, därest man omfattar den meningen, att laga stämningstid under alla förhållanden måste iakttagas, ej komma ifrån den förut nämnda olägenheten att nödgas uppställa ett icke i lagrummets egen avfattning grundat undantag från den i lagrummet givna regeln. Denna omständighet torde dock icke böra tillmätas någon större betydelse, då man ju under samma förutsättning i allt fall måste uppställa ett sådant undantag i vad angår rättegång på landet. Om undantaget blir av större eller mindre omfattning, torde knappast spela någon avsevärd roll. Emellertid är här att märka, att även om man anser det nämnda undantaget numera böra göras, man dock torde kunna taga för alldeles givet, att lagens mening varit en annan. Säkerligen har, såsom KALLENBERG² under hänvisning till 2 § i 1695 års rättegångsförordning framhållit, den nya stämningen uppfattats icke såsom inledning till ett nytt mål utan såsom fullföljd av det först anhängiggjorda målet, och i enlighet med denna uppfattning har förvisso ej avsetts, att undantag skulle göras för det ovannämnda fallet. Från ståndpunkten av 1734 års lag innehöll sålunda det förevarande stadgandet ingenting, som stod i strid med andra lagbestämmelser, och man saknar därför helt anledning att mot den här förfäktade tolkningen åberopa bristande överensstämmelse mellan RB 12: 2 och stämningsreglerna. Fråga är blott, om man över huvud taget har skäl att frångå lagens ståndpunkt i förevarande avseende. Kallenberg³ åberopar härvidlag, att man numera betraktar det mål, som käranden anhängiggör enligt fjärde punkten av 12: 2, såsom ett nytt, från det förra målet alldeles skilt mål. Man kan emellertid med visst skäl fråga, vad som påkallar, att avgörande vikt sålunda lägges vid ett betraktelsesätt, som befunnits oförenligt med lagens ståndpunkt. Förklarligen kan under tidernas lopp en derogerande tolkning göra sig gällande,men fråga är, om detta kan anses vara händelsen i förevarande fall. Jag är på den punkten ytterst tveksam.
    Det anförda giver vid handen, att enligt min mening 1734 års lag även vid rättegång i stad fordrade, att käranden hade att efter stämning fullfölja målet vid rättegångstillfälle, som föll inom den i 12:2 stadgade tidsfristen. Jag är emellertid icke säker därpå, att denna ståndpunkt även måste betraktas såsom den gällande rättens. Vad angår rättegång på landet, torde man visserligen icke mot lagens ord kunna med framgång förfäkta någon annan uppfattning, men vad beträffar rättegång vid stadsdomstol, kan man ifrågasätta, om icke en förändrad rättsuppfattning gjort sig gällande på det sätt, att

 

¹ Se EKSTRÖM, Privaträttens allmänna läror s. 49 ff.
² Anf. st. not 47.
³ Därsammastädes.

 

den möjlighet, lagens avfattning erbjuder, utnyttjats för en derogerande tolkning. 1849 års rättsfall erbjuder ett visst stöd för antagandet, att så skulle vara fallet. Tydligt är, att det är tämligen vanskligt att bygga på detta enda rättsfall, som dessutom är jämförelsevis gammalt. Icke desto mindre är jag benägen att tillmäta rättsfallet en ej ringa betydelse. Vem skulle icke funnit, att i det ifrågakomna rättsfallet ett avgörande i motsatt riktning skulle utgjort en förträfflig illustration till satsen »summum ius summa iniuria»? Ett sådant avgörande skulle varit ett uttryck för en formalism, som förvisso icke varit ägnad att hos allmänheten stärka förtroendet för de rättstillämpande myndigheterna. Svensk rättsuppfattning har säkerligen kommit till ett fullt riktigt uttryck i domstolarnas avgöranden i det nämnda rättsfallet. Men om så var förhållandet på 1840-talet, v arför skulle något annat gälla i den dag som är? Skulle icke ett avgörande, motsatt det som träffats, te sig för rättskänslan likastötande i våra dagar? Uppenbarligen kan man ej påstå, att förändrade tidsförhållanden skulle kräva ett annat bedömande än det, som skedde 1849. Formalismen i svensk rättstillämpning har ju tvärtom alltmer mildrats, och ett frångående av resultatet i 1849 års rättsfall skulle te sig som ett steg tillbaka. Nu kan det visserligen sägas, att i nämnda rättsfall förelågo alldeles särskilda omständigheter, som voro ägnade att göra en motsatt utgång alltför stötande. Men medlet att tillgodose de hänsyn, som gjorde sig gällande, låg just däri, att man tolkade RB 12: 2 på visst ovan angivet sätt, och har man sålunda av särskilda hänsyn bestämt sig för en viss tolkning, måste denna tolkning tillämpas även i andra fall, därsamma hänsyn icke göra sig gällande med samma styrka. Eljest skulle ju rättstillämpningen uppvisa en betänklig brist på fasthet.
    Med hänsyn till vad sålunda anförts är jag för min del ej obenägen att anse det förevarande stadgandet, i vad detsamma avser rättegång i stad, numera böra uppfattas på sätt, som skedde i 1849 års rättsfall. Mot denna ståndpunkt synes kunna åberopas, att divergensenmellan vad som skulle gälla för staden och för landet bleve onödigt stor. Detta, om jag så får uttrycka mig, snarast rent estetiska krav på likformighet, synes mig emellertid väga lätt i jämförelse med de hänsyn till livets realiteter, varom här är fråga.
    Till sist ännu en anmärkning om resultatet. Helt förklarligt anser jag mig icke med det ovanstående hava ådagalagt, att min nämnda uppfattning verkligen överensstämmer med den gällande rätten. Något logiskt bindande svar på det förevarande spörsmålet torde svårligen kunna erhållas. Här som så ofta eljest synes resultatet vara beroende på en värdering av de olika hänsyn, som göra sig gällande, och en sådan värdering, vilken hos skilda personer förklarligen kan utfalla olika, kan uppenbarligen aldrig göra anspråk på objektiv giltighet. Jag har endast velat anföra några synpunkter till de rättstillämpande myndigheternas tjänst.

Nils Dillén.